Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 9 av 10, #20-11.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 9 av 10, #20-11.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering. Det här är den näst sista delen i min överambitiösa lista som nu börjar nå sitt slut. Åtminstone 2 sidospårs delar är i planeringsstadiet som jag troligtvis kommer kalla för: "Kultklassikerna som inte fick vara med" och "Närmast att ta sig in till topp 100". Om jag väljer att skriva och publicera dessa delar innan seriens sista del återstår att se. Vad föredrar ni läsare?

20. Yakuza 0 (PS4)
En del som var bättre än summan av allt jag trodde att seriens element kunde resultera i med en story som överraskar gång på gång med djupa engagerande lager och en perfekt balans mellan over the top humor och blodigt manligt allvar. Manuset och skådespeleriet är så starkt att det skulle kunna konkurrera med vilket valfritt gangster drama som helst, och det säger jag med full vetskap om alla tidlösa klassiker som genren består av.

19. Hitman: Contracts (PS2)
Hitman gjorde sig som bäst mörkt och coolt, och med nytolkningar av seriens tidigare bästa banor och med större variation än någonsin i hur du strategiskt ska avsluta dina offer så var Hitman Contracts en del som trots genomspelningar i dubbla decimaler fortfarande kunde överraska. Ett av mina mest spelade spel någonsin, där jag ångrar inte en sekund och fortfarande startar en och samma skiva än idag.

18. Warhammer 40K: Dawn of War 2 (PC)
När du tänker på RTS i sci-fi setting så är det väldigt sannolikt att starcraft är det första att nå dina tankar. I mitt fall inte. Med mitt absoluta favorit singleplayer läge, med den bästa expansionen någonsin i Chaos Rising med anpassningsbara karaktärer vad gäller förmågor, loot, ond eller god. 40k universumet har aldrig fångats bättre än det gjorde i Dawn of War 2.

17. LittleBigPlanet (PS3)
Kärlek vid första ögonkastet. En kärlek som då dessutom än idag består. Inget spel har lockat mig till att nyttja min fulla kreativa potential, och i spelsammanhang trodde jag aldrig att det kunde bli så roligt som det i Littlebigplanet faktiskt är. Nästan 1000 timmar in så känner jag mig fortfarande inte klar med serien, där del 1 fortfarande är det som lämnade störst avtryck på mitt normala fall svårcharmade bäcksvarta hjärta.

16. Quake 2 (PC)
Mitt första FPS någonsin, och utan tvekan det som jag spelat igenom flest gånger inom genren. Med den tidlösa tonen, vapenvariationen och rena skära spelglädjen så älskar jag Quake 2 precis lika mycket idag som förr. Quake gjorde sig bäst i singleplayer, och jag suktar, drömmer efter den dagen då en trogen reeboot sätts i rullning av ID-software själva.

15. Bayonetta (XBOX360)
Med en enorm förkärlek till over the top action och hack and slash så blev Bayonetta en av dom titlarna där det kändes som att spelet var som helt framtaget bara för mig. Förkärleken i all ära, men det är på meriterna att Bayonetta verkligen bemästrat allt av det jag värdesätter i ett utmanande hack and slash äventyr där jag sällan känt mig så belönad, på snudd till att det känns som att fuska, när jag och spelmekaniken samklangar i ett med klackrevolvrar, witchtime och smiskguillotiner.

14. Dragon Age: Origins (PS3)
Biowares bästa historia som jag är förundrad över inte har fått en direkt uppföljare ännu. Likt Persona 4 är detta ett spel där du kommer lära dig att älska ditt följeslag till den gräns att de känns på snudd till verkliga och viktiga för dig. Behandlar du någon väl kommer du bli älskad, behandlar du någon illa så kommer du bli förrådd. Då har jag inte ens nämnt det fantastiska grundmaterialet som denna historia bygger på och det faktum att detta är det spel som kanske i störst utsträckning anpassar sig efter dina val där inget är det andra likt och där du kommer behöva stå till svars för dom tuffa besluten du fattar.

