Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

En vinter med VR

Skrivet av grodahn den 14 januari 2018 kl 02:46

Jag har nu haft en Oculus Rift till förfogande sedan oktober. Jag köpte en så snart de prissänktes till ca. 4500. Det var på något plan en summa jag kunde avvara för att "testa". Dessförinnan hade jag använt HTC Vive litegrann, i ganska publika rum. Lite trevande, och jag förstod inte riktigt höjden.

Men var ändå nyfiken på tekniken.

Jag köpte den med ambitioner att utveckla, eller ja, jag köpte den för att ha en i min ägo ifall jag fick för mig att göra något till VR. Det blev dock snart tydligt att tekniken ännu inte är riktigt mogen för att kunna göra något som jag anser är meningsfullt för plattformen. Både på utvecklarsidan och användarsidan. Tjusningen har istället blivit att testa på alla de försök som görs till att göra vettiga produkter och spel. Och jag tror det behövs, att samla inspiration från de som vet lite mer än en själv, få en känsla för ramverket liksom. Innan man kastar sig ut i det okända.

Nu när jag får välja applikationerna själv, så är det också betydligt roligare. Det finns en hel del intressanta idéer och jag tänker mig att när koncepten om, säg, 10 år kan realiseras på plattformar som är enklare i setup, mer interaktiva och tillika har högre upplösning - så kommer det bli intressant på riktigt.

Många avfärdar ju VR, sågar det vid knäna i dess nuvarande skick. Men jag tror att det är på det nuvarande sättet vi kommer se framtidens VR också. Förbättringar så som trådlös bildöverföring och roomscale utan externa sensorer verkar vara det som kommer först. Högre upplösning har både Oculus och HTC utlovat för 2018/2019.

Senare kommer VR-vantar och verktyg som tar just det interaktiva till nya höjder. Oculus Touch är ganska taktilt och jag blir ständigt förvånad över hur kapabla kontrollerna är till att förstå vad man vill. Men det verkar saknas lättillgängliga utvecklingsverktyg för att få till det bra - eftersom det nästan bara är de själva som lyckas få till den där riktigt, riktigt tighta känslan.

Den här kvällen har jag spelat VRChat. Hypat för stunden, många som spelar utan VR och ett på många sätt väldigt rudimentärt "spel", som för tankarna tillbaka till den tid då online-spelande var i sin linda. En tid då det faktiskt var gott nog att för det mesta bara gå runt och prata med folk, dansa och vinka till dem. Det är dock mycket som saknas och jag får känslan av att spelet nästan gör sig bättre med skärm, tangentbord och mus, då i synnerhet de interaktiva aspekterna inte är riktigt på plats.

Hade utvecklingen kommit längre med både spel och den underliggande tekniken, hade jag gärna spenderat mer tid i det. Faktiskt. Trots att det ju är väldigt simpelt i sitt utförande. Grafiken, om än i nivå med moddade banor från CS 1.6-eran, stör mig aldrig.

Det är verkligen inte det som är problemet med VR idag. Heller inte att man blir yr. Man vänjer sig - och jag kan idag spela timtal utan att varken drabbas nämnvärt.

Jag är extremt nyfiken på utvecklingen och ska försöka följa den så gott jag kan framledes. Förmodligen skaffar jag en Oculus Go eller Santa Cruz beroende på prisbild och så när de lanseras, då de nog ligger närmare de produkter som i framtiden kommer att kommersialiseras.

För jag hör till de övertygade, VR kommer bli mer än tech-demos. Vi är nästan, nästan där redan som det är, men det är några element som ännu saknas för att nå dit, och huruvida det är utvecklingsplattformarna, den faktiska hårdvaran, eller båda som behöver utvecklas för att upplevelsen ska bli mer än "nåt coolt", återstår att se.

Människan: En dussinvara

Skrivet av grodahn den 13 januari 2018 kl 04:02

Inläggets soundtrack: https://open.spotify.com/track/585bgs5valL09D7B3XXrSF

Jag vet inte om det är åldern, ett paradigm - tiden vi lever i, eller bara min egen uppfattning av min egen tillvaro; men är det någon förändring i mitt liv som blir alltmer påtaglig är det att människor, folk - kvinnor i synnerhet, känns alltmer menlösa (Obs. ej kvinnohat).

Ju fler jag träffar. Ju fler livshistorier jag hör, desto mer smälter de ihop till en enda stor massa, och det slås liksom hål på hela den individualistiska myten att alla människor är unika och så vidare. Det är dom inte.

Människor är dussinvaror.

