Reglerna för denna lista är att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme även om de endast staplas upp utan motivering.

90. Worms: Armageddon (PC)
En serie som på senare tid verkar befinna sig i en identitetskris tycks ha glömt bort hur det var i det simpla som magin fanns att hitta. Alla tidiga koncept från serien finputsades till sin bristning och har sedan dess aldrig återfunnits. Än idag är Worms: Armageddon seriens tveklöst starkaste del.

89: Odin Sphere (PS2)
Vanillaware är en underskattad utvecklare. Odin Sphere är deras mest underskattade del, som de kvalitetsmässigt heller inte kunnat hitta tillbaka till sedan dess. Djupa karaktärer, tidlös grafik och med en story långt bredare än vad allt på förhand talar för så är Odin Sphere ett spel av många missat, men de som upplevt det sällan glömt.

88: Ni No Kuni: Wrath of the White Witch (PS3)
På senare år har Level 5 försökt fånga magin i vad det är som gör Pokémon spelen bra. Misslyckats i de flesta fall men fått in en fullträff i den första delen av Ni No Kuni serien. Monsterfångande men i mer Tales inspirerade aktiva strider, med tidlös Studio Ghibli grafik och en vuxen historia långt bättre än vad uppföljaren resulterade i.

87: Call of Duty 4: Modern Warfare (XBOX 360)
Spelet som på riktigt startade Call of Duty hysterin är också, tveklöst, än idag seriens absolut bästa del. Med precis den rätta dosen av filmisk action, innan serien kom att helhjärtat snegla på Michael Bay, och med majoriteten av seriens starkaste spelmoment, den revolutionerande och måhända fortfarande bästa multiplayerdelen så skulle jag än idag rekommendera Modern Warfare över någon annan valfri nyare del i serien.

86. Chrono Cross (PS1)
Chrono Cross är bättre än Chrono Trigger. Punkt. Vassare stridssystem, djupare story med vad som för sin tid var ett nyskapande perspektiv där du spelar nästintill lika mycket ur det onda som det goda.

85. Uncharted 4: A Thiefs End (PS4)
Att välja mellan Uncharted 2 och 4 kom ner till att Uncharted 4:as berättelse aldrig spårar ur och i slutändan känns mer fokuserad, bättre knyter ihop säcken och är proppat med easter eggs som lyckas skapa ständig nostalgi fastän det är en relativt ny spelserie vi pratar om.

84: Okami (PS2)
Estetiskt ett av de vackraste spelen som någonsin gjorts. Det bästa Zelda spelet som inte som inte ens hör till serien, som inte bara matchar kvalitén från Nintendos huvudsakliga delar utan i vissa aspekter till och med överträffar dom.

83: Halo: Combat Evolved (XBOX)
Ett av de bäst åldrade FPS spelen genom alla tider. En trendsättare inom genren som satte en ny standard så hög att det tog flera år för konkurrenter att på riktigt ta ikapp, då mest genom att efterlikna i spelmekaniska reskins.

82: God of War 3 (PS3)
Ett tempomässigt mästerverk med de mest minnesvärda bossarna, störst variation och brutalaste avrättningarna. Idag handlar serien om far och son historia på halvtakt, och fastän jag älskade även det så kommer jag minnas bäst God of War 3 som höjde en hel spelbranschs testosteronvärde.

81: SSX 3 (PS2)
How the mighty has fallen. En gång i tiden var "brädspel" något av det tuffaste, mest givna kvalitetsstämpeln på marknaden, och att se en så fantastisk genre fullkomligt begraven mot bagaget av kvalitets titlar som framförallt SSX serien stod för är så sorgligt att jag närmar mig manstårar. Tur i oturen däremot är att SSX 3 är precis lika bra idag som det var förr. Delen där allt det bästa från genren klaffade, överträffades och kanske aldrig igen kommer kunna återskapas till fullo.

