Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

FIFA 18 till Nintendo Switch är en underhållande buggfest

Jag älskar fotboll! Att få stå på läktaren och känna glädje och eufori tillsammans med en stor supporterskara samtidigt som Västerås SK vinner är oslagbart. Tyvärr har jag inte känt samma tillfredsställelse när det kommer till FIFA-serien. Jag måste erkänna det direkt. Jag har inte spelat ett enda fotbollsspel sedan FIFA 14 droppade ut till Playstation 4. När FIFA 18 utannonserades till Nintendo Switch infann sig ett omedelbart sug och självklart skulle det bli fantastiskt roligt att få avnjuta lite fotboll igen i den ultimata (?) Nintendo Switch-versionen.

De senaste dagarna har jag spelat mängder med FIFA 18 tillsammans med en vän och vi har haft förvånansvärt kul, faktiskt. Vi har skrattat, skrikit och kastat möbler på varandra samtidigt som vi båda har konstaterat att det här utan tvekan måste vara det fulaste spelet till en Nintendo-konsol på många herrans år. FIFA 18 är verkligen inte snyggt. Samtidigt måste man ha i åtanke att Switch-versionen inte är byggt i den så kallade Frostbite-motorn och därför är det också märkbart mindre polerat jämfört mot Playstation 4- och Xbox One-diton. Spelarnas ansiktsanimationer lämnar en hel del att önska och om jag ska vara ärlig så måste jag gå hela vägen tillbaka till Playstation 4-versionen av FIFA 14 för att hitta en jämförbar upplevelse.

Dessutom är spelet proppat med buggar och varken jag eller min kompis kunde knappt hejda oss när domaren tappade huvudet, eller som den gången fotbollen plötsligt försvann. Däremot flyter spelet riktigt, riktigt bra och rullar på i finfina 60 bilder per sekund oavsett om jag väljer att spela stationärt eller i handhållet-läge. Jag kanske låter som en grinig gammal gubbe, men samtidigt har spelet varit tillräckligt underhållande för att jag knappt vill lägga ifrån mig handkontrollen. Nintendo Switch-versionen saknar flera viktiga funktioner men det är ingenting som jag har lagt märke till. Jag nöjer mig med att plocka fram spelet som ett slags partyspel när mina vänner kommer på besök och i det stora hela så har jag ändå varit nöjd med min upplevelse. Och det är väl huvudsaken, eller?

FIFA 18 till Nintendo Switch är inte särskilt snyggt och det kryllar av underhållande buggar.

Jag har nått 3000 fysiska TV-spel

Julen 1992 fick jag en Super Nintendo i julklapp av min mor och sedan dess har jag varit hopplöst förälskad i TV-spel. Redan som pytteliten miniatyrfigur hade jag ett maniskt ha-begär och om morsan inte gav mig det senaste spelet som jag pekade på i ett nummer av Nintendo Magasinet så började jag genast storböla. Jag fick sällan som jag ville och morsan tyckte det var viktigare att jag var ute och lekte med de andra barnen istället för att sitta inne och spela TV-spel i högsommarvärmen. Visst fan hade hon rätt? Jag var bara en skrikig liten valp som krävde det mesta av mina föräldrar, och om jag hade fått bestämma redan då så vettefasiken vad som hade hänt. Mina föräldrar hade med största sannolikhet gått i konkurs och hela mitt liv hade kretsat kring TV-spel.

Nu är det alltså 25 år sedan jag fick min första Super Nintendo och även om jag har ganska många intressen så är det just TV-spel som ligger mig varmast om hjärtat. Och det var för nästan exakt sex år sedan jag bestämde mig för att göra min barndomsdröm till verklighet genom att starta ett hobbyprojekt som spelsamlare, och mitt utpräglade mål var att införskaffa allt som jag inte fick när jag var liten (Läs; Allt som släpptes till en Nintendo-konsol). Äsch, Jag ska sluta babbla en massa strunt och komma till saken istället. Idag fick jag hem den fysiska utgåvan av Minecraft: Story Mode - Season 2, vilket kanske inte är någon bedrift i sig, men det betyder alltså att den fantastiska milstolpen på 3000 fysiska TV-spel är nådd. Kvalité går ALLTID före kvantitet, såklart, och jag tycker att jag har lyckats ganska väl eftersom jag redan har roffat åt mig de flesta av de dyraste speltitlarna till de äldre spelkonsolerna.

Att samla på spel har inte alltid gått som på räls. Det finns inget som är mer frustrerande än att bli överbjuden på ett "måste ha-spel" i den allra sista sekunden, men mitt maniska ha-begär har också kostat mig en sambo. Det rör sig inte om någon ekonomisk fråga, utan mer att jag blev tvungen att kasta ut hennes grejer för att få plats med mer spel. Och nu vill jag bara avsluta mitt lilla skrytinlägg med att säga att det känns både overkligt och kul att jag äntligen har nått det magiska 3000-strecket... och jag är långt ifrån färdig.

Hur många spel har du i din samling?

Zelda: Breath of the Wild är ett av tidernas bästa spel

Just i detta nu råder en stor Zelda-hysteri. Alla pratar om The Legend of Zelda: Breath of the Wild och varje gång man besöker Facebook, Twitter eller Instagram så finns det alltid en överhängande risk för spoilers. Jag förstår såklart varför. I skrivande stund har jag tillbringat drygt 20 timmar ute i Hyrule och jag kan redan nu avslöja att detta är ett äkta mästerverk. Innan Breath of the Wild lanserades hade jag ganska höga förhoppningar men Nintendo har inte legat på latsidan utan har, under fem års tid, arbetat med ett spel som överträffade alla mina förväntningar med råge. Spelet har den där perfekta balansen mellan strider, utforskande och pussel, och äntligen har vi fått ett Zelda-äventyr som stundtals är riktigt svårt. Och ett utmanande Zelda-spel har vi inte fått sedan The Adventure of Link II till Nes.

Det finns så otroligt mycket sidoaktiviteter att jag inte ens hinner fokusera på huvuduppdragen. Leta mat, föremål och vapen har aldrig varit roligare än såhär och att ta sig vidare från punkt A till punkt B är hela tiden tillfredsställande. The Legend of Zelda: Breath of the Wild må vara ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat och ett av de största Nintendo-spelen genom tiderna. Jag har fortfarande inte skrapat på ytan och jag njuter av varenda litet fotsteg jag tar i Hyrule. Mer vill jag inte säga utan jag stannar här och låter dig själv avnjuta spelet i sin fulla prakt.

Detta är det perfekta lanseringsspelet till Nintendo Switch och många har klagat friskt över bristen på lanseringstitlar till maskinen. Visst, jag kan hålla med om att det just nu är ganska skralt med speltitlar till konsolen men Breath of the Wild kompenserar detta otroligt bra. För egen del behövs det inget mer eftersom jag mest troligt kommer vara fullt upptagen med Zelda en lång tid framöver.

Horizon: Zero Dawn må vara snyggare men grafik är såklart inte allt. Det åkte snabbt in i hyllan när Breath of the Wild lanserades. Vad tycker du om nya Zelda?

Until Dawn: Rush of Blood är skrämmande läskigt

Jag hatar skräck. Det kan hela redaktionen skriva under på sedan vi besökte spökhuset på Gröna Lund i somras. Ändå ser jag skräck som en slags utmaning. Jag har nog inte missat ett enda av de större skräckspelen som lanserats de senaste åren och hur konstigt det än låter så njuter jag av att skrämma slag på mig själv och känna svetten droppa ner för pannan. Under veckan har jag tillbringat en hel del tid med den läskigt aktuella berg- och- dalbaneskjutaren Until Dawn: Rush of Blood till Playstation VR. Jag älskade föregångaren men det här är en annan typ av spel och inte alls likt originalet.

Until Dawn: Rush of Blood tar ungefär två timmar att klara och det blir otroligt enformigt efter en stund. Men det är inte det som är själva poängen med spelet. Until Dawn: Rush of Blood är i själva verket ett ganska medelmåttigt spel som fokuserar mer på skräck än "peka-och-skjut"-sektionerna. Däremot har jag aldrig varit i närheten av att uppleva en sådan panik som spelet lyckades frambringa. Med andra ord är detta inget för den känsliga och inte heller något för den utan extra kalsonger/trosor till hands. "Jump scares"-momenten avlöste varandra på löpande band och det är helt fantastiskt vilken känsla Playstation VR och Super Massive Games lyckades leverera, och då handlar det bara om en så kallad rälsskjutare. Vill du uppleva äkta skräck så måste du bara ge det en chans. Det är det värt, jag lovar. Den 24 januari släpps (äntligen) Resident Evil VII och nu, efter min genomspelning av Rush of Blood, så är jag ännu mera osäker på om jag ens tänker spela detta i VR.

Med andra ord så är Rush of Blood inget spel du ska spela om du förväntar dig att skjuta en större mängd zombieclowner, spindlar, Wendigos och liknande. Det är inte mycket action, utan mer en plågsam tortyr med en mängd otäcka och panikframkallande skräckmoment.

Vad tyckte du om Until Dawn: Rush of Blood?

Grattis Nintendo Entertainment System på 30-årsdagen

Jag vet, jag är lite sen till festen och tanken var att jag skulle hylla Nintendos kultförklarade Nes-konsol via ett smarrigt blogginlägg redan i torsdags. Jag har redan gratulerat enheten via ett Instagram-inlägg och nu är det alltså på tiden att jag också förklarar min kärlek till konsolen här på Gamereactor. För ganska exakt 30 år sedan, den 1 september 1986, valde Bergsala att importera maskinen till Sverige. Den nordiska Nintendo-distributören plockade in 5000 exemplar och den första leveransen räckte inte särskilt långt. Det var först när Super Mario Bros lanserades året därpå som försäljningen fullkomligt exploderade.

Idag har jag Nintendo att tacka för mitt enorma spelintresse, och utan Nes hade antagligen inte mitt spelintresse blossat upp så mycket på allvar. Redan när jag var tre år köpte mamma en konsol till vår familj i julklapp och jag minns såväl min första spelsession med de tidlösa klassikerna The Legend of Zelda, Kung Fu, Kid Icarus, Ice Climber och Ballon Fight. Idag är min kärlek till Nintendo större än något annat och Nes är fortfarande den konsol som ligger mig varmast om hjärtat. Under många år har jag haft som ett utpräglat mål att äga alla Nes-spel som släpptes i Sverige och idag saknar jag bara några enstaka titlar till en komplett samling. Jag vill passa på att gratulera Nintendo ännu en gång på deras 30-årsjubileum och du får gärna dela med dig av några härliga Nes-minnen i kommentarerna här nedan.

En bild på en av mina Nes-konsoler inklusive mästerverken Kid Icarus, Bubble Bobble, Super Mario Bros, Duck Tales 2 och... Barbie (!?)