Sån är min bild. Och så tänker jag att de flesta tänker idag. Och tänker de inte så, så är det åtminstone det de agerar efter. Borta är den där magin. Den som fanns, eller den som man inbillade sig fanns. Mystiken. Spänningen. Vad man nu vill kalla det. Idag vet vi allt redan. Och det mesta är så mycket mer instrumentellt. Man vill ha ut något av varandra, och så gör man det.

Känslor. Att bry sig. Att känna - betraktas i det närmaste som en synd.

Jag tycks idag närmast oförmögen till något som helst engagemang i processen att lära känna en människa. Gäller både "vanliga vänner" och med utgångspunkt för mer. Det är fan sällan jag har mer kommunikation än nödvändigt med en person. Och jag är verkligen inte ensam.

Roten till problemet: Staden. Och senare, internet. Internet (sociala medier, stora diskussionsforum etc.) gör oss osympatiska. Kvantiteter gör oss empatilösa. En slags medkänslans kollaps, där, när vi presenteras för, så mycket information, så många människor, så lättillgängligt - så tvingas vi liksom till att kapa bort känslorna och övergå till närmast total objektivitet.

Image. Yta. Framgång - blir nyckelord. Det externa ställs över det interna. Resultatet? Så snart man börjar skrapa på ytan finns inte så mycket där. Då all fokus lagts på att projicera bilden av sin person. Inte den faktiska personen.

När jag var yngre så var jag oerhört mjuk. Känslig som fan, på gott och på ont. Det kan jag fortfarande vara. Men det finns inte en tillvaro i mitt liv som uppmuntrar det. Inte en tillvaro där jag gynnas av att känna. Och jag begrundar, att om jag någonsin skulle försöka hitta tillbaka till det, så skulle det ta oerhört lång tid.

Kanske finns den dock i oss alla. Medmänskligheten. Men att den aldrig ges chans att komma till ytan. Då den aldrig behöver komma till ytan. Den enda empati som premieras är ju den som är på låtsas. Den strukturella, och inte den som verkligen betyder något. Kanske är det också det enda vi är kapabla till i dagens samhälle.

Jag önskar dock att vi kunde hitta tillbaka. Att vi börjar förstå det osunda i våra sätt. Att vi inte tar oss tiden.

Till att vara människor.

Mina övertygelser är bättre än dina

Skrivet av grodahn den 11 december 2017 kl 14:24

Jag var en hårsmån från att ge mig in i diskussionen kring kinesiska regeringen i Kims blogg. Vid den tidpunkten var det bara ett par andra kommentarer. Istället för att posta, lämnade jag dock det därhän. Snart kom andra att skriva ungefär det jag tänkte skriva. Att skillnaden ju inte är så stor mot dagens Sverige, men jag visste också hur det skulle spela ut sig. I vanlig tur och ordning skulle någon som inte höll med saxa ett ord eller på sin höjd en mening och säga "det här är fel" och på den basisen stämpla mig som idiot och rida vidare på sin höga socialistiska häst.

Mothugg, utveckling av resonemang m.m. är lönlöst från den punkten. Kommer man med verkligt upplägg för diskussion, lämnas man i tystnad. Gör man inte det, så hamnar man i evighetsloopen som antingen består av glåpord eller försök till förolämpningar a la sandlåda "jag tycker bättre än dig". Utövas av precis alla översittare någonsin och är alltså ingen socialist exclusive.

Det är lite intressant på något vis. Företeelsen att diskussioner tar slut. Även fast den egentligen utvecklas. Jag kan gå med på att man helt enkelt ger upp, för att motparten befinner sig långt bort från en själv politiskt, men det förklarar inte varför samma personer gång på gång, ska uppvigla till debatt med de som de redan vet uppfattar verkligheten så annorlunda. Jag är såklart all for diskussion, annars skulle jag inte skriva det här, eller mina andra 111 bloggar på ämnet. Men det vi har är inte diskussioner, snarare närmare debatter, eller folk som försöker kontrollera andra folk. Vad de ska tycka och tänka.

Jag kan bara förklara det som att de som säger "det här är fel", går efter någon typ av manual kallad något i stil med "anhängare av etablissemanget och lättstött 101", signerat samhället/staten. Där de känner behovet av att tillrättavisa det som de, och den trodda majoriteten anser är fel, men inte har några direkta egna uppfattningar om hur saker är - utan alltid hänvisar till manualen. När manualen tar slut, bemöts man med tystnad.

Rimligt?

Väldigt få på skalan vänster freebase:ar, och kan således inte göra bort sig, för i princip alla med liknande uppfattning, har en närmast identisk uppfattning om det mesta. Absolut konsensus. Ruggigt toppstyrt.

Och det är inget konstigt med det, för det är ju det socialism är all about. Att man är oförmögen att ta ansvar för sig själv, och att staten därigenom ska vara med och peta i allt. Vad man får tycka, tänka och så vidare.

