Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Filmåret 2017. Bäst, sämst och lite mittemellan.

Skrivet av Erik den 7 januari 2018 kl 12:13

Filmåret 2017 har bjudit på många godbitar. Men också flera som lämnade en hel del att önska. Här nedan kommer jag lista lite favoriter, besvikelser och direkt urusla filmer som lämnat intryck på mig under året som gått. Vi börjar med det bästa där filmer som Borg, Thor: Ragnarök, Get Out och Wonder Woman alla var nära att knipa en plats på listan, men föll bort i sista stund.

5. Dunkirk
En häftig filmupplevelse, helt klart. Men mycket hade kunnat göras ännu bättre. Fionn Whitehead var otroligt blek i huvudrollen och hela biten med den lilla fiskebåten kändes som en löjligt sentimental TV-film komplett med direkt skrattretande inslag som framförallt de yngre skådespelarna bidrog till. I övrigt var den toppen. Storslagen, spännande och snygg så in i bomben.

4. Better Watch Out
Funny Games möter Ensam hemma i den här ruskigt underhållande skräckfilmen. Undvik trailern innan och försök att inte kolla på för många bilder på IMDB innan du tar dig an den, så kommer allting bli så mycket trevligare. Fjolårets bästa skräckfilm, enligt min mening.

3. Paddington 2
Fjolårets överlägset mysigaste film. Varm, kärleksfull och otroligt underhållande. När till och med fängelsescener lyckas bli genommysiga, mycket tack vare marmeladsmörgåsar som får hårdingar att mjukna, så förstår man att det är någonting utöver det vanliga som rullar förbi ens ögon. Extra plus för Hugh Grant som elaking.

2. Blade Runner 2049
Bedövande vacker, både audiellt och visuellt. Men också gripande, spännande, överraskande och närmast hypnotisk med Ryan Gosling i toppform. Snudd på lika bra som originalet, faktiskt.

1. Spider-Man: Homecoming
Marvel visade redan i Captain America: Civil War att Spindelmannen hade fått ett mycket bättre hem när Sony bestämde sig för att låta Marvel "låna" tillbaka honom till deras samlade filmuniversum, men det var i hans första solorulle sedan utlåningen som det blev riktigt tydligt att tidernas näst bästa superhjälte (efter Batman) aldrig varit bättre på den vita duken. Homecoming var som det bästa av två världar. En hysteriskt rolig John Hughes-rulle som hur det är att vara ung och en storslagen superhjältefilm med extra allt. Tom Holland var magisk, precis som Michael Keaton i en av få riktigt vassa skurkroller som Marvel bjudit på genom åren.

Bland fjolårets sämsta filmer känns det svårt att inte lyfta fram The Mummy. Som inte bara misslyckades totalt med att vara underhållande, utan också med största sannolikhet dödade Universals storslagna planer på ett samlat filmuniversum för alltid eller åtminstone en lång tid framöver. Jag hade lägsta möjliga förväntningar, men inte ens det hjälpte för att hitta någonting av värde. Cruise kändes helfel i huvudrollen, Boutella hade den otacksamma uppgiften att göra något vettigt av den bleka mumieondingen och alla krystade försök att hela tiden hinta om kommande filmer i deras storsatsning osade av desperation ("Vi lovar, det blir bättre nästa gång, i nästa film. Eller åtminstone om typ fem filmer när allting faller på plats och alla monstren kan slåss tillsammans mot något större, ondare och mer CGI-geggigt hot."). Se Mumien-rullarna med Brendan Fraser istället. Även den tredje, Drakkejsarens grav med Jet Li, som framstår som ett mästerverk i jämförelse med den här sörjan.