Tröstpris: Sonic The Hedgehog, Onimusha 3, King of Dragons, Company of Heroes, Dead or Alive 3

En lista som jag övervägt att göra under flera år känns äntligen sammansatt och genomtänkt till precis hur jag vill ha den. Reglerna för denna lista kommer vara att endast en del per spelserie får representeras, med undantag om ett sidospår eller en uppföljare känns såpass annorlunda att det likväl hade kunnat vara ett helt annat spel i en helt annan spelserie. Exempel på detta kan vara Star Fox 64 mot Star Fox Adventures, Metroid Prime mot Super Metroid, Final Fantasy Tactics mot Final Fantasy IV etc. Mitt mål kommer att vara att lägga upp en del varannan söndag då det är den uppladdningsdag som passar mig bäst. Varje spel är listat efter platformen som jag själv upplevde spelet på. Med det sagt betyder detta inte att spelet inte finns tillgängligt till fler format. I varje lista kommer även ett flertal tröstpris att delas ut. Spel som precis föll kort vid mållinjen för att nå in till listan, men som jag ändå vill ska få nämnas och ges utrymme på listan även om de endast staplas upp utan motivering.

100: Axelay (Super Nintendo)
Att det här var det näst första spelet jag någonsin lyckades spela ut är på efterhand, nästan 20 år senare fullkomligt obegripligt. Vansinnigt utmanande och ambitiöst med skiftande perspektiv, varierande vapenarsenal såväl som miljöer och fiendedesign. Fortfarande kallar jag Axelay för det bästa spelet i sin genre.

99: Baldurs Gate: Dark Alliance (PS2)
Där det mer populära svaret hade varit att lista Baldur's Gate II: Shadows of Amn så slår mitt hjärta hårdare för ett underskattat, mer Diablo liknande sidospår till konsol i Baldurs Gate serien kallat Dark Alliance. För sin tid var detta ett av de bästa couch co op alternativen på marknaden. Det är relativt kort, men högfokuserat, vilket gjorde att nästan varje barndomsvän jag någonsin haft tvingats spela igenom detta äventyr med mig.

98: Rougue Galaxy (PS2)
Ett av PS2:ans sista äventyr är också ett av de mest förbisedda, och bästa. Än idag står sig Rogue Galaxy som ett av de bästa stridssystemen jag upplevt i ett Japanskt rollspel som aldrig under sitt långa äventyr drabbas av fläckvisa tempomässiga svackor som så många andra spel inom genren faktiskt gör.

97: Scribblenauts (DS)
Jag har alltid varit svag för spel som låter min fantasi nå sin fulla, gränslösa potential. I Scribblenauts fick jag lösa pussel där jag poängsattes efter min egna kreativitet, där jag inte bara förundrades över hur många ord som spelet faktiskt stödde, utan också hur de tillämpades i varje pussel och funkade så länge de följde en röd tråd av långsökt logik.

96: Gravity Rush (VITA)
När PSVITANS unika funktioner nyttjades till fullo så står konsolen sig tveklöst som tidernas kanske mest underskattade enhet, bärbar såväl som stationär. Den unika spelmekaniken, flytet, kontrollen man som spelare fick i Gravity Rush liknade inget annat äventyrsspel jag tidigare spelat och har heller inte sedan dess matchats.

95: Vanquish (PS3)
Min törst för over the top action kommer aldrig någonsin lyckas släckas. Men Vanquish är i spelsammanhang helt klart det bästa försöket hittills. Där tredjepersons skjutgenren var som fast i spelmekaniker som tvingade dig att ta skydd i långsamma tempon så vågade Vanquish göra raka motsatsen och endast dra ner tempot för att tillåta dig att i slowmotion bakåtvolter pricka headshots. En adrenalin rush, från början till start.

94: GoldenEye 007 (N64)
Det dröjde tills vuxen ålder innan jag fick uppleva GoldenEyes singleplayer kampanj, som än idag förvånar över hur väl den åldrats. Men vad jag alltid kommer att minnas mest från GoldenEye är multiplayer kvällarna i princip varje 90-talist fick uppleva som i så många år stod för det kanske bästa som genren hade att erbjuda.

93: LocoRoco (PSP)
Än idag förundras jag över hur mycket LocoRoco lyckas göra med en så simpel design och spelmekanik. Att fullkomligt lyckas charma en pubertets tonåring som mest tyckte synd om sig själv och fokuserade på mörker, död, orättvisor och elände iklädd offerkofta är en merit lika imponerande som den är unik och omatchad.

92: The Last of Us (PS3)
Fastän jag aldrig föll pladask för The Last of Us spelmekanik, och vid ett flertal tillfällen faktiskt kom på mig själv att bli frustrerad av clickers så är det oundvikligt att det här är en berättelse som gjorde så mycket mer för spelmediet än vad det någonsin kommer bli erkänt för. Ett berättarmässigt mästerverk du aldrig kommer att glömma vare sig du vill eller inte.

