Uppföljaren till ett av de bästa Resident Evil-spelen jag spelat anlände till min brevlåda för drygt en vecka sedan. Inte förrän i måndags startade jag upp det och spelade en bit, ensam, innan jag stötte på patrull. Jag hade hört folk prata illa om split screen-läget då det ska vara obalanserat och "tråkigt" för den ena spelaren som inte får använda skjutvapen men i tisdags började jag om med min gode vän Johnny. En bit in i episod 2 är vi än så länge nöjda!

Det som skiljer det här spelet än så länge från tidigare RE-spel man kunnat spela split screen är att det här inte är skjutfest 2000. Det finns faktiskt en spännande atmosfär för en gång skull som inte osar B-kliché rakt igenom. Grafiken är ju faktiskt riktigt bra den också, betydligt bättre än Resident Evil 6 med hög framrate. (Snäppet bättre i single player)

Att endast jag, som är Player 1 kan använda skjutvapen medan Johnny får använda kofot/tegelsten att slåss med är en liten frisk fläkt. Ibland får han gå dit inte jag kan ta mig och ändock möta fiender. Speciellt svårt brukar det inte vara för hans del då det främst gäller att klara sig undan fiender än att ha ihjäl dem men det bygger på stämningen av utsatthet. När vi är tillsammans och möter fiender gör han istället nytta genom att lysa med sin ficklampa, eller peka med sitt ondskefulla finger, i fiendernas ögon för att stunna dem. Då markeras deras weak spots och jag kan koncentrera mina vinande kulor på bästa ställen för att snabbt ha ihjäl monstren.

En annan sak vi lagt märke till är att det är ytterst lite musik i bakgrunden. Ibland läggs endast ett litet ackord då och då och det räcker verkligen. Man känner tystnaden och det skapar stämning. Så pluspoäng till det!

Snart halvvägs in i spelet känns det helt enkelt gott. Fienderna är betydligt roligare än i RE6 (tvi vale...!) och det är tillräckligt skrämmande/stressigt ibland för att vi ska skrika i panik när vi flyr från attackerande fiender. Skjuter man inte fienderna på deras svaga punkter krävs det verkligen ett helt magasin, ibland mer för att ha ihjäl dem och när man ska börja fippla med att byta vapen eller ladda om känns spelet som mest tight. Vi dör inte så ofta men vi blir nedslagna till marken för jämnan.

Vi bör ha varvat det inom 1 vecka och då hoppas jag att mitt slutliga intryck fortfarande är gott. Kanske kan Capcom få liv i Resident Evil igen? Jag tyckte RE6 var förvånansvärt blajigt och på tok over the top för sitt eget bästa. Revelations älskade jag och eftersom Revelations 2 just nu känns gediget håller jag hoppet uppe för att ett eventuellt RE 7 blir verklighet och även ett bra spel.

Det kommer en hel drös med spel under sensommaren/hösten. En del ser jag fram emot så mycket att jag liksom går på tomgång. Jag glömmer spotta ut tandkrämen, disken står kvar i diskhon, sängen är obäddad och jag har inget annat i huvudet än Fallout 4.

Sen finns det ett par andra spel som jag istället har lite småkoll på som "ska" släppas innan Fallout 4, nämligen remastern av Gears of War. Det finns dock ett par funderingar som cirkulerar inombords gällande denna kommande utgåva av förra generationens fläskigaste actiontitel.

Grafiken
Det första Gears of War var verkligen vrålsnyggt när det släpptes. Jämsides uppföljarna är det dock det överlägset "fulaste" spelet rent grafikmässigt så det ska bli kul att få njuta av kampanjen i åtminstone nivån av Gears of War 3, (antar jag?).

Mörkret
Det som ändå oroar mig är att redan vid Gears of War 2 så försvann mörkret som det första spelet byggde mycket av sin charm kring. De partier av uppföljarna som utspelade sig nattetid eller i mörker var inte alltid lika mörka på det där smutsiga viset som det första spelet lyckades med. Jag fick aldrig den där skrämmande känslan av utsatthet. Gears 1 är för mig inte bara ett actionspel utan snuddar ibland vid skräck då jag flera gånger kände mig stressad och rädd de 2-3 första genomspelningarna. Försvinner det mörka mörkret kommer även en del av charmen att ha försvunnit ur den här remaken, vad finns det då att vara rädd för i spelet?

Priset
När Metro: Redux släpptes i september förra året var försäljningspriset 399 kr. För en av de i mitt tycke fläskigaste remaster-utgåvorna som kommit. Man fick 2 st fullängdspel varav det ena endast var 1,5 år gammalt med betydligt bättre FPS samt bättre upplösning. När Halo-samlingen kom sjönk även den utgåvans pris drastiskt (kanske för skicket det släpptes i..?) till 299 kr, för 4 spel i förbättrad grafik och FPS. Flera andra remasters som släppts har gjort det med försäljningspriser under 400 kr. Gears of War: Ultimate Edition släpps i augusti, 2,5 månader bort och än så länge har inga butiker utannonserat något annat än 599 kr. Wayyy too mucho nachos!

Visst, det är en snåljåps I-landsproblem men det känns verkligen girigt om det är den slutliga release-kostnaden. 599 kostar ett nytt spel. Inte ett 9 år gammalt i min värld. Jag hoppas det landar på absolut max 399 kr (i butik) vid releasen, annars lär jag vänta.

Jag börjar ändå bli lagom trött på alla remakes, speciellt de på spel som är 2-4 år gamla och aldrig sålde särskilt mycket. Vad är poängen? Nu gäller det ett nästan 10 år gammalt spel men ska utgivarna ge oss gamla spel och därefter ha samma pris som nya fullprisspel? Nej tack.

Antagligen är det bara en summa butikerna antagit för säkerhets skull innan de vet exakt men Metro: Redux utannonserades 399 kr långt innan releasen och den nivån är OK, men inte mer.

Längtar du sönder dina ögonbryn efter Gears of War: Ultimate Edition?

Då var den äntligen helt utannonserad. Maidens nästa (och kanske sista?) studioplatta heter The Book of Souls och släpps den 4 september.

Just nu är deras hemsida halvt kraschad, väldigt seg åtminstone som den brukar vara så fort Maiden släpper stora nyheter.. Men jag är glad ändå! Detta har jag väntat länge på och det kommer vara nästan exakt 5 år efter senaste skivan, The Final Frontier, släpptes som denna gör entré.

Läser man på hemsidan får man veta att det alltså blir en dubbel-CD och Bruce Dickinson har skrivit 2 av låtarna själv varav den ena, som ligger som sista spår, är hela 18 minuter lång. Iron maidens längsta låt någonsin!

Skivan spelades in i Paris i samma studio som Brave New World.

Nu inväntar vi en kommande singel bara.

http://ironmaiden.com/new-iron-maiden-studio-album-the-book-of-
souls.html

(SPOILERS FÖREKOMMER, 2 år försent...)

För 3 veckor sedan såg jag The Avengers 2 - Age of Ultron på bio med min vän Johnny och han berättade efteråt att det var hans första Avengers/Marvel-film som han såg. Jag blev lite förvånad och föreslog genast att vi hädanefter skulle se alla de tidigare filmerna (och därefter X-Men) vilket han gick med på. Så vi satte igång och har nu betat av i ordningen Iron Man, Iron Man 2, Thor, Captain America - The First Avenger, The Avengers, Thor 2 - The Dark World och igår alltså Iron Man 3.

Kvar har vi Captain America 2 - The Winter Soldier och Guardians of the Galaxy.
Johnny tyckte att Iron Man 3 var riktigt bra vilket jag inte helt kunde hålla med om. Den hade skön humor och jag själv skrattade nog mer än honom men min upplevelse av filmen var lite mer tveksam överlag och här kommer mina åsikter.

Det märktes ganska snabbt att det inte var samma regissör den här gången som i föregående Iron Man-filmer. Vissa scener, speciellt när Iron Man (Tony Stark i sin dräkt) inte medverkade kändes nästan lite krystade. Jag fick, tro det eller ej, vibbar av såpoperan "Sunset Beach" fast med bra ljud & bild och det kändes helkonstigt. Nej, jag gillade inte alls Killian och hans glödande kumpaner. Faktiskt så gillade jag Killian mer som han porträtterades i början av filmen när det var 1999 där han kändes potentiellt farlig med en underliggande galenskap som man borde akta sig för, och jag tyckte även synd om honom. När han kom tillbaka 2013 och såg ut som en äcklig bachelor kändes han inte trovärdig längre. Som affärsman ja, men galen vetenskapsman? Nej.

Mot mitten/slutet av filmen när Tony bryter sig in i den gigantiska rikemansvillan i Miami kändes det plötsligt som att vi befann oss på inspelningen av en tidig Fast & The Furios-film. Jag utbrast ganska snabbt till Johnny att "vakter i en stor trädgård runt en rikemansvilla är det osexigaste som finns" och hela tonen filmen hade under den här delen och under Tonys tillfångatagande en konstig eftersmak. Det var så klichéartat.

Man kan argumentera att det ibland blir lite för bombastiskt i dessa filmer med sådan stor förstörelse att det nästan blir overkligt/fånigt men här blev det istället för intimt. När Tony Stark var tillfångatagen av terrorister under första delen av Iron Man (1) fanns det en otrolig hotbild av skurkarna som hade ett rejält övertag. Här, i 3:an, var det bara killar i billiga kostymer och hästsvans som vaktade honom. I en rikemansvilla. I Miami. Yay...
(Och är inte det också en kliché att alltid ha med minst en vakt med hästsvans?)

Strax härefter kom ju även den beryktade scenen där Killian sprutar eld ur munnen och nej, jag var inte imponerad.

Under filmens gång diskuterade jag och Johnny då och då småsaker vi tänkte på som en häftig scen, roliga repliker och våra intryck överlag. Vi satt tysta större delen av filmen men ibland kände jag mig tvungen att kommentera något och jag förklarade då att det egentligen inte borde vara konstigt med glödande fiender eftersom detta i grunden är samma universum som X-Men. I praktiken borde det springa omkring tusentals människor med olika förmågor men jag kunde ändå inte skaka av mig känslan av att dessa glödande tråkmånsar kändes väldigt malplacerade i en Iron Man-film. Jag har väldigt dålig koll på serietidningarna men sättet som fienderna, plot twisten och skurken porträtterades i Iron Man 3 kändes för mig inte alls troget.

Första gången jag såg The Avengers kändes utomjordingarna svagt malplacerade men efter att ha sett Guardians of the Galaxy känns det helrätt och Avengers blev därefter en bättre film för mig.

Filmen var helt klart OK, den hade skön humor som fick mig att skratta ett antal gånger och jag gillade verkligen bitarna där Tony Stark fick vara var Iron Man. Miss Potts (härliga Gwyneth Paltrow) gjorde också bra insatser som vägde upp filmen.

Skulle jag rada upp Avengers-filmerna i rangordning ser det ut som följande:
(Ja, en del filmer är "lika bra" på listan och ingen är dålig, kom ihåg - IM3 är OK)

Iron Man
The Avengers 2 - Age of Ultron
Captain America 2 / Guardians of the Galaxy / The Avengers
Captain America - The First Avenger
Thor / Thor - The Dark World / Iron Man 2
Iron Man 3

Zombiespel hör inte till min favoritgenre. TellTales The Walking Dead överraskade mig rejält och Resident Evil är en härligt B-doftande serie som ändå är trevlig att genomlida. Men annars brukar jag sky fenomenet zombies. Jag är otroligt trött på det inom film, speciellt då "zombierna" är snabba som vinden, vrålstarka och skriker som tagna ur ett emo core-band. Fast långsamma zombies är också tråkiga. Egentligen är det nog filmerna som inte gör detta fenomen rättvisa alla gånger men i grund och botten känns det urvattnat.

Därför är det lite knasigt att jag häromdagen beställde hem det något nya spelet Dying Light. Det känns som att min Xbox One vilar mer än för sitt eget bästa och anledningen till det är ju såklart för att spelutbudet är sådär halvtomt. Visst finns det många spel om man räknar upp alla som har släppts till nya generationen men ska man spela alla dem har man bra bred spelsmak. De spelen jag känner mig intresserad av går däremot att räkna på en hand, ungefär. Om Dying Light har jag läst en hel del positivt, framförallt nu på senare tid och det kändes som en mogen tid att kolla upp spelet. Nyfikenheten har vuxit till sig tillräckligt mycket för att ett inköp ska kännas motiverat kan man säga.

Två timmar in i spelet känns det faktiskt gediget. Kontrollen är skön, atmosfären övertygande och första gången jag råkade ut för nattens inträde blev det ju mörkt som satan. Paniken kom snabbt krypande bakifrån och jag hade väldigt bråttom att ta mig till närmaste safe zone. "Vad är det egentligen som kommer ut på natten? Hur bråttom har jag..?" Var frågor som for upp inom mig medan jag försökte navigera mellan hus och ovanpå tak med en stressande röst i radion som sade åt mig att skynda på fläsket.

Det har börjat väldigt bra och konceptet med en öppen spelvärld där man får passa sig för nattens intrång känns väldigt spännande. Jag har även hunnit börjat pilla lite med vapenuppgraderingar och perks också.

Ikväll hinner jag kanske med ännu ett par timmar där jag kan fördjupa mig i storyn och komma in i spelsättet. Hela parkour-grejen känns färsk också då jag aldrig riktigt spelat den här typen av spel innan. Kort och gott känns det skoj!

Och vad tusan är det här för en lömsk typ? Den vill inte jag möta utan bättre vapen än en sabla water pipe. Ujujuj...