Största besvikelsen då? Med tanke på hur mycket jag älskade Kurt Russell-rökaren Bone Tomahawk och hur höga förhoppningar jag hade på regissören S. Craig Zahler, så är det givet att Brawl in Cell Block 99 ska in här. Det fanns ingen film från förra året som lämnade mig lika besviken som den. Snacka om ren och skär dynga trots en stabil insats i huvudrollen från Vince Vaughn. Brawl in Cell Block 99 kändes billig och närmast amatörmässig mellan varven. Hoppas på kraftig bättring till nästa film, Dragged Across Concrete, där Vaughn och Mel Gibson spelar huvudrollerna. Sämre än så här är det nog svårt att få till i alla fall.

Även Baby Driver lämnade mig rejält besviken. Snyggt klippt och ljuvlig för både ögon och öron, men Ansel Elgort var verkligen urusel i rollen som Baby, medan berättelsen i sig helt tappade stinget lite drygt halvvägs in för att sedan avsluta med en tredje akt som i princip var värdelös. Bättre kan du, Edgar.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Jag slutar på Gamereactor

Skrivet av Erik den 6 juni 2017 kl 11:10

Jag tänkte först inleda den här bloggen med att "Allting har ett slut", men det kändes så onödigt klyschigt, trist och opersonligt. Som nåt man läser lite här och där och mest bara stör sig på att bloggförfattaren i fråga inte kunde komma på något bättre att slösa tecken på. Det här är ändå bloggen som en gång i tiden skrev en alldeles för lång kärleksförklaring till Chuck Norris, lyfte fram Love Actually som 00-talets bästa film och som vid uppstarten fick åtskilliga mail från Petter där han undrade om jag verkligen behövde använda ordet "bajs" i varenda blogginlägg (visade sig att jag faktiskt inte behövde det). Inte direkt en plats där poetiska utlägg om att allting har ett slut känns så värst vidare passande. Andemeningen med det här inlägget förblir dock detsamma.

I veckan gör jag mina sista dagar på Gamereactor - och det känns...overkligt.

Jag har haft elva fantastiska år på Gamereactor. Nej, förresten, glöm fantastiska. Det räcker liksom inte för att beskriva eller kapsla in vilket privilegium det har varit att få vara en del av den här redaktionen och att få skriva för så underbara läsare under alla dessa år. Så vi skippar fantastiska och kallar det för världsmästarbästa istället. Så. Jag har haft elva världsmästarbästa år på Gamereactor och det känns förstås rejält vemodigt att säga hejdå efter att ha varit en del av allt det här under så lång tid. Elva år till största delen fyllda av glädje och skratt, även om det nu var mindre kul en period när jag bara fick hem en massa Irene Huss-filmer som skulle recenseras och när Mäki strax därefter ringde mig fjorton gånger per dag för att fråga om jag på fullaste allvar faktiskt tyckte att Signs var en bra film (ja, det både gjorde jag och gör fortfarande). Men i övrigt har det varit rena drömmen. En ren och skär ära.

Med svinduktiga kollegor som sporrat en att hela tiden utveckla sitt eget skrivande, fenomenala chefer som gett ovärderlig input och så de två magiska Summer Meet-träffarna som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den mängd fett, socker och revbenspajande gapskratt som man bombades med konstant under dessa dagar går knappt att beskriva med ord (även om nu de sammanfattningar som skrivits i artikelform gjort ett tappert försök) - och har således en alldeles speciell plats i mitt hjärta där de på ett perfekt sätt kapslar in hur det har varit att få vara en del av Gamereactor.

Men sen har vi ju er läsare också. Mina fantastiskt superkungliga och allmänt jättegosiga läsare som genom åren kommenterat texterna, öppnat upp för trevliga diskussioner, skrivit fina mail, bjudit mig på dryck på krogen (har faktiskt hänt), sagt hej till mig i verkliga livet och ringt mig för att säga att Dödligt vapen 2 går på TV senare under kvällen och att jag absolut inte fick missa den (vilket jag såklart tackade för och givetvis åtlydde eftersom tvåan är bäst i serien). Vissa av er känns verkligen som gamla vänner och har hängt med ända sen starten, andra har tillkommit efter vägen, men gemensamt för er alla (som varit trevliga, vilket lyckligtvis utgjort majoriteten) är att ni är riktiga kunggubbar och kunggummor hela bunten. Utan er hade allting varit så himla mycket tråkigare. Utan er hade jag tamejtusan gett upp skrivandet för länge, länge sen.