91: Contra (NES)
Ett av tidernas manligaste äventyr, och onekligen ett av spelen som åldrats bäst genom alla tider, oavsett genre. Jag har precis lika roligt idag som jag hade förr i Contra som trots ett flertal uppföljare till ett flertal olika format aldrig har varit bättre än vad det var vid startskottet.

Tröstpris: Bioshock 2, Liero, Warioland 3, Medal of Honor: Frontlines, Pixeljunk Monsters

15. Silent Hill: Shattered Memories
Serien som sedan del 3 beskrivits som vilse hittade tillfälligt hem i en rejält underskattad fullträff. Shattered Memories tog bort allt fokus på strid och gjorde det istället atmosfäriskt igen där du var svag och helt fokuserad på att fly, överleva.

14. Jazz Jackrabbit 2
Innan Gears of War var det macho-kaniner i snabba platforms äventyr som gällde för Cliffy-B. En helt klart underskattad serie, med helt klart underskattade karaktärer och helt klart underskattad co-op.

13. Kirby: Canvas Curse
Kirby gör sig bäst som en ihopkurad boll som du drar linjer för att föra framåt genom hinder och fiender. Denna serie gjorde sig bäst i en spinoff, punkt.

12. Prince of Persia
Från att ha varit borttappad i krystad action, som trodde sig vara långt coolare än vad det i själva verket var, så dök en oväntad reboot av Prince of Perisa serien upp som från ingenstans. Utmaningen var så gott som borta, och allt fokus låg nu på platform och pussel. Jag njöt hela vägen igenom, och jag älskar det fortfarande.

11. Tearaway
Tidernas bästa, och mest underskattade platforms äventyr stavas Tearaway. Ett spel som nyttjade PSVITANS unika funktioner till fullo och som inte såg ut som något annat vi tidigare sett, och troligtvis heller aldrig kommer se igen. Bra betyg, men inte tillräckligt bra. Och i förhållande till hur fantastiskt spelet faktiskt är så sålde det heller inte i närheten av tillräckligt. En spelserie som troligtvis försvann lika snabbt som den kom, men med intrycket Tearaway gav så är det ett spelminne för mig som alltid kommer att stanna.

10. Soma Bringer
En blandning av Xenoblade och Mana-serien? Detta stavas Soma Bringer, det kanske bästa spelet att aldrig komma till väst men som finns patchat till fullo numera på engelska. Ett spel som de flesta med högst sannolikhet missat, och ett fel som bör rättas till snarast möjligt.

9. Project: Snowblind
En planerad del i Deus Ex serien valde i slutändan att stå på egna ben, och med större fokus på tempo, action och mer lättillängliga specialförmågor så har Project: Snowblind åldrats oerhört bra och står sig än idag som tidernas mest underskattade FPS, alla kategorier, i min mening.

8. Adventures of Mana
Fler hatar än tycker om denna första del av Mana serien. Jag däremot älskar den, och håller det i min top 5 över bästa gameboy spel genom alla tider och skulle heller inte rankar det långt under delarna som på senare tider kom att göra serien känd.

7. Super Paper Mario
Fantastiska betyg trots att det tills dess var den lägst rankade delen i Paper Mario serien. Men för mig är inte det här bara den bästa delen i Paper Mario serien, utan jag håller det som det bästa Mario spelet oavsett. Inget spel har än så länge blandat rollspel med platform bättre, och med på snudd till omatchad charm och uppfräschande nog för serien en av Nintendos bästa story någonsin gör detta till ett spel du bara inte får missa.

6. The King of Dragons
När man diskuterar de bästa sidescrolling beat em ups så brukar finalisterna oftast komma fram till antingen Streets of Rage 2, TMNT IV eller möjligtvis Final Fight. Men bland dessa bjässar inom genren så vill jag föra fram ytterligare en finalist, som oerhört få hört talas om. Det Capcom-utvecklade King of Dragons till super nintendo.

5. The Legend of Zelda: Oracle of Seasons
Som liten förstod jag mig aldrig riktigt på storheten av Zelda ur ett 3D perspektiv. Inte för att jag uppfattade dom som dåliga spel, men för hur mycket bättre jag tyckte att de äldre, platta gameboy varianterna var. Bäst av de alla däremot är Oracle of Seasons som verkligen kändes så mycket större än vad som borde rymmas på en så begränsad kassett ochmed förmågor som jag fortfarande vill se tillbaka i serien. Min absoluta favorit i hela serien, någonsin.

