Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Best of Spel från barndomen

När jag skrev mina listor om bästa bossar och spelskurkar tänkte jag genom hela mitt gaming-liv hela vägen tillbaka till min barndom, därav listade jag Reflux och Dr. Nefarious. Att tänka på alla dessa spel gjorde mig nostalgisk så nu tänkte jag lista de bästa spelen från min uppväxt. Jag är född 1997 och räknar med spel jag spelade tills att jag blev tonåring. Kan också vara värt att veta att de plattformar jag spelade på under den tiden var PS2, PS3, Game Boy Advance, DS, Wii samt PC. En sista sak att veta innan du läser listan är att jag rankar spelen baserat på hur mycket jag gillade dem på den tiden samt hur väl de håller idag.

(5) Super Mario Galaxy (2008)
Fortfarande det bästa Mario-spelet för mig. Allting i detta spel har väldigt hög kvalitet; spelbarheten, variationen, bossar, musik, grafik, atmosfär och mer. Dess uppföljare som kom bara två år senare är minst lika bra men var nästan bara mer av samma, det kändes som en enorm expansion. Jag har inte spelat detta lika mycket som alla de andra på listan, men det är ändå det första spelet av denna typ som jag klarade till 100%. Har inte spelat det på många år nu men är rätt säker på att det håller mycket väl idag precis som det mesta från Nintendo.

(4) Ratchet & Clank 3 (2004)
Det var via ett demo som fanns med Sly 2: Band of Thieves som jag upptäckte denna ljuvliga action-plattformer. Har inte heller spelat detta på många år så det är lite svårt att minnas alla detaljer, men minns hur mycket jag spelade och älskade det. Jag minns den roliga storyn fylld av humor även om jag inte kunde så bra engelska ännu. Skurken Dr. Nefarious listade jag som den fjärde bästa spelskurken för hans underbart roliga humör. Spelmekaniken som har varit nästintill oförändrad genom seriens gång håller förmodligen mycket väl idag. Jag förstår inte varför jag inte har spelat detta fantastiska spel igen. Jag har inte längre någon fungerande PS2 och jag köpte aldrig HD-remastern till PS3. Detta måste det bli ändring på snart.

(3) Rayman 3: Hoodlum Havoc (2003)
Jag minns fortfarande min sjätte födelsedag då jag fick min PS2. Från mina föräldrar fick jag också några PS1-spel, från min morfar en hög med piratkopierade Gamecube-spel (som uppenbarligen inte fungerade) men det var från min farfar som jag fick mitt första PS2-spel: Rayman 3. Detta spel hade roligt plattformande, simpelt men bra combat, vackra och varierade miljöer samt bra bossar (sista bossen är fortfarande bland mina favoriter). Jag varvade detta spel otaliga gånger, spelade om vissa banor ännu fler gånger och bara nötte på tills skivan inte orkade med längre efter flera år av påfrestning. Än var det dock inte slut! Rayman 3 släpptes i en HD-remaster till PS3 som jag köpte omedelbart och för bara ett par år sedan köpte jag det på Good Old Games på PC. Rayman 3 håller väldigt bra idag för mig så fler genomspelningar kommer det bli!

(2) Sly 3: Honor Among Thieves (2005)
Det var Sly-trilogin som introducerade mig till vad som skulle bli min favorit subgenre; stealth. Utan de spelen hade jag kanske aldrig lärt mig uppskatta senare favoriter som Metal Gear, Splinter Cell och Dishonored. Tredje spelet tveklöst bäst av dem. Som den tjuvaktiga tvättbjörnen Sly Cooper och hans vänner åker man runt hela världen för att förvärva medlemmar till tjuvgänget. Storyn var väldigt bra, varierad och spännande för mitt sjuåriga jag och den välgjorda svenska dubben gjorde det till en mycket bättre upplevelse. Stealth-aspekten fungerar perfekt tillsammans med klassiskt plattformande då man kan klättra upp på hustak, balansera på linor, svinga sig mellan plattformar osv för att passera fiender obemärkt, ungefär som i Assassins Creed. Uppdragen hade väldigt stor variation då man spelade som sju olika karaktärer med många olika förmågor och spelstilar samt att det fanns flera typer av roliga minispel och scenarion. Kanske är spelet lite för lätt, kan bero på lirat det så ofantligt mycket, men jag njuter ändå av varenda sekund idag.

(1) Ratchet & Clank: A Crack in Time (2009)
Oj, oj, oj vad jag älskade A Crack in Time! Storyn fick större fokus och var mer seriös, den klassiska spelmekaniken var förfinad och fulländad, massor av roliga vapen, enastående grafik, Dr. Nefarious var äntligen tillbaka och mycket mer. Allt var precis som jag hade önskat mig. Det finns så mycket kvalitet som håller än idag. Grafiken är fortfarande väldigt snygg och på något magiskt sätt körs spelet ändå i 60 fps. De handgjorda animationerna är silkeslena och välgjorda både in-game och i cutscenes. Spelbarheten tycker jag faktiskt är bättre än alla efterkommande spel tack vare de härliga raketstövlarna och 60 fps. Clank segmenten är fortfarande de bästa i serien endast på grund av de roliga och utmanande tidspusslen. Det enda som jag inte riktigt gillar idag är vissa skämt som bara känns ogenomtänkta och forcerade. Annars så är Dr. Nefarious ännu roligare än i 3:an tack vare hans underbara animationer.

Även om jag växte upp så fortsatte jag att älska A Crack in Time och de andra spelen i serien och kommer fortsätta göra det. Jag hoppas innerligt att det släpps en remaster på detta samt de andra spelen i serien så att jag kan fortsätta spela det ännu längre in i framtiden. Än idag är A Crack in Time bland mina absoluta favoritspel, alla kategorier.

Best of Spel från barndomen

Best of Filmskurkar

Förra gången listade jag de bästa spelskurkarna. Jag gillar ju film väldigt mycket också så därför rankar jag nu de bästa filmskurkarna.

(5) Jack Torrence (The Shining)
Jack Nicholsons skådespel i The Shining är oförglömlig. Att se Jack långsamt drivas till vansinne för att sedan försöka döda sin familj är intensivt. Det går att argumentera att Jack endast var påverkad av det hemsökta hotellet och att han inte kunde göra något åt det. Jag tycker dock att det finns tecken på att hans ilska och galenskap alltid funnits inom honom, så hotellet kanske bara hjälpte honom att släppa lös sitt monstruösa riktiga jag.

(4) Anton Chigurh (No Country for Old Men)
Man kan undra om Anton Chigurh ens är mänsklig överhuvudtaget. Sättet som han behandlar människoliv som om de inte betydde något och dödar utan minsta eftertanke med en helt själlös och död blick gör honom väldigt otäck. Varenda scen han är med i är fylld av spänning och ovisshet. Chigurh är en ostoppbar kraft som känns nästan som personifieringen av döden själv.

(3) Hannibal Lecter (The Silence of the Lambs)
Vissa skurkar är så karismatiska att man inte kan låta bli att genuint gilla dem trots de hemskheter de gör. Bästa exemplet på detta är den legendariska kannibalen Hannibal Lecter. Han är charmig, intelligent, kulturell, sofistikerad och talar på ett fängslande sätt, mycket tack vare Anthony Hopkins fantastiska skådespel. Allt detta gör honom också så farlig då han lyckas få Clarice att öppna upp sig själv, flyr obemärkt från en armé av poliser och överlistar alla. Hannibals begåvning är alldeles perfekt för en kannibal då man kan bjuda hem vemsomhelst till middag.

(2) Thanos (Avengers: Infinity War)
Resten av skurkarna på denna lista har bara onda ändamål med sina gärningar. Det som gör Thanos så bra är att han faktiskt har ett gott syfte. Han vill förhindra att hela världar ska dö ut på grund av överpopulation och överkonsumtion, något som jag anser att vi på Jorden kan drabbas av. Att döda halva universum är kanske inte det mest moraliska, men det är en snabb och fullt fungerande lösning. Många anser att han hade kunnat öka universums tillgångar istället med sina oändliga krafter, men folk glömmer att Thanos lider av traumat av att hela hans folk dog ut när de vägrade hans förslag att döda halva befolkningen på måfå. Han är fast besluten av att bevisa att hans avvisade metod fungerar. Utöver hans goda ändamål och enorma kraft så är Thanos så otroligt mänsklig och visar sorg, till och med gråter, något som man sällan ser hos skurkar.

(1) Jokern (The Dark Knight)
Det kommer väl inte direkt som en chock om man har läst min hyllning till The Dark Knight i min "Best of Christopher Nolan" lista (läs den!). Heath Ledgers Joker är fantastisk på alla sätt och vis. Som jag skrev i Nolan-listan så älskar jag samspelet som Jokern har med Batman, att de är motsatta sidor av samma mynt. Jokern är väl medveten av detta och älskar tanken själv. Han är en så bra skurk att han ständigt försöker pressa Batman och andra till att bli skurkar själva. Jag skulle kunna fortsätta hylla honom och skriva om hans välskrivna dialog, mystiska förflutna, geniala planer (om han ens har några?), och så vidare, men då skulle du kanske inte orka läsa. Om du inte har sett filmen så gör det för guds skull, då förstår du.