13. Nioh (PS4)
Så länge har jag försökt älska Dark Souls serien. Köpt alla, kommit långt på några men alltid lagt av där jag oavsett populär åsikt tycker att det inte finns någon spelserie på marknaden som behandlar svårighetsgrad på ett skitigare sätt och nästan bygger allt på frustration och trial and error framför riktig, utmanande skicklighet där du får verktygen att lyckas bra redan vid dina första försök även om du befinner dig i en position av konstant underläge från nästan början till slut i din första genomspelning. När du bemästrat Niohs spelmekanik så uppstår ett flow som jag inte kunnat hitta i andra spel utöver Ninja Gaiden. En spelserie som Team Ninja, Niohs utvecklare, också stått för men helt raserat tillsammans med min tro på att studion haft något som helst mer att ge. En oväntad överraskning i en tidsepok jag älskar med en beroendeframkallande mekanik du kan sjunka 100-tals timmar i utan att känna dig färdig tack vare ständiga uppdateringar som månad för månad tillför nya förbättringar och nytt innehåll. Jag visste att det fanns något för mig att hitta i denna spelmekanik som jag inte hittat rätt till förrän Nioh. Ett spel jag aldrig kommer glömma och kanske till och med aldrig släppa.

12. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age (PS4)
I ett eko med det bästa från förr, med tekniken från idag visar genrens gammelfarfar att detta är en tron på toppen av det japanska rollspels berget som denna gubbsjärt planerar hålla varm för en väldigt långt tid till framöver. Äventyret som från ingenstans kom att bli det moderna rollspelet av mina drömmar, och spelvärlden Erdrea en plats jag varken kan eller vill glömma.

11. Persona 4 (PS2)
Jag älskar precis allt som Persona 4 innehåller. Designen, tonen, musiken, karaktärerna och framförallt hur allt samklangar där du i slutet av ett trots allt extremt långt äventyr inte kommer känna dig redo för att ta farväl till vad som mycket väl kan vara för sin tid spelmediets mest relaterbara karaktärer där du bestämmer vilka som ska komma nära dig och inte.


Tröstpris: Metal Gear Rising: Revengeance, Demons Souls, Castle Crashers, Infamous, Limbo, Soul Sacrifice, Puzzle Fighter HD, Mike Tysons Punch-Out

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Platinum nr 30 - September, min mest magiska spelmånad någonsin!

Platinum nr 30 - September, min mest magiska spelmånad någonsin!

En operation har försatt en annars väldigt aktiv hårt arbetande karl i sängläge dom senaste 3 veckorna. Om man ska finna något positivt i min segdragna läkning så har det varit alla spel jag avnjutit. Nya spel, som gjorde ett tidigare rätt tråkigt spelår till något av det mest spännande på länge. Så högkoncentrerat som september varit för mig i spel som faller helt i min smak är på snudd till overkligt, och jag har praktiskt tagit hunnit klämma på de alla, och funnit en helt ny favorit för denna generation. En spelupplevelse som jag redan nu håller högt som ett av tidernas bästa spel, och som jag nu på morgonen tog en platinum i. Platinum nr 30. Här följer några snabba reflektioner kring spelen jag klämt på de senaste veckorna:

Yakuza Kiwami 2: Med 2 genomspelade Yakuza titlar på väldigt kort tid kände jag mig i Kiwami 2 lätt utmattad kring upplägget. Mistro mig inte, Kiwami 2 platsar i slutändan någonstans i min topp 3 av alla Yakuza titlar någonsin släppta. Men med standarden som Yakuza 0 nådde så är Kiwami tyvärr inte nära dessa toppar, någonsin.
Mitt betyg? 7.5/10

Detroit: Become Human: Mot bakgrund av skyhöga förväntningar så är min absolut största besvikelse i år utan tvekan Detroit: Become Human. I ett så kort äventyr är det obegripligt hur lång tid det tar innan äventyret faktiskt tar fart, och när det väl gör känns krystat, kort, ofokuserat och fruktansvärt långtråkigt. Karas del som jag räknade ned till att få uppleva blev i slutändan äventyrets absoluta bottennapp, och aldrig någonsin kände jag av David Cages briljans som jag upprepat kände i både Fahrenheit och Heavy Rain. Jag trodde att Beyond Two Souls var ett oväntat snedtramp för studion Quantic Dream, men med ett precis lika dåligt Detroit oroar jag mig för att utvecklaren numera helt tappat kontakt i vad som gjorde hans äventyr unika och bra.
Mitt betyg? 5/10

