7 veckor gjorda som skribent. Det är ett stressigt men trivsamt jobb. Kan folk klaga så kommer de just göra det. Det är ett offentligt jobb, men jag älskar varje sekund av det. En reaktion driver mig oavsett om den är dålig eller bra. Nedan följer ett smakprov på min senaste artikel. En relativt personlig sådan där jag väljer att kolla närmare på: "Vad rör sig i huvudet på någon som vill slå folk på käften för andras underhållning, och varför vill vi titta på det?". Ett smakprov på texten följer nedan. Tycker du om den, eller inte, låt mig veta. Den fullständiga texten finner du genom följande länk :) http://mmanytt.se/blandat/en-personlig-reflektion-vad-ror-sig-i-hu
vudet-pa-nagon-som-vill-sla-folk-pa-kaften-for-andras-underhallnin
g-och-varfor-vill-vi-titta-pa-det/

Ingen sport kräver mer av sin utövare. Uppfyller du inte mallen kring vad det är som gör en bra kampsportare så kommer sanningen uppenbara sig och kväva ditt självförtroende i situationer som kommer få dig att känna dig svagare än du trodde var möjligt. Allt faller på dig. Det här är ingen lagsport där ansvaret kan passeras över till en medspelare när prestationsångesten kommer krypandes. Här är personen du delar fältet med din värsta fiende där du och din motståndare inom bara inom några minuter kommer få reda på vem av er som var den starka respektive den svaga. Varför spela potentiell ytlig och inre förnedring mot en stund i rampljuset? Vad rör sig egentligen i huvudet på någon som är villig att riskera både kropp och själ för ett liv, för de flesta, så oglamouröst där gränsen mellan att vara herren på täppan och värdelös många gånger är hårfin. Där trots en helhjärtad prestation, ingen vill minnas en förlorare? Utifrån personliga reflektioner, baserat på egna erfarenheter och åratal av faschinering kring frågan hoppas jag kunna komma svaret lite närmare på frågan om vad det är som gör att folk, mer nu än någonsin tidigare, flockas till idén av att slå varandra på käften för andras underhållning och hur en sport om nästintill obegränsad brutalitet i bur kom att bli tidernas snabbast växande sport.

Vill härmed utannonsera min skribent debut för MMANYTT. Du kommer kunna fortsätta följa mig och mina texter där där jag i huvudsak kommer att arbeta under helgerna. För spelrelaterade tankar kommer jag dock fortsätta finnas kvar här på gamereactor! I texten nedan står jag för allt utom rubrik, och jag tar hemskt gärna emot om någon har feedback då jag har stor respekt för de som skriver här på sajten! Tack på förhand alla! :)

http://mmanytt.se/blandat/muhammad-ali-blir-sponsrad-av-under-
armour/

Det finns inget som jag värdesätter mer än ett spel som får mig att känna. Jag tenderar att minnas och tänka tillbaka till emotionella ögonblick långt oftare än en välspelad utklassning online, grafisk milstolpe eller utmanande spelmekanik. Idag ser jag tillbaka till de ögonblick som fått mig att känna under mina 20 år av spelande. Ögonblick som kan röra om i själen och tårkanalen på den mest stereotypa manlighetsikonen. Nedanstående text innehåller SPOILERS!

Phantasy Star IV: The End of the Millennium - Alys permanenta avsked.
Långt innan det omtalade och i min mening relativt överspelade scenariot där Aerith spetsas och tar adjö i Final Fantasy VII fanns det ett, av många förbisett rollspels mästerverk vid namn Phantasy star IV till Segas mega drive enhet. Scenariot liknar det i Final Fantasy VII, fast trots fler år på nacken så vill jag kalla effekten som Alys död har på spelaren långt mer effektfullt. Alys, som vid första anblick lätt kan uppfattas som spelets huvudkaraktär som med sina starka ledaregenskaper ser över och håller följegruppen samman skadas vid en av de första konfrontationerna med spelets onding. Scenen var dramatisk, men som spelare fick, åtminstone jag, aldrig känslan av Alys dagar var räknade. Det skulle lösa sig. Alys tas till en närliggande stad där hon blir sängliggandes. Resten av gruppen fortsätter i sitt äventyr. Inväntande henne tillfrisknande. I en stund av triumph, där ett viktigt slag vunnits informeras dock gruppen om att Alys är i sin sista stund. Gruppen hinner tillbaka för att ta ett melankoliskt avsked där facklan som ledare förs vidare till en karaktär som redan tvekat på sin förmåga inom gruppen. Är han redo för detta, och var jag som spelare verkligen redo för att ta adjö av Alys?

Gone Home - Vad som faktiskt hände.
I min personliga favorit från fjolåret Gone Home är spelarens uppgift att ta reda på varför dina föräldrars hus står tomt trots att samtliga familjemedlemmar visste att du var påväg. Under en oerhört tät atmosfär retas länge spelaren av mord, något övernaturligt, och fram tills du öppnat den nästkommande dörren så vet du aldrig vad som väntar bakom den. Storyn berättas genom noter, minnesobjekt och memoarer, och när allt är sagt och gjort så handlade aldrig spelet om skräck och mord, utan om kärlek. En vissnad sådan mellan dina föräldrar som akut tagit in på parterapi och en nyfunnen kärlek mellan din syster och vad som bäst kan beskrivas som hennes sexuella upptäckande. Som spelare skapar du din egna sanning allt eftersom mer information hittas. Jag övervägde att ett självmord ägt rum, men fick i stället en vacker, modern kärlekshistoria som jag aldrig kommer att glömma.

Silent Hill 2 - Det var du.
I Silent Hill 2, det vackraste och mest atmosfäriska spelet som jag någonsin spelat iklär du dig rollen som James Sunderland. En man fast i gränslös ångest, ännu inte redo att ta avsked av sin bortgångna livskamrat. Ett oförklarligt brev från just henne för dig till Silent Hill där James nu måste konfronteras med alla sina rädslor och värderingar. Vad som följde shockade mig. Jag spelade igenom spelet i en sittning men kommer att minnas upplevelsen för resten av mitt liv. Det var du, James, som dödade din sjuka fru. För att lindra hennes lidande, eller var det för något annat? Uppslukad av ångest tar James sitt egna liv, för att få finnas med och för sin frände. Silent Hill 2 var ett spel om bottenlös sorg utan hopp, och jag hittade oförglömlig spelglädje i det.

Nästa gång följer del 2 av mina mest emotionella ögonblick i spel där ytterligare 3 oförglömliga upplevelser kommer att listas. Varje blogg kommer även innhålla 3 honorable mentions. Nedan följer de 3 för denna gång. Vilka är dina mest emotionella ögonblick bakom en kontroll?

Honorable mentions:
Metal Gear Solid 3: Snake Eater - Avfyra ditt vapen, avsluta ditt uppdrag.
The Darkness - Du är oövervinnerlig, men inte tillräcklig för att rädda den du älskar.
Flower - Poesi utan ord.

Har i skrivande stund varit arbetslös i ungefär en vecka. Har gjort klart mina examensuppgifter som personlig tränare och väntar och hoppas just nu på orden "du är godkänd" tätt följt av en licens i brevlådan. Jag vet mer om drygt en vecka. De senaste dagarna, när fritiden utökats, har jag valt att skriva mer. Någonting jag verkligen saknat och som jag förhoppningsvis kan bli fullt lika bra på igen som jag bedömt mig själv vara tidigare. Någon mjukstart blir det inte, för denna blogg hjälpte mig till ett jobberbjudande som skribent. En tjänst som jag än så länge inte tackat ja till då praktiska hinder måste undanröjas först för att det ska bli möjligt, men som på förhand känns oerhört lovande då det kommer erbjuda mig betalning mot något som jag älskar att göra. Detta under flexibla timmar. Det jag vill få sagt med detta inlägg är att ni bör fortsätta med det som så många på denna sajten redan gör så oerhört bra, skriva. Många av er har genuin talang för det, och oavsett om det är något ni vill gå vidare med karriärsmässigt så hoppas jag att ni på något sätt får åter för all den underhållning ni bjuder på. Ni har underhållit och inspirerat mig i varje fall, och jag önskar er det bästa. Man vet aldrig vem som läser!

I skrivande stund är Sverige 0-7 i sina senaste matcher. 2 oerhört tunga galor i Stockholm är bakom oss där stämningen på förhand var magisk och där turen hem i stället var i sällskap av skrikgråtande vuxna karlar. Svensk MMA har aldrig känt så här dött, när det för bara ett år sedan snarare kändes högaktuellt. Detta problem ser jag dock bara som tillfälligt. Sverige är ett land fullt av talang och jag vågar sia i ett framgångsfyllt år för både Niklas Bäckström och Alexander Gustafsson som med all rätt hör hemma i toppskiktet bland deras respektive viktklasser.

Ett problem som dock inte lär lösa sig själv inom den snaraste framtiden, utan snarare troligtvis kommer bli långt värre innan det blir bättre, är faktumet att legenderna som hjälpt till att format sporten åker dit och svartskuggas av de utvidgade dopingkontrollerna. På strax över en vecka har legender som Anderson Silva, Nick Diaz, Jon Fitch och Hector Lombard kissat grönt varav den förstnämnda raserat hopp och respekt bland miljontals fans och den sistnämnda inte överraskat någon då karln ser ut som rippad oxe som biceps curlar 85kg i vardera näve. Detta har varit oerhört motivationskvävande för min del. Personer som jag sett upp till har blivit mina förebilder genom fusk. Fusk som jag absolut bedömmer som mer allvarligt än inom andra sporter då kontaktsport och prestationshöjande preparat förr eller senare kommer resultera i död som kan rasera hela den långsamt mer accepterade bilden av vilka personer som faktiskt väljer att slåss i bur. Personer som är precis likadana som du och jag.

Plussa ihop detta med faktumet att UFC blivit en oerhört urvattnad produkt där main event idag består av fighters som tidigare hört hemma på underkort, delvis pga skador, och där ett event absolut inte kunde missas förr så blir det allt mer vanligt för min del att titta highlights videos i stället. Jag har älskat MMA länge. Tränat det själv under en period tidigare men upptäckt att mitt hjärta slår hårdare för att exlusivt träna stående stryk. Personligheterna bakom sporten håller mig dock högintresserad, om nu dessa bara kan hålla sig undan olagliga omororaliska genvägar. Ännu är jag inte redo på att överge tanken av att hjärta, hårt arbete och mild talang kan leda en till toppen utan olagliga preparat. Dock är jag insatt i att nästkommande tid kommer att krossa mitt hjärta ytterligare då detta bara är början.

(Bilden nedan föreställer mig i en staredown tillsammans med Travis Browne. En fighter som jag kan gå i ord för gör allt för att få sina fans att känna sig fullt lika speciella som de tycker att han är).