Jag måste bara återigen nämna Heath Ledgers strålande prestation som var väl värd sin Oscar. Hans röst, sättet han talar, kroppsspråket, intensiteten och humorn resulterar i vad jag anser vara den mest välspelade skurken jag har sett. Det hade varit väldigt intressant att se vad han hade gjort efter The Dark Knight om han ännu var vid liv. Vila i frid.

Best of Filmskurkar

Best of Spelskurkar

Varje hjälte behöver en skurk. Det är oftast en skurk som driver hjältens resa framåt och som får den att utvecklas. Skurkar kommer i många skepnader med olika personligheter, förmågor och mål. Jag har alltid varit fascinerad av skurkar så därför ville jag dela med mig av mina favoriter från spel.

(5) Ganon (The Legend of Zelda-serien)
Ganon har tagit många former genom seriens gång. Han är inte riktigt en och samma karaktär genom alla spel, han är snarare ondskan själv. Ren ondska är allt som behövs för att vi som spelare ska vilja stoppa honom. Ondskan går dock aldrig att eliminera helt och hållet från världen. Det spelar ingen roll hur många gånger Link och Zelda besegrar honom, han kommer alltid tillbaka.

(4) Dr. Nefarious (Ratchet & Clank-serien)
Att bara tänka på denna uttrycksfulla och härliga skurk sätter ett leende på mina läppar. Dr. Nefarious stjäl verkligen varenda scen han är med i med sitt galna humör som fick mig att asgarva som en liten parvel. Hans stora återkomst i A Crack in Time, fem år efter hans debut i tredje spelet, gjorde mig överlycklig. Han är så omtyckt av fansen att han gjordes till den slutgiltiga storskurken i remaken på första spelet som han ursprungligen inte hade något med att göra. Resten av skurkarna på denna lista må vara smartare, ondare och skickligare, men Nefarious är så underbart rolig att jag alltid kommer minnas honom.

(3) Jokern (Batman: Arkham-serien)
Batmans nemesis är inte bara galen, oberäknelig och resursfull, han har ett väldigt speciellt förhållande med vår hjälte. Ända sedan Batman räddade Jokerns liv var han helt besatt av honom. De betydde väldigt mycket för varandra vilket märks i slutet av Arkham City när till och med Batman verkade vara extra dyster när han bär ut Jokerns livlösa kropp. Än var det dock inte över då han levde vidare i Batmans undermedvetna. Sättet hur Arkham Knight fortsatte fördjupa Jokerns förhållande med Batman var väldigt intressant och gav ett värdigt slut för skurken.

(2) Revolver Ocelot (Metal Gear Solid-serien)
När man pratar om storskurkar från Metal Gear Solid så tänker de flesta på Liquid, Solidus, Volgin och The Boss. Men vem arbetar alltid i bakgrunden i hemlighet? Jo, det är den dubbel- och trippelspelande Ocelot. Han är en sann mästare i bedrägeri som alltid jobbar för flera parter samtidigt när han i slutändan jobbar mot egna mål. Det är i MGS4 som han lurar alla genom att låtsas vara Liquid för att kunna stoppa The Patriots för alltid. Utöver sin skicklighet med sina revolvrar är han en expert i närkamp vilket ger Snake en ordentlig sista strid innan den livslånga kampen är över.

(1) GLaDOS (Portal-serien)
Hon är dödlig, grym och skrämmande samtidigt som hon är rolig, torr och karismatisk. GLaDOS har allt man kan önska sig från en skurk. Portal-spelen skulle inte vara samma sak utan hennes psykologiska misshandling av spelaren då hon lovar icke-existerande tårta, tvingar dig att döda Companion Cube och fejkar en överraskningsfest. Även när hon är besegrad i första spelet kan hon inte sluta reta dig genom att sjunga "Still Alive". I uppföljaren får vi lära känna hennes mänskliga sida, men så bra skurk som hon är så raderar hon den sista biten av mänsklighet hon har kvar.

En sista sak som utmärker henne är att hon är smart nog att inse att hon inte kommer lyckas döda Chell. Alla andra skurkar är så högmodiga och tror att de kan döda hjälten för att i slutändan bli stoppad eller dödad själv. GLaDOS inser att allt var mycket bättre innan Chell dök upp och att försöka döda henne orsakar bara större problem gång på gång. Den bästa och enklaste lösningen på problemet är att bara ge Chell sin frihet, då slipper man bli en potatis och bli matad till fåglar.

Best of Spelskurkar

Best of Bossar

Vi alla älskar bossfighter. De finns i mängder och bjuder oftast på de starkaste minnena från de spel vi spelar. En bra boss ska för mig vara storslagen och episk men det allra viktigaste är att spelarens förmågor ska sättas på prov på ett underhållande sätt. Eftersom bossar skiljer sig otroligt mycket från spel till spel var det svårt att välja, men här kommer resultatet.

(5) Liquid Ocelot (Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots)
Sista fighten mellan Snake och Liquid är det episka klimaxet på en konflikt som pågått ett helt decennium. Kriget är egentligen redan över, de båda är gamla och trötta, men de är ännu inte fria från varandra. I denna fighten byts den ordinära spelmekaniken till något mer liknande ett 3D-fightingspel. Tyvärr var den mekaniken lite för klumpig och stel vilket gjorde fighten mindre kul att spela. Den stora styrkan i bossen är istället att varje fas refererar till de tidigare spelen genom att skifta musik, hälsomätare och stridsmekanik vilket gör hela fighten ännu mer episk och känsloladdad.

(4) Ghirahim (The Legend of Zelda: Skyward Sword)
Wii MotionPlus må vara problematisk ibland men när den väl fungerade som den ska... då jävlar var Skyward Swords combat skoj. Roligast var de tre bossfighterna mot Ghirahim. Dessa strider visade verkligen de rörelsebaserade kontrollernas fulla potential då det krävdes finess för att kunna besegra honom, till skillnad från de flesta andra bossarna i spelet. Att försöka låta bli att telegrafera sina kommande slag och svinga svärdet i rätt riktning var för mig väldigt inlevelsefullt, utmanande och skoj.

(3) Reflux (Rayman 3: Hoodlum Havoc)
Kanske är jag bara nostalgisk här (Rayman 3 är trots allt mitt första PS2-spel) men sista bossen i denna underskattade pärla är episk. Här sätts spelarens förmåga på prov då både combat, plattformande och annat krävs för att besegra honom. Även om fighten tar ungefär 15 minuter att klara så kändes det som att den aldrig skulle ta slut. Dess fyra väldigt varierade och intensitetshöjande faserna håller bossen fräsch och intressant under hela fighten och bidrar till en boss jag aldrig glömmer.

(2) The End (Metal Gear Solid 3: Snake Eater)
Fighten mot den 100 år gamla krypskytten må vara långsam och inte alls lika fartfylld som vilken annan boss som helst, men den får dig alltid att hålla dig på tårna. Det krävs tålamod, försiktighet och skicklighet för att kunna övervinna honom. Han kan gömma sig vartsomhelst och spana så det gäller att hitta honom innan han hittar dig. Vad som gör denna strid extra intressant är hur man själv kan avgöra hur han ska besegras. Ska du smyga dig upp på honom och skjuta på nära håll, eller göra som honom och hålla sig på avstånd? Att man till och med kan döda honom långt innan bossfighten, eller vänta några veckor för att hans ska dö av hög ålder, är två saker som gör denna boss ännu mer unik än vad den redan är. Men varför skulle man vilja skippa en av de bästa bossarna någonsin?

(1) Mr. Freeze (Batman: Arkham City)
Vad som får Mr. Freeze att sticka ut bland alla bossar jag någonsin har mött är att han lär han sig av sina misstag. Slår du till genom ett fönster fryser han igen dem, smyger du upp bakifrån och slår till börjar han släppa minor bakom sig. Han försöker ständigt se till att Batman inte kan använda samma taktik två gånger (särskilt på New Game+) vilket utmanar spelaren att nyttja alla färdigheter man lärt sig under spelets gång. Det gäller verkligen att analysera och utnyttja sin omgivning samt att planera sina drag för att överlista Freeze, man måste tänka som Batman. Här behövs inga nya spelmekaniker eller stora bossar med speciella attacker. Det räcker att sätta alla spelarens inlärda förmågor och tekniker på prov och en smart fiende som lär sig för att bjuda på den bästa bossfighten någonsin.

Best of Bossar

Best of Christopher Nolan

Christopher Nolan har aldrig regisserat en dålig film. Han har en så pass hög lägsta nivå, och hög högsta nivå, att det alltid är spännande att ihärdigt vänta på hans kommande verk. Detta samt att flera av hans filmer är bland mina absoluta favoriter gör att han är och kommer förbli min favoritregissör en bra tid framöver. Så... här kommer vad jag anser vara hans allra bästa.