Marvels Spider-Man: Aldrig har jag haft så här roligt i att utforska och samla. Fastän världen i fråga är relativt tom och enformig i sin sido-uppdragsvariation så har insomniac helt och hållet kompenserat detta med den roligaste traversal-mekaniken i ett spel någonsin. Stridsmekaniken klickade inte först men växte på mig snabbt, och historian som i slutändan berättas står sig i min mening mot valfri marvel film som helst. Faktum är att jag anser att Insomniac fångar upp karaktären bättre än något annat valfritt medium, och när äventyret är som bäst så kan det konkurrera om valfritt nuvarande äventyr på marknaden om att hantera genren bäst. Det här är min nya superhjälte favorit, arkham kan ställa sig åt sidan, tack.
Mitt betyg? 9/10

Xenoblade Chronicles 2: Torna the Golden Country:
Ett av de bästa japanska rollspelen för denna generation får en fristående, stor, expansion som fyller de berättarmässiga hålen som fanns att hitta i originalet och får mig att känna mer för karaktärerna som tidigare kändes platta och outforskade. Bortsett från community systemet som känns som ett halvhjärtat försök att krysta ur extra timmar i spellängden så gillar jag verkligen allt som Torna the Golden Country tillför. Jag är inte lika fast, frälst, som jag var förr, men inte hästlängder ifrån!
Mitt betyg? 8.5/10

Valkyria Chronicles 4:
Än är det för tidigt att sätta ett officiellt betyg då jag bara är 4 kapitel in i äventyret som damp ner i brevlådan i måndags, men det jag törs säga än så länge är att det fångar upp tonen jag föredrog i originalet och spelmekaniskt tillför över alla andra tidigare delar. Klasserna känns intressanta och balanserade, och än så länge så känner jag mig trollbunden i historian som berättas. Preliminärt lutar detta betygsmässigt mot:
Mitt preliminära betyg? 8.5

The Messenger:
Ninja Gaiden till Nes står sig som min absoluta favorit till konsolen. The Messenger såg på förhand ut att bli en spirituell uppföljare, men bara en timme in så står det sig som uppenbart att så inte är fallet, på för mig mer ont än gott. Jag gillar äventyret jag i slutändan får, men föredrar fortfarande tempot och utmaningen från Ninja Gaiden NES. Spela det bör du absolut, men jag ser verkligen inte detta som det absoluta kritiska måstet som många andra spelsajter vill få the messenger till.
Mitt betyg? 7.5/10

Dead Cells:
Jag älskar spelen som inspirerar Dead Cells, men fastnar inte alls i slutändan för vad jag får i denna hybrid. Förhandshypad bortom gränser och djupt besviken 6 timmar in, där jag dessutom då inte plockat upp äventyret igen sedan dess. Kanske ändras min uppfattning när jag officiellt är färdig, men magkänslan nu säger snarare att jag kommer gå vidare och rensa min switch på minnet, för Dead Cells är i slutändan ett ok äventyr, men långt ifrån något jag aktivt skulle rekommendera. Trots att jag än så länge inte är officiellt klar så är jag övertygad om att jag inte kommer hålla med om den ensidiga hyllningen som dead cells fått i spelmedia.
Mitt betyg? 6.5/10

Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age:
Trollbunden, bortom alla gränser. Det här är det bästa traditionella japanska rollspelet sedan ett visst Snes äventyr som jag inte vill nämna vid namn pga min just nu pågående topp 100 bästa spel lista. Nästan 90 spelade timmar på väldigt kort tid har jag inte kunnat släppa Dragon Quest XI, och trots platinan jag tog imorse så vet jag inte om jag känner mig redo för att lämna det bakom mig heller. Tempot, berättandet, karaktärerna, grafiken, ljudet, designen och det bästa post-game materialet i sett spel någonsin gör att jag numera håller detta som ett av mina absoluta favorit äventyr genom alla tider. Med nästan 100 avklarade japanska rollspel i ryggen står sig detta högt. Det bästa på flera generationer, vilket faktiskt förvånar mig då jag sedan tidigare avklarat Dragon Quest V och Dragon Quest VIII men aldrig i närheten känt den magi som jag gör för serien nu.
Mitt betyg? 10/10


Här följer min lista av samtliga platinum trophies jag tagit hittills. I form av att slutföra en trophy-lista hade jag nog roligast i Burnout Paradies. Vilka platinums har du tagit och vilket spel hade du roligast i att slutföra?

1. Prince of Persia
2. Dragon Age: Origins
3. Assassins's Creed 2
4. Burnout Paradise
5. Jojo's Bizarre Adventure: All-Star Battle
6. Dead Space
7. Virginia
8. Unravel
9. Terminator Salvation
10. Hitman Go: Definitive Edition
11. The Walking Dead
12. Tales from the Borderlands
13. The Order: 1886
14. The Walking Dead: A New Frontier
15. Rocket League
16. Little Big Planet 3
17. Tekken Tag Tournament 2
18. Tekken 7
19. Blackwood Crossing
20. Game Of Thrones
21. Doom
22. Duke Nukem 3D: 20th Anniversary World Tour
23. Guardians of the Galaxy: The Telltale Series
24. Hellblade: Senuas Sacrifice
25. Nioh
26. Zero Time Dilemma
27. Zero Escape: Nonary Games
28. Undertale
29. Marvels Spider-Man
30. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
RIP Telltale Games </3

RIP Telltale Games </3

Story har alltid varit den viktigaste, mest avgörande faktorn för mig i spel. Inom det var Telltale Games några av de absolut bästa. Wolf Among Us, Walking Dead säsong 1 och Tales From the Borderlands är alla minnen jag kommer värdesätta högt, berättarmässig briljans, och några av dom tillhör uppföljare jag kommer sukta efter och troligtvis aldrig kommer få se.. Sannolikt inte ens det tidigare utannonserade Wolf Among Us säsong 2. Med 25 anställda kvar planeras åtminstone den avslutade säsongen av the walking dead att fullföljas, men det här var en saga, en utvecklare som jag aldrig ville skulle se sitt slut. RIP Telltale. För mig kom det här från ingenstans och resulterar i genuin omedelbar ångest. Vilka är dina bästa minnen från Telltales långa bakgrund? Mitt? Att äntligen få avfyra kulan jag höll på i flera episoder i Tales from the borderlands samt mecha slagsmålet som ägde rum kort därefter

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 8 av 10, #30-21.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 8 av 10, #30-21.

Min överambitiösa lista börjar nå sitt slut. Inte längre planerar jag att redogöra över listans regler då de 7 tidigare delarna borde vara tydliga nog i detta. Vad jag däremot bestämt mig för är att utöka, kräma ur lite mer ur mitt högst personliga topp 100 koncept. Åtminstone 2 sidospårs delar är i planeringsstadiet som jag troligtvis kommer kalla för: "Kultklassikerna som inte fick vara med" och "Närmast att ta sig in till topp 100". Nytt för denna del är fler tröstpriser och långt mer utförliga texter då jag i mitt skrivande, ju närmare listans slut vi når oss, skriver med en helt annan passion till titlarna som listas. Tidigare numreringar har jag älskat, nu rör vi oss mot titlar jag avgudar som har varit svårare att rangordna än någon annan tidigare del. Om jag väljer att skriva mer utförligt eller inte återstår att se, det får mitt schema avgöra där jag absolut är öppen för feedback i frågan om ni hellre ser ett uppskjutet avslöjande av resterande delar till förmån av mer utförlig text?

30. Secret of Mana (SNES)
I tider när turn based combat var en standard inom JRPG genren så provade Mana-serien något helt nytt. Med aktiva strider i ett stridssystem som håller bra än idag som dessutom revolutionerande nog kunde upplevas tillsammans med upp till 2 vänner i soffan. I en av tidernas vackraste spelvärldar, med ett tidslöst tonsättande soundtrack förblir Secret of Mana ett tidlöst mästerverk absolut ingen får missa.

29. Doom (PS4)
I över ett decennium hade FPS-genren uteslutande handlat om vem som är mest villig att whack-a-mole aktigt titta upp och ner från skydd mellan långa pauser, och vem som snabbast quick scope:ar ett headshot. Genren försökte utveckla detta concept fastän det med endast några få undantag faktiskt aldrig varit underhållande. In stiger Doom, som på ytan må framstå som ett hjärndött FPS som går tillbaka till forntiden i ett macho-övervålds universum. Under ytan döljer sig dock så mycket mer. Aggressivt in your face action, du är snabbt, rörlig med ett utbrett massmördar arsenal där det bestämda tempot vågar förvänta sig något av dig som spelare och där variationen inte bara finns i skjutandet i fråga utan också i ett belönande platformande, utforskande.

28. Tearaway (PSVITA)
Tidernas mest underskattade platforms äventyr stavas Tearaway. Ett spel som nyttjade PSVITANS unika funktioner till fullo och som inte såg ut som något annat vi tidigare sett, och troligtvis heller aldrig kommer se igen. Det fick bra betyg, men inte tillräckligt bra, och i förhållande till hur fantastiskt spelet faktiskt är så sålde det heller inte i närheten av tillräckligt. En spelserie som troligtvis försvann lika snabbt som den kom, men med intrycket Tearaway gav så är det ett spelminne för mig som alltid kommer att stanna.

27. Gunstar Heroes (Sega Mega Drive)
I min mening så finns det inget spel som åldrats bättre än Gunstar Heroes. Chaotisk arkad action som vågar utmana dig i briljant bandesign och oförglömliga bosstrider. När Gunstar Heroes nylanserades till PS3 kom jag för en stund att bli bäst i världen enligt spelets rankingssystem. Mycket på grund av att jag längs vägen aldrig kunnat släppa taget om detta tidlösa mästerverk minst lika bra idag som det var förr.

26. Unreal Tournament 3 (PS3)
I Unreal Tournament handlar det om att kunna hantera ett snabbt tempo, att fatta snabba brutala beslut med stor valmöjlighet där det känns oerhört belönande att bemästra spelets spelmekanik. Än så länge har jag inte spenderat mer tid i något annat spel online till konsol, och hade det inte varit för de idag snustorra servrarna så hade jag troligtvis fortfarande varit där i Unreal Tournament 3, än idag.

25. The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Nintendo Switch)
En opopulär åsikt från min sida har alltid varit att Zelda i 3D är vansinnigt överskattat, där jag trollbundits av nästan samtliga tappningar i 2D, roats av 3D versionerna men aldrig fastnat. Breath of the Wild tillför däremot såpass mycket mer än tidigare 3D titlar och vågar på riktigt gå all in på kraven som ställs på dig för att överleva vildmarken. Nästan inget spel förlitar sig lika snyggt i hur du själv måste överleva spelets utmaningar, där dina idéer trots att de inte förklaras nästan alltid är genomförbara så länge de är logiska. Detta faktum, med fler men ändå snabbare och mer tillfredsställande pussel och med spelseriens absolut mest intressantaste story gör att jag inte längre kan förneka Zelda i 3D perspektivets briljans om det är mer av detta vi har att vänta oss av serien.

24. Phantasy Star IV: The End of the Milennium (Sega Mega Drive)
Phantasy Star 4: the end of the millennium är i min mening, och i bred utsträckning av andra, erkänt som ett av tidernas bästa japanska rollspel. Logiskt hade varit att följa upp en så tokälskad klassiker med en del 5, men idag 15 år senare så har vi fortfarande inte fått se skymten av det. Istället gick serien online, och har sedan dess aldrig blickat tillbaka till offline singleplayer. Lyckligtvis däremot så är Phantasy Star IV precis lika bra idag som det var då, och fastän jag fortfarande suktar för serien riktiga återkomst så har jag längs vägen, 15 år senare aldrig slutat uppskatta allt det Phantasy Star 4 gjorde, långt före sin tid.

23. Pac-Man: Championship Edition DX (Android)
Min hård i magen partner nummer ett som olikt min tröga tarm är snabb, explosiv med en däremot gemensam nämnare av adrenalinpumpande utmaning. När det kändes som att Pac-Man conceptet stirrade döden i vitögat kom Championship Edition DX och gjorde serien mer spännande, bättre än någonsin innan. Trots nyare versioner är det här jag fastnat. Krystande, hyperventilerande i min eviga jakt på nya highscores.

22. Metal Gear Solid 3: Snake Eater (PS2)
Den mest filmiska delen i Kojimas signaturserie med karaktärer så djupa att varje enskild fiende såväl som allierad har en tyngre historia och motiv bakom sig än de flesta huvudkaraktärerna vi ser i majoriteten av spelen som släpps idag. Där dom flesta av Kojimas historier tenderar att gränsa över till långsökt, obegripligt och överdrivet politiskt så tappar Metal Gear Solid 3 aldrig fokus från den grundhistoria som spelet är ute efter att berätta. Historian bakom hur en legend skapats och den mentor han inte förmår sig att släppa taget om.

21. Parasite Eve (Psone)
Skräck blandas med rollspel, med en av mina favoritkaraktärer någonsin i front, i en högatmosfärisk värld jag omöjligt kan släppa tag om. Bland den långa listan av tokhyllade rollspel är Parasite Eve det mest bortglömda som med för sin tid magisk grafik, tidlösa soundtrack, interaktiva stridsystem och vuxna berättelse vågade oerhört mycket för sin tid, och för det kommer jag aldrig sluta uppskatta Squares oväntade, bortglömda satsning.


Tröstpriser: Shadow Hearts: Covenant, Fahrenheit, Assassins Creed 2, Project Snowblind, Donkey Kong Country, YS VIII Lacrimosa of Dana, Exist Archive: The Other Side of the Sky, Hotel Dusk: Room 215, Matterfall, Journey, Space Invaders: Extreme, Outland, Motorstorm

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 7 av 10, #40-31.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 7 av 10, #40-31.

Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

40. Pokémon Silver/Gold (Gameboy Color)
Berättelsen var slut, och tills dess hade jag föredragit äventyret i Red/blue/yellow. Vad som till min förvåning väntade därefter däremot var en remixad fortsättning av originalet jag älskade som avrundades med en extremt minnesvärd uppgörelse med karaktären som en gång var jag.

39. Tales of the Abyss (PS2)
Med seriens bästa stridssystem och mest relaterbara karaktärer är Tales of the Abyss absolut den del som bäst välkomnar nykomlingar till den redan rejält underskattade serien och därmed sannolikt också kommer få dom att stanna.

38. Super Smash Bros (N64)
Jag och mitt stryksällskap har alltid föredragit det något långsammare, rättvisare tempot som Nintendo 64 originalet erbjöd. Nyare versioner har kommit och gått, men inte varit bättre och snart 20 år sedan spelet först lanserades spelar jag i samma sällskap fortfarande Super Smash Bros N64 regelbundet.

37. Streets of Rage 2 (Sega Mega Drive)
Kungen av sidescrolling stryk. Min introduktion till sega mega drive som dessutom är ett av de starkaste spelrelaterade minnena jag idag har och värdesätter. Ett spel som förde mig och min bror närmare, genomspelning efter genomspelning, knogmacka efter hoppknä i gangsternylle.

36. F.E.A.R. (PC)
En spelserie som på senare tid fullkomligt tappat kontakten till vad det var som gjorde serien så bra som den en gång faktiskt var. Atmosfärisk, adrenalinpumpande slowmotion hagelbrak-död som för sin tid var lika snyggt som det var nyskapande. Med fantastiska expansioner, ett flertal genomspelningar förblir FEAR mitt mest spelade singleplayer FPS-äventyr någonsin, och i det ångrar jag inte så mycket som en sekund.

35. Rocket League (PS4)
Spelet som fick mig att förstå delar av ett begrepp jag så länge tagit militant avstånd till. E-sport. Raketbilar i fotbollstappning är verkligen precis lika roligt dom det låter där jag måhända inte känner mig som någon atlet när jag spelar, men där min maxväxeln helt klart slår in vad gäller mina tävlingsinstinkter.

34. Diablo (PC)
Med Diablo lades grunden på riktigt för en helt ny, högst beroendeframkallande genre, och originalet är än idag det bästa genren sett skymt av med en slumpmässig bandesign som lockade mig till helt sinnessjuka antal genomspelningar. Där varje valbar klass tillslut nådde maxstyrka och trapp för trapp naken kunde promenera till helvetes eldarna och karatehugga ner satgubben själv med bara händer.

33. Burnout: Paradise (PS3)
En beroendeframkallande spelmekanik nu i öppen värld. Snabbare, coolare och mer varierat där valmöjligheterna i världen aldrig fick dig att känna som att du slösade bort din tid, gjorde någonting i onödan. Framsteg, belöningar fanns bakom varje hörn, bokstavligt talet genom lyxbilar du själv prejar sönder mot dom för poäng eller ett närliggande stunthopp så överdrivet att skrevet på självaste Michael Bay svullnar.

32. Tony Hawks Pro Skater 2 (PSone)
Toppen i Tony Hawk serien blev aldrig högre än den i Pro Skater 2. Trots seriens redan bästa bandesign kunde du nu även bygga din egna där du genom ett level up liknande system njöt av dina långa utmanande brädkombinationer och såg fram emot framstegen som väntade för dig att fördela.

31. Castlevania: Aria of Sorrow (GBA)
Det bästa Castlevania spelet är inte Symphony of the Night. Snarare riktas min blick åtminstone mot ett bärbart äventyr med tillräckliga små men ändå avgörande tvistar i symphony of the night spelmekaniken som gör det till seriens absoluta höjdpunkt. Med karaktärer, bandesign och musik som jag verkligen älskar existerar det inte ett metroidvania äventyr som jag värdesätter högre än Aria of Sorrow.


Tröstpris: Ducktales, Undertale, Front Mission 5, Unravel, Soul Calibur 2

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus