Svenska
Blog
Bruce Dickinson har behandlats för cancer

Bruce Dickinson har behandlats för cancer

This post is tagged as: iron maiden, cancer, bruce dickinson

Usch, det här var ju en sån där nyhet som fick magen att knyta sig ångestfullt.

Tydligen var Bruce på ett doktorbesök innan jul 2014 där man upptäckte ett tidigt stadie av cancer i bakre delen av tungan. Sedan 7 veckor tillbaka har han genomgått kemoterapi som nu är slutförd och han förväntas göra ett fullgott återhämtande. Lyckligtvis hittades "tumören" tidigt så jag hoppas innerligt att han blir helt frisk så snart som möjligt.

Bruce är en av mina största idoler i musikvärlden. Det var främst han som fick mig intresserad av hårdrock/metal för snart 11 år sedan då jag började lyssna på Iron Maiden.

I julas visade Iron Maiden upp ett julkort som hintade om eventuellt nytt studioalbum 2015 samt en turné men efter den här nyheten (som Iron Maiden antagligen visste om när julkortet postades) så kan man faktiskt tolka julkortet som att Maiden ligger lågt i år. På julkortet kan man se hur Eddie springer ut ur en studio stjälandes alla tapes och en skylt utanför lyder "Uroton 51" som både kan kastas om till "On Tour 15" eller "No tour 15"...

Länk till nyheten på deras officiella hemsida:
http://www.ironmaiden.com/bruce-dickinson-undergoes-cancer-tre
atment.html

HQ
Half-Life 3 nämns i samband med Source 2

Half-Life 3 nämns i samband med Source 2

This post is tagged as: hl2, hl3, half-life, konspiration

Jag spelade ut Half-Life 2 hösten 2009. Episod 1 och 2 klarade jag ut först hösten 2013 och även om jag inte är ett superfan vore det ju hejdundrande trevligt med någon form av uppföljare till detta roliga spel.

Nu visar det sig att Valve i en uppdatering till Dota2 bäddat in lite ''livstecken'' på hl3, som även nämns i samband med Source 2 som tydligen ska visas upp i mars där de proklamerar att Source 2 ska visa vad framtidens grafik har på tröskeln för spel.

Kolla in videon nedan för mer konspirationsinformation vettja!

Ännu en konspirationsvideo om Half-Life 3

HQ
Från självsäkert lugn till pulsen på max i Alien Isolation

Från självsäkert lugn till pulsen på max i Alien Isolation

This post is tagged as: alien isolation, skräck, hjärtklappning

Detta inlägg innehåller spoilers om Alien Isolation.

Jag har inte riktigt orkat ta ett ordentligt grepp om Lost Planet än utan fick i helgen lite lust att fortsätta min andra genomspelning av Alien Isolation. Det är ett skönt spel att slöspela lite då och då om man känner för att få upp pulsen lite. Egentligen är det ganska idiotiskt när jag tänker efter.

Just nu är jag halvvägs igenom spelet och har precis lyckats bli av med det monstruösa vidundret - Xenomorphen. Han är instängd i en del av stationen Sevastopol som slungades ut i rymden och nu är det frid och fröjd för en stund i stationens korridorer, för ett tag. Det enda som jag behöver se upp för är snokande androider. Ett gott tillfälle att inspektera stationens avdelningar lite noggrannare med andra ord när man inte behöver vara livrädd för besök från takventilationen.

Rädslan för att möta ett par androider är fortfarande påtaglig men armerad med stun baton, shotgun, revolver, flamethrower och EMP-mines så är jag skapligt lugn. Eller, jag var lugn tills jag gick tillbaka till området jag befann mig i strax innan Xenomorphen försvann från Sevastopol. Ett område där man i uppdraget före ska ta sig igenom ett antal korridorer, undvika besten och klicka igång ett gäng olika datorer och spakar. När jag nu återvände hit tänkte jag öppna lite dörrar jag missat eller inte kunde öppna innan jag hade bättre utrustning. Precis när jag passerade kvinnan på bilden ovan hörde jag ett ogästvänligt avgrundsvrål, från Xenomorphen.

Jag fick hjärtklappning å det grövsta.
''Alien är ju borta nu, vad tusan var det där som lät??''

Jag fortsatte in i korridoren och öppnade en ny dörr men hörde inte av lätet igen. Först när jag en stund senare återkom till samma område hörde jag ljudet igen och insåg då att det högst troligt är en rest, en inprogrammerad ljudfil som ska triggas igång just när man passerar rummet den överlevande Sevastopol-kvinnan sitter i och öppnar dörren bakom henne. Ett ljud som antagligen även finns med i uppdraget före då Xenomorphen faktiskt befinner sig i området. Nu när det är tomt verkar det alltså endast vara en rest som ligger kvar även om den enda faran är androider som kommer efter en stund.

Det ska ändå sägas att det var en kul överraskning då jag smög omkring och kände mig säker från fara att få höra ett läte jag inte alls var beredd på.

Lost Planet känns lite B

This post is tagged as: lost planet, ostig dialog, riddick, batman arkham asylum

Om man tycker att Resident Evil är en charmig spelserie i den alfabetiska ordningen B bör man ta sig en koll på Lost Planet.

Det gjorde jag igår och 1 uppdrag in i storyn har jag redan hunnit inse att röstskådespeleriet, känslan/atmosfären karaktärerna emellan och handlingen än så länge är ett B i fetstil. Hujeda mig vad jag trodde att det här spelet skulle ha en annorlunda ton än den jag kastas in i.

Tempot i berättandet i storyns början känns som en tecknad halvbudgetfilm från 1987 och jag höll på att äcklas ihjäl när de karaktärer jag nu introducerats för som storyns huvudpersoner hade följande dialog:
''But we need someone who can drive a VS...''
Huvudkaraktäern (jag) som antagligen/förmodligen/högst uppenbart hittades utslagen i en VS i snön av de andra karaktärerna ställer ner sin saftmugg på bordet och säger i ostig B-anda:
''I can..!''

Va? Läs det fetstilta igen. Spelets intro slutar alltså med att jag klampar omkring ute i snön i en VS (som en liten Titanfallrobot) innan den trillar ihop och jag däckar inuti. Nästa sekvens vaknar man upp i en sjuksäng och om det inte kommer förklaras närmare längre in i spelet kan man alltså anta att de andra karaktärerna hittade mig i en VS ute i snö-vildmarken och måste då insett att jag tog mig dit i den.
Dialogen känns så genomskinligt ostig bara för att det ska vara ''coolt''. Nej, sådant stör jag mig på.

Spelmässigt är jag dock något överraskad att det är relativt enkelt att spela gentemot vad jag förväntade mig. Kontrollen trodde jag skulle vara en mardröm men den funkar faktiskt. Däremot är svårighetsgraden på tok för lätt. Jag spelar på normal av easy/normal/hard och gör det för jag ville ha en normal utmaning men ändå kunna koncentrera mig på storyn. Första uppdraget in i spelet har jag redan fått känna på machinegun, shotgun, rocket launcher, minigun, energy gun som alla är tokbra mot fienderna som dör som flugor. Lägg då till handgranater och ammunition till varje vapen var 50:e meter så att man jämt går omkring med full ammo så är all känsla av lite motstånd som bortblåst.

Kanske verkar spelets första uppdrag mer som en trial och att man mest ska få känna på vad spelet har att ebjuda här på låg ''level'' men det känns verkligen mer som att spelet istället försökte kasta alla ''häftiga'' saker mot mig direkt. Det finns ingen känsla av utsatthet alls än så länge.

Kanske är det jag som misstolkar spelet helt och hållet? Det kanske ska vara en B-aktig touch över dialogen och handlingen. Spelet släpptes 2007/2008 och ur olika aspekter är det både nyss men ändå väldigt länge sedan. Spelet känns väldigt gammalt och serveras också med en gammal känsla. När jag för 1 år sedan spelade Mass Effect som är lika gammalt hade det ändå en charm av ålder över sig som gjorde att det kändes fräscht. Men det kanske är helt fel spel att jämföra med.

Jag ska ge nästa uppdrag en chans men blir spelet inte bättre eller svårare längre in så vet jag inte riktigt om jag kommer orka igenom spelet ut. Då är jag nog mer sugen på att dra igång Batman Arkham Asylum eller Riddick: Escape From Butcher Bay/Assault On Dark Athena.

Lost Planet känns lite B

Det här är dock det som ger spelet en tumme upp. Stora Dead Space-fiender!

Split Screen-äventyr med War In the North

This post is tagged as: lotr, war in the north, split screen, lost planet

Jag och min gode vän Johnny brukar ha split screen-kvällar lite då och då när vi inte är ute i skogen på filosofiska promenader. Våra andra polare och bandkamrater brukar påstå att vi ''har andra saker'' för oss men nej, vi är helt oskyldiga och skapar musik, dricker kaffe och spelar spel. Visserligen händer det att karaktärerna i spelen består av kvinna och man men det låter vi inte störa oss. Vi spelar professionellt. Det är åtminstone vad vi själva intalar oss.

Den här bloggen ska dock inte handla om våra inte alls hemliga (och mysiga) spelkvällar utan om att vi nu börjat spela The Lord of the Rings: War In the North.

Jag har länge varit sugen på att skaffa spelet just för syftet med att kunna spela på delad skärm men kollar man gameplayvideor på youtube ser spelet ganska brunt och grådaskigt ut. Att skärmen sedan är dela vertikalt och inte horisontellt trodde jag också skulle störa men ack så fel man kunde ha.
Spelet införskaffades och vi påbörjade vår resa i helgen och även om röstskådespeleriet ibland är halvdant och grafiken daskigt brungråmulen så är det faktiskt rätt roligt. Svårt nu i början dessutom. I menyn såg vi att svårighetsgraden stod på normal och vi brukar alltid ta näst svåraste/svåraste för att verkligen behöva kämpa och samarbeta ihop. Vi lyckades inte hitta hur man ändrade svårighetsgrad och drog igång. Vi slaktar fiender som kungar men har själva blivit dräpta tillräckligt ofta (speciellt av en viss Orc-boss tidigt i spelet) för att respektera svårighetsgraden. Tråkigt hade det varit om normal varit busenkelt.

Vi har precis börjat nosa på spelvärlden och är drygt 3-4 uppdrag in i huvudstoryn. Det verkar som att man kan låsa upp väldigt många side quest-platser men det låter vi vänta. Då spelet innehåller en liten gnutta rollspelselement så som mycket loot och olika dialogval är det både kul men halvklurigt att spela ihop på delad skärm. Skoj med mycket loot och att byta/uppgradera sin gear men det är segt för den andra spelaren ibland när någon (oftas jag, mohaha) väljer att prata med en karaktär i världen och den andre får vänta/titta på.

Johnny spelar som mage och healar medan jag spelar som archer och skjuter pilar hejvilt.

En kul överraskning helt klart att spelet känns OK. När vi klarat av det här väntar Lost Planet 2 men eftersom jag aldrig spelat Lost Planet (1) har jag det att ta mig an först, ensam. Så förhoppningsvis håller War In the North tillräckligt länge så jag hinner färdigt med sista huvudquesten i Dragon Age: Inquisition samt en genomspelning av Lost Planet på Xbox 360.

Äh, vafan. Lost Planet 2 ska ju utspela sig 10 år efter första spelet så det kanske kvittar.

Split Screen-äventyr med War In the North

Fast laddningsskärmarna är skapligt fina