Katastrofen i Tjernobyl - bra eller dålig?

Ja, som överskriften lyder - var katastrofen i Tjernobyl 1986 något positivt eller något negativt? Svaret på den frågan känns nog för alla självklart: det var ett riktigt, riktigt elände det som hände (oj, inte meningen att rimma).

Men nu, under de senaste 5 veckorna, har frågan blivit filosofisk, och på en filosofisk nivå kan frågans svar vara något mer nyanserat...

En viss människas liv, närmare bestämt mitt eget, har nämligen blivit bättre på grund av (eller tack vare?) Tjernobyl... Och då syftar jag inte på det faktum att jag redan som sjuåring slutade äta stenmurklor våren 1986, skrämd av varningar om radioaktivitet från tidningar och tv (snarare tv; jag läste nog inga tidningar då), utan jag syftar på den FENOMENALA, svenskregisserade tv-serie med det engelskstavade namnet Chernobyl som förgyllt min tillvaro en timme i veckan den senaste månaden och lite till.

Chernobyl är en serie som påminner om nåt för mig väldigt viktigt: hur övermätta och blasé vi ständigt populärkulturkonsumerande västerlänningar än kan bli, när det gäller fiktion om våld eller ond bråd död (inte för att just Chernobyl är en våldsam serie, det är den absolut inte, och de se dör i serien gör det sakta, sakta...), så kan vi fortfarande bli gripna, känna något, förfasas och förfäras - om den som berättar har lagt manken till för att få oss att bry oss om storyn och människorna som befolkar den.

Nåt alldeles speciellt är tv-serien Chernobyl från HBO. Det är nästan så att jag vill tacka de klantiga ryssarna som ställde till med det hela, på den tid det begav sig, men så magstark och osmaklig vågar jag inte vara, utan istället riktar jag mitt tack till Johan Renck och de andra som gjorde världens osexigaste kärnkraftkatastrof till nåt riktigt, riktigt underhållande och bra!