Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 6 av 10, #50-41.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 6 av 10, #50-41.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

50. Flower (PS3)
En frontkandidat när det gäller att bevisa för skeptiker att spel minsann kan vara konst. Ett avslappnande, stämningsfullt underskattat mästerverk som inte liknar något annat du tidigare spelat, och kanske är det också det enda spelet som på riktigt drog märkvärdig nytta av sixaxis funktionalitet.

49. XCOM 2 (PC)
Aldrig har en så frustrerande spelmekanik känts så tillfredsställande där egentligen lika mycket tur som strategi avgör huruvida dina älsklingar ska överleva eller inte (troligtvis inte). Med en sån öppenhet till att låta allt du värdesätter gå åt helvete skapar XCOM 2 oförglömliga historier bara genom sin spelmekanik ensamt.

48. Mass Effect 2 (XBOX 360)
Den uppenbara höjdpunkten i Mass Effect triologin som bäst tog dina unika beslut på allvar där minnesvärda uppdrag levereras som om det vore på löpande band.

47. REZ: Infinite (PS4)
Det ursprungliga REZ är fantastiskt, men med tilläggen från Infinite blir det ett mästerverk. Area X förblir ett av mitt livs mest emotionella spelrelaterade ögonblick, skapat av hysteriskt konstnärlig symbolik och ljuddesign som inget spel på marknaden idag kan överträffa.

46. Prince of Persia: The Sands of Time (PS2)
Ett av spelen som på riktigt konverterade mig från en casual till en hardcore gamer. Designen, tonen, spelmekaniken, jag var som fast i allt i Sands of Time. En topp som serien dessvärre aldrig igen sett skymt av sedan dess.

45. Chip N Dale Rescue Rangers (NES)
Tidernas mest underskattade NES-äventyr och dessutom ett av tidernas mest underskattade Co-op upplevelser. För mig en tidlös klassiker som åldrats oerhört väl. Som definierade en stor del av min barndom och som jag ser fram emot att föra vidare till min son när han blivit äldre.

44. Super Paper Mario (Wii)
En kontroversiell punkt av listan. Men det bästa Super Mario äventyret, även om jag är fullkomligt förälskad i samtliga delar, är inte Super Mario 64, BROS 3, World eller Galaxy. För mig är det Super Paper Mario som mixade plattforms genren med rollspel bättre än något annat valfritt äventyr på marknaden. Ett Mario äventyr med otippat nog fantastisk story och variation, men en unik ton som charmade mig fullkomligt.

43. Devil May Cry 3: Dantes Awakening (PS2)
Seriens uppenbara topp på precis alla tänkbara plan. En rejäl utmaning som aldrig tappar grepp om svårighetsgradens rättvisa. På högre svårighetsgrader kommer du dö ofta, och i DMC3 är det bara ditt fel.

42. Deus Ex (PC)
Spelet som kom att bli startskottet för att blanda in rollspels element i actiontitlar och som för första gången på riktigt tog unika val på allvar. Att kunna spela igenom en action titel utan obligatoriska skott i pannan var för sin tid banbrytande, och jag menar absolut att Deus Ex i högsta grad är värd den klassiker status som spelet tilldelats.

41. Time Crisis (PSone/Arkad)
En enorm del av min barndom som sannerligen slukat tusentals kronor av en redan låg veckopeng i arkadhallarna. Att under ständigt imponerad publik skjuta mig igenom ett äventyr jag på sikt lärde mig helt utantill är en upplevelse jag aldrig kommer glömma, och jag menar än idag att det aldrig gjorts ett bättre On-rails äventyr än Time Crisis.


Tröstpris: Conker, Golden Axe, Shadow Dancer, Shining Force 2, Riviera: The Promised Land

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Doom Eternal: Spelet som ensamt för en hel genre framåt

Doom Eternal: Spelet som ensamt för en hel genre framåt

"Remember, demons can be an offensive word. The preferred term is mortally-challenged."

I över ett decennium har FPS genren uteslutande handlat om vem som är mest villig att whack-a-mole aktigt titta upp och ner från skydd mellan långa pauser, och vem som snabbast quick scope:ar ett headshot. Genren har försökt utveckla detta concept fastän det med endast några få undantag faktiskt aldrig varit underhållande, och om så är fallet då också med någon form av tvist av futurism eller med högt anpassningsbara miljöer.

