Svenska
Blog

Årtiondets filmbesvikelser

Skrivet av Grewen den 6 januari 2020 kl 18:09

Summeringen av det gångna decenniets filmer fortsätter här med en lista över de största besvikelser som jag sett från de senaste tio åren. En besvikelse är i denna bemärkelse inte nödvändigtvis dålig, åtminstone en av filmerna på denna lista tycker jag är rätt bra, jag syftar snarare på de filmer som inte lyckas leva upp till förväntningarna. Ibland har dess förväntningar varit helt orimliga, och då ligger problemet snarare hos betraktaren än hos filmen själv. Andra gånger har den slutliga produkten inte alls levt upp till det som på förhand utlovades. Ibland anar man på förhand att en film kommer att vara riktigt dålig och då uteblir också besvikelsen i många fall. The Last Jedi är ett exempel på detta, en film som jag tycker är betydligt mycket sämre än flera av titlarna på denna lista men som jag inte hade några förhoppningar av på förhand.

5. Isle of Dogs (2018)
Isle of Dogs är ett utmärkt exempel på en bra film som sänktes av orimliga förhoppningar. Wes Anderson är en av mina favoritregissörer och när jag hörde att hans nästa film skulle handla om hundar slog jag klackarna i taket av glädje. Som en hundmänniska av första rang föreställde jag mig ett humoristiskt mästerverk om relationen mellan människan och hans bästa vän. Istället levererade Anderson en av sina svagaste filmer. Visserligen tekniskt fulländad stop motion och sedvanligt fantastisk musik, men också motsägelsefull med en svag handling och ett överflöd av outvecklade karaktärer.

4. Spectre (2015)
På förhand var allt upplagt för en succé. James Bond skulle efter 45 långa år äntligen återförenas med sin ärkefiende Blofeld, som likt grädden på moset skulle spelas av den dubbla oscarsvinnaren Chrisoph Waltz. Visst har Spectre sina förtjänster, öppningsscenen i Mexiko är supersnygg och Daniel Craig har verkligen funnit sig till rätta i huvudrollen. Tonalt är dock filmen rörig, Spectre står med ena benet i den bistra och grådassiga Craig-eran medan det andra söker sig tillbaka till forna tiders självmedvetna actionäventyr. Resultatet faller platt för min del. Kombinera detta med en krystad handling, mediokra actionscener, ett till stor del återvunnet soundtrack och en ovanligt platt Waltz så blir slutresultatet en stor besvikelse.

3. The Predator (2018)
Den första film på denna lista som inte bara är en besvikelse utan dessutom är genuint usel. I detta fall var förhoppningarna ytterst måttfulla. Ingen trodde på förhand att Shane Black skulle överträffa en av alla tiders bästa actionfilmer, men mannen bakom Iron Man 3 och The Nice Guys kanske kunde återskapa åtminstone något av originalets magi? Svaret på denna fråga är ett rungande nej. The predator är en obeskrivlig sörja av uselhet. Scener staplas på varandra utan rim eller reson, karaktärerna (om de nu ens kan kallas karaktärer) är så häpnadsväckande korkade att man geniunt blir glad då de slaktas på löpande band och dialogen kan ge upphov till hjärnskador hos tittarna.

2. Bohemian Rhapsody (2018)
Ännu en film som på förhand såg ut som ett mästerverk. En mustig Freddie Mercury biopic med den alltid underbara Rami Malek i huvudrollen. Världens bästa musik kombinerat med en av våra dagars mest sevärda skådespelare. Rent tekniskt är Bohemina Rhapsody lysande, bilden och ljudet håller världsklass och tidsperioden känns oerhört levande. Problemet är att detta helt förtas av själva handlingen. Berättelsen i Bohemian Rhapsody är så slätstruken och tillrättalagt att det blir rent provocerande. Bandets framgång är lika given som den är omedelbar. Allt är guld och gröna skogar tills ormen i paradiset, i form av Paul Prenter, börjar konspirera i bakgrunden och lyckas vända Mercury mot de övriga bandmedlemmarna. Allt elände och alla konflikter skylls på den numera avlidne Prenter. När denne väl är ute ur bilden kan Queen triumferande återförenas lagom till Live Aid, där filmen slutar. Således skippar man också de sista åren, då Mercury långsamt tynar bort i AIDS. Inget som passar in i den solskenshistoria som Bohemian Rhapsody väljer att berätta.

1. Hobbit-trilogin (2012-2014)
Jag avgudade de ursprungliga Sagan om ringen-filmerna då de kom i början av 2000-talet. Än idag älskar jag Peter Jacksons oemotståndliga kärleksförklaringar till både filmkonsten och Tolkiens Midgård. Förhoppningarna var alltså minst sagt höga inför filmatiseringen av Bilbo. Visst fanns där fallgropar, boken är en bråkdel så lång som ringen-trilogin och dessutom riktad till en avsevärt yngre publik. Men jag var ändå trygg med att Jackson skulle leverera ytterligare tre filmer av hög kaliber.
Och det började onekligen lovande. Fylke var lika charmigt som tidigare och Martin Freeman kändes som klippt och skuren för att spela Bilbo. Snart började dock sprickorna att synas. Actionscenerna kändes märkligt tafatta och det var tydligt att Jackson & Co förlitade sig på CGI i alldeles för hög utsträckning. Det var också uppenbart att källmaterialet inte skulle räcka till de tre planerade filmerna. Inte nog med att Jackson kände sig tvungen att använda varje liten del av boken, oavsett om den bidrog till handlingen eller inte, han började dessutom lägga in allt mer utfyllnad och sidohistorier. Problemen eskalerade snabbt i de två uppföljarna. Actionscenerna var förvirrande och oengagerande. Den makalösa scenografi som karaktäriserat originalfilerna ersattes allt mer av green screen. Karaktärerna blev mer och mer grovt tillyxade klichéer, Stephen Fry som borgmästaren av Lake-town fick mig att begrava ansiktet i skämskudden. Allt som allt är Hobbit-trilogin föga mer än en själlös cash grab och är i mina ögon ohotad som 2010-talets största besvikelse.

Vilka filmer var de största besvikelserna för din del det gångna årtiondet? Lämna gärna en kommentar.

Årtiondets filmbesvikelser

HQ