Det blev faktiskt bara bättre, lättare med tiden. Först panikslagen över graden av illamående vid minsta lilla rörelse till att kunna spendera timmar i VR världarna ifråga. Efter 3 månader av grundligt utvärderande är jag redo att sätta dom på playstations VR headset. En hårdvara som när den träffar som bäst levereras spelminnen sent att glömma där det avgörande dock är att navigera sig bland mängder av underpresterande dynga. Det här är mina 15, starka, rekommendationer.

15: The Persistance: Atmosfäriskt och utmanande, där dock en högre placering snuvas med anledning av att jag vid återkommande tillfällen funderar om detta inte hade varit ett precis lika bra spel utan VR funktionaliteten?

14: Sprint Vector: PSVR är ett fantastiskt redskap för träning, och ett av spelen som visar detta bäst är Sprint Vector som fångar känslan av hastighet oerhört bra, där du dock måste jobba hårt själv för att ha chans att ta topposition. Svettringar inkluderat.

13: Knockout League: Imitation är den är den högsta formen av smicker, och Knockout League backar inte på någon front att det är en Punch-out simulator i VR. Du kommer ducka och kontra i mängder där mitt minus dock hamnar i faktumet att jag aldrig uppmanas till att variera mina slag.

12: Farpoint: Spelet som först lämnade mig som mest illamående av alla VR upplevelser, men som väl med aimkontrollern passade mig långt bättre. Med risk av att kännas rätt enformigt mot slutet så är detta onekligen ett av de bästa singleplayer FPS äventyren till formatet.

11: Firewall: Zero Hour: Imitation är.. Jo, precis. Som fanatiker av Rainbow Six Siege så är det uppenbart vad utvecklaren av Firewall Zero Hour sneglat närmare på, och fastän det inte på någon front är bättre så är det en upplevelse att ta aimkontrollern online och tillämpa effektiva strategier med ditt team där det oftast lönar sig att tänka till.

10: To the Top: Ett simpelt koncept av att klättra, snabbt till toppen som likt sprint vector fångar känsla av hastighet oerhört bra. Jag fortsätter att återvända för snabbare tider i korta men utmanande banor, och jag tröttnar inte!

9: Doom VFR: Anledningen till att jag först köpte headsetet som många gånger fångar känslan, det bästa av Doom oerhört bra men tenderar att fastna lite i överdrivet komplicerade kontroller och trånga miljöer.

8: Moss: Saknar du Move kontroller så är Moss ett av de bästa alternativen till PSVR headsetet. Smarta pussel med högfokus på platform över strider med en dessutom otippat bra story.

7: Batman Arkham VR: Delar av mig vill klaga på att detta är ett på tok för dyrt teknikdemo, men när det återkommande fångar känslan av att vara Batman så oerhört bra som det faktiskt gör så är det omöjligt för mig att i slutändan inte rekommendera Batman Arkham VR, högt.

6. Superhot VR: Bättre i VR på alla fronter där spelet bara rör sig när du gör det. Antal tokfräna matrix scenarion som jag levt ut är något jag sent kommer att glömma, och sannolikt också kommer fortsätta upprepa.

5. Creed: Rise to Glory: I tomrummet, avsaknaden av ett fight night spel till nuvarande konsoler så dyker Creed: Rise to Glory upp från ingenstans och överraskar rejält genom att vara denna generations bästa kampsports simulator. Riktig teknik belönas, och när träningsutrustningen ensamt känns högrealistiskt så är det svårt som kampsportare själv att inte rekommendera denna upplevelse högljutt där mitt enda klagomål är att min jabb anses vara ett lika avgörande kraftslag som min raka höger.

4: Tetris Effect: Att 2018 få Tetris att kännas högaktuellt igen är ett otippat men bevisligen lyckat uppdrag från tetsuya mizuguchi. Oerhört meditativt och stämningsfullt där jag gillar precis alla nya remixade scenarion.

3: REZ: Infinite: Jag har sagt det vid upprepade tillfällen, att Area X är en av mina mest minnesvärda spelupplevelser genom alla tider. REZ Infinite hade varit den perfekta, kanske bästa PSVR upplevelsen om det inte vore för att headsetets upplösning inte riktigt lyckas fånga upp de fantastiska partikeleffekterna som en såpass stor del av upplevelsen byggs upp kring. Värdesätter du spelbarhet över grafik dock, på med headsetet och upplev själv allt det magiska i denna tidlösa klassiker.

