Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Aliens Colonial Marines, nästan 7 år senare

This post is tagged as: Aliens Colonial Marines

Små spoilers förekommer i text och bild.

Nästan 7 års väntan. Så lång tid har det tagit för mig att ta mig an Aliens Colonial Marines.
Jag minns den tidiga våren 2013 och hur spänd jag var på alla releaser. Dead Space 3, Bioshock Infinite, Gears Judgment, Starcraft 2 HotS och slutligen Aliens CM.

Jag förbokade alla spelen förutom Aliens CM eftersom jag snabbt insåg när recensionerna kom att det inte levererade vad som utlovats. Det sågades utmed fotknölarna och vad som blev spiken i kistan var Angry Joe's recension på youtube. Jag var besviken och bestämde mig för att låta det vara men har under alla år sedan dess ändå haft ett litet sug att någon gång ge det en chans.

På Retrogathering hittade jag spelet för 25 kr och slog till. Det var för billigt för att låta bli och en så liten summa för ett "B-spel" kunde ju inte vara allt för illa.

Saken är den att jag faktiskt gillade det, för vad det är. Att jag köpte det för 25 kr väger givetvis in. Hade jag förbokat spelet 2013 för 599 kr och samtidigt jämfört det med Dead Space 3 eller Bioshock Infinite hade jag nog varit skogstokig.

Spelet har uppenbara brister såklart med dess AI, storyn(!) och grafiken är ofta ett skämt med så dåligt upplösta texturer att snön i Skyrim känns som ett vackert vykort. Men Aliens-känslan fanns där ändå. Jag hade väldigt kul med spelet som ett slölir utan egentlig ansträngning och ett par gånger fanns det faktiskt väldigt bra skräckpassager där jag kände mig väldigt utlämnad.

Att skjuta mot vanliga soldater var dock dötrist och jag förstår fortfarande inte vart fasen man hittar alla andra coola vapen som uppgraderingssystemet visade att man kunde ha. 2 andra typer av Pulse Rifles verkar finnas, flera olika shotguns och olika pistoler men de hittade jag ingenstans. Specialvapnen från filmen Aliens hittade jag dock ett par av.

Och som sagt, storyn. De lät Hicks vara soldaten som Weyland-Yutani hade tillfångatagit. Hicks är nämligen den karaktär som lyckas fly med Ripley och Newt på rymdskeppet ifrån LV426 i slutet av Aliens. Men nej, han "lyckades tydligen stanna kvar och en annan kropp följde med Ripley & Co på resan därifrån". Snacka om att ta sig friheter med storyn, haha!

Spelet är helt klart värt sin tid om man vill ha lite skön Aliens-mystik och kan bortse från bristerna med fiendefloran och framförallt storyn som verkligen skiter i hur filmen Aliens slutade.

Aliens Colonial Marines, nästan 7 år senare

Retrogathering 2019 i Västerås

This post is tagged as: retrogathering

I lördags slog Retrogathering 2019 upp portarna i Västerås och detta blev min första retrospelsmässa att besöka.

Det blev en tidig uppgång på morgonen och sedan bilfärd 3,5 timmar i höstligt, men mysigt, regnrusk tillsammans med min bror. På vägen lyssnade vi igenom Opeths nya skiva In Cauda Venenum som var jäkligt bra och stämningsfull.

När vi kom fram var det nästintill ingen kö in till lokalen men desto mer besökare inne på mässan. Jag blev till en början lite besviken då jag trodde att rummet vi gick in i med mässbord med spel till salu var allt som fanns men insåg snabbt att det fanns 2 rum till fyllda av spel och prylar. Det var en riktigt trevlig stämning men väldigt trångt så det tog ibland en bra stund innan man kunde komma åt de backar av spel som man ville bläddra igenom.

Jag hade med mig en lista på spel jag var på jakt efter och lyckades hitta åtminstone 4 st av dessa till bra priser. Transformers War For Cybertron var jag nog mest sugen på eftersom jag endast spelat uppföljaren Fall of Cybertron och det hittade jag i det sista rummet hos den sista försäljaren jag gick förbi, turligt nog!

Jag älskar att handla spel via Tradera men det var verkligen mer prisvärt att handla dessa titlar på mässan. Hade jag köpt allt detta via Tradera hade priset med stor säkerhet varit allt från 30-100 kr dyrare per spel(!) och det gör ju en hel del.

Aliens Colonial Marines ska ju vara ett skräpspel men det är lite av anledningen till att jag köpte det, jag vill se hur dåligt det verkligen är. 25 kr gick det loss för och det kan man lika gärna råka köpa en äcklig glass för.

Höjdpunkten med mässan var dock att Gaminggrannar skulle hålla en panel och svara på frågor vilket var riktigt trevligt. Jag har bara följt deras youtubekanal i drygt ett år men redan hunnit bli ett fan av deras charmiga videor om spelsamlare, spelbutiker och spelmässor.

Sen lyckades jag även springa på 5murfen och säga hej (och hon kände igen mig också vilket var roligt), hon hade köpt lite Zeldaprylar och glas med spelmotiv. Kul när man träffar folk man bara mött online innan som via gamereactor/instagram där hon skriver om sitt spelintresse.

Nu siktar jag in mig på Retrospelsmässan i Göteborg våren 2020 som jag efter Retrogathering 2019 är väldigt sugen att gå på. Ett nytt intresse har fötts!

Retrogathering 2019 i Västerås

Close-Up Magazine lägger ned

Close-Up Magazine lägger ned

This post is tagged as: close-up magazine

Ännu en tidning går i graven, den här gången en av Sveriges största hårdrockstidningar: Close-Up Magazine.

1991-2019

Det är bedrövligt. Tråkigt, tomt och eländigt.

Att tidningar tvingas lägga ned i dagens samhälle där internet är det enda som trollbinder människor med dagliga klick är inget konstigt men det är en kulturdöd som sveper genom Sverige just nu. Musikklubbar där man kan se liveband lägger ned (ibland tvingas de till det till och med av yttre påverkan...) och nu en stor musiktidning till. Vad händer med kulturen? Ska den förtvina till ickeexistens?

Jag har inte alltid läst Close-Up Mag men jag har prenumererat på tidningen det senaste året. Ibland har det varit för mig ganska ointressant innehåll om det inte funnits något att läsa om de band jag gillar. Jag är en enkel musikperson och söker inte hela tiden något nytt att lyssna på utan gillar att läsa om de artister jag håller som närmast mitt musikhjärta. Dock är ju alltid recensioner kul att kolla igenom och jag är oerhört tacksam över att mitt förra band lyckades bli recenserade i december 2014 i tidningen. Fint betyg fick vi också!

Sällan har jag varit så nervös som då när jag skulle köpa tidningen i butiken, kollade över recensionssidorna efter bandnamnet, såg det, klappade ihop tidningen i all hast, köpte den och drog hem för att läsa. Kort därefter fick vi även erbjudande om att få medverka på en samlingsskiva som alla prenumeranter fick vilket var jäkligt kul också.

Jag kommer sakna att inte kunna öppna upp en helt ny Close-Up framöver och känna den starka doften av trycksvärta. Sweden Rock Magazine luktar inte likadant... Men den köper jag ibland ändå såklart.

Tack för alla år, recensioner, texter och hårt arbete Close-Up!

Nya fodral och omslag till gamla snes-spel

Igår fick jag äntligen hem ett paket jag väntat på i veckor. Nya fräscha fodral med omslag för mina gamla Super Nintendo-kassetter.

Jag visste inte att man kunde köpa den här typen av fodral förrän ett par veckor sedan när jag kollade igenom en av Gaminggrannars sköna videor där Dave tipsade om sådana. En liten googling så hittade jag en butik som heter retrospelboxar.se som fick mig att slå till.

6 fodral med omslag samt ett skyddsfodral i tunn plast för att skydda den enda kartongen jag har kvar till alla gamla spel, nämligen boxen till Super Smash Bros till Nintendo 64. Den är dock inte med på bild. Dessa fodral kallas för UGC, Universal Game Case och i dom kan man förvara SNES-kasseter men även kasseter till Nintendo 64, Sega, Dreamcast m.fl. Ingen manual får plats men det har jag ändå väldigt få av.

Hur som helst så är jag supernöjd med resultatet. Det kostar visserligen en liten slant, nästan 100 kr/fodral med omslag inklusive frakt men det ser verkligen mycket trevligare ut med det här i hyllan än att gömma spelen i en liten låda, i en ännu större låda.

I slutet av september siktar jag på att besöka min första Restrospelsmässa, nämligen Retrogathering som blir i Västerås lördagen den 28:e. Jag är ingen storspelare av retrospel men får ibland nostalgikickar och köper på mig något spel, handkontroller eller tillbehör och fräschar upp mina gamla prylar med knappbyten och liknande. Jag växte ändå upp med Super Nintendo och Nintendo 64 så till viss del ligger spelen från de konsolerna mig varmt om hjärtat.

Nya fodral och omslag till gamla snes-spel

Metro Exodus avklarat

Metro Exodus avklarat

This post is tagged as: Metro

Metro Exodus var ännu ett spel jag inte skaffade på releasen men ändå såg fram emot att få spela. Så för någon månad sedan slog jag till och klickade hem det och har sedan dess spelat det sporadiskt för att slutligen i söndags spela ut det.

Jag är nöjd för det är verkligen ett klassiskt Metro-spel i helhet men med nya, friska inslag. Men jämför jag det helt med föregångarna så är det lätt att sakna de gamla tunnlarna i Moskva. Dock gör Exodus färden över Ryssland väldigt spännande med många olika miljöer som kräver att man utforskar hela sin arsenal av vapen och list. (Och för den som undrar, jodå, lite tunnelbanor får man allt krypa igenom i Exodus också).

Storyn var till en början lite av en besvikelse då jag inte var beredd på hur/varför Artyom och hans gäng begav sig ut på resa med tåg. Jag trodde att det skulle utspela sig som så att folket nere i Metron tillsammans bestämde sig för att ge sig av ifrån Moskva och upptäcka världen efter att de hittat tåget The Aurora men premissen blev istället ganska annorlunda. Bra i sig men väldigt olikt så som jag själv föreställt mig hur storyn skulle utvecklas ifrån Metro Last Light men efter jag lagt det åt sidan och insupit Exodus berättelse kändes det efter ett tag bättre. Storyn är jäkligt bra och man får träffa många spännande karaktärer längs med resan, karaktärer jag i varje fall brydde mig om.

Spelmässigt är det lite uppdaterat sedan tidigare spel också med vissa byten av knappar för att tända ficklampa, tändare och använda health kit t.ex. Har man spelat Metro Last Light precis före blir det mycket tvärtom-tänk men sen vänjer man sig. Annars känns skjutandet, grafiken, dialogerna och omgivningen väldigt bra. Det är kul att utforska landskapen i hopp om att finna utrustning man kan uppgradera innan man går vidare med uppdragen.

Också väldigt skönt att det inte är övermäktigt stora banor. Det är ingen "öppen spelvärld" som i Skyrim eller The Witcher 3 utan 4-5 olika banor där ett par är mer linjära än de andra. Över banorna kan man sedan röra sig oftast med båt eller bil vilket underlättade när man skulle utforska de större ytorna.

Utvecklarna ska också ha en eloge att de låter spelaren använda många analoga hjälpmedel. Att kartan inte är digital utan en riktig karta Artyom måste plocka upp och orientera sig efter. Man syns fortfarande på kartan och riktmärken syns också men ingen pil i marken eller notering mitt på skärmen säger vart jag ska ta mig. Det förstärkte inlevelsen på ett bra vis.

Jag vet inte än vart jag ska placera spelet betygsmässigt av alla 3 Metro-spelen. Spelmässigt känns Exodus bäst men sett till storyn och stämningen så är 2033 och Last Light lite tyngre, läskigare och mer stämningsfulla. Det var dock en riktigt bra uppföljare och jag ser fram emot en fortsättning!