LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Blog

      5 omgjorda Bondfilmer

      Skrivet av Grewen den 21 november 2020 kl 22:48
      This post is tagged as: James Bond

      Att släppa omarbetade nyversioner av filmer verkar bli en trend. Det mest kända exemplet är Zach Snyders Justice League, men även äldre filmer som Gudfadern III håller på att arbetas om. Utifrån detta skapade jag denna lista över fem Bondfilmer som jag skulle vilja se omarbetade. Två av dessa önskningar är realistiskt genomförbara medan övriga tre skulle kräva betydligt större ändringar.

      Goldeneye
      Först ut bland på listan hittar vi Pierce Brosnans debutfilm Goldeneye, som alltjämt står sig som en av seriens allra bästa filmer. Storyn, skådespeleriet samt actionscenerna håller toppklass och Brosnan är svincool som agent 007. Tyvärr finns det en del av filmen som drar ner helhetsupplevelsen rejält: filmmusiken. Tina Turners titelsång är det sannerligen inget fel på men i övrigt är Goldeneyes filmmusik ett rejält bottennapp. Den mångåriga musikaliska trotjänaren John Barry hade just pensionerat sig och hans nutida arvtagare David Arnold hade ännu inte tagit över. Istället gavs uppdraget till Eric Serra som året innan slagit igenom med musiken till León. Istället för den traditionella orkestermusiken gav Serra filmen ett långt mer elektroniskt och industriellt sound. Resultatet är väldigt mycket 90-tal, men tyvärr malplacerat i en Bondfilm. Vissa bitar är acceptabla medan andra hade gjort sig bättre som bakgrundsmusik i en valfri porrulle. Lyssna bara på stycket Ladies first, betydligt mer Ron Jeremy än Pierce Brosnan.

      För att göra Goldeneye bättre hade jag helt "enkelt" bytt ut filmmusiken mot ett mer traditionellt Bondsound, allra helst hade jag gett uppdraget till redan nämnda Arnold eller Thomas Newman (som gjorde musiken till Skyfall).

      On Her Majesty's Secret Service
      OHMSS är ännu en av mina absoluta favoriter i serien och mina ändringar är därför enbart mindre justeringar i en övrigt lysande film. Det ska erkännas att första halvan är rätt seg, någon längre actionscen får vi inte förrän den makalösa skidjakten 90 minuter in i filmen. Ytterligare en större actionscen som var tänkt att bryta av den långsamma inledningen filmades faktiskt. Denna var jaktscen där Bond förföljer en av Blofelds spioner till fots över Londons takåsar, scenen slutar med att Bond slänger spionen framför ett framrusande tåg. Regissören tyckte dock att filmen var för lång så denna scen färdigställdes aldrig och enbart stillbilder finns idag att se. Jag hade gärna sett att denna scen inkluderats i en framtida nyutgåva av OHMSS.

      I övrigt finns det ett par andra tondöva saker som jag hade klippt bort. Främst gäller det musiken över filmens sluttexter. OHMSS slutar som bekant med den hjärtskärande scenen där Bonds hustru blir skjuten strax efter deras bröllop. Detta ackompanjeras av nedstämd stråkmusik...i ungefär fem sekunder. Sedan förbyts musiken till Bonds tempohöjande och energiska signaturmelodi som spelas över resen av eftertexterna. Snacka om stämningsdödare.

      Lite på samma spår hade jag även gjort mig av med den ökända brytningen av den fjärde väggen från inledningen, Lazenbys replik "This never happened to the other fella.". Den sortens självmedvetenhet passar kanske i någon av Roger Moores filmer, men inte i den allvarsamma OMHSS.

      You Only Live Twice
      Sean Connerys storslagna (första) avslut som Bond fick vi i YOLT från 1967. I grunden en välgjord och mycket underhållande film, men en också en film som jag tror hade kunnat förbättras avsevärt med rätt enkla medel. Den stora förändring som jag hade gjort är att slå ihop de två kvinnliga medhjälpare som Bond träffar i Japan till en och samma roll. Handlingsmässigt finns det egentligen ingen anledning att Aki (Akiko Wakabayashi) behöver dödas och ersättas med Kissy (Mie Hame). Bond är inte nämnvärt påverkad av Akis död och eftersom hela världens öde redan står på spel skulle inte insatserna höjas ytterligare även om Bond skulle haft en personlig strävan efter hämnd. Om karaktären Kissy strukits hade handlingen inte heller krävt att Bond skulle ut som en inhemsk japan för att smälta in, vilket nu resulterar i den fåniga scen där Bond får en asiatisk make-over. En make-over som hur som helst sedan magiskt försvinner ur filmen. Lägger man till detta att Connery dessutom har betydligt bättre personkemi med Wakabayashi än med Hame så finns det verkligen ingen anledning att ha kvar den sistnämnda i YOLT.

      The Living Daylights
      Timothy Daltons första Bondrulle är en udda film. De första två tredjedelarna är en härligt hårdkokt spionthriller om en maktkamp inom KGB medan den avslutande tredjedelen utgörs av svårbegripligt flams där smugglade diamanter, opium, illegal vapenhandel, organtransplantationer, tennsoldater och Usama Bin Ladin blandas i en salig röra.

      För att få TLD att bära hela vägen hade det krävts en större omarbetning av filmen, särskilt slutdelen. Det stora problemet är att handlingen är för ambitiös och att delar av manuset uppenbarligen skrevs för Roger Moore och inte Dalton. I den befintliga versionen av TLD styrs händelserna i filmen som bekant ytterst av en utomstående part, vapenhandlaren och wannabe-fältherren Brad Whitaker (Joe Don Baker), vars slutgiltiga mål är att sälja vapen till den ryska armén i Afghanistan. Jag hade helt strukit denna karaktär och istället uteslutande fokuserat på det väsentliga, uppgörelsen inom KGB. Den mesta av den existerande filmen kan redan nu knytas an till denna del av handlingen. Istället för den förvirrande härva som nu uppdagas mot slutet av filmen, där smuggling av opium och diamanter sker för att finansiera Whitakers vapenhandel, hade min version sett ut på följande sätt:
      En hårdför falang av KGB, ledd av Georgi Koskov (Jeroen Krabbé), försöker sabotera avspänningen mellan väst och öst genom att starta ett krig mot de västliga underrättelsetjänsterna. För att förmå britterna att likvidera hans västvänlige rival, Leonid Pushkin (John Rhys-Davies), fejkar Koskov sitt avhopp till väst för att förse dem med falsk information om att det i själva verket är Pushkin som leder KGS:s spionkrig mot väst. Huvuddelen av filmen förlöper i huvudsak som tidigare fram till slutet, där Bond tar sig an Koskov och hans anhängare. Dessa opererar från en rysk militärbas i det ockuperade Afghanistan, på så sätt kan filmens actionkulmen ombord på det ryska militärplanet behållas som den är. Däremot hade jag klippt bort alla delar som involverar Mujahedin. I efterhand är det en smula olyckligt att se Bond alliera sig med talibanerna och befria Bin Laden från ett ryskt fängelse.

      Die Another Day
      Här krävs radikala insatser. Oavsett vad man gör med det existerande DAD-materialet så tror jag aldrig det kan bli en bra film. Istället för att fråga sig "Vad kan tas bort?" måste man här börja med frågan "Vad kan vara kvar?". Svaret blir tyvärr "Väldigt lite.". Det jag gillar med DAD är främst grundidén, alltså att Bond blir tillfångatagen, torterad och eventuellt förmås överlämna hemlig information till sina plågoandar. Även inledningssekvensen och filmmusiken, givetvis undantaget Madonnas diarréframkallande bräkningar, kan användas. Mitt förslag är att man behåller dessa tre delar från originalet och sedan gör en helt ny film. Som utspelar sig i nutid. Istället för att sitta fängslad i ett nordkoreanskt arbetsläger i 18 månader så hålls Bond fången i 18 ÅR. Inledningssekvensen filmades 2001 och får alltså vara kvar, men efter (en helt ny) titellåt ersätts resten av filmen med nyinspelat material, filmat år 2020. Pierce Brosnan är idag 67 år gammal, förvisso ingen ungtupp men han ser alltjämt svincool ut och hade fungerat strålande som en äldre, nedbruten och hämndlysten Bond.

      Ett par av de övriga skådespelarna från den ursprungliga DAD hade också kunnat göra om sina roller år 2020. Judi Dench återvänder som en åldrad och nu pensionerad M, som brottats med sitt samvete över Bond öde. Även Toby Stephens hade fått återvända som Gustav Graves, som i själva verket alltså är den genetiskt förändrade nordkoreanen Moon från inledningssekvensen. Nog för att hela grejen med att Moon förändrar sitt DNA för att se västerländsk ut är rätt löjlig och orealistisk, men jag tycker Stephens fungerar utmärkt som Bondskurk så den biten får kvarså. De 18 år som förlöpt från det att han försvann som Moon till dess att Bond släpps fri räcker också gott för att Moon skulle ha kunnat skapa sig en ny identitet och ett helt affärsimperium som Graves. Att han skulle ha hunnit med detta på 18 ynka månader tillhör de allra märkligaste tankevurpor som originalfilmen gör sig skyldig till.

      I övrigt hade jag strukit det mesta från DAD. Inget ispalats, inget surfande på en tsunami, ingen Mr Kil, ingen Icarus-satellit, ingen osynlig bil, ingen Iron Man-dräkt, ingen Madonna och framförallt ingen Jinx.

      Låter några av dessa fem förslag lockande för dig? Eller har du någon annan Bondfilm du gärna ser omarbetad? Lämna i så fall gärna en kommentar.

      5 omgjorda Bondfilmer

      Brosnan anno 2020. Redo för en comeback?

      HQ

      Hur Sean Connery blev James Bond

      Skrivet av Grewen den 31 oktober 2020 kl 20:06
      This post is tagged as: James Bond

      Tidigare idag nåddes vi av den tråkiga nyheten att Sean Connery gått ur tiden, 90 år gammal. Genom åren har krutgubben Connery hunnit gestalta många ikoniska roller, men för mig är och förblir han naturligtvis James Bond. Istället för minnesord eller hyllningar tänkte jag här ägna några rader till historien bakom hur Sean Connery blev 007.

      Ian Flemings böcker om den brittiske gentlemannaspionen James Bond är inga litterära storverk, Fleming själv var den första att erkänna att han skrev dem endast för att tjäna pengar. Samma inställning hade han till filmrättigheterna, så länge han fick vackert betalt så hade han inget emot att avsäga sig kreativt inflytande över filmerna. Detta passade den nybildade producentduon Albert "Cubby" Broccoli (ja, familjen tog namnet efter grönsaken) och Harry Saltzman utmärkt. De förvärvade rättigheterna och började 1962 produktionen av sin första film, Dr No.

      Broccoli och Saltzman ville egentligen ha Cary Grant i huvudrollen men deras förhållandevis blygsamma filmbudget på 1 miljon dollar uteslöt effektivt alla de största namnen i Hollywood. Istället föll valet på en tämligen okänd skotte vid namn Sean Connery. De ekonomiska skälen vägde tungt, Connery gavs en rätt låg lön och förband sig dessutom till filma upp till 6 uppföljare om Dr No visade sig lönsam.

      Sean Connery hade egentligen inte särskilt mycket gemensamt med sin litterära förlaga. Böckernas Bond var vid denna tid en normalbygd och rätt kylig engelsk gentleman. Connery var å andra sidan skotsk, en atletisk bjässe, tatuerad och råbarkad arbetarklass. Men producenterna noterade en egenskap hos skotten som mer än något annat gav honom rollen, hans rörelsemönster. Enligt Broccoli rörde sig Connery som en panter, smidigt och elegant. Sista ordet i rollbesättningen gick dock till Broccolis fru som av sin man fick frågan "Tror du kvinnor kommer att tycka att han är sexig?".

      Ian Fleming själv avskydde till en början valet av Connery. När han fick veta vem som fått rollen avfärdade han honom med omdömet att han såg ut som en förvuxen stuntman. Efter att Dr No gjort succé (och försäljningen av Bondböckerna skjutit i höjden) var Fleming dock snabb med att byta åsikt, han kom till slut att uppskatta Connery i den grad att även böckernas Bond försågs med en skotsk bakgrund.

      Uppgiften att förvandla Sean till en välpolerad gentleman gick till Dr Nos regissör, Terrence Young. Young må ha sett ut som en trädgårdstomte men till sättet var han en charmerande och sofistikerad playboy. Från honom lärde sig Connery hur han skulle uppföra sig, tala med kvinnor, äta, röka och spela kort som en äkta gentleman. Med det var allting klart, inspelningen av Dr No kunde börja. Och resten är, som det brukar heta, historia.

      Hur Sean Connery blev James Bond

      Ian Fleming och Sean Connery på Jamaica under inspelningen av Dr No.

      HQ

      Taktiska skjutspel sökes

      Skrivet av Grewen den 5 oktober 2020 kl 19:05

      Som rubriken lyder så är jag på jakt efter taktiska skjut/actionspel. Har de senaste åren lessnat helt på FPS-spel som hänger på koncentration och reflexer. Jag har istället kommit att föredra mer taktiska actionspel, som XCOM-serien och Gears Tactics. Tänkte därför passa på att efterfråga era favoriter inom genren, alla tips mottages tacksamt. Spelen får gärna vara turbaserade och gärna även innehålla strategiska delar, som resurshantering, basbyggande eller karaktärsutveckling.

      Spel inom genren som jag redan har spelat: XCOM 1&2, Gears Tactics och Mutant Year Zero: Road to Eden.

      Diana Rigg (1938-2020)

      Skrivet av Grewen den 10 september 2020 kl 20:01

      Den brittiska skådespelerskan Diana Rigg har idag avlidit, 82 år gammal. För gemene man är hon idag mest känd för sin roll som Olena Tyrell i Game of Thrones men vi Bondfans minns henne såklart bäst från On Her Majesty's Secret Service.

      Teresa di Vicenzo, sedermera Tracy Bond, är troligen filmseriens mest uppskattade och hyllade kvinnliga rollfigur. En för tiden ovanligt komplex karaktär, lika delar självsäker som självdestruktiv. Hennes tragiska död är alltjämt en av seriens starkaste scener och träffar mig likt ett slag i magen varje gång jag ser filmen.

      Den erfarna och väldigt skicklige Rigg fick rollen för att i någon mån väga upp gröngölingen George Lazenbys tämligen begränsade skådespelarförmågor, något hon sannerligen lyckas med då kemin mellan dem fungerar väldigt bra. Bakom kulisserna skar sig däremot relationerna mellan Lazenby och Rigg fullständigt under inspelningen och hon har i efterhand inte velat ha någonting med OHMSS att göra.

      Diana Rigg (1938-2020)

      Teresa is a saint; I'm known as Tracy

      Början till slutet för biograferna?

      Skrivet av Grewen den 29 juli 2020 kl 21:57
      This post is tagged as: Bio

      2020 har varit ett riktigt skitår för filmindustrin. Coronapandemin har stängt de flesta biografer världen över i snart ett halvårs tid och det är mycket tveksamt om de kommer att kunna öppna igen för fullt under den närmaste framtiden. Årets storfilmer har till en följd av detta skjutits på framtiden och backloggen av biofilmer som väntar på sin primär växer sig allt större. Hyran för de tomma biograferna ska fortfarande betalas och de sysslolösa anställda får alltjämt lön (även om denna i någon mån subventioneras i många länder). Samtidigt har efterfrågan på streamingtjänster skjutit i höjden då vi spenderat rekordmycket tid i våra hem. Bioindustrin går kort sagt på knäna och frågan är om den någonsin kommer att återhämta sig?

      Tidigare i år hamnade filmbolaget Universal i konflikt med biojätten AMC, som också äger svenska Filmstaden. Universal började släppa några av sina nya filmer via sin egen on-demand tjänst och AMC hotade som svar med en bojkott. Nu har tvisten mellan dem lösts och detta kan få enorma konsekvenser för biografernas framtid. Kärnan i det nya avtalet mellan Universal och AMC är att biografernas tidsexklusivitet naggas rejält i kanten. Biograferna har tidigare haft ensamrätt på alla nya storfilmer i 90 dagars tid innan de får släppas till hemmapubliken, detta minskas nu till 17 dagar. Istället för att tvingas vänta i tre månader kommer Universals filmer nu att bli tillgängliga att streama bara dryga två veckor efter deras biopremiär. I gengäld kommer AMC att få en del av inkomsterna från Universals on-demand tjänst. Ännu är inte detaljerna kring avtalet offentliggjorda och många frågetecken kvarstår. Gäller detta alla Universals filmer? Hur stor del av kakan får AMC? Kommer övriga filmbolag att sluta liknande avtal med AMC? Kommer streaminggiganten Netflix att armbåga sig in diskussionerna?

      Frågan är om inte utvecklingen har varit oundviklig och pandemin bara påskyndat det hela? Teknologin har enligt mig gjort biograferna allt mindre relevanta de senaste decennierna. På Den Gamla Goda Tiden var skillnaden mellan att se en film på bio och att se den hemma avgrundsdjup. Bion kunde stoltsera med fantastiskt bild och ljud medan man hemma var hänvisad till en flimrande 25" tjock-tv och gryniga VHS-band. Numera är det vanligt med maffiga hemmabiosystem och enorma tv-skärmar med löjligt hög bildkvalité. Samtidigt blir vi allt mer vana att konsumera vår underhållning när och hur det passar oss själva. Hemma i tv-soffan kan vi se filmen när det passar oss bäst, pausa för att gå på toaletten eller fixa sig lite käk om hungern faller på. Man behöver inte heller ta hänsyn till en mängd främlingar (även om hänsyn är beklämmande sällsynt på bio) utan det står envar fritt att prata på och vräka i sig tilltugg som en gris. Börjar biografernas tidsexklusivitet nu att naggas i kanten försvinner enligt mig bions sista existensberättigande tillsammans med den.

      Det skulle vara kul att höra era tankar om detta. Tror ni att bion är på väg bort och kommer ni i så fall att sakna den? Lämna gärna en kommentar.

      Varietys artikel om det nya avtalet: https://variety.com/2020/film/news/amc-universal-deal-entertainment-industry-future-1234718942/

      Början till slutet för biograferna?