2: Beat Saber: Mitt mest spelade PSVR spel, som fångar rhythm/musik genren kanske bäst sedan tiden då Guitar Hero serien var på sin topp. Jag kommer aldrig tröttna på att med överdrivna rörelser slänga flerslags kombinationer med ljussabel. För det fullkomligt avgudar jag Beat Saber.

1: Astro Bot: Rescue Mission: Beskrivningar som den största platforms revolutionen sedan Super Mario 64 har slängts ut med rättvisa vad gäller Astro Bot: Rescue Mission. Det här är den mäktigaste VR upplevelsen du kan finna idag. Fullproppat med charm och extremt tillfredsställande spelmekanik där jag funnit min absoluta favorit bosstrid genom alla tider i ett spel. Vem hade trott?

Storslagna matcher kräver storslagna analyser, och fastän jag hittills har haft full pott i alla mina tidigare offentliga boxningstippningar så erkänner jag mig ha ovanligt svårt i att visualisera hur nattens match mellan Deontay Wilder och Tyson Fury kommer att se ut. Trots det sticker jag ut hakan och siar. Det här kommer att hända.

Tyson Fury är min favorit atlet just nu, oavsett sport. Att se honom på plats dominera Klitschko i Dusseldorf, som resulterade i min största vinst i plånboken någonsin, är ett av mina favoritminnen. Jag kommer aldrig glömma det. Jag är bomb(squad)säker på att den Tyson vi såg i ringen den kvällen hade dominerat Deontay Wilder i matchen vi har framför oss inatt. Fläckfri använding av ryckiga feints, fotarbete och oortodoxt distanskontroll. En switch-hitter som såg lika bra ut från båda vinklar och som planterade hjärnspöke efter hjärnspöke i en motståndare i Klitschko som byggt hela sin karriär på genomtänkta men enformiga strategier. Innebär det risk, är det inte logiskt, så gör han det inte. Klitschko var inte föråldrad bortom sin toppform. Han föll helt enkelt pladask för en motståndare som inte gick att läsa. En fighter som var smartare än honom.

En djup depression följde. Missbruk, viktuppgång och självmordsförsök. Det kändes inte rimligt att vi skulle se honom åter, ändå ligger det långt närmare i tiden än vad de få som till och med trodde på en comeback för Tyson hade kunnat tippa. Finns det något som säger att det är samma boxare vi fått tillbaka? Snarare mer som talar emot, och det är i detta avseende som jag blir kluven.

I matcherna vi fått se Tyson åter så har han varit långt mer stationär. Långsammare, mer förutsägbar och lättare att träffa och visst är det väl ändå rimligt? 70kg viktnedgång på ett år. Överkommet alkohol och drogmissbruk och terapi som börjat verka först i trots allt relativ närtid. Det är inte inaktiviteten som är ett problem, han slogs trots allt bara 3 gånger på drygt 2.5 år inför klitschko matchen där han såg som bäst ut, det är vad han har gjort mot sin kropp under tiden som står för mina funderingar.

Men mot en välkänd bakgrund där Tyson tenderar att prestera efter kvalitén av motståndare, där han haft svårare mot och sett sämre ut mot de som på papper såg underkvalificerade ut för honom och istället toppresterat från gånger han varit i underdog läge så är det svårt att föreställa sig vilken Tyson vi kommer att få se. Självklart toppar över fightern vi sett i hans 2 tidigare comeback matcher. Ingenting tvingade honom till att topprestera i de matcherna, och de gjorde han inte heller. Men hur mycket under är det Tyson som vi fick se mot klitschko?

Många analytiker tippar i att Fury kommer försöka använda samma strategi mot just Wilder som han använde mot klitschko. Min tolkning är istället, tänk om han tillämpar klitschkos långtråkiga signatur strategi själv mot Wilder? Jag har inte sett någon tala om just det. Ändå ser jag det som väldigt sannolikt. En Tyson som i huvudsak attackerar och kontrollerar distansen från southpaw där han rör sig från Wilders rejäla krafthand till höger. Med en tvist av att vara lite mer rörlig, oförutsägbar än klitschko där han när Wilder kommer nära inte kommer försöka backa undan utan snarare söka sig direkt till clinch och börja om. Med en matchvikt på nästan en fjärdedel mer än Wilder, där han trots detta är snabbare i både händer, fötter. Har högre IQ vad gäller fighting och dessutom har teknik som inte ens är jämförbar Wilders. Vore inte detta väldigt logiskt? Jag tror inte på en nödvändigtvis väldigt underhållande match, men för en knäsvag teknisk analytiker så är inte det viktigt för mig för att i slutändan bli nöjd med köpet av matchen.

