Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Jag ser fram emot Amiibo

Under gårdagen skrev vi som bekant en nyhet om den tredje vågen av Amiibo-figurer som utannonserades. Jag känner inte för att hålla det inom mig längre, så jag kan lika gärna avslöja hur dunder sugen jag är på några av dessa figurer. Personligen är jag inte helt såld på konceptet, men jag gillar såklart idén. Redan nu har jag funnit tre av mina favoriter som jag kommer införskaffa. Det rör sig om Little Mac, Link och Mega Man. Jag kommer inte använda figurerna till det som Nintendo vill att man ska använda dem till. Jag tänker låta dem stå snyggt och prydligt i hyllan och glänsa.

Till sist så är jag tämligen säker på att ingen skulle bli gladare än mig om Nintendo utannonserade Toad som Amiibo-figur, med tanke på kommande Captain Toad: Treasure Tracker. Då skulle jag utan tvekan köpa två...

Jag ser fram emot Amiibo

Ser du fram emot Amiibo? Vilka karaktärer kommer du köpa?

HQ

Retrospecial: Zelda-serien

Zelda var en av få spelserier som jag brydde mig allra mest om i början på 90-talet. Därför översköljs jag av en dos nostalgi varje gång jag startar något av de Zelda-lir som släpptes tidigt i serien. Det första Zelda-spelet som jag fick bekanta mig med på allvar var The Legend of Zelda: A Link to the Past, men det var långt ifrån det första i den populära serien som jag spelade. Jag minns hur jag och några vänner brukade hänga på en fritidsgård någonstans i Dalarna när vi var väldigt små. Förutom godis, läsk och biljard så fanns det även TV-spel. Oftast var det de första Zelda-spelet till Nes som spelades. Vi som var väldigt små fick bara titta på. Frågade någon av oss barn de stora högstadie grabbarna om vi fick prova på att spela så fick vi stryk.

Det andra Zelda-spelet i serien - The Adventure of Link, spelade jag hemma hos en kompis. Jag minns det som svårt och väldigt mörkt - och lite udda gentemot det första Zelda-spelet. Men några fler nostalgiska minnen har jag tyvärr inte. Många spel som kan anses svåra under barndomen kan vara en lek att spela igenom idag. Men så är inte fallet med The Adventure of Link. Spelet står sig än idag som ett av de svåraste Zelda-spelen i serien.

The Legend of Zelda: A Links Awakening fick jag aldrig chansen att avnjuta som barn. Det närmsta jag kom spelet var att jag läste om det i diverse olika speltidningar förr i tiden. Och det räckte. Det var tillräckligt för att ge mig många nostalgiska bilder i huvudet bara jag ägnar en sekund åt att titta på det. Jag kan till exempel minnas att jag läste om hur fantastiskt spelet var i ett nummer av Nintendo Magasinet. Jag läste om spelet om och om igen - önskade mig det - men fick det aldrig. Jag fick en videofilm istället.

The Legend of Zelda: A Link to the Past var som sagt det första spelet i serien som jag fick bekanta mig med på allvar. Jag minns så väl hur jag följde med en kompis till hans sommarstuga. Kompisens föräldrar hade köpt spelet. Jag hade tidigare läst om hur snyggt och suveränt spelet skulle vara, och det räckte att titta på när kompisens föräldrar spelade för att jag skulle förstå att det stämde. Vi fick aldrig spela. Kompisens föräldrar var väldigt bestämda. Jag var också bestämd. Jag gick upp mitt i natten när kompisen inklusive hans föräldrar låg och sov och startade spelet. Jag spelade en stund och var redan tokförälskad i spelet. Det jag minns bäst var det magiska introt, och regnet som for ner över landskapet var så otroligt vackert så jag blev tårögd. Jag minns också kompisens väldigt arga föräldrar - de var rasande. Helt omedvetet hade jag råkat raderat deras sparfil. Jag minns hur de skrek att de kommit väldigt långt och att jag borde sova om nätterna istället för att radera sparfiler.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time var ren magi när det släpptes. Jag hade själv ingen Nintendo 64 på den tiden så jag fick aldrig chansen att äga spelet när det begav sig. Jag älskade mitt Super Nintendo och jag ville fortsätta köpa spel till den. Alla mina vänner hade köpt den nya, häftiga Nintendo 64-konsolen, men jag var lite konstig (eller smart) som tyckte Super Nintendo var så mycket häftigare. Det var bara två stycken spel som intresserade mig riktigt mycket under de första åren som Nintendo 64 fanns ute på marknaden. Det var Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time. En kompis till mig hade köpt Ocarina of Time på lanseringsdagen och de resterande veckorna därefter ägnade jag hemma hos honom. Spelet var fantastiskt och så mycket bättre och snyggare än A Link to the Past. Jag minns hur vi ägnade veckor åt att försöka ta oss förbi det förskräckliga vattentemplet. Vi lyckades aldrig och när någon nämner Ocarina of Time för mig tänker jag på vatten - och spakar.

The Legend of Zelda: Majora's Mask har jag många goda minnen från. En barndomskompis till mig hade fått spelet i födelsedagspresent. Vi bodde grannar i Leksand och varje helg sov jag över hos honom, och vi spelade nätterna långa. Jag minns så väl hur frustrerande det var när vi flera gånger fick börja om när vi nästan var framme vid en boss, i ett klurigt tempel. Den förbaskade tiden tog gång på gång slut och Majora's Mask är idag ett spel som jag hat-älskar just av den anledningen. Min kompis växte upp och insåg att det inte var lämpligt att jaga antagonisten Majora's Mask hela sitt liv. Idag jagar han bovar och banditer under sitt yrke som polis - men jag vill gärna påminna honom om våra stunder vi hade tillsammans med Majora's Mask - och båda bryter snabbt ut i ett konstant leénde.

Retrospecial: Zelda-serien

Vad har du för relation till Zelda-serien?

Retrospecial: Super Mario Bros 2

This post is tagged as: Nostalgi, Super Mario Bros 2

Jag minns det som igår. Tyst som en liten, liten mus smög jag upp om nätterna för att spela. Min mor hade köpt spelet till mina syskon som var några år äldre än mig, och på dagarna fick jag mestadels bara titta på. Jag förstod inte vad det gick ut på, men jag älskade det jag såg. Super Mario Bros 2 var otroligt vackert i mina ögon och var betydligt bättre än alla andra barnprogram som gick på TV under den tiden. Super Mario Bros 2 var ett av de första spelen som jag någonsin spelade och är än idag ett av de bästa Mario-spelen - genom tiderna. Troligen med tanke på all nostalgi som det har gett mig.

Det unika med spelet på "Old School-tiden" var att du kunde välja att spela som fyra olika karaktärer, alla med olika färdigheter. Mario, Luigi, Peach och Toad. Där den sistnämnda troligen är den bästa Mario-karaktären någonsin. Svårighetsgraden är så pass hög så även de mest erfarna spelarna skulle ha fullt upp med att varva spelet. Dör du så dör du och tvingas börja om från början när dina continues är slut. Super Mario Bros 2 är en klassiker som alltid kommer leva med mig.

Retrospecial: Super Mario Bros 2

Har du några nostalgiska minnen från Super Mario Bros 2?

Retrospecial: Nintendo Magasinet

Det enda jag orkade bry mig om att läsa som liten var Kalle Anka och Nintendo Magasinet. Den förstnämnda var nästan obligatoriskt med tanke på att varenda familj under 80- och 90-talet prenumererade på tidningen. Med Nintendo Magasinet var det annorlunda. Så vitt jag vet så var det bara jag och två ungar till från min klass som läste tidningen frekvent. Serierna med Zelda och Mario var suveräna, deras tips & tricks-hörna gav mig många värdefulla tips och jag minns framförallt hur tidningen lyckades få mig intresserad av deras exklusiva spel, via deras oerhört partiska recensioner - när spelet i själva verket var skit. Det jag minns allra bäst var konsolkriget mellan Nintendo och Sega. I ett flertal nummer så hånade Nintendo sin konkurrent Sega, med att uttrycka sig de hemskaste sakerna man kan tänka sig om deras maskot, Sonic. Sega svarade självklart upp med att använda sig av tecknade bilder (som barn hade skickat in till deras redaktion) på när Sonic sparkade Mario blodig. Ungarna på den tiden måste ändå ha varit rätt så klyftiga.

Nintendo Magasinet är en tidning som jag fortfarande läser, för att återuppliva gamla barndomsminnen. Här kan man läsa om ett flertal spel som var på väg, men med facit i hand aldrig släpptes. Jag minns så väl hur Nintendo hypade upp Zelda 3, som skulle bli det sista Zelda-spelet till Nes. Som såhär i efterhand visade sig anlända till Super Nintendo under det rätt så häftiga namnet The Legend of Zelda: A Link to the Past. Dessutom har jag goda minnen av när Nintendo skrev så mycket gott om sin kraftfullaste konsol någonsin, som var på väg ut på marknaden. Den skulle vara så mycket bättre och kraftfullare än Sega Mega CD. Jag tänker givetvis på Super Nintendo CD - som aldrig släpptes, utan blev till sist Phillips CD-I, som förövrigt var den sämsta konsol som någonsin existerat.

Retrospecial: Nintendo Magasinet

Vad har du för minnen av Nintendo Magasinet?

Retrospecial: Maniac Mansion

Om vi ser bakåt i tiden så finns det antagligen väldigt många spel som ger oss en extra nostalgikick. Spel som vi spelade väldigt mycket som barn och som var en hjälpande hand på vägen för att utforma oss till den "gamer" som vi är idag. Jag tänkte försöka dela med mig av ett spel - varje dag, en tid framöver som jag känner något alldeles extra för. Nu kör vi!

Först ut är Nes-spelet Maniac Mansion. Jag minns hur jag som liten grabb läste ett nummer av Nintendo Magasinet. Maniac Mansion prydde omslaget. Fem super häftiga människor, en ficklampa och något som liknade ett slott. Det räckte för att jag skulle bli såld. På den tiden hade jag inte råd att spara ihop till spelet och hur mycket jag än tjatade på mina föräldrar så fick jag inte det jag ville ha. Aldrig någonsin. En tid senare fick jag chansen att prova på spelet, då min barndomskompis Johan hade fått lånat det av en vän. Jag minns hur vi satt uppe hela nätterna och spelade, och spelade, men kom inte särskilt långt. Nintendo Magasinet hade skrivit något om "ett helt vanligt äventyr", men jag höll inte med. På den tiden klassade jag spelet mer som ett rent skräckäventyr. Det var nog ganska logiskt med tanke på att den arga psykopatdoktorn Fred, gång på gång skrämde skiten ur oss genom att vända sig om och prata med oss - inte med vår karaktär - när han fångatog oss. Vi var ju för helsike bara tio år gamla.

Jag minns hur vi plingade på dörrklockan 22 gånger om, varpå den mycket arga doktorn tog sig mot dörren för att öppna, samtidigt som vi snabbt gömde oss. Jag minns hur vi stal osten för doktorns fru - Edna, varpå hon blev väldigt arg. Jag minns hur vi försökte driva psykopatfamiljen till vansinne, samtidigt som vi själva var så pass rädda, så jag personligen satt med en kudde för ansiktet - och tittade fram med jämna mellanrum.

Det här är ett spel som har etsat sig fast i mitt minne, och som jag än idag känner farhågor över att spela. Maniac Mansion är (fortfarande) ett fruktansvärt bra peka-och-klicka-äventyr som jag med jämna mellanrum plockar fram för att avnjuta. Som liten klarade jag aldrig spelet, utan har på de senare åren kämpat mig igenom det. Maniac Mansion beskrivs bäst som ett utmanande, pusseläventyr i skräckmiljö - och med en väldigt, väldigt arg doktor.

Betyg: 8/10

Retrospecial: Maniac Mansion

Vad har du för minnen av Maniac Mansion?