4. Chip and Dale
Bästa platformen till NES? Super Mario Bros 3? Nej. Mitt hjärta slår fortfarande hårdast för Chip and Dale. Det första platformsspelet jag någonsin klarade av, och som åldrats oerhört väl. Ett spel jag fortfarande plockar upp med jämna mellanrum och drömmer om att få introducera för min son bara han blivit gammal nog.

3. Final Fantasy VII: Crisis Core
Final Fantasy serien var min första, största spelrelaterade kärlek. Bäst däremot, trots enorma mängder mer spenderade timmar i andra delar så fastnade ingen likt Crisis Core Final Fantasy VII gjorde. Med ett gravt underskattat stridssystem, seriens absolut bästa karaktär och med en story som inte bara tillför utan överträffar originalet som de flesta håller högst i serien så är Crisis Core inte bara en oväntad överraskning, utan också den bästa delen i hela Final Fantasy serien.

2. Hitman Contracts
Hitman gjorde sig som bäst mörkt och coolt, och med nytolkningar av seriens tidigare bästa banor och med större variation än någonsin i hur du strategiskt ska avsluta dina offer så var Hitman Contracts en del som trots genomspelningar i dubbla decimaler fortfarande kunde överraska. Ett av mina mest spelade spel någonsin, och jag ångrar inte en sekund.

1. Exist Archive: The Other Side of the Sky
Jag fick aldrig min drömuppföljare i Valkyrie Profile serien. Vad jag fick istället däremot var en spirituell uppföljare som faktiskt toppar vad jag hoppades få uppleva i uppföljaren jag drömde om. Jag kommer aldrig tröttna på spelsystemet, som praktiskt taget är en reSkin av valkyrie profile serien, och jag verkligen älskade hur jag kunde ta storyn i 3 olika riktningar, med karaktärer jag aldrig kommer glömma. Få kallar det här spelet bra, jag kallar det oförglömligt. Bilda din egna uppfattning. För guds skull köp det, för jag vill ha en uppföljare!

30. Fracture
Med ett betyg av 62 på Metacritic talar detta inte i närheten om hela historien av Fracture. Ett spel som har sina uppenbara problem men som i min mening lätt kan förlåtas i förhållande till den unika spelmekaniken som när den är som bäst stod för några av det mest minnesvärda tredjepersons skjutandet från föregående generationen.

29. Syphon Filter: Dark Mirror
Fastän ingen förnekar att Syphon Filter: Dark Mirror är ett bra spel så vill jag försöka sätta fingret på hur mycket mer det är för mig i min bok. Seriens absoluta höjdpunkt, fastän jag älskar originalet, och det bästa skjutspelet till PSP som trots avsaknaden av en andra analogspak aldrig känns begränsat.

28. Suikoden: Tierkreis
När man diskuterar den bästa delen av Suikoden serien så står det oftast mellan 1-3. I den diskussionen vill jag däremot byta ut del 3 mot det portabla Tierkreis till Nintendo DS. Den i min bok bästa tolkningen av ett Suikoden äventyr i 3D med god marginal som tyvärr väldigt många missat.

27. Generation of Chaos: Pandoras Reflection
Åren när den japanska rollspelsgenren fick stå emot som mest kritik för att vara oorginell och stillastående i sin utveckling så dök som från ingenstans Generation of Chaos: Pandoras Reflection upp. Med en spelmekanik som jag än idag förvånas över att inte fler försökt efterlikna, och som jag verkar ha varit nästintill ensam om att uppskatta till denna nivå jag gjorde då serien efter denna gravt underskattade del pausats.

26. Ridge Racer: Slipstream
Det återanvänder banor, använder microtransaktioner och gör egentligen inte mycket nytt för serien. Men det var delen som vågade gå tillbaka till rötterna efter det vedervärdiga Unbounded och visa hur små förändringar som exempelvis PERKS faktiskt är allt som behövs för att påminna oss spelare om att denna spelmekanik än inte är trasig. Den bästa delen i Ridge Racer serien sedan det portabla Ridge Racer 2004 till PSP. Dessutom är det gratis.

25. Bloody Roar 2
En spelserie som få spelat eller ens hört talas om, och som paradoxalt nog också har väldigt många uppföljare. Då tyvärr av varierande kvalitet. Bäst var serien i del 2 som tog designen och karaktärsvariationen till sin topp.

