Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Jag skrev en bok med (nästan) samma handling som i The Wife

Jag skrev en bok med (nästan) samma handling som i The Wife

This post is tagged as: The Wife, Glenn Close, Jonathan Pryce, Christian Slater

(SPOILER-VARNING! Om du inte har sett filmen The Wife innehåller den här texten spoilers.)

Oscarsnominerade The Wife (det är Glenn Close som kandiderar till bästa kvinnliga huvudroll) är en svensk-engelsk-amerikansk produktion och handlar om den fiktive författaren Joe Castleman, spelad av Game of Thrones-skådisen Jonathan Pryce. Men framförallt handlar filmen om författarens hustru, Joan Castleman, Gleen Close karaktär. I filmens inledning ringer Svenska Akademiens ständige sekreterare - Arvid Engdahl, ha ha - till Castleman-paret och väcker dem mitt i natten med goda nyheter: Joe Castleman har tilldelats 1992 års Nobelpris i litteratur.

Makarna Joe och Joan Castleman packar resväskan och flyger till Stockholm för att ta emot priset. Hack i häl följer reportern Nathanial Bone, spelad av Christian Slater och lika envis som Jack McGee i Hulken, som propsar på att få skriva en bok om Joe Castleman och hans författarskap. Det är bara det att denne Bone vet något, eller åtminstone anar något, som resten av världen naivt nog har missat: Joan Castleman har i själva verket spökskrivit alla sin mans böcker!

I tillbakablickar får vi träffa paret Castleman som unga. 50-talsversionen av Joe Castleman spelas av en annan Game of Thrones-stjärna, Harry Lloyd, och unga Joan spelas av Annie Starke. Joe undervisar i litteratur och Joan är en av hans studenter. De blir förälskade. Det visar sig snart att lärlingen har blivit mästare; Joe kan nämligen inte skriva skönlitterär prosa för fem öre, medan hans unga nya fru skriver så håret reser sig! Joe däremot är en aldrig sinande källa till idéer och uppslag, det är han som har något att säga, något att skriva hyllmeter skönlitteratur om. Joan har rösten men saknar stoff. Så makarna kommer överens om att göra ett slags rockad; fru Castleman skriver sin mans historier men eftersom ingen på den tiden bryr sig om en kvinnlig författare bestämmer de sig för att ge ut verken under makens namn och tiga om hur alstren blivit till.

En skandal av Guds nåde, förstås, om det blev känt för Nobelkomittén i Stockholm och resten av världen.

Den här handlingen påminner om handlingen i en bok jag skrev för herrans många år sen, och gav ut på eget förlag. Det var en bok som lyckligtvis ingen köpte och som ingen läste. Jag var ung och full av självklänsla när jag skrev den. Viljan var större än förmågan. Här om året försökte jag mig på att skriva om boken och försöka få den utgiven på annat förlag men det var ett projekt jag aldrig rodde i land. Hursomhelst handlade min bok om en berömd svensk författare med en stor talang. Denne författare skriver som en Gud men saknar idéer till sina böcker, så i hemlighet köper han bokidé efter bokidé av sin illiterate granne. Tills han, författaren, blir knivmördad i sitt eget kök.

Filmen The Wife är en riktig höjdare! Jag hoppas att Glenn Close vinner en Oscar. Och jag räknar blint med att jag får royalties?

Facebook
TwitterReddit
Peter Graves hade världens bästa spionutseende i Mission: Impossible

Peter Graves hade världens bästa spionutseende i Mission: Impossible

This post is tagged as: Mission Impossible, Mission: Impossible

Mission: Impossible? En serie actionfilmer, spionthrillers, av och med Tom Cruise? Ja, så är det. Bra rullar, dessutom. Sex till antalet och fler blir det. Jag älskar scenen från Mission: Impossible - Ghost Protocol där Tompa klättrar på fasaden till världens högsta skyskrapa i Dubai, med hjälp av magnetiska handskar. Min favoritskurk i filmserien är Philip Seymour Hoffmans karaktär Owen Davian i Mission: Impossible 3 från 2006. Michael Nyqvist gjorde också ett ypperligt jobb som terroristen Hendricks (att båda dessa begåvade skådespelare har gått bort, på tok för unga, är mycket ledsamt).

Vad många inte tycks veta, åtminstone Mission: Impossible-fans som jag känner och pratar med, är att Tom Cruise cinematiska kassako från början är en populär tv-serie som sändes under hela nio säsonger, mellan 1966 och 1989. Att så pass många tycks ha missat detta finner jag märkligt eftersom originalserien är toppencharmig och bra! Tv-serien Mission: Impoossible (På farligt uppdrag, hette den i svenska tablåer) slutade, i mitt tycke, när den var som allra bäst.

Som bekant spelar Tom Cruise agenten Ethan Hunt i sina filmer. Hunts föregångare hette Jim Phelps, i tv-serien porträtterad av skådespelaren Peter Graves. Ingen hade ett bättre spionutseende än Peter Graves! Redan som relativt ung hade han kritvitt hår, klädsamt rynkad hy och bara ett enda ansiktsuttryck. Han dog 2010, åttiofyra år gammal. Karaktären Jim Phelps är faktiskt med på ett hörn i den första av Tom Cruise Mission: Impossible-filmer, från 1996, där spelad av Jon Voight och inte helt sympatisk som jag minns det.

Peter Graves Phelps var däremot sympatin personifierad. Varje avsnitt (och jag längtade som en galning hela veckorna på den tid det begav sig, när jag gick i mellanstadiet) började med att vi fick se vad någon skurkaktig ruskprick hade för sig, i någon avlägsen vrå av världen. Det kunde röra sig om en bindgalen gangster som byggt upp en Vilda Västern-stad i likhet med High Chaparall och försett sitt eget skjortbröst med en sheriff-stjärna... och bytt ut knallpulvret i pickadollerna mot riktiga kulor och skarpt krut. I ett annat avsnitt härjade en pösigt fet slavdrivare i Florida med unga kvinnor, som han kidnappade och sålde som sexslavar... när han inte matade alligatorerna med dem. En personlig favorit, minns jag, var nynazisten Kestner, som enligt IMF:s utsände spion var i färd med att ta fram ett hemligt vapen. Detta vapen, visar det sig framåt slutet av avsnittet, består av en armé av hjärntvättade småbarn, som från tidig ålder indoktrinerats med hat och rasism. Jim Phelps och hans team sätter resolut P för Kestners vansinne genom att komprommettera denne inför hans inflytelserika nazistvänner. De gör det geonom att byta ut Kestners nazipropgagandafilm mot Martin Luther Kings "I have a dream"-tal, och de övriga nassarna blir så galna att de sliter Kestner i stycken. Helfestligt!

Efter de korta inledningsscenerna följde vinjetten. Jim Phelps tänder en tändsticka i mörkret, och den berömda Mission: Impossible-musiken börjar spela. I detta intro presenteras IMF-teamet: Jim, Max, Grant, Shannon och Nicholas. Nicholas var min favorit. Nicholas Black. Det var alltid han som fick infiltrera och ta på sig latexmaskerna som används i filmerna än i dag.

Scenen efter introt visade alltid Jim Phelps som tog emot veckans hemliga, omöjliga uppdrag. Han träffade någon, i en butik eller i en hamn eller vid en skateboardramp, och de båda utbytte några i förväg överenskomna kodord, varefter Phelps visades till en enskild vrå där han öppnade en svart liten låda med en videospelare. När han fått veta vilket uppdraget var (om han accepterade, vill säga) förstördes lådan av sig själv. "This disc will self destruct in five seconds. Good luck, Jim."

Tv-serien Mission: Impossible kan vara något knepig att få tag på. Mig veterligen sänds den inte på någon kanal som vanliga svenskar har tillgång till just nu. Men det finns hela avsnitt på Youtube (i kass kvalitet, så klart) och att hitta denna gamla, något bortglömda tv-skatt är mjöligen ett svårt uppdrag.

Men inget omöjligt uppdrag.

Facebook
TwitterReddit
Makalöst snygga BlacKkKlansman

Makalöst snygga BlacKkKlansman

This post is tagged as: BlacKkKlansman, Spike Lee

(Pytteliten spoilervarning)
En av filmerna som tävlar om en Oscar för bästa film den här omgången är Spike Lees BlacKkKlansman. Jag har sett den och jag gillar den. Ännu mer gillar jag hur makalöst snygg denna film är att titta på, på sina ställen.

John David Washingtons karaktär Ron Stallworth spelar en undercover-polis i 70-talets Colorado. Mot alla odds (han är nämligen svart) vill han infiltrera den rasistiska organisationen Ku Klux Klan. Tidigt träffar han Patrice Dumas, spelad av Laura Harrier, och tar henne med på en nattklubb. Scenen från nattklubben, en repliklös sådan bestående av dans till Too Late To Turn Back Now med Cornelius Brothers & Sister Rose, är bland det snyggaste jag sett i bioväg.

Framåt slutet av filmen dyker några riktigt magstarka, motbjudande dokumentära scener upp, från upploppen i Virginia här om året, och efteråt tänkte jag på kontrasten mot denna nästan drömlikt vackert koreograferade dansscen med Ron och Patrice.

För övrigt skulle jag vara beredd att betala fyrahundratusen kronor, kanske mer, för att ha hår som på bilden här intill.

Facebook
TwitterReddit
Jack Nicholson jagar piggsvinsjätte i The Pledge

Jack Nicholson jagar piggsvinsjätte i The Pledge

This post is tagged as: The Pledge, Jach Nicholson, Sean Penn

Jag såg precis om filmen The Pledge från 2001, för fjärde eller femte gången i ordningen. Filmen, regisserad av Sean Penn, är i mitt tycke den bästa med Jack Nicholson, en skådespelare som har svårt för att inte se smått galen ut i sina roller (och som dessutom råkar vara slående lik min far till utseendet). Den för tankarna till filmer som My Lovely Bones, Three Billboards outside Ebbing, Missouri eller Summer of 84.

En ung pojke på skoter får syn på en flyende man i skogen, spelad av alltid lika eminente Benicio Del Toro, och när pojken ser sig omkring hittar han en död flicka i snön.

Jack Nicholson spelar den pensionerade polisen Jerry Black, som dyrt och heligt lovar flickans mor att hitta dotterns mördare ("pledge" betyder just löfte). Det enda han har att gå på är en juvenil teckning från flickans skola, målad av den mördade flickan själv, föreställande en jätte som står och delar ut små piggsvin till ett barn.

Det finns något krypande kusligt över filmen, och den är skapad på ett sätt som inbjuder till omtittning. Den som är extremt observant kan i stora drag lista ut sambanden mycket tidigt i filmen men när jag ser den i repris fascineras jag av hur smart ledtrådarna placerats ut redan i tidiga scener. Filmen är baserad på en roman av Friedrich Dürrenmatt och utan att spoila vill jag påstå att den ingalunda är någon solskenshistoria.

Men den är smått fantastisk!

Facebook
TwitterReddit
Jag kommer att sakna The Big Bang Theory

Jag kommer att sakna The Big Bang Theory

This post is tagged as: The Big Bang Theory, Chuck Lorre, Seinfeld, Larry David

När Julia Louis-Dreyfus, som spelade Elaine i tv-serien Seinfeld, tog emot Mark Twain-priset i Washington DC i höstas höll självaste Jerry Seinfeld tal. Han sa något i stil med: "Om en geolog skickade ut mig i öknen för att leta efter mineralen bauxit skulle jag inte hitta den. Jag är ingen geolog, jag skulle inte veta vad jag letade efter och även om jag råkade hitta nåt skulle jag inte veta att jag hittat nåt. Det är anledningen till att de flesta sitcoms inte är roliga. Bauxit. Om du inte vad vad det är, leta inte efter det."

Det han pratar om är humor, och han menar att om du inte är komiker, försök dig inte på att göra en rolig teveserie. Jerry Seinfeld och Larry David, som tillsammans skapade sin megasuccé på 90-talet, hade själva båda en bakgrund som komiker innan de började med teve.

Så vitt jag vet har Jerry Seinfeld aldrig klagat på humorproducenten Chuck Lorres framgångsserier, som Two and a Half Men och The Big Bang Theory. Men något säger mig att han avskyr dem. Ren spekulation, jag vet, men jag har tillbringat så ofantligt mycket tid med att ta del av bådas arbeten att jag härvidlag litar på min magkänsla.

Komikern Jeff Garlin, som spelar Larry Davids manager Jeff Greene i Curb Your Enthusiasm, pratade i liknande negativa ordalag om vissa humorserier när han gästade komikerkollegan Joe Rogans podcast. Inte heller Garlin nämnde några serier vid namn, men han sa något i stil med "När jag ser dessa serier, och det är extremt framgångsrika serier jag syftar på, så känns det som att karaktärerna talar ett främmande språk."

Återigen spekulerar jag, men jag tror att han hade Chuck Lorres teveserie The Big Bang Theory i åtanke.

Håller jag med Seinfeld och Garlin?

Både ja och nej.

En sak är säker: Chuck Lorre är ingen komiker. Han kommer inte från en bakgrund som ståuppkomiker på scen.

Jag har sett samtliga avsnitt av Two and a Half Men, Mike & Molly och The Big Bang Theory, flera gånger om. Det handlar i runda slängar om 600 avsnitt. Jag har nyligen också sett hela The Kominsky Method, den nya prisbelönta Netflix-serien. Att ägna någons fiktion så mycket tid måste säga något om huruvida man gillar fiktionen eller inte. Jag såg ett avsnitt av Adam F. Goldbergs serie The Goldbergs, där Jeff Garlin spelar en av huvudrollerna, och kände inget behov av att se ett till...

Nu återstår bara 10 ynka avsnitt av The Big Bang Theory, som är inne på sin tolfte och sista säsong. Att följa en serie i tolv år innebär, på sätt och vis och om man tillåter sig att överdriva, att utöka sin egen tillvaro och leva flera liv till, nämligen de fiktiva liv som levs av karaktärerna i serien. Chuck Lorre är ett geni som lyckas genomöra dessa långa resor tillsammans med en och samma bunt skådespelare och aldrig tappa fart. Självaste Charlie Sheen lovordade sin före detta arbetsgivare Chuck Lorre och kallade honom just geni, efter att han, Sheen, lugnat ner sig efter härdsmältan i samband med avskedet från Two and a Half Men.

Men samtidigt inser jag att Jerry Seinfeld och Jeff Garlin har rätt. Chuck Lorre är ingen komiker och humorn i hans serier är av en helt annan beskaffenhet än den i t.ex. Seinfeld eller Curb Your Enthusiasm. Chuck Lorre och hans manusförfattare följer ett recept. Det är inte ett matrecept utan ett bakrecept. Ett bakrecept får man i princip aldrig avvika ifrån för då misslyckas baket. Det är samma sak med Chuck Lorres typ av humor. Ingen scen får vara utan kvickheter och punchlines. En karaktär säger något och inom några få sekunder behöver någon annan karaktär komma med en humoristisk svarsreplik, varav burkskratt hörs från teven. Seinfeld har också punchlines och burkskratt men där tillåts scener utan.

Jag uppskattar denna skillnad mellan de båda typerna av sitcom. Omväxling förnöjer. Båda är smarta humorproduktioner fast på olika sätt. Seinfeld har jag saknat sedan 1997, och när säsong 10 av Curb Your Enthusiasm drar igång senare i år är det kanske sista gången jag får dela tillvaro med den härligt excentriske Larry David när han vardagslunkar i LA. Det känns lite sorgligt, och det känns lite sorgligt att Leonard Hofstadter, Sheldon Cooper, Penelope, Howard Wolowitz, Raj Kothrappali, Bernadtte Rostenkowski och Amy Farah Fowler snart försvinner ur mitt liv. För gott.

Facebook
TwitterReddit
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy