Del 1 - mitt problem med Thomas Flight

Thomas Flight är jävligt pretentiös och okarismatisk. Jag skulle inte säga att han är dum. Han är heller inte provocerande, elak eller nödvändigtvis ont menande. Men hans videos har tyvärr aldrig tilltalat mig och jag har under en tid funderat på vad det kan bero på. För på pappret borde hans content tilltala mig. Jag älskar videoessäer, men det är en svårmanövrerad konstform som väldigt få lyckas riktigt väl med - och då konkurrensen blivit oerhört hög så har jag helt enkelt fått sonas med faktumet att det främst är hans lakoniska röst, hans kvasi-intellektuella analyser, samt hans alltid lika övertydliga förklaringar av nämnda analyser som hindrar mig från att klicka på like- och/eller subscribe-knappen. Detta till trots att jag älskar filmanalyser i videoform. Men det största problemet med Thomas Flight är nog att han aldrig inkluderar makroperspektivet. 

De bästa filmanalytikerna bör nämligen alltid ha branschkontexten inkluderad, eller åtminstone omnämnd, i sina analyser. I Thomas videor existerar varje film i ett vakuum, gjorda utan yttre omvärldsfaktorer. Allt är kreativa beslut som kan plockas isär med stora ord och på tok för korta videos. Något som i sig inte är något problem om man diskuterar enstaka kreativa beslut så som symbolik eller manuskonstruktion, något han förvisso gör väldigt ofta. Men när man tar på sig den otacksamma uppgiften att sammanfatta hela den kommersiella filmhistorien genom att jämföra en 170 000 000 dollar dyr uppföljare till en älskad 80-talsfilm med en helt originell independentfilm, gjord på en 25 000 000-dollarsbudget, så gör han sig själv en enorm björntjänst i att enbart prata i ismer som om omvärlds- och branschfaktorer inte alls hörde till. Inte för att han har fel i sak - den fortsatta utvecklingen av film som medium har gjort oss mer vana och cyniska tittare, inte minst tack vare en mer polariserad och provocerande världsbild, i sin tur orsakad av framförallt sociala mediers och övrigt contentöverflöds intåg i vår vardag. Uppriktiga filmer om klassiska hjältar, som ser ut och beter sig enligt klassiska ideal är inte intressant längre - åtminstone inte mer intressant än memes på TikTok, komplexa HBO-serier eller de 100 år av filmhistoria som redan berättat dessa historier. Berättandet har utvecklats från hjältesagor till dekonstruktioner av hjältar, till att nu vara dekonstruktioner av berättandet där glansdagarnas uppriktighet är tillbaka. Modernismen är med andra ord död, länge leve Thomas Flight!

Men då poängen med Flights video går ut på att förklara varför Hollywood inte längre gör filmer likt forna dar så saknas något mer substantiellt, något som inte bara handlar om kreativitet och publikens förändrade pallet. Det saknas en förankring i filmindustrin som bransch - något som vår käre chefredaktör Hegevall faktiskt tog upp i en artikel för inte allt för länge sedan.

Del 2 - Matt Damon spits fire

Det ska börjas med att säga att jag verkligen inte håller med artikeln i fråga, men det Hegevall gör rätt i är att åtminstone inkludera makroperspektivet. Han gör det genom att hänvisa till Matt Damons utsökta utlåtande i Hot Ones. För två år sedan gästade Damon Sean Evans och hans heta tungförlamare och exakt 14 minuter in i svettfesten får han frågan du har ställt dig de senaste åren - ”varför tror du att folk känner att det inte längre görs filmer som tilltalar just dem?”. Och här skulle Damon kunnat prata utifrån egna tankar och åsikter. Han skulle kunna avdramatisera frågan och ge ett diplomatiskt svar som försvarar Hollywood. Alternativt skulle han kunna säga att folk har fel inställning till film och tar utbudet och branschen för personligt. Alla tre vägar hade varit rimliga, men istället ger han oss visdom och insikt i form av makroperspektivet. 

För det är lätt att glömma bort att filmbranschen är en industri. Det är en fabrik. Ett evigt riskspel med enorma summor pengar i potten. Varje film är ett resultat av lika stora ekonomiska beslut som kreativa och när DVD-försäljningen försvann i samband med streamingens intåg förlorade filmbolagen en enorm inkomstkälla. Som Damon förklarar blev det helt plötsligt ett extremt stort riskspel att finansiera filmer som på pappret kanske inte framstod som uppenbara box office-succéer. Plötsligt blev det ett paradigmskifte där episodiskt berättande flyttade till biograferna och de mellanstora originalfilmerna flyttade till streaming. Det blev helt enkelt mindre riskabelt för produktionsbolagen att producera en film för bio om den slutade med en cliffhanger som tvingar biobesökaren tillbaka in i salongen året efter igen - inte minst om filmen i fråga redan var baserad på en existerande IP. Likväl blev det extremt lönsamt för produktionsbolagen att producera sina mindre filmer för försäljning till streamingbolagen, alternativt låta streamingbolagen helt eller delvis finansiera projekten, istället för att lägga alla kort på biografdistribution.

Vi pratar alltså om ett paradigmskifte likvärdigt TV:ns intåg. I filmbranschens början var följetongsfilmer hett på bio, något som direkt dog när TV:n gjorde det för dyrt att producera 12 tjugominutersfilmer för biodistribution i förhållande till TV-distribution. Det episodiska berättandet flyttade in i TV:n och långfilmer tog plats på vita duken. Nu har kappan vänt igen. Så det kortfattade svaret på frågan om film har blivit sämre är med andra ord: nej - det är bara branschen som förändrats, något den gjort otaliga gånger förut. Med förändring kommer ändrade arbetsvillkor och prioriteringar, något som resulterar i potentiellt tvivelaktiga slutprodukter där prioriteringar legat helt fel. För kort tid vid manusbordet, för kort tid i postproduktion, stökiga reshoots för att anpassa filmen till en större franschise är alla exempel på sjukdomar som plågat de senaste årens blockbusters - inte för att någon aktivt vill göra en dålig film, utan för att blockbusters har blivit följetånger och därmed måste pumpas ut regelbundet för att intresset hos publiken inte ska svalna.

Men allt det här är självklarheter och sedan gammalt. En apa har förstått detta vid det här laget. Men vart kommer kvaliteten in i bilden? Jag skriver ju att produktionerna tar skada när filmbolagens prioriteringar ändras, så tekniskt sett erkänner jag ju att film blivit sämre? 

Del 3 - mitt problem med Hegevalls artikel

Nej, jag säger inte att film har blivit sämre - det enda jag gjort är att förklara varför dagens blockbusters lider av de problem som vi alla noterat. Bristfälliga manus, bristfällig design, bristfälliga specialeffekter och allmän brist på uppriktighet och originalitet. Att säga att blockbusters alltid varit dåliga är att ta i, men det har alltid funnits tvivelaktiga storproduktioner. Fenomenet är i sig inget nytt. Att vi får så många så ofta och att de ofta tar så mycket plats i vårt medvetande är det nya, inte minst då det är för att alla är baserade på franchises som vi redan har existerande känslor kring. Men med allt detta sagt är det hyperboliskt att säga att film generellt sätt har blivit sämre.

I Hegevalls artikel gör chefredaktören också det lite väl lätt för sig. Om Thomas Flight är för pretentiös och förståsigpåig är Hegevall lite väl folklig i sitt resonemang. För att ha "pluggat film på gymnasiet och sen läst filmvetenskap och manusförfattande på universitetsnivå och därefter ha samlat på film, älskat det och skrivit om film sedan 1995" så är det väldigt få resonemang som verkligen kavlas ut. Att han älskar film kommer jag aldrig ifrågasätta (åtminstone inte i denna paragraf), men det saknas riktigt tunga otvivelaktiga argument i artikeln för att hans åsikt ska rättfärdiga textens existens. Istället är det som vanligt mycket tyckande som förs fram och när han väljer att i bildform presentera 22 filmer släppta under en åttaårsperiod som han tycker bevisar hans tes, så är det väldigt godtyckliga val som egentligen inte bevisar någonting alls. Absolut, många av filmerna är fantastiska (en skulle jag dock säga inte ens är i närheten av att ens få kallas medioker) och det är till ytan ett intressant argument - men en lista på 22 filmer från de senaste 8 åren är exakt lika enkel och godtycklig att göra idag. 

Everything Everywhere All At Once, The Revenant, Sicario, The Lighthouse, Call Me By Your Name, The Father, Annihilation, The Shape Of Water, Nope, Marriage Story, Världens Värsta Människa, Uncut Gems, Lady Bird, Eighth Grade, Parasit, The Green Knight, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, Arrival, Hereditary, Dune, Get Out, La La Land. 22 filmer från de senaste 8 åren. Ingen av de är en uppföljare eller objektivt hatade av en enad kritikerkår och/eller publik. Vad du personligen tycker om de är en annan femma, men det är 22 filmer från de senaste 8 åren som visar på att originella högkvalitativa filmer fortfarande görs. 

Men det är också här det blir snårigt - för det är nu smaklökar och arslen kommer in i bilden. Det är lätt för dig att säga “Ingen av de 22 filmerna du nämner är bättre än Total Recall” eller “Jag hatar alla 22, ditt argument håller inte”. Och det bevisar bara min tes hur godtyckligt det är att komma med universella sanningar kring sakers kvalitet - åtminstone utan att berätta varför de är sämre. Det löser Hegevall och många andra med att antingen klaga på produktionstekniska aspekter likt bristfällig CGI eller att de är gjorda utan passion (hur nu det än går att bevisa). Eller så börjar de prata politik. Och det är nu jag kommer att börja trampa på minor…

Del 4 - Ajöss Gamereactor och tack för fisken!

Säg hej till Dan Olsen, skapare av YouTube-kanalen Folding Ideas. Enligt mig betydligt vassare än Thomas Flight, inte minst för att han är så oerhört grundlig i alla sina resonemang och analyser. Men framförallt för att han är jäkligt karismatisk. Oavsett om han dissekerar klippningen i Suicide Squad eller plockar isär Ralph Bakshis The Lord Of The Rings så gör han det med lika stora delar underhållande dramaturgi som otvivelaktigt researcharbete. Visst, det leder till att många av hans viedoessäer är lika långa som långfilmer, men det gör också att det blir rätt svårt att skjuta ner hans argument. 

Men hans absolut största styrka som YouTuber är hans medmänsklighet och genuina vilja att förstå sig på fenomenen han diskuterar. I hans video In Search Of A Flat Earth går han inte bara in för att motbevisa flat-earthers, utan han går även helhjärtat in i att försöka förstå sig på varför de så ivrigt vill tro på att jorden är platt. I slutändan kommer han fram till konsensusen att det för flat-earthers egentligen inte spelar någon roll ifall jorden faktiskt är platt eller inte, bara det bevisar att deras ideologi och moraliska kompass är den korrekta - att deras aningar om världen har varit rätt hela tiden. Att argumentera emot flat-earthers är lönlöst då de flesta är djupt religiösa och grundar sin uppfattning om jordens form i sin tro och sin bristfälliga tillit till vetenskapen och dess institutioner. Men vad har flat-earthers med dagens filmbransch att göra?

Jämförelsen må vara långsökt men i åratal har jag gått och försökt förstå varför det över huvud taget existerar en växande “go woke, go broke”-fallang hos filmpubliken. En växande grupp människor som beskyller all dålig film som inte faller dem i smaken för att vara woke och driven av en politisk agenda. För när det diskuteras stora filmer i dag måste just den politiska agendan alltid diskuteras. Varför man castat icke-vita i klassiskt sett vita roller, varför filmens sensmoral kretsar kring vikten av att ta hand om vår planet eller varför en oväsentlig biroll måste vara homosexuell. Enligt filmkonstens alla regler borde inget av dessa vara likställt med dålig film, men för många blir det just det - något som jag fram tills jag såg Dan Olsens video verkligen inte kunde förstå mig på. 

Men nu förstår jag. För i slutändan spelar det ingen roll om en film är woke eller inte, lika lite som om jorden är platt eller inte - det är för jävligt ändå att just din världsåskådning och moral inte är den som bekräftas eller representeras i den film du just sett eller av de institutioner du tidigare kanske haft tillit för. Det handlar inte om inkluderingen i sig utan att filmen i sig är dåligt författad, regisserad, klippt eller tonsatt - men där man utöver det känner sig marginaliserad för att ens egna åsikter eller preferenser inte förs fram. Kortfattat handlar det om en bristande förståelse för film som hantverk och en överdriven tillit till sin egna moraliska kompass och ideologiska läggning. Att argumentera om en films kvaliteter och tillkortakommanden med någon som hänvisar till “go woke, go broke” är som att argumentera med en flat-earther om jordens form, för det handlar i slutändan inte om filmen i sig eller jorden i sig. Det handlar om större frågor - frågor om ens personliga världsåskådning, något man aldrig egentligen vill eller kan argumentera för på ett sätt som gör en lika förstådd som ens egna självuppfattning.

För att avsluta med ett exempel så kan vi för enkelhetens skull ta Strange World, Disneys senaste fiasko. Huvudkaraktären är mulatt och homosexuell, hans föräldrar har olika etniciteter och filmens budskap handlar om att vi i vår vilja att upprätthålla vårt sätt att leva är nära på att förstöra vår planet - och filmen är som bäst rätt medioker. Fult designad, tempomässigt svajig, svagt skriven med platta och ointressanta karaktärer och obefintlig humor. Det är en av Disneys sämre rullar. Men inget av filmens problem går att tillskriva dess "politiska agenda”. Filmen hade varit lika dålig om huvudkraktären varit heterosexuell, om hans föräldrar var vita och om filmens budskap var att ensam är stark och att vem som helt kan rädda världen med tillräckligt mycket mod och kärlek. Aldrig i filmen kommenteras eller problematiseras något av nämnda “politiskt laddade” kreativa val. Det lämnas okommenterat av alla filmens karaktärer. Men i verkligheten har det blivit ett praktexempel på en film som kritiseras just för dess wokeness - något som visar på stor oförståelse och brist på respekt för manusförfattaryrket. Om man helt är under uppfattningen att Qui Nguyen aktivt valde att skriva ett dåligt manus bara för att göra plats för marginaliserade grupper och predikande budskap så diskuterar man inte längre filmen i sig - man diskuterar sin världsåskådning och sin misstro till en hel yrkesgrupp och bransch. Jag försvarar inte manuset, jag försvarar bara den konstruktiva filmdiskursen. 

Del 5 - allt är förlåtet Thomas Flight

Missförstå mig dock rätt, jag försvarar heller inte dålig film och jag dömer verkligen ingen som hatar wokekultur. Vi är alla ensamma själar på denna enorma jord och jag har all respekt för att folk tycker och tänker olika. Det enda jag vill ha sagt med denna blogg är att en dålig film är en dålig film oavsett om den är woke eller inte och att film inte är sämre nu än förr bara för att den är mer inkluderande, alternativt bara inte lika bra som Nyckeln Till Frihet. Det är bara ett rent faktum att branschen ser annorlunda ut idag och med största sannolikhet kommer se helt annorlunda ut om 30 år igen. Dagens fabrikshöga takt och episodiska berättande leder till bristfälliga blockbusters och ett “kvantitet före kvalitet”-tänk hos filmstudiorna. Det leder också till en minskande skara medelbudgetfilmer som får biopremiär - men kvaliteten på det som är bra är fortfarande lika hög nu som på 90-talet och kommer alltid att vara det. Nostalgi och välvilja åsidosatt, det kommer alltid skapas nya klassiker som kommer stå tidens tand. Tro mig.

Och om du inte tror mig, tro på Thomas Flight. I hans redan nämnda video så berättar han ändå rätt tydligt om hur film med åren gått från heroiska ideal till desto mer cyniska och självrefererande historier i takt med ökad kulturkonsumtion och ett mer cyniskt förhållande till film som konstform. Med den totala succé som var Top Gun: Maverick och med fortsatt dalande siffror för Disneys produktioner går vi möjligtvis in i en ny tid där idealen och historierna som berättas tar en mer traditionell form. Film som konstform är trots allt bara cirka 125 år gammal, så än finns det tid att se om våra preferenser går i cykler eller kommer fortsätta att utvecklas i takt med vår världsåskådning och självbild. Själv har jag i alla fall insett att jag nog är rätt pretentiös och okarismatisk. Tur som fan att jag inte sysslar med videoessäer…

Säga vad man vill om smörgåstårtor, Filip & Fredrik eller Filip & Fredriks film om världens längsta smörgåstårta, men jag är inget fan av varken eller. Och jag kan förstå människor som är det. Alla tre fenomen har sina kvaliteter, men enligt mig har dessvärre alla tre betydligt fler problem än styrkor, något jag inte kan blunda för. Men i just dessa tre fall känner jag mig totalt ensam om att ha dessa åsikter, så enligt gamla invanda principer måste jag få det här ventilerat. Jag måste få prata av mig angående vilken megamedioker film Tårtgeneralen är.

Jag borde kanske inleda med att bygga mig en bas. Lite murar runt mina kanoner, för jag antar att folk kommer attackera mig rätt hårt här om filmen nu är så omtyckt som mina kalkyleringar visar. Först och främst har jag nämligen inte läst Filip och Fredriks bok med samma namn. Den är säkert jättebra och filmen är säkerligen en trogen adaption, men det flyger mig som biobesökare förbi och är inget man bör ha i åtanke vid kritiserandet av en film. För det andra så är jag från Stockholm, helt utan förankring till mindre kommuner och den relation folk från småstäder har till Stockholm och dess tillhörande översittarmentalitet. Jag har heller ingen relation till Köping eller, som jag redan nämnt, så mycket till övers för Filip och Fredrik. Det här är saker jag vill få sagt INNAN jag plockar isär Tårtgeneralen som film, för det här är saker som i slutändan inte har med min kritik av filmen att göra, även om det är saker som jag vet att folk har som försvar till filmen. Men egentligen, om man ska summera ner det till en enda mening, så lämnades jag likgiltig till Tårtgeneralen på grund av en enda sak: dåligt och ofokuserat berättande.

Innan jag satte mig i biofåtöljen trodde jag att jag hade filmens premiss i ett nötskal. Mikael Persbrandt spelar en down on his luck och alkoholiserad Köpingbo som får för sig att det skulle vara en bra idé att tillaga världens längsta smörgåstårta för att på så sätt sätta Köping på kartan. En feel good-rulle enligt svensk standardmall 1A, en klassisk underdog-story med andra ord. Men faktum är att den inte alls handlar om Persbrandts alkoholiserade tårtgeneral. Eller, jo, eller nej, alltså, filmen handlar om Filip Hammar. Ja, regissör och manusförfattare Filip Hammar. Filmen börjar med hans berättarröst som berättar att det vi kommer att få se är hans minnen av Tårtgeneralen. Hans egna röst. Han är berättarrösten till sin egen film, en film om en gubbe som bor i samma stad som honom när han var en liten grabb och som vill göra världens längsta smörgåstårta. Så ja, Filip Hammar är en karaktär i filmen, spelad av en ung pojke med sin helt egna sideplot. För ja, eh, trots att hans berättarröst är filmens narrativa ramverk så är hans karaktärs historia enbart en sideplot och inte filmens huvudfokus. Det är till och med en sideplot som inte ens Filip Hammar är huvudkaraktären i. Istället är det Filip Hammars far som är huvudkaraktären där. Men hela filmen berättas alltså av Filip Hammar, en karaktär som är helt irrelevant till Tårtgeneralens faktiska handling, vars koppling till nämnda general är två slumpartade möten då de bor i samma stad.

Och här har vi faktiskt filmens absolut största och mest fatala problem. Den vet inte vad den vill handla om. Den vet inte vad den vill vara. För utöver Persbrandts tårtgubbe-story och Filips sideplot får vi dessutom ännu en sideplot om familjen som hjälper Persbrandts general att baka tårtan, samt en hel chokladask av färgglada karaktärer som ploppar upp lite här och där och snor fokus, lite som karaktärsgalleriet i Simpsons. Filmen har därmed ett stort problem med vem och vad den vill handla om. Eller nä, stryk det. Den vet VAD den vill handla om, men den vet inte vilken vinkel som är bäst att komma ifrån. Den vill nämligen handla om den tillhörighet, stolthet och unikhet som finns i ens ursprung, oavsett om det är en hånad liten kommun som Köping eller ens pinsamma farsa eller alla ens tidigare idiotiska misstag eller ens döda mor. Vi kommer alla från någonstans och det bästa vi kan göra är att sonas med det och göra något extraordinärt utav det. Men Tårtgeneralen vet inte vem filmen ska fokusera på för att få fram detta budskap på bästa sätt. Så det den gör att ta det fullständigt idiotiska beslutet att handla om Persbrandts tårtgeneral först och främst och negligerar Hammar och bakfamiljen till sideplots, samtidigt som man behåller Hammar som berättarröst. Resultatet blir att bakfamiljens interna problem känns underutvecklade och oengagerande, samtidigt som Hammars historia saknar helt relevans till Persbrandts tårtgeneral. Det känns så himla felprioriterat och urdumt att det orsakar magsår i mig. För här finns tre bra historier som alla belyser filmens tema, samt ett galleri av intressanta Köpingbor man gärna hade lärt känna bättre. Man önskar bara innerligt att filmen hade valt en av historierna att fokusera på helhjärtat, alternativt gjort en Magnolia och låtit historierna till synes vara frånkopplade tills karaktärerna väl tvingats till möte. För i nuläget blir helheten lidande.

På det så har Filip och Fredrik ingen riktig klar vision av vilken typ av film de vill att Tårtgeneralen ska vara. Så likt deras tv-program så byter filmen genre och ton hur och när den vill. Det börjar och slutar som en dokumentär, där Filip Hammar berättar om att allt detta är sant och gjort. Det övergår till ett drabbande drama om en losers sista försök till återupprättelse, men tar sidospår in på sketchhumor och allmänt klassiskt svensk tragikomik. I en scen går filmen till och med överstyr och övergår till full surrealism som urartar i ett alldeles för utdraget och malplacerat dansnummer som antingen är en pastiche på klassiska Hollywood-musikaler eller bara ett bevis på hur mycket Filip och Fredrik har att lära när det kommer till filmiskt berättande, alternativt om att döda sina darlings. För det här är dåligt berättande när det är som mest upprörande.

För i den bästa av världar hade filmen handlat om den trasiga far och son-relationen som i början utges för att vara filmens handling, där tårtbakandet i staden bara är en backdrop till de upptåg som Filip och hans far får utstå. en coming of age-drama sett ur en ung pojkes ögon och om hur pinsamma föräldrar kan vara, trots att allt de menar är väl. Alternativt hade det handlat om den trasiga familjen och deras brustna relation efter en makalös tragedi, samt hur allt förändras när Tårtgeneralen kommer knackandes. Långsamt får man se hur den apatiska farsan öppnar sig till omgivningen efter sin frus död och hur familjen kämpar med att hantera den opålitlige tårtgeneralen. Alternativt hade Tårtgeneralen faktiskt enhälligt handlat om nämnda tårtgeneral och gått djupare in på hans rätt makalösa liv. Allra helst alla tre genom redan nämnda Magnolia-lösning, inte minst då Hammar-historien redan känns väldigt självständig med enbart sporadiska kopplingar till smörgåstårtan. Men nej, det är en drama-dokumentär där handlingen får kliva åt sidan för filmens stora teman och där karaktärer antingen är underskrivna, irrelevanta eller aldrig riktigt helhjärtat i fokus. Det är, utöver detta enorma problem, en välspelad och snygg film, med hjärtat på rätt ställe. Men det är också en film där prioriteringarna är åt helvete skeva, fullt av dåliga och lata berättarmässiga idéer och det är uppenbart att detta är ett manus skrivet av två människor som inte skrivit ett filmmanus tidigare. Tre bra storys går förlorade i det faktum att de berättas av två individer som inte kan knyta ihop de till en fokuserad och tillfredsställande helhet. Slutresultatet är en film som är 5/10. Megamedioker med andra ord.

Jag kan inte släppa Black Panther-diskussionerna. Inte för att filmen i sig var något mästerverk, men att alla diskussioner om filmen här på GR nästintill enbart handlar om politik är för mig smått uppseendeväckande. Många recenserar den rent objektivt och sakligt, men i kommentarsfälten späds det på med diverse åsikter om hur "man inte får säga att Black Panther är dålig i det här landet längre", ett resonemang som framförts oroväckande mycket på den här siten på senaste tiden. Jag försöker att vara den större människan och undvika att ge mig in i diskussioner om hur "vänstern har kidnappat filmen från biopubliken" eller hur samhället har blivit så himla inskränkt kring åsiktsfriheten. Men det handlar sedan till slut om en ond cirkel som ingen kommer ta sig ur om de inte börjar med sig själva.

Jag vet inte vad medelåldern är här på GR, men jag antar att jag är en av de äldre. Jag vet inte vart majoriteten av medlemmarna befinner sig i landet, men jag antar att jag är en av få som bor i Stockholm. Och jag vet inte vad folk har för politiska åsikter, men jag kan nog erkänna mig vara fullständigt ointresserad av dem. Men en sak vet jag och det är att folk är väldigt motsägelsefulla i sina politiska resonemang här på GR. Folk som själva klagar på ungdomars beteenden för att sedan bete sig lika illa på forum och i bloggar. Jag vet inte hur många som säger att de inte ser kön, läggning eller hudfärg utan enbart individen, bara för att sedan klaga på kvinnliga Ghostbusters eller en superhjältefilm som glorifierar afrikansk kultur. Folk som säger sig stå över alla genom att inte vara fördomsfulla, enbart för att ha som poäng att det är larvigt hur mycket fokus som läggs på kön, hudfärg och läggning i dagens kultur. Om ni nu enbart ser individ, hur kan ni då vara så fruktansvärt emot att andra kulturer och identiteter får ta plats? Hur kan denna våg av mångkulturalitet i populärkulturen vara så negativ? Är det på grund av en enhällig lättkränkthet eller bara en form av empatibrist?

För den diskussion som präglar just Black Panther handlar om hur filmen "bara får bra betyg på grund av att det är en film som kvoterat in mörkhyade". Fokus ligger även på filmens budskap, om mörkhyades behandling världen över, och inte dess filmiska kvaliteter och tillkortakommanden. Och jag tycker att de här diskussionerna är så befängda. Folk vägrar se den för att de har hört att det är "vänsterpropaganda". Det här är samma individer som klagar på dagens kids och media, men faktum är det att saker blir vad man gör det till och om ni vill göra en Disney-producerad superhjältefilm till en högaffel i erat lämmeltåg mot PK-samhället, så be my guest. Men det finns något enhälligt korkat i att klaga på samhällets lättkränkthet och åsiktsreglerande för att sedan själv ta så himla illa upp över att en superhjältefilm kan ha ett politiskt och inkluderande budskap. Jag hade hajat kritiken om Killmonger vunnit och utrotat alla vita, men när filmens hjälte gör det till sin främsta uppgift att undvika denna extrema handling så ser jag inte vart upprördheten kommer ifrån.

Men enligt mig kommer allt ner till just lättkränktheten, ett ord som "man inte längre får säga i det här jävla landet längre", alternativt en allvarlig dos av empatibrist. Det förstnämnda ordet är ett ord som folk ser som ett nidord, något att bli upprörd över. Kallas man lättkränkt så är det något negativt. Folk har en inneboende envishet i att vägra göra en självrannsakan och faktiskt försöka förstå varför man kallats det. Kan det faktiskt vara så att man i en diskussion blev lite väl defensiv trots att det inte handlade om just en själv? Kan det vara så att man tog sig själv på lite väl stort allvar? Är det inte lite möjligt att man faktiskt blev lite kränkt när Zara Larsson sa att hon hatar män? Att undvika att kallas lättkränkt börjar med att man slutar att enbart värdera ens egen verklighet och att sluta definiera sin verklighet som en allmän sanning. Poststrukturalister pratar om ett nomadtänkande, ett tänkande där ens förhållningssätt till världen inte är grundad i rådande strukturer. Nästa gång någon kommer med en åsikt som du inte håller med om, ha nomadtänkandet i åtanke då. Se bortom "vänster-höger", "feminism-manshat", "kvotering-inte kvotering", och leta istället efter kärnan i samtalet.

För om det inte handlar om lättkränkthet så handlar det om en empatibrist. Om man inte är upprörd över Black Panthers budskap så kanske man helt enkelt bara inte kan glädjas åt att en grupp man själv inte tillhör äntligen fått en stor mainstreamproduktion att samlas kring. Det kanske är svårt att se sådan enorm lycka i andra när man själv inte känner sig inkluderad, men att vara så missunnsam är för mig obegripligt. Om du inte är bjuden på ett kalas hos någon du inte känner, varför då önska att festen blir dålig? Om någon tycker att Forrest Gump är världens bästa film, varför säga att den människan har fel? Låt folk glädjas när glädje är närvarande.

Vi lever i ett samhälle som ännu inte hunnit anpassa sig till de konstanta medieflödena vi bombarderas med dagligen, något som påverkat att vi mer än någonsin får ta emot åsikter efter åsikter som vi kanske inte håller med om. Och det här är inget försvarstal åt PK-mentalitet, för likväl som alla åsikter så finns det en extrem tillämpning av den som kan vara skadlig, men att grunden i PK-mentaliteten ses om ett så stort hot är för mig oförståeligt. Att alla är lika mycket värda, att alla förtjänar att respekteras och att alla ska få ha rätt att existera utan att känna utsatt är väl något vi alla kan skriva under på är bra saker? Om inte, så varför inte?

Oavsett om ni erkänner er vara lättkränkta eller ha en empatibrist (till dig som tänker "ey, inte alla GR-användare" borde fundera lite på vad första ordet betyder nu igen) så börjar ändå förändring inom en själv. Oavsett om ni är höger- eller vänsterextrema så måste man se till sig själv först innan man begär samma sak från andra. Att klaga på en inskränkthet och ett propagandasamhälle, för att sedan själv tänka inskränkt och lyssna till propaganda, är inte rätt väg att hantera situationen. Och om ni trots detta fortfarande inte kan se en superhjältefilm om en afrikansk kung på grund av att filmen anses vara "PK-vänster-propaganda", well, då ligger tyvärr problemet snarare hos er än i samhället som helhet. Allt är politik om man gör det till det. Så är det med det.

Hej, GR. Long time no see. Hur har ni haft det? Bra? Skönt! Själv har jag...Äsch, vi skiter i förspelet. För ni vet hur det är! Ibland läser man en text på någon hemsida. Man funderar på dess innehåll. Man funderar på vad det är som förs fram och hur det argumenteras för. Och efter en kort stund inser man att nä, tammefan, jag håller inte med det här å det minsta. Det brukar oftast hända mig på klåpsajten Moviezine, men då och då sker det även här på GR och då måste jag som obetydlig pöbel få vädra min åsikt bara för att jag kan.

Petters förslag på förändringar till Disneys senaste Star Wars-filmer är just exakt en sådan text som fick mig att vrida mig obekvämt i sängen (ja, jag slösurfar liggandes). Bara titeln till nämnda text kändes obekvämt formulerad, så jag tog mig friheten att rätta till den till min egen, men därefter gick det bara utför. Eller, njae, det började bra. Jag håller med honom en hel del rent åsiktsmässigt om filmernas kvaliteter. Jag håller med om att The Force Awakens är en grym, om ändock lite väl trygg, nystart på franchisen. Jag håller med om att Rogue One var jävligt bra den med och jag håller till och med med om att The Last Jedi var enbart bra. Jag håller slutligen med om alla filmtekniska aspekter han pekar på angående dessa tre filmer, framförallt angående Rogue Ones trasiga första akt och ett fåtal scener som kunde förlängts i The Force Awakens. Men storymässigt har jag inga klagomål angående varken TFA eller RO. The Force Awakens är en jävligt stabil grund att bygga vidare på och jag skulle inte ändrat det minsta i storyn. Samma sak gäller Rogue One, inte minst då denna film har väldigt lite konsekvens för resterande filmuniversum som det är. Men The Last Jedi har jag STOOORA åsikter om som skiljer sig från Petters, och säkert er också.

Och here they come, i en lättöverskådlig punktlista för alla kids att häpna åt, men beware för SPOILERS för alla som inte sett alla hittills släppta live action biovisade Star Wars-filmer:

1. Jag är för den konstanta rebelljakten
Att hela filmen utspelar sig under en prekär situation för rebellerna gillar jag skarpt, då det skänker lite nödvändig täthet till händelseförloppet samtidigt som det blir en bra kontrast till de lugnare partierna mellan Rey och Luke. Så jag har absolut ingenting emot rymdjakten, hur ologisk jag ändock kan hålla med om att den är.

2. Canto Bright-partiet borde vara kvar, men justeras
Här håller jag och Petter till ytan med varandra, men jag har mina kokta potatisar i frysen likväl. För idéen om att filmen utspelar sig på tre olika platser samtidigt gillar jag (rebellskeppet, Lukes ö och ett tredje äventyr), men storyn som utspelar sig på Cantino Bright och allt kring hur den här delen läggs upp är jag emot.

Först en recap: Finns plan är att åka och hitta Rey, mitt under rebellernas flykt från The First Order. Han blir påkommen av Rose. De listar tillsammans ut hur The First Order lyckas följa efter de så pass väl genom rymden och luskar fram en plan tillsammans med Poe, och en onödigt inknökad Maz Kanada, som går ut på att de ska hitta en snubbe som kan hjälpa de att stänga av The First Orders tracking device. Hela denna story tar en sväng genom PK-träsket (en plats jag vanligtvis bor i, men som här kändes lika malplacerad som mina kokta potatisar i frysen) och vidare till en pay off som består av att Captain Phasma än en gång får en oförtjänt snorplig sorti.

Så istället för all that jazz hade jag velat sett att Poe och Finn (lägg märke till att karaktären Rose inte existerar i min The Last Jedi), efter att ha fått tips av Maz Kanada, bestämmer sig för att fly rebellflottan för att hitta en mer lämpad rebelledare än den opålitliga Holdo. Vart detta äventyr tar de spelar ingen roll, for all I care kan de få åka till Cantino Bright och hitta honom. Men uppdraget visar sig vara förgäves då han inte visar sig vara den han antogs vara. Karaktären kan fortfarande få spelas av Benicio Del Toro och heta DJ, men inga katthästar, småbarn eller Rose, tack. Istället blir det Finns och Poes bromance som står i fokus, något som hintades om i TFA men som här var helt bortblåst. Samtidigt får Poe något roligare att göra än att enbart vara grinig och muppig och framförallt sår dör inte Captain Phasma. Hon hade förtjänat sin tid i strålkastarljuset i episod 9. Så Cantino Bright kan få vara kvar, men uppdraget, händelseförloppet och karaktärerna som åker dit hade gärna fått korrigeras.

3. Leia borde ha varit den som offrade sig
Att Haldo gjorde en 360 och visade sig ha en god agenda bakom sitt hemlighetsmakeri var en bra twist, men att hon stunden efter att ha fått sitt berättigande offrar sig själv för att rebellerna ska komma undan var ett slöseri på intressant karaktärsintroduktion. Man trodde man visste vem hon var, tills hon inte alls visade sig vara så och vips så var hon död. Med tanke på Carrie Fishers tragiska bortgång så vet vi också att Leia inte kommer att dyka upp i episod 9, men Leias överlevnad i denna film lämnar mig tveksam till hur de kommer välja hantera detta dilemma. Enligt mig hade det varit betydligt mer känslomässigt och förlösande om det var Leia som istället rattade in rebellskeppet rakt genom skrovet på Kylos dunderskepp, inte minst då det skulle varit ett heroiskt och hjärtskärande avsked till en av seriens bästa karaktärer men också då det skulle skapat ett intressant hjärnspöke åt Kylo Ren ("jag dödade min far och min mor offrade sig själv för att stoppa mig"). Men framför allt så skulle Laura Derns Haldo fått fortsätta leda rebellerna i 9:an, nu när man äntligen fått lära känna den riktiga Haldo, som dessutom var rejält med hyvens.

4. Snoke borde överlevt och Kylo Ren är trist
Jag älskade Kylo Ren i TFA och såg fram emot vilken twist vi skulle utsättas för i TLJ i och med hans ambivalens till kraften. Att han dödar Snoke bara för att sedan fortsätta som ledare över The First Order var både snopet, men också otroligt tråkigt för honom som karaktär då han nu mest känns som en opportunistisk chefsaspirant. Under hela filmen retades man om huruvida han skulle få över Rey till mörkret eller själv gå till ljuset, men nu är han alltså bara djupare nere i mörkret utan plan eller högre ambitioner. Han är på toppen av berget utan någon djupare karaktärsutveckling eller mening och det gör honom till en otroligt tråkig skurk. Nej, Snoke borde överlevt till 9:an. Captain Phasma likaså. Att The First Order nu består av en opportunistisk snorvalp och vad tusan General Hux gått och förvandlats till (en comic relief? varför?) lämnar mig funderandes om rebellerna, bortsett från det numerära underläget, faktiskt har något att oroa sig för inför episod 9.

5. Reys päron skulle inte varit Han Solo och Leia Organa
Petter menar att han hade velat sett att även Rey hade varit släkt med Luke, Leia, Han och Kylo. Jag säger som farfar Darth skulle sagt: "NOOOOOOOOOO!!!"
Att Reys päron var nobodys är den bästa nyheten sedan vickningschips. Sättet det presenterades var dock bedrövligt. Jag hade gärna sett att Luke känt av deras närvaro i universum, att Rey åkt för att hitta dem, bara för att upptäcka att de är de fulla och odrägliga nobodys som Kylo sa att de var (fast i min version säger han det inte, så klart). Jag gillar idéen om att kraften kan finnas i alla och det här vore ett mer påtagligt sätt att visa biopubliken detta, samt tydligare skildra besvikelsen som Rey kände vid avslöjandet (om nu inte Kylo ljög vill säga).

6. Lukes grinighet var perfekt, men han borde varigt ännu grinigare, och han borde inte ha dött
Efter att ha analyserat TLJs trailers innan och utan hade jag kommit fram till en teori:
Anledningen till att Lukes jediskola revs och att Kylo Ren gick över till den mörka sidan var för att Luke var den sista jedin. Den sista jedin, som själv sagt upp sin roll efter att ha insett att han var alldeles för kraftfull för sitt eget bästa då han inte kunnat kontrollera sina egna krafter. Hans brist på självkontroll var det som ledde till att han vägrade lära ut fler i kraften. "I've seen raw power like that before. It didn't scare me then, but it scares me now." Han talade om sig själv och skammen över att ha råkat döda flera jedielever och låta skolan gå i spillror var anledningen till hans exil, men även anledningen till att Kylo sökte hjälp av Snoke och the dark side istället.

Jag kan erkänna att min teori idag inte låter lika bra, men jag hade likväl gärna sett mer mörker i Luke. Anledningen till hans exil, i så pass desperata tider som det ändå varit för rebellerna, var aldrig riktigt befogad enligt mig. Han borde försökt döda Kylo den där natten och inte tvekat som det sedan visat sig. Luke är trots allt son till Darth mathafakking Vader så att nyansera Star Wars egna Jesussymbol med lite Judasmörker hade bara bidragit till hans karaktär. Hans hjälteinsats i slutet skulle gett honom upprättelse och en ny känsla av nödvändighet i kampen mot det onda och han skulle överlevt för att få sin stora grande finale i episod 9. Det hade också förklarat Kylos hat gentemot the light side också, då den är mer okontrollerad och opålitlig.

Så there you have it. Gökens The Last Jedi hade varit en rungande 10/10, istället för den mjäkiga 7/10 jag själv skulle ge den. Hoppas nu JJ lyckas knyta ihop säcken en gång för alla och att jag ser tusen bloggar av er om hur JAG har fel.

A'gökens.

Kan vi alla ta ett steg tillbaka och faktiskt fundera på vad det var vi nu har sett? Kan vi alla bara släppa det faktum att filmen skildrade den Wolverine vi alltid velat se på en stor duk. Arg, våldsam, svärandes och djurisk. Kan vi sen bara enas om att det var ett extremt värdigt avslut för en av våra allra käraste superhjältar som varit med oss i 17 år? Bra. Kan vi då sen diskutera vilken medioker film det i slutändan faktiskt var?

Jag gick in med höga förväntningar. Enorma förväntningar. Jag gillar verkligen Fox's X-Men-filmer, även om deras timeline må vara fuckad och att de ibland strävat lite väl långt från förlagorna. När sedan betygen började rulla in blev inte hypen desto lägre och när jag sen satte mig i Mall of Scandinavias IMAX-salong på premiären var jag förväntansfull till tusen. Första 20 minuterna njöt jag som ett barn på julafton. 40 minuter in började jag se röda varningsflaggor. 90, minuter in satt jag och försökte övertala mig själv att filmen faktiskt var jättebra. Att jag inte alls började bli trött på det mediokra manuset och på de extremt skrikiga och sönderklippta fightscenerna. Att det fula fotot var ett genidrag. Att filmens längd var berättigad. Men när eftertexterna väl rullat klart var jag dock tyvärr tvungen att erkänna för mig själv att filmen var medioker. Fruktansvärt medioker. Inte alls dålig. Bara medioker.

Det största problemet som filmen har är sitt manus. Inte skildringen av karaktärerna. Inte dialogen. Utan händelseutvecklingen och grundpremissen. Att det är en road movie där Wolverine måste eskortera X-23 och en 90-årig Xavier till ett kanske/kanske inte existerande paradis är genialt och att det hela utspelar sig som en klassisk western ute i en kokhet amerikansk söder är briljant. Att våra hjältar dock jagas av ännu en professor i vit rock som vill skapa sina egna mutanter genom att sno redan existerande mutanters krafter (se: magnetos plan i X-Men, Strykers plan i alla filmer han medverkat i, Trasks plan i Days of Future Past, Silver Samurajs plan i The Wolverine) är desto mindre skoj. Den stora tvisten här är att professorn redan lyckats med att skapa sin egna mutant. Därmed består vitrockens arme av ett gäng skittråkiga legoknektar och en Wolverine-klon. Bokstavligt talat en Wolverine-klon, med både Jackmans utseende och gapiga stridsvrål. Filmens största hot är med andra ord Wolverine själv. Som att den metaforen inte var tydlig i nog i och med Wolverines alkoholberoende och ovilja att göra något åt sin döende kropp. Det plus en kaxig yngling och en vitrock... Att Wolverine sedan i slutet dödas av sin klon och att X-23 måste döda klonen är en extremt övertydlig passing of the torch att man storknar.

På den grundpremissen följer dock en road trip där våra hjältar är ständigt jagade av dessa ointressanta skurkar. Det hela urartar i en film som ständigt startar och stoppar. Som en "idioten" i filmform. Våra hjältar kommer undan. Deras mål och personligheter ges en stund att gro. Skurkarna kommer ikapp och det urartar i en gapig och våldsam actionscen. Rinse, repeat and don't fall asleep. Visst är hotet alltid påtagligt och visst finns det tyngd i actionscenerna. Men resterande film är onödigt tungfotad. Det känns som att vi som publik inte har någon att förhålla oss till. Logans gråmulenhet gör honom till smått osympatisk i stunder. Xaviers vimsighet och grova språk gör honom till någon form av comic relief. Och X-23 är skitcool, men stum och mystisk. Vi har ingen att på riktigt identifiera oss med. Hade Xavier och Calibans storys bytt plats hade det nog funkat bättre. Caliban är the voice of reason i all tumult, men då han blir kidnappad early on försvinner han nästan helt ur storyn. Hans uppoffring blir därför inget mer än en lite ledsam axelryckning och Xaviers död bara omotiverad. Hade istället Xavier offrat sig och Caliban mördats abrupt hade det funnit mer logik och tyngd i deras båda dödsscener. Nu lämnas man bara frågandes: Va? Dog precis Charles? Var det där vårt avsked av mannen vars hela existens ligger till grund för X-Men?

På detta bristfälliga manus har vi även onödigt fult foto. Att man velat få det att kännas jordnära, tungt och närgånget är tydligt, men att man således valt att nästan enbart använda sig att skakig kamera, extrema närbilder och bitvis huvudvärksframkallande snabba klipp är för mig oförståeligt. Det blir nämligen snarare mer klaustrofobiskt än medryckande och då såg jag den ändå i IMAX. Zach Snyder får ofta kritik för att vara bättre på att regissera scener än hela filmer, vilket resulterar i många minnesvärda scener i obegripliga filmer. James Mangold måste vara hans motsats. Här finns en stabil film, men få scener att minnas när man lämnat salongen. Den mest minnesvärda scenen i denna film är en scen där alla sitter och pratar runt ett matbord. Även filmens sista bild är smått ikonsik. Resten ser förvånansvärt framstressat ut.

Det är dock verkligen ingen dålig film. Skådespeleriet är snudd på otroligt, grundpremissen perfekt, musiken effektiv och specialeffekterna är smått magiska. Det är på många plan ett fantastiskt åstadkommande alla medverkande har lyckats med. Men jag är trött på att läsa recensioner som bara hyllar filmen för att den vågar vara rå och mer karaktärsdriven. Faktum är att jag inte håller med om det sistnämnda, men ytterst få vågar kommentera annat. Och faktum är det att manuset är hopplöst tradigt och inte ett dugg originellt. Och fotot, den tungfotade tonen och övertydliga symboliken gör filmen mer en otjänst än nytta.

Betyget enligt mig är en 6:a. En stabil 6:a. Det är ett värdigt avsked i en medioker film. Inte mer. Inte mindre.