Svenska
Blog
Ladda inför premiären av Jurtjyrkogården med ett quiz!

Ladda inför premiären av Jurtjyrkogården med ett quiz!

This post is tagged as: Pet Sematary, Jurtjyrkogården, Stephen King

Värm upp inför biopremiären av Jurtjyrkogården med ett quiz! I dag har remaken av skräckfilmen Pet Sematary, Jurtjyrkogården, världspremiär. Kom i stämning med dessa frågor som dels syftar på Stephen Kings roman från 1983, dels på filmen baserad på romanen från 1989. Testa dina jurtjyrkogårdskunskaper bara för skojs skull och ur eget huvud eller genom att gissa. Inget fusk, inget kolla upp svaren nånstans! Annars kommer Oz The Gweat and Tewwible och tar dig. Med den stavningen.

(Facit finns i slutet.)


1. Vilket yrke har huvudpersonen Louis Creed?

A. Lärare

B. Läkare

C. Länsman

2. Vad heter Louis dotters katt?

A. Winston Churchill

B. Benjamin Franklin

C. Abraham Lincoln

3. Hur dör studenten Victor Pascow?

A. Han blir stångad till döds av den odöda tjuren Henretty

B. Han blir påkörd av en lastbil

C. Han blir levande begravd

4. Vad heter hunden Jud Crandall har som barn?

A. Spock

B. Spot

C. Sport

5. Vad har Louis Creed för relation till sin svärfar?

A. Han ser sin svärfar som en fadersgestalt

B. Han ogillar skarpt sin svärfar

C. Han står i stor tacksamhetsskuld till sin svärfar som betalat för familjens nya hus

6. I vilken kronologisk ordning blir dessa karaktärer begravda på Micmac-indianernas begravningsplats?

A. Tim Baterman, Rachel Creed, Gage Creed

B. Gage Creed, Rachel Creed, Tim Baterman

C. Tim Baterman, Gage Creed, Rachel Creed

7. Hur lyder Jud Crandalls mystiska visdomsord (i filmen)?

A. The ground of a man's heart is weaker.

B. The ground of a man's heart is holy.

C. The ground of a man's heart is stonier.

8. Vad heter sjukdomen Rachels syster Zelda lider av?

A. Spinal meningitis

B. Spinal skleosis

C. Spinal alopecia

9. Den återupplivade Gage attackerar Jud Crandall hur då?

A. Skalperar honom

B. Kastrerar honom

C. Skär av honom hälsenan

10. Hur dör Louis dotters katt för andra gången?

A. Genom en giftinjektion

B. Blir levande begravd

C. Blir påkörd av en lastbil

11. Vad heter det onda väsen som vistas i skogarna bortom familjen Creeds hus?

A. Cthulhu

B. Yog-Sothoth

C. Wendigo

12. Vad avgränsar Jurtjyrkogården från Micmac-indianernas begravningsplats?

A. En mossbelupen stenmur

B. En rotvälta

C. En djup ravin

13. Vilken är romanens och filmens slutreplik?

A. Honey

B. My love

C. Darling

(Facit: BABBBCCACACBC)

HQ
Säsongsslutet av The Walking Dead gör att jag längtar till hösten

Säsongsslutet av The Walking Dead gör att jag längtar till hösten

This post is tagged as: The Walking Dead

(SPOILER-varning! Om du inte har sett säsong 9 av The Walking Dead innehåller bloggen spoilers.)

Förväntan, njutning, separationsångest... Förväntan, njutning, separationsångest... Så är schemat för året upplagt för ett inbitet fan av en framgångsrik teveserie som enligt skaparna själva har gott och väl 20 säsonger "in the pipeline".

Just det. Scott Gimple, The Walking Deads showrunner från säsong 4 till 8, spekulerar om en mycket lång framtid för zombieserien (ordet "zombie" har visserligen aldrig nämnts i TWD men en zombieapokalyps utgör ju tveklöst fonden för AMC:s flaggskepp.)

Jag har precis sett det sextonde och sista avsnittet för säsongen, och jag vill både sammanfatta och tycka till...

På sätt och vis kändes säsongsavslutningen förra gången - i säsong 8 - som ett möjligt slut på hela alltihop; Rick Grimes och hans vänner överlistade Negan och The Saviors och segrade i den stora, slutgiltiga uppgörelsen (nåja, så gott som slutgiltiga...) Rick valde att hedra sin döde son och skona Negans liv, och därigenom erbjuda The Saviors en chans att leva tillsammans i fred och frihet, att tillsammans försöka bygga upp världen och det civiliserade samhället på nytt. Om serien hade slutat där, för gott, så hade egentligen inga frågor eller mysterier förblivit obesvarade (förutom den där jäkla helikoptern och det där jäkla helikopterfolket, förstås).

