LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annons
logo hd live | Judgment
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Best of Bond

Skrivet av Grewen den 3 maj 2019 kl 23:20

Det var ett tag sedan listtrådarna gick varma på Gamereactor, jag började redan då skissa på en lista över Bondfilmerna men skrev aldrig klart den. Men skam den som ger sig, här är den nu i sin fulla styggelse.

Hedersomnämnande: Goldeneye (1995)

5. Licence to Kill/Tid för hämnd (1989)
Licence to Kill är utan tvekan den mest amerikaniserad av alla Bondfilmer, tydligt inspirerad av den råare actionstilen från filmer som Die Hard och Scarface. Själva handlingen följer också samma tema då den brittiske agenten blir indragen i det amerikanska drogkrig som pågick för fullt under 1980-talet. Filmens mer kallblodiga ton passar den sammanbitne huvudrollsinnehavaren Timothy Dalton perfekt. Det som verkligen höjer filmen är dock Robert Davi som är obehagligt briljant i rollen som den charmerande och paranoide knarkkungen Franz Sanchez.

4. Casino Royale (2006)
Efter totalhaveriet med Die Another Day var Bondserien i desperat behov av en nystart och det levererade Casino Royale med dunder och brak. Serien moderniserades, gavs en mer realistisk stil och hela rollbesättningen byttes ut. In i huvudrollen trädde Daniel Craig, starkt ifrågasatt innan filmen hade premiär men superhunken Craig äger verkligen rollen från första scenen. Samspelet med Eva Green i den kvinnliga huvudrollen är oöverträffat i hela filmserien och ger handlingen i Casino Royale en ovanlig känslosam inramning. För 10 år sedan hade filmen haft en högre placering på denna lista men de många och långa pokerscenerna har inte åldrats med värdighet och drar ner tempot rejält.

3. From Russia With Love/Agent 007 ser rött (1963)
From Russia With Love är sin litterära förlaga väldig trogen, och själva handlingen är därför för ovanlighetens skull en av filmens verkligt starka sidor. Framgångarna med Dr No borgade för en högre budget vilket bland annat yttrar sig i större actionscener och mer omväxlande inspelningsmiljöer. Filmen lyfter verkligen under den sista akten ombord på Orientexpressen och kulminerar med en fantastisk fightscen mellan Bond (Sean Connery) och Red Grant (Robert Shaw). Rollbesättningen håller genomgående högsta klass, Connery har verkligen funnit sig tillrätta i huvudrollen, den iskalle Shaw tillhör seriens absolut bästa antagonister och Pedro Armendáriz (som tragiskt gick bort i samband med inspelningen) fullkomligt stjäl alla sina scener som den karismatiske Kerim Bey.

2. On Her Majesty's Secret Service/I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)
Den mest polariserande av alla Bondfilmer, älskad av somliga, avskydd av andra. OHMSS är en väldigt annorlunda film, mycket på grund av att George Lazenby gestaltar Bond för första en enda gången. Lazenby är den yngste någonsin i rollen och också den mest oerfarne skådespelaren, faktum är att OHMSS var hans debut som skådespelare. Detta märks också då han stundtals är rätt stel och träig i sitt agerade. Till viss del förtar detta upplevelsen (det hjälper inte heller att Lazenby är dubbad under delar av filmen), men de scener då han verkligen får till det är han unik i sin rolltolkning. Ingen annan har fått Bond att framstå som så osäker och rent av rädd som Lazenby lyckas med. Dessutom bärs filmen upp av en osedvanligt välskriven och intressant Bondbrud i Diana Rigg (numera mest känd som det gamla rivjärnet Olenna Tyrell i Game of Thrones). Actionscenerna och soundtracket håller än idag högsta klass.

1. Goldfinger (1964)
Tredje gången gillt, brukar det heta och detta stämmer verkligen när det gäller Bondfilmerna. Goldfinger är den tredje filmen i serien och det var med denna film som James Bond verkligen blev ett globalt underhållningsfenomen. Allt bitar faller på plats, och Goldfinger kom att bli stilbildande för Bondfilmerna under lång tid framöver. Miniäventyret innan förtexterna, titelsången, den geniale superskurken, den udda hantlangaren, prylarna från Q, biljakten och den storslagna slutstriden. Alla dessa välbekanta delar finner här sin plats och resultatet är makalöst bra. Skådespeleriet är på topp, Sean Connery är obeskrivligt cool i huvudrollen och Gert Fröbe glänser (pun intended) som Auric Goldfinger. Allt som allt är Goldfinger ohotad etta på denna lista.
Kuriosa; Gert Fröbe talade knappt någon engelska och är dubbad genom hela filmen.

Håller du med eller har jag helt fel? Lämna en kommentar om dina favoriter nedan.

Best of Bond

Best of Guilty Pleasure (Film)

Best of Guilty Pleasure (Film)

Skrivet av Grewen den 9 mars 2019 kl 23:10

En film behöver inte vara bra för att man ska kunna tycka om den. Alla har man väl några favoritfilmer som aldrig förkommer på topplistorna, filmer som man gillar trots att de objektivt inte är bland de bästa inom dess genre. Filmer som i ärlighetens namn nog är rätt kassa, men som man likväl återkommer till och genuint uppskattar. Denna lista handlar om just dessa.

5. Predator 2 (1990)
Predator är en av världens bästa actionfilmer. Predator 2 är det inte. Så enkelt är det. Däremot är Predator 2 en väldigt underhållande actionrulle och milsvida bättre än alla efterkommande filmer i serien. Rovdjuret är tillbaka, denna gång är Los Angels dess jaktmarker och det är upp till snuten Mike Harrigan (Danny Glover) att försöka stoppa dess framfart. Miljöväxlingen från djungel till storstad gör att filmen känns annorlunda och inte bara framstår som en dålig karbonkopia av föregångaren. Rollbesättning är lyckad, Glover är solid i huvudrollen och Gary Busey stjäl varenda scen han är med i.

4. Double Impact (1991)
Vad är bättre än en ostig 90-tals action med Jean Claude Van Damme i ena huvudrollen? En ostig 90-tals action med Jean Claude Van Damme i båda huvudrollerna. Handlingen är en tramsig historia om två tvillingbröder som skilts åt som spädbarn och sedan måste förenas för att hämnas mordet på sina föräldrar. Inte för att handlingen spelar någon roll när det gäller en Van Damme-film, här får man maximalt med rump-smiskande karate och det är väl allt som räknas? Scenen när Van Damme stretchar iförd en klarblå spandexdräkt kommer du dessutom att bära med dig resten av livet.

3. Moonraker (1979)
Roger Moore är tillbaka som James Bond. Denna gång kämpar den brittiska superagenten mot Hugo Drax, en ond affärsman som ämnar förgöra allt liv på jorden och starta en ny, perfekt civilisation i rymden. När Star Wars blev en braksuccé tyckte någon att det var en bra idé att nästa Bondfilm skulle handla om rymden. Resultatet visar att detta var fel, Moonraker är kass. När jag var yngre och tog Bondfilmerna på alldeles för stort allvar så hatade jag den. Filmen gick all in på tramsfaktorn och var så långt ifrån en cool spionthriller som man kunde tänka sig. Nu när jag är äldre, klokare och mer senil så älskar jag Moonraker av just denna orsak. Roger Moors filmer har alltid varit mer av en parodi på hela agentgenren och Moonraker bejakar det till fullo.

2. Dagissnuten (1990)
Arnold Schwarzenegger spelar John Kimble, en polis som måste jobba under täckmantel som förskollärare för att kunna sätta dit en ökänd knarkkung. Låter det löjligt? Det är det också. Dagissnuten är en underhållande blandning mellan polisfilm och familjekomedi som låter Arnold briljera med sin komiska sida. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag gillar Dagissnuten så mycket, kanske har det att göra med hur malplacerad Arnold, en man som jag främst förknippar med The Terminator och Conan the Barbarian, ser ut att vara när han är omgiven av en hord skrikande småbarn.

1. Highlander 2 (1991)
Highlander 2 är bisarr. Det finns inget annat ord som kan beskriva filmen. Jag har sett Highlander 2 minst 10 gånger och kan fortfarande inte avgöra om regissören avsiktligt ville göra en usel film och lyckades briljant eller om han faktiskt försökte göra en seriös uppföljare och misslyckades kapitalt. Det är som om hela filmen skrivits och regisserats av ett gäng sockerstinna 8-åringar. Saker och ting händer utan rim och reson. Karaktärerna kommer och går lite som de själva vill. Ibland utspelar sig filmen på jorden, ibland inte. Christoffer Lambert är lika karismatisk som en disktrasa i huvudrollen. Hela filmen är ett gigantiskt haveri, kanske till följd av att Sean Connerys gage slukade 96 % av budgeten. Allt detta och ändå älskar jag Highlander 2. Den är så otroligt usel att varje scen blir komiskt guld, jag skrattar lika hysteriskt varje gång jag ser den. Sett till ren underhållning vet jag ingen bättre film.

Hur ser din lista ut? Har du några filmer som du betraktar som ren guilty pleasure?

Best of Krigsfilm

Best of Krigsfilm

Skrivet av Grewen den 23 februari 2019 kl 00:01

Inspirerad av chefredaktörens ihärdiga listande den senaste veckan tänkte jag presentera mina egna favoriter inom genren krigsfilm. Jag kommer enbart att lista filmer som direkt handlar om krig, inte sådana där kriget utgör mer av en bakgrund (som exempelvis Grave of the Fireflies).

5. Dunkirk (2017)
Christopher Nolans film om evakueringen från Dunkerque handlar främst om människans vilja att överleva, soldaterna framställs inte som hjältar utan som människor som gör allt för att undkomma krigets fasor. Det som verkligen lyfter filmen är ljudet och bilden, som är av absoluta världsklass.

4. Brotherhood of War (2004)
Koreakriget är en rätt bortglömd konflikt i västvärlden, överskuggad av både andra världskriget och Vietnamkriget. Brotherhood of War är en sydkoreansk film som följer två bröder genom kriget, både vid fronten och bakom den. Rekommenderas stark för den som vill veta mer om Koreakriget.

3. Saving Private Ryan (1998)
Öppningsscenen på Omaha beach står sig fortfarande som den mest välgjorda actionsekvensen någonsin. Allt håller högsta klass i Spielbergs krigsepos, inte minst Tom Hanks som gör sitt livs roll som kapten Miller.

2. Das Boot (1981)
Wolfgang Petersens mästerverk skildrar livet på en tysk ubåt under slaget om Atlanten. Tittaren kommer kriget och karaktärerna extremt nära, stämningen är ofta klaustrofobisk men även krigets tämligen trista vardag får plats (särskilt i de längre versionerna). Soundtracket är lysande.

1. Band of Brothers (2001)
Jag vet, titeln säger krigsfilm och Band of Brothers är en tv-serie. Jag kan bara inte göra en lista inom genren utan att toppa den med BoB. Serien följer ett kompani män ur 101 luftburna divisionen från landstidningen i Normandie till månaderna efter krigsslutet i Europa. Det längre formatet (10 timmar) gör att vi kommer personerna närmare, och nyckelordet är just personerna, inte karaktärerna. Annars är det lätta att glömma bort att krigsfilmer handlar om riktiga människor, men så är aldrig fallet med BoB. Varje avsnitt inleds med korta intervjuer med de riktiga veteranerna från easy-kompaniet, där de själva berättar om sina upplevelser under kriget. Ett genialt upplägg som ger en oöverträffad känsla av autenticitet.

Hur ser din list ut? Har du själv några favoriter inom genren eller vill du rekommendera någon förbisedd höjdare?

Sist på bollen: The Last Jedi

Skrivet av Grewen den 19 februari 2019 kl 23:16
This post is tagged as: Star Wars

Av olika anledningar ignorerade jag helt The Last Jedi och hela rabaldret kring filmen då den kom ut. Såg inte filmen, faktiskt inte ens en trailer för den, och undvek all debatt online kring den, kände mig inte ett dugg intresserad helt enkelt. Men i helgen passade jag på att se den och tänkte dela med mig av några korta tankar.

Jag ställer mig varken till dem som älskar filmen eller till dem som hatar den, tyckte om den bitvis men som helhet var filmen en besvikelse. Redan från första scenen störde jag mig på filmens ton. En mustig actionscen, där rebellerna gör ett desperat avledningsanfall mot en överlägsen fienden inleds med någon sorts busringning och ett "din mamma" skämt. Vem tyckte att det var en bra idé? Malplacerad comic relief hemsökte prequelfilmerna och saken är inte bättre i TLJ. Hör mjölkandet av rymdkossan hit eller hur ska man förstå den scenen? Jag blev ärligt talad bara förvirrad. Blandningen mellan allvar och komedi föll helt platt enligt mig och innebar att jag aldrig riktigt kände mig engagerad i handlingen. Till detta kom filmens andra stora problem: tempot. Större delen av filmen drevs av en kamp mot klockan, slå ut imperiets spårsändare innan rebellflottan får slut på bränsle. En tickande klocka kan vara ett bra sätt att hålla tempot och spänningen uppe i en film men här misslyckades det kapitalt då alltihopa kontinuerlig avbryts med långsamma scener på Lukes ö samt en poänglös och utdragen avstickare till ett galaktiskt CGI-casino.

Så till det positiva, actionscenerna fann jag välgjorda och snygga, gillade särskilt fighten mot Snokes livvakter, även slutstriden var underhållande även om den var lite väl lik slaget om Hoth. Det jag gillade mest med filmen var dock Kylo Ren/Ben Solo, en karaktär som jag tycker är intressant och mångbottnad, tillhör väl det fåtal som verkligen gillar Adam Drivers rolltolkning. Samspelet mellan honom, Rey och Luke var filmens absoluta höjdpunkt för egen del. I de scenerna fanns embryot till en riktigt bra film, men tyvärr schabblades det bort, något som känns särskilt surt med tanke på att Lukes snöpliga slut troligen innebär att detta aldrig utvecklas vidare.

Betyg: 4/10.

Vad tyckte du själv om The Last Jedi?

Mission Impossible: Med rätt att döda James Bond?

Mission Impossible: Med rätt att döda James Bond?

Skrivet av Grewen den 1 september 2018 kl 22:44
This post is tagged as: James Bond, Mission Impossible

Allt var upplagt för en stor succé, de senaste två Bondfilmerna tillhörde de mest inkomstbringande någonsin, Bonds gamla ärkefiende Blofled var tillbaka, i Hinx hade filmserien fått sin mest hyllade hantlangare sen Richard Kiel skrämde livet ur folk som Hajen, och som grädde på moset skulle kunggubben Danny Boyle stå för regin. Daniel Craig skulle få ett hejdundrande avslut som agent 007 i den 25:e filmen av en av världens mest inkomstbringande filmserier.

Hypen inför Bond 25 förbyttes dock snabbt då manusarbetet kantrade och Boyle meddelade att han hoppar av projektet. Ett av ryktena som sedan dess cirkulerat är att produktionsbolaget EoN försökt rekrytera Christopher McQuarrie, mannen bakom de två senaste Mission Impossible-filmerna, som regisör. Som en inbiten Bondfantast (läs: Bondnörd) fick det mig att fundera på följande:

Är Mission Impossible numera bättre actionunderhållning än James Bond?

Svaret är ett rungande ja. Utan tvekan.

Under sina glansdagar på 1960 och 1970-talet var Bondfilmerna ohotade när det gällde spektakulär action. Inga andra actionfilmer var i närheten av Bond när det gällde popularitet och inkomster. De ikoniska scenerna är många: tågfighten mot Red Grant i "Agent 007 ser rött", biljakten i "Goldfinger", Bonds minihelikopter i "Man lever bara två gånger" och skidjakten med tillhörande fallskärmshopp i "Älskade spion" bara för att nämna några.

Om jag istället blev ombedd att räkna upp de actionscener som tagit andan ur mig de senaste 10 åren så blir svaret annorlunda; Tom Cruise klättrandes på Burj Khalifa, Tom Cruise som desperat klänger sig fast vid en lyftande A400M, Tom Cruise jagandes en skurk över Londons taknockar och så vidare. Mission Impossible levererar scen efter scen med halsbrytande och minnesvärd action, i varje film. Under samma period har Bondserien producerat en scen som kan mäta sig med dessa, parkourjakten i "Casino Royale". En scen. På fyra filmer. Inte konstigt att Bondfolket sneglar på MI-serien för inspiration.

Medan Mission Impossible har rört sig från spionthriller till renodlad action komplett med megalomanisk superskurk har Bondfilmerna snarare blickat inåt och satt karaktären James Bond i fokus. Från nybliven 00-agent i "Casino Royale" via en utbränd och småbitter farbror med trasslig chefsrelation i "Skyfall" till nu senast familjebråk i "Spectre". Sett till intäkter kan detta tyckas lyckat, "Skyfall" är den Bondrulle som spelat in mest pengar genom alla tider Frågan är hur hållbart karaktärsfokuset är? "Spectre" fick mycket kritik för den krystade familjeintrigen och filmen blev inte den finansiella succé som EoN hoppades på. Att EoN vill att McQuarrie ska regissera nästa Bond kanske är en följd av detta och ett tecken på att serien kommer att röra sig tillbaka mot storslagen action?

Vad säger GameReactor-folket? Vilken filmserie gör action bäst just nu? Vilka förhoppningar (om några alls) har ni på Bond 25? Lämna gärna en kommentar.