Nostalgiresa genom musik - Billy Talent

Sommaren 2007 besökte jag endagsfestivalen Pier Pressure i Göteborg med mina vänner för att främst kolla på My Chemical Romance. Dem spelade sist och efter en heldag med stående och lyssnande såg vi inte hela deras konsert innan vi begav oss hemåt.

Det jag minns som bäst från den här dagen är ett band som spelade lite tidigare. Billy Talent

Jag hade bara hört hiten Red Flag lite tidigare och visste inte mer om bandet än det som stod i det lilla festivalhäftet. Något om ''sångarens sista försök till att skapa något med sitt band lyckades och därefter kom allt verkligen igång bla bla... Från Kanada bla bla...

Innan Billy Talent gick på scenen såg vi Gogol Bordello, Mando Diao, The Sounds, Avril Lavinge m.fl. Alla gjorde bra ifrån sig men det var ändå Billy Talent som verkligen fastnade i minnet. Jag gillade verkligen deras sound och energin som spreds från scenen och ut i publiken så fort scenen äntrades.

Efter festivalen lyssnade vi i gänget som varit där på dem ett tag blandat med annan musik när vi sågs. Jag skaffade dessvärre aldrig någon skiva. Varför vet jag inte.

För ett par veckor sedan fick jag lite nostalgirus och youtubade Billy Talent för att lyssna på hitsen vi alltid spelade 2007-2009. En tid då jag umgicks mycket mer med några av mina närmsta vänner eftersom alla då bodde i samma stad och gick i skolan. Helgerna spenderades ihop med matlagning, bakning, inspelning av dumma filmer, extremt sena film- och spelkvällar där Time Splitters: Future Perfect till Gamecube harvades som mest. Under den här tiden slog vi alltid på en låt då och då med olika band och Billy Talent förekom ofta som bakgrundsmusik.

När jag lyssnade på låtarna på youtube fick jag sådär härligt ont i kroppen och längtade tillbaka till den tiden. Det tog inte lång tid innan jag for till närmaste internetbutik med muspekaren och klickade hem 3 skivor som jag lyssnade igenom igår. Jag är redan nöjd för det lät ju ruskigt bra, alltihop!
Vassaste skivan var nog Dead Silence från 2012.

Förra veckan fick jag även hem Slipknots nya skiva .5 The Gray Chapter som även den var fasligt bra. All Hope Is Gone är enda skivan med dem som jag hört innan (och införskaffat) men på den finns det säkert 4 låtar jag gärna hoppar över. På nya skivan har alla låtar sina brutala glimtar som jag längtar till varje gång nån av dem spelas. Grym skiva rakt igenom som verkligen snuddar på de känsliga nerverna när man tänker på att mycket av det som hörs är direkt kopplat till den bortgångne basisten Paul Gray.