Under E3-mässan i somras satt jag och höll tummarna stenhårt för att Nintendo skulle utannonsera ett nytt, traditionellt Zelda-spel - exklusivt till Nintendo 3DS. Istället visades The Legend of Zelda: Tri Force Heroes upp och jag ville bara kräkas. Spelet påminde till viss del om Gamecube-titeln The Legend of Zelda: Four Swords som i mitt tycke var en rejäl besvikelse. Fast skillnaden den här gången var att Tri Force Heroes istället såg ut att vara ett spel anpassat för små, små barn. Nu har jag tillbringat knappa veckan med spelet och jag måste erkänna att det har varit en mycket positiv överraskning.

Under gårdagskvällen besegrade jag och mina tappra vänner den sista bossen, och det var längesedan jag hade såhär roligt med ett Nintendo-spel i ett onlineläge. Framförallt så älskar jag hur man kan kommunicera med sina medspelare via några enkla knapptryck. På skärmens underkant har du flera olika alternativ. Du kan bland annat försöka hitta en kombination för att försöka förklara för dina medspelare hur ni ska göra för att lösa ett pussel, till exempel. Eftersom det bara dyker upp en liten symbol på skärmen så kanske det inte är så lätt alla gånger att förstå vad du vill få sagt, men det här är en funktion som jag har använt överdrivet mycket och som verkligen har fått mig att gapskratta.

Jag tänker inte gå in på några djupare detaljer om spelet, eftersom Jerry redan har skrivit en utförlig recension. Däremot vill jag verkligen rekommendera Tri Force Heroes om du älskar samarbete med en stor dos humor. Ta bara en sådan sak att du kan plocka upp dina medspelare, vandra runt med dem en stund och "råka" tappa dem på en fiende. Det utmynnar oftast i höga skratt (förutom hos din medspelare då). Nintendo har minst sagt lyckats med konststycket att kunna förvandla halvkassa dagar till något betydligt bättre. Även om den sista bossen är besegrad så är jag långt ifrån klar med Tri Force Heroes. Det här är ett Nintendo-spel jag kommer tillbringa många månader med framöver. Var så säkra.

Årets viktigaste händelse för egen del är den årliga retrospelsmässan i Västerås, den så kallade Retrogathering. Mässan startade för exakt tio år sedan och självfallet har jag befunnit mig på plats sedan starten 2006. I sedvanlig ordning kan vi förvänta oss ett helt gäng gosiga försäljare som av någon outgrundlig anledning väljer att sälja av sina spelsamlingar. Förutom det kan vi även se fram emot föreläsningar och tävlingar med mera. Mina egna förhoppningar ligger i att försöka finna några riktiga guldkorn att utöka spelsamlingen med. Något som är betydligt lättare sagt än gjort med tanke på den vansinniga hysterin som förekommer så snart portarna har slagit upp.

Klockan 10.00 imorgon drar mässan igång i Växhuset i Västerås. Visst ses vi där?

Den svenska amatörfilmen Kung Fury var pinsamt dålig. Ändå älskade jag den och den urusla humorn i David Sandbergs Kickstarter-projekt fick mig verkligen att tokskratta. Kort efter filmens premiär släppte indieutvecklaren Hello There pixelspelet Kung Fury: Street Rage, som i ren Double Dragon-anda går ut på att spöa fiender för fulla muggar - och i det här fallet handlar det om nazister. Under dagen bestämde jag mig för att köpa spelet till Playstation 4 och med facit i hand hade jag tagit ett bättre beslut om jag istället sparat mina 22 kronor och lagt dem på något annat. Spelet är verkligen skrattretande dåligt och två knappar är allt du behöver använda på din spelkontroll för att utföra dina attacker. Vänsterknappen får Kung Fury att attackera ett snäpp åt vänster och vice versa. Jag köpte spelet i tron om att detta skulle vara ett renodlat beat 'em up-spel men så var inte fallet. Spelet går ut på att samla poäng och den enda skillnaden är att fiendeskaran ökar desto fler poäng du inkasserar.

Särskilt mycket mer finns inte att tillägga om detta bedrövliga pixelspel, eftersom jag troligen har skrivit ner allt du borde veta om Kung Fury: Street Rage. 15 minuter var allt det fick, innan jag stängde av och insåg att jag istället bör lägga min tid på något vettigare.

Har du testat Kung Fury: Street Rage?

Nintendos omåttligt populära Amiibo-figurer är helt klart ett beroendeframkallande koncept. När dessa godingar först utannonserades hade jag bestämt mig för att köpa fyra stycken. Det rörde sig om Mega Man, Little Mac, Link och Toad - sedan skulle det få räcka. Och tja, som jag precis nämnde är dessa figurer oerhört vanebildande och idag droppade min efterlängtade Rosalina ner i brevlådan. För att tala klarspråk betyder det alltså att jag i detta nu är ägare av 56 stycken (!!) Amiibo-figurer. Det vill säga alla som hittills lanserats i Europa (I Amerika finns även en guld- och silver Mario).

Som jag har nämnt tidigare anser jag fortfarande att det räcker med Amiibo-figurer och tycker företaget bör sluta mjölka konceptet, trots att det är en rejäl vinstmaskin för Nintendo. En ny Amiibo-karaktär släpps till nästan varenda Nintendo-titel och det blir i slutändan dyra pengar om man vill låsa upp allt i sina spel med stöd för Amiibos. I september kan vi vänta oss ytterligare en omgång karaktärer när Nintendo skeppar ut åtta stycken nya till butik. Självklart har jag även kastat in en förhandsbokning på dem också.

Hur många Amiibo-figurer har du?

Jag trodde knappt mina ögon när Yu Suzuki tidigt imorse bekräftade att Shenmue III blir till verklighet, med hjälp av Kickstarter. Jag har fortfarande inte fattat att det är sant. I 14 långa år har jag gått och önskat att en tredje och avslutande del i Shenmue-sagan ska utannonseras - och blivit lika besviken varje år. Visserligen är två miljoner dollar (som Suzuki ville ha för att avsluta projektet) inte mycket pengar, men jag har fortfarande stora förhoppningar att det här kan bli riktigt bra. Trots allt måste det viktigaste ändå vara att berättelsen får ett slut och att jag äntligen kan sluta dagdrömma och gå vidare med mitt liv.

Självklart har jag hjälpt till med finansieringen av projektet och nu håller jag mina tummar för att Yu Suzuki och company tar gott om tid på sig och inte väljer att stressa fram Ryo Hazukis sista resa i jakten på sin fars mördare. Shenmue III gjorde årets E3 till den bästa genom tiderna och allting annat som visades upp var i jämförelse väldigt litet.