Jag lämnar skeppet för att jag helt enkelt känner att tiden inte riktigt räcker till för att jag ska kunna engagera mig så mycket som jag egentligen vill - och då känns det bättre att min älskade redaktion hittar någon som kan bidra mer än vad jag gjort den senaste tiden. Livet, med jobb och familj, har helt enkelt kommit emellan. När jag började här på Gamereactor gick jag sista året på gymnasiet, var len som en babyrumpa i nyllet och bodde hemma hos mina föräldrar. Idag, elva år senare, är jag trettio år gammal, skäggig och bor tillsammans med världens bästa flickvän, världens bästa bonusdotter och världens två bästa katter. En utveckling som jag inte ens kunde drömma om den där dagen då Petter mailade mig och undrade ifall jag ville skriva filmrecensioner för Gamereactors räkning. För elva år sedan. Det har varit en sjujäkla resa under dessa år och jag ångrar ingenting, utom möjligtvis att jag inte satte en tia i betyg när jag recenserade Crazy, Stupid, Love när det begav sig.

Men nu tar resan slut och Ranta stämplar ut. Tack ska ni ha för att ni gjort min tid här till någonting magiskt som för alltid kommer att ligga snyggt inkvarterat alldeles intill de allra varmaste och gosigaste delarna av mitt hjärta.

Och visst kan vi väl enas om att det aldrig skrivits en bättre one-liner än den i det replikskifte mellan Dolph Lundgren och en läbbig rymdelaking som jag inledde mitt första blogginlägg med? Här kommer den igen.

- I come in peace!
- But you go in pieces, asshole!

Magiskt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Guardians of the Galaxy Vol. 2 var grym (spoilerfritt)

Skrivet av Erik den 19 maj 2017 kl 18:43

Jag hade hört både ris och ros. Många som menade att den inte var mycket mer än en upprepning av den första filmen och aldrig riktigt nådde upp till samma hejdlöst underhållande nivåer, medan andra menade att den var bättre än föregångaren på precis alla sätt och vis.

Jag placerar mig nog lite mittemellan. Gillade den förra filmen skarpt och tycker, även om Gunn upprepar sig lite väl mycket, att den andra filmen gör ett minst lika lysande jobb att blanda friskt mellan sköna repliker, härligt samspel/kärleksfullt tjafsande mellan karaktärerna och färgglad rymdaction. Man har roligt med Guardians of the Galaxy vol. 2 - nästan hela tiden. Det är ett enda långt och färgsprakande potpurri av härligt nördiga referenser till andra serietidningar och filmer/musik/spel från det ljuva 80-talet, storslagna rymdstrider och ett par rejält känsloladdade ögonblick som kommer att få tårkanalerna att anstränga sig maximalt för att inte kulsprutsskjuta ut tårarna på allt och alla i din omgivning.

På skådespelarfronten fortsätter Pratt vara klockren som Star-Lord, Zoe Saldana fortsätter vara stenhård som Gamora och trion Dave Bautista (bäst av alla), Bradley Cooper och Vin Diesel fortsätter att leverera och locka fram de största skratten. I synnerhet Bautista som har några scener som får magmusklerna att nästan implodera av skratt under filmens gång. Bland nykomlingarna Russell var bra som Ego, men karaktären i sig kändes lite i plattaste laget - dock inget som Kurtan rår för. Han gjorde det bästa han kunde av materialet i fråga. Då tycker jag att Michael Rooker hade en tacksammare uppgift. Han var visserligen med i förra filmen också, men här får han göra betydligt mer med karaktären Yondu än vad han tilläts göra i den första filmen, vilket såklart är ett stort, stort plus i kanten. Rooker har alltid varit en favorit hemma hos mig och ju mer vi ser av honom, desto bättre. Kul också att Stallone dyker upp i en kort, men härlig biroll som blir något av en liten mini-reunion med Cliffhanger-polaren Rooker.