För att svinga så hårt att du förs ur balans är oerhört energikrävande. Framförallt när du missar, och att ha en långt större motståndare lutad mot dig som vet hur han använder sin vikt och tröttar ut ditt egentligen enda vapen, din höger. Många har talat för hur det här är en så svår stilmässig match för Tyson, men på vilka meriter är det inte en mardröm för Wilder?

För om vi analyserar Wilder, teknik för teknik så är det verkligen inget högbegåvat geni vi ser. Kanske den på papper mest lågbegåvade tungviktsmästaren vi sett? En fighter som har pinsamt svårt att koppla ihop rörelse och slag på ett naturligt sätt, sämre än vad många amatörer gör. Som tar onödiga risker, gärna slår sig in i distans, ur balans och sällan identifierar när han är i en ofördelaktig position för att kontras. Paradoxalt gör detta honom svårläst. Han gör inte alltid det logiska, och han är inte det minsta rädd för konsekvenserna. Med ett skyhögt förtroende i sin livsfarliga höger, som när den slängs iväg rak knockar vad det än träffar. När jag visualiserar vad som kommer hända i den här matchen så återkommer jag alltid till en relativt tidig rak men något loopad höger som slinker in över Tysons axel och tar honom till en ganska hård räkning. Jag vet att det analytiskt låter motsägelsefullt, men Wilders framgångar och styrkor ligger utanför sportens egentliga logik. På papper ser vi ingen mästare i honom, men som en oläslig all-in risktagare, med enorma fysiska fördelar för sporten där ett misstag kostar dig dyrt och hittills gjort för alla tidigare motståndare så kommer vi troligtvis behöva söka svar i frågan om huruvida Tyson kan återhämta sig från denna potentiella räkning och anpassa sin strategi nog för att överleva till senare ronder där jag ger Tyson sin största chans till vinst.

För trots hans självdestruktiva historik så blir Tyson inte trött. Framförallt kan jag inte föreställa mig att se detta med ett tufft träningsläger på Big Bear som utmanat hans lungor rejält. Wilder blir däremot, och jag vet för ett faktum att han inte mött någon tidigare som kommer utmana hans kondition på samma sätt som Tyson garanterat planerar att göra inatt. Med vilda svingar som missar och tunga återkommande clinchningar. Håller Wilders kondition för en sådan strategi i 12 ronder? Osannolikt, åtminstone inte för 12 sammanhängande ronder där han framstår som farlig. Om vi nu ens når rond 12 vill sägas.

Detta må låta som en hyllningsnovell mot Tyson Fury, där jag trots min relativt egna tippade strategi ändå faller tillbaka till vad alla andra analytiker tror. Tidigt avslut Wilder eller domslutsvinst för Fury, men självklart är det inte i en såhär lång analys ok att komma undan utan att tippa en vinnare. Tvingas jag välja så lutar jag mot ett avslut mot Wilder även om jag är helt öppen för att han kan komma att bli tekniskt förnedrad. Med ringrost är Wilder inte en rolig motståndare att försöka överleva i tidiga ronder mot, och med en KO % på 98% där den raka högern garanterat kommer att träffa någon gång tidigt, och Furys haka har att bevisa, så tror jag på ett avslut som jag i frustration kommer skrika mig hes till. Den bästa Tyson Fury kommer inte krävas för en vinst inatt mot Wilder, men mot en bakgrund där jag helt enkelt tror att han är för långt bort från sin topp fortfarande, med så många frågetecken så tror jag inte att jag får som jag så gärna vill inatt.

Jag hoppas ha fel. Vid vinst tar Fury det enda bältet han aldrig höll och placerar sig absolut bland Leonard, Foreman och Ali som en av de mest framgångsfulla comeback historierna i sportens långa historia. Historia står på spel oavsett vinnare, och Furys historia är redan nu inspirerande, åtminstone för mig. Jag har inte varit såhär förväntansfull inför en tungviktsmatch på flera år och drömmer redan lite i förtid till en match i London i april som förenar alla bälten mot Anthony Joshua. En match jag garanterat i så fall kommer att resa för att se. Vad tror du?

Slutgiltig tippning: Deontay Wilder, vinnare genom TKO i rond 5.

Årets mest intressanta dag vad gäller spelrelaterade fynd är nu över. Dagen som jag många gånger sparat undan tusentals kronor inför för att sedan komplettera allt jag anser att jag missat under spelåret. Jag tror faktiskt aldrig att jag spenderat mindre under black friday än vad jag gjorde i år. Inte för att jag tyckte att priserna var ovanligt svaga, faktiskt var det tvärtom, utan snarare för att jag under detta år slagit ett personligt rekord vad gäller förhandsbokningar. Att sedan hitta spel som Hitman 2 som jag bara veckan innan gav 599 för, nu för under 4-hundringen, smått ångestframkallande får en så girig herre som jag själv. Jag tror inte jag var själv i denna fråga då så fullkomligt nya spel rabatterades enligt mig oväntat mycket så nära inpå deras release där jag synd nog föll inom antingen spelat eller fullkomligt ointresserad kategorin i nästan samtliga fall.

Som ägare till samtliga aktuella konsoler på marknaden upptäckte jag i efterhand i år att faktiskt allt blev PS4-relaterat med lite extra tyngd på VR. Sedan Game pass lanserades till Xbox One har mitt sug att köpa spel till enheten fullkomligt slagits ut. Såpass till den gräns att jag inte kan undgå att tänka om det här verkligen är vad Microsoft vill med tjänsten, och i fallet Nintendo så börjar jag lessna på hur de så överjävligt långtråkigt aldrig spelar med i dagar som dessa. Fullpris, 588kr för breath of the wild fortfarande, 529 för ports på flera år gamla spel som Donkey Kong Tropical Freeze? Alltså bästa pris enligt pricerunner under årets största shopping dag? Jag är inte dummare än att förstå att största vinst nödvändigtvis inte behöver hänga ihop med flest antal sålda kopior, men det gör att jag som konsument villig att öppna plånboken nästan trotsigt avstår allt som relaterar till enheten. För jag är inte villig att lyssna på, spela med i att äldre spel i pris ska signalera samma värde som ett fullkomligt nytt, och jag köper inte idén om att tredjeparts spel ofta kostar hundringen mer bara för formatets skull. Det har gjort att min enhet stått helt stilla sedan början av september, och med mina nedanför listade köp så är det faktiskt inte säkert att min switch enhet torkas av innan årsskiftet igen.

CDON:
428: Shibuya Scramble 299kr
Bravo Team VR + Aim Controller 599kr
Firewall: Zero Hour 199kr
Assassins Creed: Odyseey 328kr

Elgiganten:
Ni No Kuni 2: Revenant Kingdom 249kr

Gamestop:
Eve Valkyrie 99kr
Moss 199kr

Vilka spelrelaterade black friday fynd gjorde du? Hoppas du hann fynda Dragon Quest XI: Edition of Light för den korta stunden det fanns tillgängligt för 298kr. För i min enorma kärlek till spelet agerade jag där storbov och köpte ett flertal till alla jag känner som uppskattar fyrkantiga plastpaket under granen. Hoppas ingen av dom läser detta..

Det började långtråkigt men överraskade med ett vanvettigt starkt september som stod för samtliga av mina favoriter i år. Den bästa spelrelaterade månaden i modernt minne för egen del där jag tur i oturen fick chans att läka, roas med gott samvete från operationsbädden. Det här är mina favoriter för året, som i vanlig regel tenderar att stå utanför de större sajternas nomineringar. Jag kommer även lista, i vanlig regel årets största besvikelse och det spelet jag ser mest fram emot under det nästkommande året!

Årets spel:

3. Marvels Spider-Man: Aldrig har jag haft så här roligt i att utforska och samla. Fastän världen i fråga är relativt tom och enformig i sin sido-uppdragsvariation så har insomniac helt och hållet kompenserat detta med den roligaste traversal-mekaniken i ett spel någonsin. Stridsmekaniken klickade inte först men växte på mig snabbt, och historian som i slutändan berättas står sig i min mening mot valfri marvel film som helst. Faktum är att jag anser att Insomniac fångar upp karaktären bättre än något annat valfritt medium, och när äventyret är som bäst så kan det konkurrera om valfritt nuvarande äventyr på marknaden om att hantera genren bäst. Det här är min nya superhjälte favorit, arkham kan ställa sig åt sidan, tack.

2. Astro Bot: Rescue Mission: Samma revolution for platform i VR som Mario 64 var för platform i 3D. I tider där genren inom viss mån börjat kännas åldrad och borttappad vad gäller kreativitet så öppnade Astro Bot upp helt nya dimensioner som jag i ett platformsspel numera aldrig vill vara utan. Det här är spelet som visar allt vad VR kan vara kapabelt till. Som vände en skeptiker till troende, som tok-imponerade med en speciellt minnesvärd boss strid som jag inte bara kommer kalla genrens bästa utan också kanske den bästa jag upplevt i ett spel någonsin.

1. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age: I ett eko med det bästa från förr, med tekniken från idag visar genrens gammelfarfar att detta är en tron på toppen av det japanska rollspels berget som denna gubbsjärt planerar hålla varm för en väldigt långt tid till framöver. Äventyret som från ingenstans kom att bli det moderna rollspelet av mina drömmar, och spelvärlden Erdrea en plats jag varken kan eller vill glömma.

Med ett underlag av strax över hundra genomspelade japanska rollspel i bagaget. Där jag totalt väntat ett ångestladdat antal timmar på min tur att attackera, i en spelmekanik många gånger turbaserad och som jag på senare tid intalat mig själv att jag varit utmattad kring, så kommer det som en rejäl överraskning att jag på så många punkter fastnade för Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age såpass mycket som jag i slutändan faktiskt gjorde. För i tider där genren befinner sig i en pånyttfödelse genom i huvudsak genom mer aktiva strider, uppskruvade tempon och mer västerländska spelmekaniska influenser så känns det inte sannolikt att en uppföljare som på ytan framstår som en pinsam upprepning av dess tio föregångare ska kunna dyka upp, övertyga och överleva på samma meriter som det gjorde för 30 år sedan. Framförallt borde, ska, det inte kunna överträffa den nya höga standarden som genrens nuvarande stadie långsamt utvecklats till.

Men genom små övertygande förändringar i det högtraditionella spelkonceptet, som dessutom inte är blyg för att visa sina influenser med ett handplock av det bästa från förr med tekniken från idag, så har en nygammal hybrid skapats som ensamt hjärtstartar genren bevisligen än inte redo att dö. En av Dragon Quest XI största bedrifter är hur det i ett äventyr som lätt kan passera 100 spenderade timmar aldrig tappar fokus eller drabbas av uppenbara tempomässiga dippar. För när spelet vid enstaka tillfällen grenar iväg från den huvudsakliga historian så väntar oftast snarare djupa, personliga berättelser som många gånger resulterar i spelets berättarmässiga höjdpunkter och som tydligt sätter ton på att det här är en värld med karaktärer du kommer vilja rädda där Dragon Quest XI dessutom periodvis vågar låta saker gå åt helsike för dig och de du lärt dig att bry dig om.

Jag har sedan tidigare Dragon Quest V och VIII fullt avklarat i mitt bagage, men jag har aldrig i närheten känt den magi som jag gör för serien nu. Som från ingenstans har del 11 av en serie som på drygt 30 år varit ovillig att förändra sig överraskat mig rejält i en del bättre än summan av allt jag trodde att seriens grundläggande element kunde resultera i. Jag kan inte sluta förundras över hur Dragon Quest XI kan göra såpass mycket av vad som på ytan framstår som så lite. Där jag spenderat 85 timmar i äventyret på bara 2 veckor, slängt varenda liten grannes kruka i golvet, massakrerat demoner i nästan 5-dubbla decimaler och ändå inte ångrat en sekund. Dragon Quest XI har bevisat för mig att genren jag värdesätter över allt annat inte tilldelades sin långvariga identitetskris på grund av ett uråldrat koncept som gick förlorat med tiden. Snarare någonstans tappades kontakten till vad det var som gjorde de japanska rollspelen såpass bra som de en gång faktiskt var och som nu i Dragon Quest XI äntligen återfunnits igen. I ett eko med det bästa från förr, med tekniken från idag visar genrens gammelfarfar att detta är en tron på toppen av det japanska rollspels berget som denna gubbsjärt planerar hålla varm för en väldigt långt tid till framöver.

Årets besvikelse:

Detroit: Become Human: Mot bakgrund av skyhöga förväntningar så är min absolut största besvikelse i år utan tvekan Detroit: Become Human. I ett så kort äventyr är det obegripligt hur lång tid det tar innan äventyret faktiskt tar fart, och när det väl gör känns krystat, kort, ofokuserat och fruktansvärt långtråkigt. Karas del som jag räknade ned till att få uppleva blev i slutändan äventyrets absoluta bottennapp, och aldrig någonsin kände jag av David Cages briljans som jag upprepat kände i både Fahrenheit och Heavy Rain. Jag trodde att Beyond Two Souls var ett oväntat snedtramp för studion Quantic Dream, men med ett precis lika dåligt Detroit oroar jag mig för att utvecklaren numera helt tappat kontakt i vad som gjorde hans äventyr unika och bra.

Mest efterlängtade 2019:

Resident Evil 2: Remake
Med en son döpt efter protagonisten, där jag älskar del 4 av serien, kallar tidigare delar föråldrade till gränsen till ospelbara och uppföljarna därefter borttappade i identitetskris. Med mekaniken från 4:an, grafiken från del 7 och med atmosfären av ett riktigt skräckspel så skakar jag i extas över Resident Evil 2 nu drygt bara 2 månader bort. Ett av mina mest efterlängtade spel någonsin där jag hoppas finna mitt årets spel 2019 kanske redan första månaden in på året.

Vilka är dina favoriter från året, besvikelser och förhandsfavoriter inför nästkommande året?

Finalen är här, och har med facit i hand varit långt mer tidskrävande än jag först kunde föreställa mig. Väl färdig däremot så har skrivandet ensamt gjort mig högnostalgisk till titlarna jag tänkt tillbaka till. Mitt gubbiga gaming-hjärta slår hårdare för det här mer än någonsin just nu, mycket till listans förtjänst och den givande feedbacken jag fått av de som fanatiskt följt listan från början till slut. Nu väntar sidospår, i 2 utgåvor. Många av dina favoritspel har missats och jag ska förklara för dig varför. Hur skulle din personliga topp-10 lista se ut?

10. Disgaea: Hour of Darkness (PS2)
En remake och 6 huvudsakliga delar senare, med onödigt komplexa tillskott i spelmekaniken som rör sig mot seriens eget bästa så var det första också det bästa för Disgaea-serien. De bästa karaktärerna, och den enda gripande historian med en spelmekanik som känns oerhört belönande att bemästra. Det här är de strategiska japanska rollspelens konung där trots många år på nacken konkurrenterna idag fortfarande har mycket att lära av.

9. Silent Hill 2 (PS2)
En mörk och poetisk historia som blottar dina sinnen, motiv och förutfattade meningar för dig oavkortat och ocensurerat. Vad hände egentligen med din hustru? Kan hon verkligen fortfarande leva, och är brevet hon skickade till dig äkta. Lika ångestframkallande som det är vackert är det upp till dig att utreda. Ett tidlöst mästerligt soundtrack och berättande där dessutom dålig spelkontroll för första och kanske enda gången någonsin i ett spel är ett avgörande köpargument. Skräckfantatiker, story entusiast eller inte. Silent Hill 2 är ett högpersonligt äventyr du verkligen inte får missa.

8. Tekken 5 (PS2)
Vad gäller fighting har mitt förstahandsval alltid varit Tekken 5, och i antal spelade matcher kan likväl samtliga kandidater som listas under slås ihop och ändå inte komma upp i den totalen matcher som jag spenderat i Tekken 5. Trots nyare versioner så är det här fortfarande min favoritdel i serien med den rättvisaste, mest balanserade fighting mekaniken där jag nådde en såpass hög nivå att jag vann lokala tävlingar och orsakade rage quits hos vad som skulle komma att bli uppsagda vänskaper.

7. Zero Escape: Virtue's Last Reward (3DS)
Ett spel helt centrerat kring din förmåga att lita på andra, ditt liv hänger på det, inlindat i en högst komplicerad science fiction story. Du kommer manipuleras, kanske kommer du manipulera själv och oförlåtande kommer historian fortsätta med dig, andra eller alla döda. Från början till slut den mest intressanta och involverade spelrelaterade historian jag någonsin upplevt som vid fler tillfällen än jag trodde var möjligt fullkomligt kommer vända upp och ner på förståelsen du äntligen tror dig fått grepp om. Har du någonsin varit sugen på visuella noveller som genre så är det här det perfekta startskottet. Ett av mina favoritspel någonsin, men också min absoluta favorit historia någonsin oavsett genre, oavsett media.

6. Final Fantasy IV (SNES)
Final Fantasy serien var min första, största spelrelaterade kärlek där Final Fantasy IV blev introduktionen till genren jag skulle komma att värdesätta högre än någon annan. Flera delar senare och Final Fantasy IV är fortfarande min favorit i serien. Mycket pga de helt avgörande trenderna som introducerades i titeln samt en helt fantastisk 3DS remake som står sig som en av mina favorit remakes genom alla tider som gör spelet precis lika spelbart och fantastiskt idag som det var då.

5. Resident Evil 4 (Wii)
Bland överskattade föregångare som i modern tid är på snudd till ospelbara kom Resident Evil 4 från ingenstans med ett helt nytt fokus, action ur tredjeperson. Faktum är att Resident Evil 4 likväl hade kunnat vara fristående från serien, utan att någon kunnat göra en logisk koppling till föregångarna. Köpt till samtliga, genomspelade till samtliga format, och fastän det i många ögon anses vara fadern av tredjepersons-action så anser jag det också fortfarande vara kungen inom genren. För mig så är Resident Evil 4 en paradoxal förälskelse där jag finner enorm lycka och spelglädje i mörker, död och elände.

4. Valkyrie Profile (PSone)
Mitt mest spelade japanska rollspel där varje ny genomspelning visar ytterligare en oväntad ny dimension av historian jag redan vid det tunna startskottet älskade. Superlånga, på snudd till enformiga kombinationer i ett stridssystem jag aldrig kommer tröttna på med over the top adrenalinpumpande musik att sätta stämning. Faktum är att det här är min favorit design, favorit musik i ett spel någonsin. Spelet som intar mina tankar med god marginal oftast av alla, där jag på vardaglig basis drömmer om en ultratraditionell uppföljare jag troligtvis aldrig
kommer få se skymt av från tri-ace.

3. Ridge Racer (PSP)
Mitt mest spelade spel genom alla tider, där jag har svårt att föreställa mig att något spel någonsin ska kunna passera det vad gäller antal timmar. Framförallt med tanke på att jag fortfarande inte känner mig klar med spelet och regelbundet försöker toppa mina egna rekord sommar för sommar. Ridge Racer som spelserie har tagit många snedkliv genom åren, men i PSP varianten som närmast liknar en greatest hits samling av det bästa från serien visar att när den här formulan är som bäst så står den sig än idag på toppen av arkadracing tronen, tidlöst.

2. Ninja Gaiden Black/Sigma (XBOX/PS3)
Mitt näst mest spelade spel, i nära rangordning efter ettan, genom alla tider. Samtliga 4 format ägda, samtliga genomspelade mer än en gång vardera. I Sigmas fall 6 där jag tog mig in i den högsta rankingen i Europa vad gäller Karma-poäng. Än idag i ett snart 15 år gammalt spel så anser jag att stridssytemet inte toppats i vad som bara kan beskrivas som ett utmanande, rättvist, tidlöst, tempomässigt mästerverk som jag aldrig kommer tröttna på.

1. Xenogears (Psone)
En högpolitisk, religiös historia som även involverar tunga ämnen som traumabearbetning och reinkarnation. Men för den som inte är villig att analytiskt sätta sin in i alla textrader som detta 90-timmars äventyr erbjuder så innehåller Xenogears även en av genrens absolut vackraste kärlekshistorier som för sin tid vågade vara otroligt vuxen. En historia som jag på så många olika plan och meriter aldrig kommer att glömma. Med ett högstrategiskt stridssystem som för sin tid kändes väldigt fighting-spel inspirerat, med ett soundtrack så högperfektionisktiskt att kompisitören själv brändes ut i ett projekt så överambitiöst att majoriteten av CD2 är en interaktiv novell, som dock råkar vara en av mina övriga favoritgenres när den fungerar som bäst. Samtliga delar av Xenogears resulterar i en blandning som i så många avseenden känns som skapt bara för mig. Det är en spelupplevelse för mig som jag är öppen för, men inte förväntar mig någonsin kommer toppas. Detta då höjdpunkten för mig av gaming är japanska rollspel, och höjdpunkten av japanska rollspel är Xenogears.

Tröstpris: Battletoads vs Double Dragon, TimeSplitters: Futures Perfect, Resistance: Fall of Man, Batman: Arkham Asylum, Ori and the Blind Forrest, Forza Horizon 3 & Perfect Dark