Men lyckligtvis är idéer inget TWD-skaparna lider brist på och när säsong 9 drog igång i höstas kände man genast - faktiskt redan när man såg den nya, animerade och döläckra vinjetten - att serien påbörjat ett nytt kapitel, börjat handla om något annat, trätt in i outforskat territorium... Tyvärr är det nästan omöjligt att helt undgå spoilers idag; går man in på Youtube, googlar eller läser nyheter i flödet på en sajt som Gamereactor dyker det förr eller senare upp något som fråntar fiktionen chansen att berätta sig själv på egna villkor och obereonde av information utifrån. TWD-producenterna valde själva att skvallra om att säsong 9 skulle bjuda på huvudpersonen Rick Grimes sista avsnitt i serien. Sedan utvecklar olika media och förklarar att skådespelaren, Andrew Lincoln, själv valt att lämna serien för att ta hand om sin familj, och att han istället kommer att dyka upp i en eller flera långfilmer som ska utspela sig i TWD-universumet.

Det hade jag inte behövt veta, inte velat veta... Jag föredrar att förbli ovetande om Ricks öde, att liksom hans anhöriga i Alexandria fortsätta att vänta på att få återse honom... Om jag ska bry mig om händelserna i berättelsen måste jag också få låtsas att deras liv är mitt eget för en stund. Det är trots allt så fiktion fungerar, och det är detta som är fiktionens förträfflighet.

Så... Rick Grimes har en nära döden-upplevelse tidigt i säsong 9 men klarar livhanken "by the skin of his teeth"... bara för att bli bortrövad av Jadis, som kanske heter Anne egentligen, i en helikopter på väg till okänd destination. "It's far from here", är det enda Jadis avslöjat.

I Alexandria, The Hilltop och The Kingdom fortsätter tiden att gå som den alltid gör, utan att bry sig om att världen infesterats av odöda eller att världens kanske allra starkaste överlevare och ledare försvunnit i skyn, bortom horisonten. Åren går. Ricks dotter (Loris och Shanes dotter om man ska prata biologi men... Ricks dotter) växer upp och presenterar sig som en tioåring man inte ska jäklas med! Judith Grimes, man tackar!

I samhällena där Ricks vänner alltjämt lever och frodas snurrar nybyggda väderkvarnsarmar för vinden. Rick har övertalat Negans armé att bygga broar tillsammans med honom. Allting verkar faktiskt vara frid och fröjd...

Men så säger Negan något, från sin ensliga fängelsehåla under Alexandrias gator: "That bridge is not the future, Rick. It's a monument to the dead." Han säger detta strax innan Rick lämnar Alexandria och hela serien, och visst har han rätt. Brobygget övergår till kaos. Maggie avrättar den falske, konspiratoriske mördaren Gregory genom hängning (det händer till och med ännu tidigare) och statuerar, mer eller mindre omedvetet, ett exempel därmed; kvinnorna från samhället The Oceanside "tar efter", vägrar dra ett streck över historien och avrättar forna Savior-anhängare en och en, trots Ricks fredsfördrag, som hämnd för den vidrige psykopaten Simons svineri åratal tidigare (honom behöver vi åtminstone inte bekymra oss om längre, då Negan ströp fanskapet med sina bara händer framåt slutet av säsong 8.)

Det är i samband med allt kaos som inträffar som Rick blir bortförd, och när åren sedan går och hans dotter växer upp introducerar serien några nya karaktärer som ansluter sig till "the good guys", närmare bestämt Magna, Yumicho, Luke, Connie och Kelly. Deras gäng dyker upp utanför Alexandria och Judith Grimes förbarmar sig över dem och välkomnar dem innanför murarna. Deras vän Bernie har precis fått bita i gräset och ett av säsongens mest charmerande ögonblick är när vi får möta zombie-Bernie (eller walker-Bernie) i sin grisfula batikmönstrade tröja. En blinkning till filmen Weekend at Bernie's, förstås.