In stiger Doom, som på ytan må framstå som ett hjärndött FPS som går tillbaka till forntiden i ett macho-övervålds universum. Under ytan döljer sig dock så mycket mer, och fastän jag redan var såld på ovanstående beskrivning ensamt så är det uppenbart att riktningen som Doom tar är oerhört väsentlig för genrens utveckling.

Aggressivt in your face action, du är snabbt, rörlig med ett utbrett massmördar arsenal där det bestämda tempot vågar förvänta sig något av dig som spelare och där variationen inte bara finns i skjutandet i fråga utan också i ett belönande platformande, utforskande. Viktigast av allt däremot är att spelmekaniken bidrar till ett FPS spel som faktiskt är roligt att avnjuta på högre svårighetsgrader, för du får alla verktyg nödvändiga för att lyckas, och i Doom Eternal är detta ytterligare utbrett, och på alla sätt och vis känns det lovande och rättvist. Här handlar det mer om att kunna hantera ett snabbt tempo, att fatta snabba brutala beslut med stor valmöjlighet där det känns oerhört belönande att bemästra spelets spelmekanik. Detta har inte existerat i ett FPS sedan det senaste Doom, och därinnan tvingas vi gå så långt bak som Unreal Tournament 3.

Nu önskar jag massdöd till pangpang-genren bakom skydd där man endast tävlar om vem som är villig att vänta längst. Jag vill inte uppleva påklistrad variation i en stel genre genom att tvingas in i en pansarvagn/och eller ett flygplan i filmiska sekvenser som aldrig var ute efter att döda dig. I Doom och Doom Eternal vill allt dig illa, och du förväntas känna likvärda känslor mot fienderna du har framför dig där det är spelmekaniken ensamt som talar om din historia. För med så många valmöjligheter är det bara din fantasi som håller dig undan från hur du vill uppleva äventyret. Hagelbraka eller stampa dig fram, Rip and Tear. Ett långfinger till en genre fullkomligt hjärndöd på variation och rättvis utmaning, genom att själv just försöka framstå som så hjärndött som möjligt själv. För det älskar jag nytappningen av Doom. För det är Doom Eternal redan bokat!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 5 av 10, #60-51.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 5 av 10, #60-51.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

60. Rayman Legends (Wii U)
I ett av tidernas mest varierade och snabbaste 2D platforms spel vågar Rayman Legends verkligen utmana och genom roliga belöningar skapa högt återspelningsvärde. Rayman serien har aldrig varit bättre än så här, och i ärlighetens namn trodde jag aldrig att den kunde resultera i något så banbrytande fenomenalt.

59. Walking Dead Season 1 (PS3)
Min introduktion till Telltale-serien, och också den som lämnade störst avtryck på mig. Ett av mediets absolut vackraste story som anpassar sig efter dina val. Dina tuffa ångestframkallande val då dvs.

58. Wonder Boy: The Dragons Trap (Sega Master System)
Ett av tidernas bäst åldrade spel som vid första anblick omöjligt kan uppfattas som snart 30 år gammalt. En tidig tolkning av vad som skulle komma att kallas metroid-vania genren där jag dock vågar kalla The Dragons Trap för en av toppkandidat än idag.

57. Gone Home (PC)
En historia som jag är förundrad över hur den kan göra så mycket av så lite, där skickligt utspridda ledtrådar manipulerar dig till långsökta, djupa teorier om vad som faktiskt hänt med din borttappade familj.

56. Guitar Hero 2 (PS2)
När Guitar Hero serien först släpptes var jag som besatt, och för del 2 som jag till en början inte hade råd att uppgradera mig till pendlade jag långt, dagligen, under mina sommarlov för att ta mig igenom precis hela låtlistan på expert tillsammans med min bror. Minnen som jag värdesätter än idag och knappnötande som kom att vinna mig en guitar hero 2 turnering bara enstaka år efteråt.

55. Megaman X (Super Nintendo)
Total redesign och med en långt rättvisare svårighetsgrad omformades en spelmekanik som tidigare kretsade kring fullkomlig utmaning till något snabbare, tätare och coolare i Megaman X som än idag står sig som serien tveklöst starkaste del.

54. Mario Kart 8 Deluxe (Nintendo Switch)
Jag trodde inte att man kunde göra så mycket mer med Mario Kart serien. Men i Mario Kart 8 Deluxe som låter dig köra under vatten, i luft och på väggar i en greatest hits samling av banor visar ren spelglädje i sin renaste form och att formulan jag trodde var död än så länge har långt mer att ge.