Och även om jag nu saknade att höra Björn Skifs på soundtracket, så tycker jag att det hela vägdes upp rätt bra av att Cat Stevens-dängan Father & Son fick en att lipa som en mycket gammal tant och att Electric Light Orchesta fanns med på ett hörn.

Guardians of the Galaxy Vol. 2 är definitivt värt ett biobesök.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Jag avskydde Min pappa Toni Erdmann

Skrivet av Erik den 15 maj 2017 kl 13:57

Få filmer blev lika tokhyllade under fjolåret som tyska komedin Min pappa Toni Erdmann. Den var länge favorit att knipa Oscarsstatyetten för Bästa utländska film (innan Donald Trump fixade priset till iranska filmen The Salesman istället) och har på nästan alla håll och kanter kallats för en av tidernas bästa komedier, så klart som korvspad att förväntningarna var därefter. Men inte ens med de lägsta möjliga förväntningarna hade jag blivit något annat än gruvligt besviken på den här snudd på tre timmar långa skräpfilmen. Snacka om ren och skär dynga i filmform. En komedi helt utan roliga inslag och dramabitar som föll platt på grund av sina hemska karaktärer och slöa berättande. Jag avskydde verkligen Min pappa Toni Erdmann av hela mitt hjärta och får helt enkelt leva med att vara en riktig kärring mot strömmen i det här fallet då resten av världen verkar älska den hejdlöst.

Här läser du recensionen

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Arrival var bra...

Skrivet av Erik den 8 maj 2017 kl 20:17

Petter och Kim verkar ju minst sagt missnöjda med Denis Villeneuves Oscarsnominerade film Arrival från ifjol. Själv tyckte jag den var bra. En svag sjua. Varken mer eller mindre. Första timmen var smått magisk och jag satt som på nålar för att få veta vad utomjordingarna egentligen hade för syfte med sitt besök på jorden. Villeneuve och manusförfattare Eric Heisserer har tagit Ted Changs berättelse och förvandlat den till en läcker och härligt lågmäld science fiction-rulle som mer än en gång för tankarna till Robert Zemeckis briljanta Contact från 1997.

Adams storspelar dessutom som bara hon kan göra. Att hon fortfarande inte vunnit en guldgubbe på Oscarsgalan övergår verkligen mitt förstånd och även om nu Emma Stone var värd statyetten på årets gala, så gör Adams en strålande prestation i Arrival som visar att hon utan tvekan hör hemma i toppskiktet av aktiva kvinnliga skådespelare. I övriga roller gör Jeremy Renner och Michael Stuhlbarg stabila rolltolkningar, medan Forest Whitaker tar i lite väl mycket i många scener. En liten petitess i sammanhanget då första timmen håller på mystiken så bra och berättelsen inte stressar fram något i onödan, utan låter saker och ting ta sin tid - vilket känns härligt i en tid då allt ska gå så himla fort hela tiden.

Men filmens andra hälft lyckas inte riktigt bibehålla det fina momentumet som första halvan byggt upp genom Villeneuves sedvanligt svinsnygga regi (som skulle blivit ännu bättre ifall han i vanlig ordning hade använt Roger Deakins bakom kameran). Det blir lite tjatigt i längden med samma typ av kontaktförsök med utomjordingarna. Hela grejen med att världen bereder sig på krig kändes också lite halvdant utförd. Jag tycker dessutom att slutet mynnade ut i en ganska stor axelryckning och även om det var känsloladdat att se hur Adams karaktär trots den nya kunskapen hon tar in efter samtalen med utomjordingarna låter saker fortlöpa precis som vanligt, så kändes det som att det skulle ha behövts en starkare avslutning än den vi bjuds på. Jag hade väntat mig mer efter alla hyllningar.

I slutändan är Arrival en bra film, men inte mycket mer än så.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Gamereactor

Tidningen

More

Copyright 1998-2018 - Utgiven av Gamez Publishing A/S, Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark.