Svenska
Blog
Mina årets spel 2018

Mina årets spel 2018

Det började långtråkigt men överraskade med ett vanvettigt starkt september som stod för samtliga av mina favoriter i år. Den bästa spelrelaterade månaden i modernt minne för egen del där jag tur i oturen fick chans att läka, roas med gott samvete från operationsbädden. Det här är mina favoriter för året, som i vanlig regel tenderar att stå utanför de större sajternas nomineringar. Jag kommer även lista, i vanlig regel årets största besvikelse och det spelet jag ser mest fram emot under det nästkommande året!

Årets spel:

3. Marvels Spider-Man: Aldrig har jag haft så här roligt i att utforska och samla. Fastän världen i fråga är relativt tom och enformig i sin sido-uppdragsvariation så har insomniac helt och hållet kompenserat detta med den roligaste traversal-mekaniken i ett spel någonsin. Stridsmekaniken klickade inte först men växte på mig snabbt, och historian som i slutändan berättas står sig i min mening mot valfri marvel film som helst. Faktum är att jag anser att Insomniac fångar upp karaktären bättre än något annat valfritt medium, och när äventyret är som bäst så kan det konkurrera om valfritt nuvarande äventyr på marknaden om att hantera genren bäst. Det här är min nya superhjälte favorit, arkham kan ställa sig åt sidan, tack.

2. Astro Bot: Rescue Mission: Samma revolution for platform i VR som Mario 64 var för platform i 3D. I tider där genren inom viss mån börjat kännas åldrad och borttappad vad gäller kreativitet så öppnade Astro Bot upp helt nya dimensioner som jag i ett platformsspel numera aldrig vill vara utan. Det här är spelet som visar allt vad VR kan vara kapabelt till. Som vände en skeptiker till troende, som tok-imponerade med en speciellt minnesvärd boss strid som jag inte bara kommer kalla genrens bästa utan också kanske den bästa jag upplevt i ett spel någonsin.

1. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age: I ett eko med det bästa från förr, med tekniken från idag visar genrens gammelfarfar att detta är en tron på toppen av det japanska rollspels berget som denna gubbsjärt planerar hålla varm för en väldigt långt tid till framöver. Äventyret som från ingenstans kom att bli det moderna rollspelet av mina drömmar, och spelvärlden Erdrea en plats jag varken kan eller vill glömma.

Med ett underlag av strax över hundra genomspelade japanska rollspel i bagaget. Där jag totalt väntat ett ångestladdat antal timmar på min tur att attackera, i en spelmekanik många gånger turbaserad och som jag på senare tid intalat mig själv att jag varit utmattad kring, så kommer det som en rejäl överraskning att jag på så många punkter fastnade för Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age såpass mycket som jag i slutändan faktiskt gjorde. För i tider där genren befinner sig i en pånyttfödelse genom i huvudsak genom mer aktiva strider, uppskruvade tempon och mer västerländska spelmekaniska influenser så känns det inte sannolikt att en uppföljare som på ytan framstår som en pinsam upprepning av dess tio föregångare ska kunna dyka upp, övertyga och överleva på samma meriter som det gjorde för 30 år sedan. Framförallt borde, ska, det inte kunna överträffa den nya höga standarden som genrens nuvarande stadie långsamt utvecklats till.

Men genom små övertygande förändringar i det högtraditionella spelkonceptet, som dessutom inte är blyg för att visa sina influenser med ett handplock av det bästa från förr med tekniken från idag, så har en nygammal hybrid skapats som ensamt hjärtstartar genren bevisligen än inte redo att dö. En av Dragon Quest XI största bedrifter är hur det i ett äventyr som lätt kan passera 100 spenderade timmar aldrig tappar fokus eller drabbas av uppenbara tempomässiga dippar. För när spelet vid enstaka tillfällen grenar iväg från den huvudsakliga historian så väntar oftast snarare djupa, personliga berättelser som många gånger resulterar i spelets berättarmässiga höjdpunkter och som tydligt sätter ton på att det här är en värld med karaktärer du kommer vilja rädda där Dragon Quest XI dessutom periodvis vågar låta saker gå åt helsike för dig och de du lärt dig att bry dig om.

Jag har sedan tidigare Dragon Quest V och VIII fullt avklarat i mitt bagage, men jag har aldrig i närheten känt den magi som jag gör för serien nu. Som från ingenstans har del 11 av en serie som på drygt 30 år varit ovillig att förändra sig överraskat mig rejält i en del bättre än summan av allt jag trodde att seriens grundläggande element kunde resultera i. Jag kan inte sluta förundras över hur Dragon Quest XI kan göra såpass mycket av vad som på ytan framstår som så lite. Där jag spenderat 85 timmar i äventyret på bara 2 veckor, slängt varenda liten grannes kruka i golvet, massakrerat demoner i nästan 5-dubbla decimaler och ändå inte ångrat en sekund. Dragon Quest XI har bevisat för mig att genren jag värdesätter över allt annat inte tilldelades sin långvariga identitetskris på grund av ett uråldrat koncept som gick förlorat med tiden. Snarare någonstans tappades kontakten till vad det var som gjorde de japanska rollspelen såpass bra som de en gång faktiskt var och som nu i Dragon Quest XI äntligen återfunnits igen. I ett eko med det bästa från förr, med tekniken från idag visar genrens gammelfarfar att detta är en tron på toppen av det japanska rollspels berget som denna gubbsjärt planerar hålla varm för en väldigt långt tid till framöver.


Årets besvikelse:

Detroit: Become Human: Mot bakgrund av skyhöga förväntningar så är min absolut största besvikelse i år utan tvekan Detroit: Become Human. I ett så kort äventyr är det obegripligt hur lång tid det tar innan äventyret faktiskt tar fart, och när det väl gör känns krystat, kort, ofokuserat och fruktansvärt långtråkigt. Karas del som jag räknade ned till att få uppleva blev i slutändan äventyrets absoluta bottennapp, och aldrig någonsin kände jag av David Cages briljans som jag upprepat kände i både Fahrenheit och Heavy Rain. Jag trodde att Beyond Two Souls var ett oväntat snedtramp för studion Quantic Dream, men med ett precis lika dåligt Detroit oroar jag mig för att utvecklaren numera helt tappat kontakt i vad som gjorde hans äventyr unika och bra.

Mest efterlängtade 2019:

Resident Evil 2: Remake
Med en son döpt efter protagonisten, där jag älskar del 4 av serien, kallar tidigare delar föråldrade till gränsen till ospelbara och uppföljarna därefter borttappade i identitetskris. Med mekaniken från 4:an, grafiken från del 7 och med atmosfären av ett riktigt skräckspel så skakar jag i extas över Resident Evil 2 nu drygt bara 2 månader bort. Ett av mina mest efterlängtade spel någonsin där jag hoppas finna mitt årets spel 2019 kanske redan första månaden in på året.

Vilka är dina favoriter från året, besvikelser och förhandsfavoriter inför nästkommande året?

HQ