53. Gears of War 2 (Xbox 360)
Trots seriens absolut kortaste utvecklingstid så är Gears of War 2 den tveklöst mest, och bäst varierade delen. Ett tempomässigt mästerverk som står långt över konkurrenterna inom den skyddsbaserade action genren.

52. TMNT IV: Turtles in Time (Super Nintendo)
I TMNT IV togs turltes beat em up formulan till sin absoluta topp. Mer varierat än tidigare delar både spelmekaniskt och miljömässigt med en ton som bättre än någon annan del fångar den från serien. Jag saknade inte ett enda gästspel från Turtles in Time, och soundtracket, det lyssnar jag på än idag!

51. Metroid Prime (Gamecube)
Super Metroid må ha de bättre topparna, men i en total överraskning till reeboot som fullkomligt saknar dalar så håller jag i slutändan Prime som den bättre delen av de 2. På förhand trodde jag aldrig att en genre helt utformad efter 2D sidescrolling skulle framgångsfullt kunna omvandlas till ett FPS. I efterhand vill jag aldrig se serien i något annat format.


Tröstpris: Tales from the Borderlands, Ape Escape, Spyro 3: Year of the Dragon, Scott Pilgrim vs The World The Game, The World Ends with You

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 4 av 10, #70-61.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 4 av 10, #70-61.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

70. ICO (PS2)
Med så små, men för sin tid ändå nyskapande knep lyckades Fumito Ueda klämma så mycket känsla ur så lite, begränsad spelmekanik. Gång på gång intar världen och karaktärerna mina tankar, i den enda titel från Team ICO som jag helhjärtat tycker förtjänar sin klassikerstatus.

69. Nex Machina (PS4)
Med Nex Machina nådde twin sticker shooter genrens sin absoluta topp. Ett kort men högfokuserat, utmanande äventyr som belönar risktagande och som med bara sin spelmekanik ensamt kommer locka dig till långt fler genomspelningar än bara en.

68. Lumines (PSP)
Inspirerat av världens mest kända pusselspel, men som med sina små tvistar av färgblock, tajmer och taktkänsla inte bara överträffar spelet det inspireras av utan också sätter en ny standard av vad ett tidlöst pusselspel ska innebära och innehålla.

67. Night in the Woods (PS4)
Med en högcharmig yta, med en mörkt dolt djup. Med karaktärer du aldrig kommer glömma och heller inte kunna känna fullt ut förrän ett par omspelningar visar Night in the Woods hur ett ett äventyr helt fokuserat på story och karaktärer ändå kan skapa nyfikenhet till omspelningsvärde.

66. Heavy Rain (PS3)
Trots stora berättarmässiga hål så vill jag inte ta ifrån den spänning som Heavy Rain från början till slut lyckas formulera. Ett av de första spelen som jag på allvar upplevde skräddarsydde sig efter mina val där huvudkaraktärer mitt i äventyret kunde dö men där storyn alltid var garderat för det och ingen uppenbar berättarmässig linje kändes tråkigare eller mer förutsägbar än den andra.

65. Dead Space (PS3)
Att avgöra vilken del i serien av 1 och 2 som bäst platsar på listan kom ner till att rangordna ettans atmosfär mot tvåans story. Valet var inte lätt, men jag vet vilken del jag långt oftare tänker på och paradoxalt nog längtar tillbaka till oftare trots ocensurerat mörker död och elände.

64. Ratchet and Clank (PS4)
I en serie som på senare tid började kännas fantasilös och enkelspårig så överraskar Insomniac med en omtolkning av deras redan bästa äventyr som lånar allt det bästa från seriens alla tidigare delar, får det att fungera bättre och genom små optimerande knep kännas fräschare än någonsin innan.

63. Fight Night: Round 4 (PS3)
Ett sportspel har aldrig varit bättre. Seriens absoluta topp vad gäller kontroll och känsla samtidigt som det också är lättillgängligt. Kanske får vi aldrig se en ny uppföljare i Fight Night serien då studion i fråga numera bara klämmer ur sig stela UFC uppföljare. Oavsett så lider jag inte av att ha den här ronden på övertid. Det enda sportspelet som jag trots nyare versioner av konstant återvänder till.