(5) The Prestige (2006)
När jag såg The Prestige för första gången var jag inte jätteimponerad under filmens gång. Den var bra, rivaliseringen mellan de både trollkarlarna var intressant. Den var mörk och atmosfärisk och hade mitt intresse mesta av tiden. Det var först närmare slutet som det tog fart när Hugh Jackmans karaktär kommer över ett sätt att utföra det ultimata tricket, och lite senare då jag blev chockad av tvisten. Tvisten funkar så otroligt väl då ledtrådar till den gömmer sig mitt framför näsan på en genom filmens gång. Att se filmen en andra gång gav mig ett helt nytt perspektiv så det var en ny upplevelse att se den på nytt.

(4) Insomnia (2002)
Remaken på den norska filmen från 1997 med samma namn är nog Nolans mest underskattade och/eller bortglömda film. Denna mörka psykologiska thriller har en så perfekt atmosfär som får den lilla småstaden i Alaska att kännas så fridfull och obehaglig på samma gång. Al Pacino storspelar som den sömnlösa kriminalpolisen som råkar skjuta sin egna partner i jakten på en mördare spelad av Robin Williams. Williams visar här att han alldeles utmärkt kan spela otäcka typer, helt utan komedi som han är känd för. Visst är filmen inte så originell som Nolans andra verk, men den utför allting så otroligt väl; stämningen, atmosfären, skådespel, samspelet mellan Pacino och Williams och mer.

(3) Inception (2010)
Det finns mycket att älska med Inception; dröm-konceptet, all action, musiken, de praktiska effekterna, fotot bland annat. Nolan bjuder på en actionfilm utöver det vanliga som får en att bara gapa flera stunder. Tänker främst på den gravitationsskiftande fight scenen i korridoren som förhöjs av Hans Zimmers maffiga soundtrack. Till skillnad från andra Hollywood-filmer så behandlas inte tittaren som en idiot, man behöver tänka till själv för att kunna hänga med i allt som händer. Vissa tycker motsatsen, men jag vet många som fortfarande blir förvirrad av filmen. Även om man inte skulle hänga med tycker jag att det bara är roligt med mindfucks.

(2) Memento (2000)
Rent strukturellt är Memento den mest unika filmen som jag någonsin har sett. Visst var ickelinjärt berättande inget nytt alls när filmen kom, men att berätta filmen baklänges har jag aldrig varit med om. Det låter helt galet om man inte har sett filmen, men när man väl ser den förstår man det geniala. I filmen får man följa Leonard som lider av ett tillstånd som gör att han inte längre kan skapa nya minnen. För att påminna sig själv om allt tatuerar han sin kropp, tar foton och skriver lappar. När en ny scen börjar har vi ingen aning om hur han hamnade där han är eller vad han ska göra. Eftersom filmen berättas baklänges får vi under nästa scen veta hur han hamnade i föregående och vi får mer svar samtidigt som vi får fler frågor. Den ickelinjära berättarstrukturen har ett syfte som passar perfekt in i storyn, den får oss att hamna i samma sits som Leonard. Man tappar aldrig intresset och slutet ger en gåshud deluxe. Sällan har jag blivit så golvad som när jag såg Memento för första gången.

(1) The Dark Knight (2008)
Hur många gånger jag än ser detta mästerverk så tröttnar jag aldrig. Det pirrar i magen, jag får gåshud, jag flinar och sitter i spänn även om jag vet precis allt som kommer hända. Detta är mycket tack vara Heath Ledgers fängslande prestation som den oberäkneliga, galna och mordiska clownen. Han är för mig den bästa skurken genom alla tider på grund av just detta samt hans samspel med Batman. De är båda motsatta sidor av samma mynt, de båda vill påverka Gotham, Batman vill ha lag och ordning och Jokern vill ha anarki. Jag älskar hur Jokern testar allas moral för att visa att vem som helst kan bli galen, att allt som behövs är en liten knuff. Filmen känns så otroligt grundad i verkligheten (förutom en del av Batmans sci-fi teknik) till skillnad mot resten av alla superhjältefilmer. Det känns som att allt i filmen hade kunnat hända på riktigt om det fanns någon som Jokern som vore lika smart och med samma resurser.

The Dark Knight är inte bara Nolans bästa, inte bara bästa superhjältefilmen, den är den bästa filmen jag har sett. Dess storslagenhet slår allt på fingrarna och kommer förmodligen göra det ett bra tag. Om inte, så kommer filmen ändå fortsätta underhålla mig för resten av mitt liv.

Best of Christopher Nolan