Men alla nykomlingar i serien är inte lika älskvärda som Magna och company... När Eugene och Rosita ger sig ut på ärenden för Alexandrias räkning stöter de på vad som i förstone tycks vara en helt ny typ av zombies, av walkers... De båda är nära att tappa chokladen i byxorna när de ligger och trycker på sitt gömställe och råkar höra the walkers prata, viska, till varann... "Wheeere aaare theyyy...? Don't let them get awayyy..." Eugene har så småningom en teori om att så länge the walkers i någon mening lever kan de också evolvera, lära sig saker, minnas saker... Som att prata, till exempel. En ny typ av walkers, en ny typ av fiende, av hot, har jag önskat nästan sedan jag började se serien (jag hoppade in i mitten av säsong 5, såg från början och såg ikapp). På sätt och vis är det just det vi får i säsong 9. En ny typ av walkers. Fast det visar sig - och det känns skönt, för allt annat hade riskerat att bli fiktionsbrytande - att The Whisperers bara bär de dödas avskurna ansikten, för att smälta in i horderna av gengångare och ostört vandra bland de döda...

Jag älskar The Whisperers! Jag tog ut deras kusliga temamusik på mitt nyköpta piano! De är otäcka, grymma, ondskefulla, hämningslösa och fullständigt vanvettiga! The Whisperers är The Saviors utan metod i galenskapen, The Guvernor och hans Woodbury-soldater från säsong 3 på crack! Ledaren, Alpha, är en ölmagad flintskallig tant som inte drar sig för att slänga spädbarn som bete åt människoätande monster. Hon sticker ihjäl sin egen karl
och överger sin egen dotter, Lydia...

Lydia, ja. En av de karaktärer i säsong 9 som har störst betydelse för handlingen, och kanske för handling som komma skall... Unga, söta Lydia blir tillfångatagen och fängslad i The Hilltop, då Daryl och de andra inte vågar ta några risker genom att låta henne gå fri och avslöja allför mycket om The Hilltop. Det är bara det att också unge Henry, Carols och King Ezekiels adoptivson från The Kingdom, råkar skaka galler själv, sitta i fyllecell närmare bestämt, när Lydia placeras i sin arrest. De två blir kära och resten är... historia.

Nej då. Resten är... tragik. Fruktansvärda saker inträffar som en direkt eller indirekt följd av Lydias fängslande och hennes relation till Henry. Näst sista avsnittet är bland det mest
magstarka jag har sett på teve.

Lydias mor, Alpha - The Whisperers egen Negan, om man så vill - infiltrerar våra hjältars egen hemvist genom att tillfångata, mörda och skalpera en kvinna och ikläda sig hennes hår och klänning. När människorna från The Hilltop, Alexandra och The Kingdom "let their guard down" går hon till attack, och visar hjältesidan var skåpet ska stå...

Att se Taras, Edins, Henrys och de andras huvuden på pålar påverkade mig starkt.

Säsongen avslutas med att Negan, tillfälligt frigiven på grund av en svår snöstorm, räddar Judith Grimes från att frysa ihjäl och vinner Alexandrias förtroende (han har rymt från sitt fängelse redan tidigare i säsongen, men självmant återvänt då han insett att The Saviors och The Sanctuary tillhör det förgångna och att ingen, inte ens han, överlever på egen hand längre.) I slutscenerna ser vi också Alpha och hennes närmsta handgångne man, Beta, förbereda sig för krig.

Och en mystisk kvinnoröst hörs i bruset från radion som geniet Eugene fixat... Vem är hon? Varifrån pratar hon? Vad vill hon?

Förväntan, njutning, separationsångest...

Jag längtar till oktober! Gör inte du?

https://open.spotify.com/track/2ViWlRNvdtxtEfDBuXtk0J?si=Mdejxkg9RZe5yq_9coqf8w

HQ
Jag vill inte ha för seriös komedi

Jag vill inte ha för seriös komedi

Det har dykt upp en ny genre när det gäller humorserier. En genre man skulle kunna kalla för "gamla farbröder med det mesta av karriären redan bakom sig gör bokslut".

En sån serie är Kidding med Jim Carrey, på Showtime. En annan är prisade Netflix-serien The Kominsky Method från förra året, som Chuck Lorre producerat. Michael Douglas porträtterar en skådespelarcoach som tycker om sprit och att kurtisera kvinnorna i klassen. Det senaste bidraget i "gfmdmakrbsgb"-genren (också Netflix) är miniserien After Life, med The Office-originalets skapare Ricky Gervais i huvudrollen som den ultracyniske, vedervärdigt odräglige, sörjande nyblivne änklingen och skräptidningsjournalisten Tony. Om vi backar några år minns vi också Californication, med David Duchovny i rollen som översexuelle tjejtjusaren Hank Moody...

