Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Ny singel från Opeth, Will O The Wisp

This post is tagged as: Opeth, sorceress, will o the wisp

Igår släppte Opeth singel nummer 2 från kommande skivan, Sorceress!

Låten heter Will O The Wisp och är en lugn mestadels akustisk låt med härliga sångmelodier och mysigt plink. Rakt av motsatsen till första singeln, Sorceress, som var en tung kött&potäter-låt nedstämd i A.

Vid första lyssningen sa den här låten mig inte så mycket men ju mer jag lyssnar desto mer sätter sig melodierna och det är en glad, uppiggande låt. Någon ny klassiker vet jag inte om det är tal om. Sett till skivan som helhet sen i förhoppningar vid dess release den 30:e september så hoppas jag få höra mer av kluriga, nytänkande riff och plink.

Sorceress var tung och riktigt bra men ganska basic i sitt utförande. Så känner jag även för den här låten. Bra men ganska basic och inte så stora vändningar i det musikaliska, något som Opeth (i varje fall tidigare) varit kända för i sina låtar. Känslan att alltid bli överraskad av nästa riff eller vändning.

Här kan du lyssna på låten.
https://www.youtube.com/watch?v=Kfpnwk-DXrA

Låtens art work är väldigt snyggt!

Ny singel från Opeth, Will O The Wisp

HQ

Inside, ett perspektiv i profil

This post is tagged as: Inside, Playdead

I onsdags kväll påbörjade jag och min gode vän Johnny en genomspelning av Playdead's Inside till Xbox One.

Jag testade demon till deras föregångare, Limbo, för ett par år sen men såg istället en genomspelning av spelet. Grymt mysigt och efter att ha spelat halva Inside under en kväll känns det om inte ännu bättre på många vis.

Stämningen är tät och makaber om än vacker när det väl hinner bli en lugn stund (att fly från arga vakthundar sätter verkligen fart på pulsen mer än man tror).

Vi turas om att spela. Jag en stund och sedan får kontrollen byta händer en annan stund. Vi spelade igenom SOMA på samma vis men här funkar det ännu bättre då vi slipper skifta "invert Y-axis" osv.

Ikväll eller under helgen tror jag vi tar oss igenom resten och det ser jag fram emot!

Inside, ett perspektiv i profil

Doom känns lovande

Doom känns lovande

This post is tagged as: Doom, Doom 4

I lördags gjorde jag något som många skulle vilja doppa mig i tjära för. Jag åkte till Gamestop, stod i kö bland kusliga barnfamiljer och bytte in Uncharted 4 (och Ratchet & Clank samt Rise of the Tomb Raider) och gick ifrån butiken med Doom i handen.

Efter 2 timmar med spelet känns det inte som en dum affär.

I våras spelade jag igenom Doom 3 och tyckte att det var ett charmigt lir med på tok för abrupt slut. Förhoppningsvis håller det nya Doom rakt igenom men redan nu känns det som en rejäl uppgradering. Jag älskar att man börjar som en urstark "ancient marine" direkt till skillnad från Doom 3 och kan kötta loss från första sekund. Vad som "tyvärr" förloras då är ju skräckelementen men eftersom det här spelet är way over the top i löjlig action har jag skitkul istället för att våndas av störande jump scares som föregångaren hade, i överflöd.

Och tusan vad snabbt spelet flyter på. Insane är en underdrift.

Utöver Doom förbokade jag även The Bioshock Collection. Hoppas innerligt på att det känns fräscht även om grafiken inte kommer vara uppgraderad.

Mina tankar om Uncharted 4, *pang pang pang*

This post is tagged as: uncharted 4, nathan drake, pang pang pang

För ett par kvällar sedan hade jag nöjet att få spela färdigt Uncharted 4.

Jag skaffade spelet i somras men startade inte upp det förrän för drygt 2 veckor sedan. Resan genom spelet har varit för mig lite av en berg- och dalbana. Innan jag går in på det närmare kan jag nämna att jag upplevde det som ett väldigt kul och spännande äventyrsspel men ett urbota segt, frustrerande och tråkigt actionspel.

Vad var bra med spelet?
Atmosfären, storyn och alla produktionsvärden som grafik, ljud och skådespelarinsatser. Det kändes väldigt genuint och ofta som om jag var mitt i en äventyrsfilm a la storproduktion i Hollywood. Ofta kändes det till och med verkligt...

Detta var mitt första spel att ta mig an i Uncharted-serien. Jag rådfrågade folk innan om jag var tvungen att spela igenom föregångarna och fick delade kommentarer. Jag har givetvis hört gott om serien (överlag) men var inte direkt sugen på att ta mig igenom 3 spel när det var det fjärde jag egentligen var sugen på... Så jag sket i trilogin och satte tänderna i nummer 4 direkt istället!

Vad var tråkigt/frustrerande/oinspirerande med spelet?
Wow... Ni vet känslan när man är inne i ett glatt humör och plötsligt får känslan avbruten av något som i princip bryter illusionen? Precis så kände jag 95% av alla gånger jag mötte fiender i Uncharted 4. Jag hatar när spel bygger upp en spännande atmosfär där man vill utforska storyn och avbryts för jämnan med gameplay som helt skiljer sig från det man nyss gjorde. Vad fyller striderna för syfte i spelet? Utöver parkour-grejen och det faktum att Nathan Drake är världens överlägset bästa klättrare (Assassin's Creed kan ju slänga sig i väggen...) så är han också som jag fått höra innan, en renodlad massmördare.

Varje gång det blev strid mot fiender pausade jag spelet, suckade djupt och surfade sociala medier på mobilen i 5 minuter. Inte som protest utan som en naturlig reaktion. Ibland kändes det inte som att Uncharted 4 visste vad det ville vara.

Jag minns att folk klagade på alla strider i Bioshock Infinite, något jag själv inte höll med om. Då var det här 800 gånger värre och mer frustrerande.

De bästa bitarna jag kommer minnas från spelet är de där jag fick utforska övergivna ruiner och lösa pussel. Vi kan även ta en liten spoiler här:
Spoiler:?poiler:Spoiler:När man besöker Libertalia och därefter tar sig igenom piratkaptenernas gigantiska hus som halvt om halvt ligger under vatten. Där hade vi små bitar av oerhört stämningsfulla miljöer.

För att jämföra mot något liknande spel från samma studio så hade jag inte alls samma känsla när jag spelade The Last of Us. Åtminstone inte till fullo. När jag där mötte infekterade var det alltid skoj att försöka lista ut hur jag skulle kunna ta mig runt alternativt gå in all guns blazing. Även människorna där var (ofta) härliga att ha ihjäl för att det var just onda människor. I Uncharted 4 fyller fienderna inget syfte, alls. Vart fa-an får man tag på 500 legoknektar till en sån här operation? Absurt!

Jag var så upprörd över hur frustrerande och tråkigt spelet blev vid varje generisk strid att jag var tvungen att läsa recensioner av spelet för att se om fler tyckte som jag. Här på gamereactor var det för mycket hyllning över spelet men på FZ, där fann jag någon som sammanfattade dessa bitar betydligt bättre än mig i deras recension på sida 2.

Låt mig citera ett par stycken:

"Striderna är tv-spel i sitt esse. Den timide, rättrådige tjuven snedstreck helyllesambon Nathan Drake har allså tagit livet av 639 människor. På 16 timmar! Jag skrev det i inledningen, och det är värt att sägas med eftertryck. Det här är en massmördarmatiné som i vilket annat medium som helst skulle framstå som fullständigt makaber. Inte ens i Naughty Dogs The Last of Us blev det lika tydligt hur avgrundsdjup klyftan mellan gameplay och berättande har blivit i spelens värld. Nästan alla moderna titlar lider av åkomman; det enorma glappet mellan spelmekaniken och berättandet."

Och:

"För tänk hur det hade varit om varje fight i Uncharted hade betytt något, både för mig och Nate. Om vi motvilligt hade fått jobba och svettas för varje kill. Hur mycket lättare det hade varit att ta det här på allvar då. Spelet har två stora brister som konstant visar sina fula anleten. De förvisso färgstarka och tunga striderna - och det faktum att det trots alla ambitioner är ett spel. I en samtid när gameplay är lika med putta lådor och skjuta."

Samt:

"Hur påkostad den här barndomsdrömmen, det här piratäventyret än är, går det inte att komma ifrån att någon hela tiden sagt: "Gameplay. Vi måste få in gameplay här!" Möjligtvis kommer orden från en producent med räknenisse-ambitioner, som såg de stuntals väl utdragna filmsekvenserna och lugna transportsträckorna och ville hindra Kojimia-fiering av spelet. Men som sedan gick lite för långt i sin iver att ställa saker och ting till rätta."

Amen..!

Spelet var stämningsfullt, spännande och roligt. Riktigt roligt! Men jag kan inte förlåta striderna som i Last of Us där de betyder något. Här blir det bara skittråkigt rent ut sagt. Jag vet inte om jag kommer kunna spela igenom det igen för det är ett långt spel och det känns som att hälften fylls av action som inte ger mig något, alls. Och det är synd.

"Titta Sully! Om vi smyger ända dit bort kanske vi bara möter 119 fiender den här gången."

Mina tankar om Uncharted 4, *pang pang pang*

Opeth har släppt en singel - Sorceress

This post is tagged as: Opeth, sorceress

Ett av mina favoritband släppte igår sin första singel till sin kommande skiva.

Jag talar givetvis om Opeth och skivan vars titel är Sorceress vilket också var den låt som igår släpptes.

När jag började lyssna på Opeth i samband med deras release av den omsusade skivan Heritage kände jag att deras musik vid tillfället var lite för pretentiös för mig. Deras tidigare skivor kunde jag inte heller lyssna på då growl inte alls funkade för mig. Bandet växte dock på mig och bara något år senare blev jag förtrollad av deras tidigare verk och sög åt mig allt jag kunde från några av deras tidigare skivor.

Sen släpptes Pale Communion 2014 och den kändes mycket mer lättlyssnad än Heritage överlag om än även den något pretentiös. Deras kommande skiva Sorceress kommer med all sannolikhet också vara pretentiös men nu, nu börjar det verkligen likna något!

Introt till den nya låten kändes till en början nästintill obehagligt. Som titellåten till en ond figur i Mumindalen som kommer strosande mot Mumintrollets residens. (Turligt nog gillar jag de tecknade Mumintrollet-filmerna)
Efter ett par lyssningar har det dock satt sig och det faktum att låten därefter bryter loss i ett fantastiskt köttande och gungande i ren Ghost-anda trivs mina öron mycket bra med.

Jag ser väldigt mycket fram emot den här skivan och den 30 september kan inte komma fort nog!
Höst, denna vackra och stämningsfulla årstid...

Låten finns att lyssna på via denna länk:
https://www.youtube.com/watch?v=LhqijfqecvA

Omslaget är även det asballt. Av alla Opeths skivor är det bara ett fåtal som faktiskt har ett intressant omslag att titta på. Still Life, Heritage, 2 av Pale Communions 3 tavlor och nu den här bilden.

Opeth har släppt en singel - Sorceress

Peacock!