24. Front Mission 5: Scars of the War
Ett spel som aldrig kom till västvärlden, men som numera finns patchat till fullo på engelska. Ett av de absolut snyggaste PS2 spelen någonsin som också är bättre än någon annan tidigare del i serien. Dig inkluderat, kultklassikern Front Mission 3.

23. Ace Combat: Assault Horizon
Ace Combat Serien var verkligen i behov av en reboot, och vad vi fick var en långt coolare och mer arkadaktig spelmekanik som när den fungerade som bäst bjöd på några av de mest filmiska och adrenalinpumpade spelsekvenserna mediet någonsin sett. Många avskyr denna del av serien, och fastän jag kan erkänna att spelmekaniken vid längre spelsessioner kan kännas enformig så älskade jag i slutändan helheten.

22. Tales of the Abyss
Ett spel som när det begav sig kallades för seriens lowpoint har på senare tid börjat få se mer av den uppskattning som förr saknades. Seriens bästa karaktärer, en tidlös spelmekanik och med ett fantastiskt soundtrack så är detta än idag min absoluta favoritdel i serien som redan i sig är rejält underskattad.

21. Liero
Medans Worms fortfarande lever vidare och kultförklarats så hade jag alltid långt roligare med Liero. Inga turbaserade attacker och långt brutalare vapen. Det gick snabbt, och när det begav sig så var Liero absolut ett toppval multiplayermässigt.

20. Axelay
Trots att det idag är 16 år gammalt så har inget annat shmup toppat Axelay. Ett kriminellt underskattat Super Nintendo spel med brutalt cool design och stor variation genom perspektivbyten och möjligheten att välja dina egna vapen.

19. Parasite Eve: The 3rd Birthday
En serie som jag alltid uppfattat som underskattad i förhållande till hur mycket jag älskar orginalet. Del 3 verkar så gott som kollektivt hatas däremot, och fastän jag kanske önskat att spelet kikat lite närmare på sina rötter när det gäller stämning och atmosfär så håller jag det långt högre än det låga 6.1 som spelet håller på Metacritic. Ett spel som jag absolut skulle rekommendera vars spelmekanik har enorm potential i att vidareutvecklas till något ännu bättre.

18. ZHP: Unlosing Ranger vs. Darkdeath Evilman
Bortsett från Disgaea serien så har NIS tyvärr fler dåliga än bra spel bakom sig. Ett rejält underskattat däremot är ZHP som tar NIS patenterade unika humor till sin topp med en spelmekanik som blandar Diablo med Disgaea där slutresultatet är precis lika roligt som det låter som.

17. Jojos Bizarre Adventure: All-Star Battle
Den föregående generationen stod i min mening för några av de mest överskattade fightingspelen sedan genren föddes, med endast ett fåtal undantag. Ett riktigt underskattat sådant var Jojos Bizarre Adventure: All-Star Battle som perfekt fångade over the top tonen från animen/mangan där spelbarheten var lättillgänglig men samtidigt dolde ett enormt djup för den som var villig att gå djupare med spelet.

16. Pacman 256
Ett spel som fick stå lite i skuggan av Championship Edition tolkningen av Pacman spelmekaniken. Men en evig labyrint med riktigt roliga vapen och uppgraderingar gör att 256 i min mening kan stå på topp med några av seriens absoluta höjdpunkter.

Tröstpris:
Cold Winter
Champions of Norrath
Soul Nomad

10. Gunstar Heroes 3
I min mening så finns det inget spel som åldrats bättre än Gunstar Heroes. Chaotisk arkad action som vågar utmana dig i briljant bandesign och oförglömliga bosstrider. En fantastisk redan bortglömd uppföljare släpptes till GBA, men nu vill jag se en 3:a, med exakt samma ljud och grafik som tidigare men i ett längre äventyr med riktig story och tungt couch co-op fokus.

9. Tearaway 2
Ingen spelvärld har charmat mig likt den i Tearaway. Ett platformspel så underskattat att jag kliar mig i huvudet över hur andra inte kan se och känna den gränslösa magi som det här spelet verkligen ger mig. Såpass att jag kallar det genres bästa, och också ett av mina absoluta favoritspel oavsett genre. Jag vill se Tearaway 2 som en VR titel, där media molecule återigen får bevisa hur de kan dra bättre nytta av platformars unika funktioner bättre än någon annan utvecklare i spelvärldar som tvingar dig till konstanta leenden hur sotsvart ditt hjärta än må vara.