Jag skulle kunna räkna hit Curb You Enthusiasm, men det gör jag inte. Därför att även om alla dessa serier har något gemensamt (farbrörder som delvis spelar sig själva) så är Curb den av serierna som sticker ut. "En ska bort!", som Brasse kanske skulle ha sagt i Fem myror är fler än fyra elefanter. Och då syftar jag inte på Larry Davids klassiska Seinfeld-upplägg, där alla händelser i varje avsnittet får ett samband med varandra i slutet och allt kulminerar i ett absurt sammanträffande (ett koncept som för övrigt börjar kännas lite passé, väl?) Nej, jag syftar på att Larry David, som snart är aktuell med en ny säsong av Curb, fortfarande håller sig stenhårt till sin egen doktrin "No hugging, no learning!" Med andra ord är det förbjudet för karaktärer i Larry Davids humorserie att kramas eller lära sig av sina misstag. Sentimentalitet och livsläxor är stora no-no:s.

Så är knappast fallet med de övriga serierna jag nämnde. I After Life, en färsk release i sex avsnitt på Netflix, spelar komikern Ricky Gervais en butter änkling som anstränger sig för att vara så spydig och otrevlig som möjligt åt folk i sin närhet. Han trakasserar brevbäraren för att dela ut posten på fel sätt, han förolämpar kollegorna på jobbet för att de är tråkiga och äter fult, han skänker pengar till drogmissbrukare och uppmuntrar dem till att knarka ihjäl sig. Och det hela är... helfestligt! Det är humor. Det är komedi. Det är precis den fristad från en grådaskig och glåmig PK-verklighet som all bra komedi erbjuder. Detta är något som alla de övriga serierna jag nämnde också har gemensamt, att huvudpersonerna framställs som tämligen dryga jäklar att ha att göra med.

Men sen gör After Life en fullständigt onödig U-sväng, vill jag påstå, och blir begravningsseriös! I de sista två eller tre avsnitten ska Tony helt plötsligt börja lära sig att bli en bättre människa, inse sina misstag, och ta sig i kragen... Han får helt plötsligt en uppenbarelse, kommer till insikt om att det är fel att gå runt och vara en grinputt som förpestar humöret också för sina medmänniskor. Samma saker händer i de övriga serierna, mer eller mindre. I alla utom Curb Your Enthusiasm, vill säga; LD lär sig ALDRIG något!

Jag vill inte ha för seriösa komedier. Jag vill inte äta moralkakor när jag ser en humorserie. Vad jag vill är att få mitt "funnybone" kittlat. Vad jag vill är att ha skoj, att i bästa fall brista ut i skratt. Det "fina" och "rörande" får jag nog av på annat håll, tack.

"Gamla farbröder med det mesta av karriären redan bakom sig gör bokslut"-genren är inte alls så tokig - jag gillar alla av de här serierna jag nämner - men sluta kramas, och sluta lära er saker. För sjutton gubbar!

Spelet vi aldrig gjorde klart

Spelet vi aldrig gjorde klart

Jag hade glädjen att göra en lite nostalgitripp till 1995 eller däromkring i morse.

Min äldre kusin hade nämligen hittat animationsbilder från vårt eget, en gång påbörjade och nedlagda dataspel. Förmodligen hade bilderna legat på en diskett, en floppydisk (om du är riktigt ung kanske du inte vet hur en sådan ser ut, men du kan googla), och han hade skickat dem till mig som en zippad fil på Messenger.

Vår spelstudio var ett tvåmannaprojekt som vi kallade för Tylla Studio, efter orten där vi bodde. Spelet skulle heta Mercillion, ett nonsensnamn möjligen inspirerat av det brittiska neo-progressiva rockbandet Marillion som vi båda gillade. Om innehållet i vårt spel visste vi inte så mycket när vi satte igång att programmera och animera, förutom att spelaren skulle manövrera en rödlätt gosse med äppelkinder och fräknar, med en ryggsäck full av äpplen på ryggen. Äpplena var projektiler, kastvapen, och arsenalen skulle kunna fyllas på genom att palla från träd. Vi visste också att någonstans i spelet skulle det finnas ett vattenhjul (på senare år har jag gjort iakttagelsen att just vattenhjul dyker upp frekvent i många olika spel, tillsammans med fyrar och väderkvarnar).

Själv kunde jag inte knacka kod för fem öre och var för lat för att lära mig. Jag var tonåring och min kusin var ganska många år äldre. Det var han ensam som stod för all programmering, i C++ vill jag minnas. Däremot ritade jag animationer och spelobjekt in i förbannelsen, pixel för pixel, och när jag gick bet "outsourcade" jag mitt jobb till en skolkamrat från Stockholm med mer konstnärligt handlag än jag själv hade. Bilderna här intill föreställer Josh, som vi kallade vår hjälte, och är signerade denne talangfulle kompis från gymnasietiden (från början hade jag ritat en röd liten krabat som påminde om den leviterande Orko från Masters of the Universe).

Idag kan jag gräma mig över att vi inte kom längre med vårt spel. Annat i livet kom emellan, familj för min kusin och andra intressen för mig, men om man har en idé och en vision ska man sträva efter att komma någon vart och lägga ner det arbete som krävs tills man uppnått resultat, även om det får till följd att något annat får stryka på foten. Det finns inget annat sätt. Det vet jag nu, när jag är lite äldre och klokare.

I det hänseendet, åtminstone.

Mercillion is dead, long live Mercillion!

Jag skrev en bok med (nästan) samma handling som i The Wife

Jag skrev en bok med (nästan) samma handling som i The Wife

This post is tagged as: The Wife, Glenn Close, Jonathan Pryce, Christian Slater

(SPOILER-VARNING! Om du inte har sett filmen The Wife innehåller den här texten spoilers.)

Oscarsnominerade The Wife (det är Glenn Close som kandiderar till bästa kvinnliga huvudroll) är en svensk-engelsk-amerikansk produktion och handlar om den fiktive författaren Joe Castleman, spelad av Game of Thrones-skådisen Jonathan Pryce. Men framförallt handlar filmen om författarens hustru, Joan Castleman, Gleen Close karaktär. I filmens inledning ringer Svenska Akademiens ständige sekreterare - Arvid Engdahl, ha ha - till Castleman-paret och väcker dem mitt i natten med goda nyheter: Joe Castleman har tilldelats 1992 års Nobelpris i litteratur.

Makarna Joe och Joan Castleman packar resväskan och flyger till Stockholm för att ta emot priset. Hack i häl följer reportern Nathanial Bone, spelad av Christian Slater och lika envis som Jack McGee i Hulken, som propsar på att få skriva en bok om Joe Castleman och hans författarskap. Det är bara det att denne Bone vet något, eller åtminstone anar något, som resten av världen naivt nog har missat: Joan Castleman har i själva verket spökskrivit alla sin mans böcker!

I tillbakablickar får vi träffa paret Castleman som unga. 50-talsversionen av Joe Castleman spelas av en annan Game of Thrones-stjärna, Harry Lloyd, och unga Joan spelas av Annie Starke. Joe undervisar i litteratur och Joan är en av hans studenter. De blir förälskade. Det visar sig snart att lärlingen har blivit mästare; Joe kan nämligen inte skriva skönlitterär prosa för fem öre, medan hans unga nya fru skriver så håret reser sig! Joe däremot är en aldrig sinande källa till idéer och uppslag, det är han som har något att säga, något att skriva hyllmeter skönlitteratur om. Joan har rösten men saknar stoff. Så makarna kommer överens om att göra ett slags rockad; fru Castleman skriver sin mans historier men eftersom ingen på den tiden bryr sig om en kvinnlig författare bestämmer de sig för att ge ut verken under makens namn och tiga om hur alstren blivit till.

En skandal av Guds nåde, förstås, om det blev känt för Nobelkomittén i Stockholm och resten av världen.

Den här handlingen påminner om handlingen i en bok jag skrev för herrans många år sen, och gav ut på eget förlag. Det var en bok som lyckligtvis ingen köpte och som ingen läste. Jag var ung och full av självklänsla när jag skrev den. Viljan var större än förmågan. Här om året försökte jag mig på att skriva om boken och försöka få den utgiven på annat förlag men det var ett projekt jag aldrig rodde i land. Hursomhelst handlade min bok om en berömd svensk författare med en stor talang. Denne författare skriver som en Gud men saknar idéer till sina böcker, så i hemlighet köper han bokidé efter bokidé av sin illiterate granne. Tills han, författaren, blir knivmördad i sitt eget kök.

Filmen The Wife är en riktig höjdare! Jag hoppas att Glenn Close vinner en Oscar. Och jag räknar blint med att jag får royalties?