62. GTA 2 (PC)
En kontroversiell plats, val, på listan måhända, men personligen så har jag alltid föredragit GTA serien från ett top down perspektiv. Bäst av dessa tolkningar är utan tvekan GTA 2 som skapade den första riktiga öppna spelvärlden som faktiskt var rolig att besöka, utforska och fullkomligt förgöra.

61. To the Moon (PC)
En indieklassiker där din roll är att manipulera en döende mans minnen för en chans för honom att få uppleva sina högsta drömmar och därmed kunna dö lyckligt. Vägen dit är självklart inte så lätt som det framstår som där konsekvenserna liknar de i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. För att ett nytt artificiellt minne ska kunna ta vid måste ett av dina äkta försvinna. En oerhört filosofisk och vacker historia som får en att tänka. Kanske lever redan du din dröm utan att du tänker på eller uppskattar det. To the Moon fick mig verkligen att tänka, och fastän det aldrig utger sig för att vara snyggt, påkostat eller varierat så är det en historia absolut ingen bör missa.


Tröstpris: Crash Team Racing, Homeworld, Warhammer: End Times - Vermintide, Sleeping Dogs, Horizon: Zero Dawn

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 3 av 10, #80-71.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 3 av 10, #80-71.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

80: Catherine (PS3)
I vanliga fall avskyr jag pussel, men i en simpel, tight och snabb mekanik i Persona design med en vuxen, spännande story förvånar Catherine mig genom att konvertera avsky till äkta beroendeframkallande kärlek till en genre jag normalt sätt hellre väljer att avstå.

79: Kirby: Canvas Curse (DS)
Ett sidospår långt bättre än de huvudsakliga delarna som serien gjort sig känd för som är som klippt och skuret, kanske bäst drar nytta av Nintendo DS unika funktioner.

78. Suikoden (PSone)
Jag var med från startskottet av serien och har sedan dess aldrig släppt taget. Populärare hade varit att nämna den långt mer populära del 2 av serien, men med marginella spelmekaniska skillnader förblir den första delen den som lämnade störst och starkast intryck på mig.

77. Wipeout: Omega Collection (PS4)
Likt en greatest hits skiva samlar Wipeout: Omega Collection allt det bästa som en redan fantastisk serie levererat under närmare 20 år på marknaden. Spelläget "zone" förblir en av spelvärldens absolut bästa och största spelrelaterade utmaningar som jag än idag aldrig riktigt kan släppa taget om.

76. Tactics Ogre: Let us Cling Together (PSP)
Som en spirituell klon av Final Fantasy Tactics serien, fast vågar jag säga det? På snarlika meriter fast precis överallt, i alla sammanhang bättre.

75. Killzone 2 (PS3)
En uppföljare som levde upp till de omöjliga förväntningarna en ihopfuskad förhandstrailer skvallrade om, och egentligen mer därtill. Tungt, mörkt och med en av mina absoluta favorit multiplayer delar, och bland de mest spelade dessutom i ett FPS spel någonsin står sig Killzone 2 som seriens absoluta höjdpunkt som sedan dess aldrig ens snuddat vid ribban som del 2 placerade så högt.

74. Valkyria Chronicles (PS3)
Utåt ett inbjudande barnvänligt krigsspel, i själva verket ett vansinnigt utmanande strategispel vars spelmekanik gång på gång försätter dig i några av spelmediets mest minnesvärda strider där det gång på gång kommer handla om de minsta marginalerna för att vinna.

73. Fire Emblem: Awakening (3DS)
Fastän jag på senare tid känner mig oerhört mätt på Fire Emblem serien så hindrar det mig inte från att minnas när serien var som absolut bäst. Små spelmekaniska skillnader, tillägg gjorde verkligen all skillnad i världen för en spelserie som jag tills dess aldrig trodde skulle nå ut till sin fulla potential.

72. Titanfall 2 (PS4)
Spelmekanisk och tempomässig perfektion i en serie som till sin början gjorde sig känd för sin multiplayer men som från ingenstans levererade ett av vår tids bästa singleplayer-lägen.

71. StarCraft (PC)
Inget strategispel har åldrats bättre, och fastän en nyare del med ett flertal optimerande expansioner så har Blizzard i min mening aldrig toppat kvalitén de fann i den första Starcraft delen, oavsett deras andra, flertal olika oförglömliga strategitolkningar.


Tröstpris: No More Heroes, Command and Conquer: Red Alert, Jazz Jackrabbit 2, SWAT 3, Elasto Mania

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus