Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Mass Effect-trilogin är verkligen fantastisk

Nyligen spelade jag igenom hela Mass Effect-trilogin igen. Det var ett tag sedan senast. Vintern 2013 närmare bestämt tog jag mig för första gången igenom alla tre spelen varvid jag därefter spelade första spelet ännu en gång något år senare.

Nu var det dags igen och kanske fick jag infallet efter att ha noterat den 7:e november, som ju är Mass Effects "årsdag", då Mass Effect på facebook uppdaterade sin profilbild. Jag längtade tillbaka till äventyret att rädda galaxen mot Reapers och drog igång den långa resan igen.

2013 spelade jag på Xbox 360 och skapade mig en manlig Shepard som jag var nöjd med. Det var min Shepard. Nu spelade jag däremot på Xbox One X via bakåtkompabiliteten och jag satt i säkert en timme i karaktärsskaparen innan jag lyckades åstadkomma en så lik Shepard som min första för 6 år sedan. Jag ville ha Shepard så som jag mindes honom, precis så som The Illusive Man ville ha Shepard återskapad i Mass Effect 2 i jakten på The Collectors.

Spelen står sig än idag väldigt väl. Spelmekaniskt ligger första spelet efter en del när det kommer till viss grafik, skjutmekaniken samt inventorysystemet. Delar som i uppföljarna finslipats på till det bättre. Sen är även musiken helt underbar till alla 3 spelen. Väldigt techno-rymdig med feta mattor och droppar av synthar som ger en så härligt mystisk känsla på alla världar man besöker i galaxen.

Eftersom jag spelat första spelet 2 gånger satt det väldigt skarpt i närminnet men del 2 och 3 kändes väldigt fräscha där det var flera bitar jag hunnit glömma. Jag tycker att Bioware lyckades extremt bra med gemenskapen man känner mellan alla ens följeslagare genom serien. Det är verkligen värt att ta sig tiden att prata med alla genom varje spel, det finns alltid något nytt de har att berätta som man får ta ställning till.

Min genomspelning blev väldigt lik den för 6 år sedan men jag valde den här gången att ha en relation med Liara T'Soni genom hela serien. Tyvärr fick jag ju inte ligga i ME2 därav men det kunde jag tåla.

Bäst kändes det dock att spela Mass Effect 3. Jag kommer ihåg det när jag spelade det första gången som att det då kändes framstressat. Jag var inte nöjd med hur man rörde sig på The Citadel och starten av spelet tyckte jag kändes stressad. Den här genomspelningen tyckte jag dock att allting kändes genomarbetat och det är imponerande vilka episka situationer spelet bjuder på när man äntligen får möta Reapers i sin fulla kraft.

Dock fipplade jag bort slutet lite och fick det sämsta av de redan halvt dåliga sluten. Men resan dit var ändå fin så jag är nöjd med resan som den var!

Mass Effect-trilogin är verkligen en fantastisk pärla väl värd sin plats i spelhyllan och den förtjänar fler genomspelningar än 6 års mellanrum känner jag nu.

Detsamma kan dock inte sägas om Mass Effect Andromeda som släpptes 2017 vilket jag efter att ha spelat ut ME3 förra veckan tänkte prova på en vända igen. När det kom 2017 var jag väldigt upprörd över dess buggar som förstörde sparfiler för mig och tvingade mig spela om ibland hela världar, alltså 10 timmar kunde gå förlorat. Det jag märkte nu var dock att trots en intensiv start så faller spelet verkligen på sina ansiktsanimationer.

Jag stördes inte av det så mycket 2017 men nu när jag nyligen spelade igenom trilogin precis före inser jag att det verkligen är två helt skilda studior som utvecklat ME-trilogin kontra ME Andromeda. När karaktärer pratar med varandra tas man verkligen ur stämningen av hur stelt ansiktsrörelser och överkroppar rör sig. Till och med första spelet ifrån 2007 övertygar mer i sina dialoger än Andromeda gör, tyvärr. Annars är det givetvis det snyggaste spelet sett till grafik och stridsmekaniken känns verkligen spot on. Synd bara att serien är lika känd för sina dialoger och relationer mellan karaktärerna som dess action, något Andromeda har svårt att uppfylla.

Jag gillade verkligen Dragon Age Inquisition när det begav sig men vad jag sett och läst gällande Anthem är det sorgligt vad som har hänt med Bioware. Hoppas de bättrar sig och återkommer med ett nytt Mass Effect (som det ju ryktas om) som slår oss med häpnad.

Hur som haver, Mass Effect är bra och det var längesen jag visade min uppskattning för serien!

Mass Effect-trilogin är verkligen fantastisk

Jag gillar designen på Xbox Series X

Jag gillar designen på Xbox Series X

This post is tagged as: xbox series x

Jag gillar designen på den nya Xbox Series X!
Dock tycker jag namnvalet är knepigt. Det låter för tekniskt och ett mer fantasifullt namn likt Scarlett hade varit bättre tycker jag.

Men med den här bloggen vill jag bara säga att jag tycker att designen på den nya konsolen känns mycket intressant. Betydligt roligare än om den skulle sett ut som en snarlik version av Xbox One X med ett plattare utseende. Absolut kan den bli lite klurig för vissa att placera vid TV:n men jag tror inte att den är så jäkla stor som bilden först kan ge intryck av.
Handkontrollen är säkert strategiskt placerad för att ge en anvisning om storleksskillnaden och det ser ut att få plats ca 3 st kontroller på höjden (längden om konsolen läggs ned) vilket blir ungefär 30 cm. Det är precis så brett som den sista versionen av Xbox 360 är.
Konsolens tjocklek ser ut att vara lika bred som en handkontrolls bredd vilket i så fall är 15 cm. Hur än konsolen placeras så verkar den bygga en del på höjden (30 eller 15 cm) men läggs den ned så borde den absolut få plats i en normalt rymlig TV-bänk.

Så som jag har min Xbox One X för tillfället är dock uteslutet för Series X då jag har den i ett litet fack i ett skrivbord. Jag tror inte ens att Xbox One S skulle få plats där så sitter jag på samma ställe om 1 år när Series X släpps kommer jag få placera den ovanpå skrivbordet bredvid min skärm istället. Dock inget problem för där har jag idag min gamla 360 eller PS3 som jag spelar gamla titlar på ibland. Dock tråkigt att de konsolerna då inte får samma gamla plats längre om en ny konsol kräver det utrymmet.

Jag är riktigt taggad på den här kommande konsolen och ser fram emot ett sista år med den här generationen innan det på riktigt välter över i en ny, spännande fas. Nu återstår att se vad Playstation presenterar härnäst.

Aliens Colonial Marines, nästan 7 år senare

This post is tagged as: Aliens Colonial Marines

Små spoilers förekommer i text och bild.

Nästan 7 års väntan. Så lång tid har det tagit för mig att ta mig an Aliens Colonial Marines.
Jag minns den tidiga våren 2013 och hur spänd jag var på alla releaser. Dead Space 3, Bioshock Infinite, Gears Judgment, Starcraft 2 HotS och slutligen Aliens CM.

Jag förbokade alla spelen förutom Aliens CM eftersom jag snabbt insåg när recensionerna kom att det inte levererade vad som utlovats. Det sågades utmed fotknölarna och vad som blev spiken i kistan var Angry Joe's recension på youtube. Jag var besviken och bestämde mig för att låta det vara men har under alla år sedan dess ändå haft ett litet sug att någon gång ge det en chans.

På Retrogathering hittade jag spelet för 25 kr och slog till. Det var för billigt för att låta bli och en så liten summa för ett "B-spel" kunde ju inte vara allt för illa.

Saken är den att jag faktiskt gillade det, för vad det är. Att jag köpte det för 25 kr väger givetvis in. Hade jag förbokat spelet 2013 för 599 kr och samtidigt jämfört det med Dead Space 3 eller Bioshock Infinite hade jag nog varit skogstokig.

Spelet har uppenbara brister såklart med dess AI, storyn(!) och grafiken är ofta ett skämt med så dåligt upplösta texturer att snön i Skyrim känns som ett vackert vykort. Men Aliens-känslan fanns där ändå. Jag hade väldigt kul med spelet som ett slölir utan egentlig ansträngning och ett par gånger fanns det faktiskt väldigt bra skräckpassager där jag kände mig väldigt utlämnad.

Att skjuta mot vanliga soldater var dock dötrist och jag förstår fortfarande inte vart fasen man hittar alla andra coola vapen som uppgraderingssystemet visade att man kunde ha. 2 andra typer av Pulse Rifles verkar finnas, flera olika shotguns och olika pistoler men de hittade jag ingenstans. Specialvapnen från filmen Aliens hittade jag dock ett par av.

Och som sagt, storyn. De lät Hicks vara soldaten som Weyland-Yutani hade tillfångatagit. Hicks är nämligen den karaktär som lyckas fly med Ripley och Newt på rymdskeppet ifrån LV426 i slutet av Aliens. Men nej, han "lyckades tydligen stanna kvar och en annan kropp följde med Ripley & Co på resan därifrån". Snacka om att ta sig friheter med storyn, haha!

Spelet är helt klart värt sin tid om man vill ha lite skön Aliens-mystik och kan bortse från bristerna med fiendefloran och framförallt storyn som verkligen skiter i hur filmen Aliens slutade.

Aliens Colonial Marines, nästan 7 år senare

Retrogathering 2019 i Västerås

This post is tagged as: retrogathering

I lördags slog Retrogathering 2019 upp portarna i Västerås och detta blev min första retrospelsmässa att besöka.

Det blev en tidig uppgång på morgonen och sedan bilfärd 3,5 timmar i höstligt, men mysigt, regnrusk tillsammans med min bror. På vägen lyssnade vi igenom Opeths nya skiva In Cauda Venenum som var jäkligt bra och stämningsfull.

När vi kom fram var det nästintill ingen kö in till lokalen men desto mer besökare inne på mässan. Jag blev till en början lite besviken då jag trodde att rummet vi gick in i med mässbord med spel till salu var allt som fanns men insåg snabbt att det fanns 2 rum till fyllda av spel och prylar. Det var en riktigt trevlig stämning men väldigt trångt så det tog ibland en bra stund innan man kunde komma åt de backar av spel som man ville bläddra igenom.

Jag hade med mig en lista på spel jag var på jakt efter och lyckades hitta åtminstone 4 st av dessa till bra priser. Transformers War For Cybertron var jag nog mest sugen på eftersom jag endast spelat uppföljaren Fall of Cybertron och det hittade jag i det sista rummet hos den sista försäljaren jag gick förbi, turligt nog!

Jag älskar att handla spel via Tradera men det var verkligen mer prisvärt att handla dessa titlar på mässan. Hade jag köpt allt detta via Tradera hade priset med stor säkerhet varit allt från 30-100 kr dyrare per spel(!) och det gör ju en hel del.

Aliens Colonial Marines ska ju vara ett skräpspel men det är lite av anledningen till att jag köpte det, jag vill se hur dåligt det verkligen är. 25 kr gick det loss för och det kan man lika gärna råka köpa en äcklig glass för.

Höjdpunkten med mässan var dock att Gaminggrannar skulle hålla en panel och svara på frågor vilket var riktigt trevligt. Jag har bara följt deras youtubekanal i drygt ett år men redan hunnit bli ett fan av deras charmiga videor om spelsamlare, spelbutiker och spelmässor.

Sen lyckades jag även springa på 5murfen och säga hej (och hon kände igen mig också vilket var roligt), hon hade köpt lite Zeldaprylar och glas med spelmotiv. Kul när man träffar folk man bara mött online innan som via gamereactor/instagram där hon skriver om sitt spelintresse.

Nu siktar jag in mig på Retrospelsmässan i Göteborg våren 2020 som jag efter Retrogathering 2019 är väldigt sugen att gå på. Ett nytt intresse har fötts!

Retrogathering 2019 i Västerås

Close-Up Magazine lägger ned

Close-Up Magazine lägger ned

This post is tagged as: close-up magazine

Ännu en tidning går i graven, den här gången en av Sveriges största hårdrockstidningar: Close-Up Magazine.

1991-2019

Det är bedrövligt. Tråkigt, tomt och eländigt.

Att tidningar tvingas lägga ned i dagens samhälle där internet är det enda som trollbinder människor med dagliga klick är inget konstigt men det är en kulturdöd som sveper genom Sverige just nu. Musikklubbar där man kan se liveband lägger ned (ibland tvingas de till det till och med av yttre påverkan...) och nu en stor musiktidning till. Vad händer med kulturen? Ska den förtvina till ickeexistens?

Jag har inte alltid läst Close-Up Mag men jag har prenumererat på tidningen det senaste året. Ibland har det varit för mig ganska ointressant innehåll om det inte funnits något att läsa om de band jag gillar. Jag är en enkel musikperson och söker inte hela tiden något nytt att lyssna på utan gillar att läsa om de artister jag håller som närmast mitt musikhjärta. Dock är ju alltid recensioner kul att kolla igenom och jag är oerhört tacksam över att mitt förra band lyckades bli recenserade i december 2014 i tidningen. Fint betyg fick vi också!

Sällan har jag varit så nervös som då när jag skulle köpa tidningen i butiken, kollade över recensionssidorna efter bandnamnet, såg det, klappade ihop tidningen i all hast, köpte den och drog hem för att läsa. Kort därefter fick vi även erbjudande om att få medverka på en samlingsskiva som alla prenumeranter fick vilket var jäkligt kul också.

Jag kommer sakna att inte kunna öppna upp en helt ny Close-Up framöver och känna den starka doften av trycksvärta. Sweden Rock Magazine luktar inte likadant... Men den köper jag ibland ändå såklart.

Tack för alla år, recensioner, texter och hårt arbete Close-Up!