8. Ninja Gaiden 2D
Ninja Gaiden 3 var den mest lågbegåvade uppföljaren jag någonsin upplevt, tills sidospåret Yaiba Ninja Gaiden Z släpptes för att sätta spiken i kistan på att Team Ninja helt tappat fattningen i vad som gör ett Ninja Gaiden spel bra. Därför vill jag se serien paradoxalt testa något nytt genom att återvända till seriens gamla 8-bitars rötter. En ny 2D del av serien som lånar och anpassar delar av vad som gjorde 3D tappningen bra, i en gärna lika utmanande och oförlåtande del som de äldre NES-spelen.

7. Fight Night
Medelmåttiga UFC uppföljare levereras som på löpande band.Uppföljare som nästan ingen bett om att få på så regelbunden basis där oerhört lite skiljer spelen åt del för del. Från samma utvecklare som en gång regerade och toppresterade inom den realistiska strykspel-scenen med fight night spelen, som vi nu inte sett på över 7 år. Jag vill ha en uppföljare med mekaniken direkt kopierad från Round 4 med ett utarbetat storyläge från champions där jag själv kan välja vilken epok av boxningslegender jag vill utmana.

6. Burnout Paradise 2
Burnout Paradise sålde bra, och precis ingen tycks ha ogillat det. En uppföljare i liknande tappning kändes logisk, men har inte setts skymten av på över 10 år! Jag vill ha en direkt uppföljare till Paradise, som egentligen inte behöver göra något annat än att placera mig i en ny miljö med uppgraderad grafik då spelmekaniken egentligen är precis lika bra idag som den var då.

5. Phantasy Star 5
Phantasy Star 4: the end of the millennium är i min mening, och i bred utsträckning av andra, erkänt som ett av tidernas bästa japanska rollspel. Logiskt hade varit att följa upp en så tokälskad klassiker med en del 5, men idag 15 år senare så har vi fortfarande inte fått se skymten av det. Istället gick serien online, och har sedan dess aldrig blickat tillbaka till offline singleplayer. Något som jag på regelbunden basis suktar efter, och gärna påminner andra om hur mycket de BORDE sakna.

4. Quake 5
Quake 2 står sig som mitt favorit singeplayer FPS genom alla tider. Jag älskade även den multiplayer fokuserade tredje delen men direkt avskydde del 4, som var överlämnat till annan utvecklare. Jag är trött på undermåttliga multiplayer uppföljare och suktar något så överjävligt till en retur till singleplayer just för att ID bevisligen har det i sig att modernisera, och överträffa sig själva, i nyversioner av sina gamla IP:s.

3. Ridge Racer 8
En utannonsering som mycket väl kan vara precis bakom hörnet, men som jag kommer fortsätta drömma om tills dess att det officiellt blir sanning. Jag vill se ett ultratraditionellt ridge racer som slänger iväg all koppling till unbounded och som inte återanvänder material från tidigare delar i en direkt pinsam utsträckning. För fastän många kallar det enformigt och stillastående i utvecklingen så kommer jag aldrig tröttna på spelmekaniken bakom Ridge Racer.

2. Xenogears 2
I slutändan var Xenogears en ofärdig överambitiös produkt, som trots detta står som mitt absoluta favoritspel genom alla tider. Nog för att jag gärna hade sett en remake av originalet som fixar den påtok för textbaserade andra skivan, men hellre ser jag en direkt RIKTIG uppföljare som på RIKTIGT knyter ann till de andra titlarna i serien på ett begripligt sätt. Jag har betalat dyra pengar för sidospår med falsk marknadsföring kring detta, men nu vill jag se åter spelvärlden jag aldrig kan eller vill lämna bakom mig.

1. Valkyrie Profile 3: Hrist
2 av de 3 valkyriorna har representerats i egna spel. Däremot saknas delen kring den i min mening mest intressanta av dom, den långt ondare Hrist. Tri-ace är bevisligen inte redo att lämna mekaniken helt bakom sig då den spirituella uppföljaren exist archive: the other side of the sky gav mig allt jag ville se mer av men i fel miljö med fel karaktärer. Japan exklusiva sidospår släpps fortfarande, men jag vill se en påkostad avslutande del i triologin som faktiskt når väst mer än något annat på denna spelrelaterade jord.

Tröstpris: Dragon Age Origins 2, Seiken Densetsu 5, Parasite Eve 4, Streets of Rage 4, Chip N Dale 3, F.E.A.R. 4