På samma sätt vet jag, att jag själv också har en bias åt höger. Jag är mer benägen att hålla med saker jag inte är riktigt in line med åt höger än åt vänster. I synnerhet när alternativet blir att liera sig med de, vad jag anser, har en skev uppfattning.

Så efter att ha provocerat er lite lagom, tänkte jag försöka föra in ett mer meningsfullt avslut. Och det är vilka källor till information som vi faktiskt har. Dela med oss av våra influencers, våra ståndpunkter, vad vi tror på och vad vi vill, istället för att gång på gång hamna i samma clasher.

Jag är övertygad om att det är flera här som jag slänger över en kant som "socialister" eller "vänster", som är mer pålästa än de ger sken av, och därigenom tycker att det är onyanserat av mig att slänga dem i fack. På samma sätt finns det ju även de som är precis så opålästa som de verkar.

Personligen så gillar jag att spä upp mina källor. Men följer egentligen inte någonting direkt maniskt. Kvartal, som försöker vara lite av en mitten-tidskrift tycker jag är ganska bra, radio bubbla som är väldigt höger (libertarianer) kan vara bra, SVD läser jag så ofta jag får (utan att betala). DN likaså. Timbro/Smedjan och en del mer filosofiskt flams likt Collective evolution.

Jag läste tidigare idag "Offerstatus ger makt", en ganska svag artikel som inte gör så mycket mer än att konstatera det uppenbara, men möjligtvis en bra introduktion till själva tankesmedjan/litteraturen:
https://timbro.se/smedjan/offerstatus-ger-makt/

På ämnet var det också en specifik grej jag hörde igår i Radio Bubbla som är mäkta intressant för de som är historiskt intresserade, "Västs tradition av naturlig lag härstammar från indoeuropeisk egalitär aristokrati": https://soundcloud.com/nyhetsbubbla/richard-storey-vaests?in=nyhetsbubbla/sets/rb-2017-12-10

Båda dessa är såklart mer för att väcka intresse, sedan får man ju därifrån göra sin egen research och bilda sin egen uppfattning, men just det som Bubbla tar upp där i det klippet, tror jag är en sådan grej som de flesta inte är bekanta med - utan de accepterar mest rådande förutsättningar för vad de är.

Och där har vi mitt perspektiv. Djuplodat samhällskritisk, liberal (i dagens mått mätt), vill helst avveckla staten tills det inte finns mer än ett grundläggande socialt skyddsnät (möjligtvis medborgarlön), vård, polis, brandkår och oberoende utbildning. Så jäkla mycket mer behöver de inte syssla med, utan därifrån borde det vara upp till folket att bestämma vad de spenderar sina pengar på. Om vi ens ska ha pengar. Jag är en crossover på nån typ av mitten-socialist och liberal. Jag tror ingenting blir bäst av att man gör på det ena eller det andra sättet, men jag, som många andra liktänkande tvingas långt ut åt höger för att kunna göra någon som helst impact. För det är ju sån världen är idag, man ska va extrem, annars hörs man inte. Och så lär det förbli, tills vi får ett vettigt och handlingskraftigt statsskick som kan ta upp fanan och göra någon typ av reform av landet. Att tydligt opponera sig mot höger eller vänster, inte bara "de extrema" oberoende av vilken form av extrem.

Men så, hur klassar ni er själva politiskt/som världsmedborgare? Och vilka influerar er i ert tyckande?

Manskulturen i studentlivet

Skrivet av grodahn den 10 november 2017 kl 01:30

Jag har länge avfärdat mycket av feminism-rörelsen som bogus. Det är något jag står för än, så till mångas förtret har det ännu inte skett någon revelation hos mig. Jag har dock börjat inse, med tiden, att min bubbla kanske inte är en representation av verkligheten. Ändå. Det är en del av verkligheten, och kanske den bättre delen. Men inte hela verkligheten.

Dåligt bemötande mot kvinnor, utnyttjande av maktpositioner, tafsande förekommer inte. Alls. Egentligen knappt ens bråk, eller dåligt bemötande av någon individ överhuvudtaget. Ribban går typ vid "lite skitsnack" i de sammanhang jag rört mig i de senaste åren. Så, extremt harmoniskt. Med andra ord. Det är möjligt att det sker sånt man inte ser, men jag tror inte det.

Sen några månader tillbaka bor jag i ny stad och lever studentliv igen. Och något som blivit oerhört påtagligt är just könsroller. Inte överallt, men på många håll. Just mitt program är ganska befriat från sånt då det är en rätt udda skara människor generellt och precis 50/50 i könsfördelning. Men själva vibben, i studentlivet - den inre cirkeln; känns så oerhört förlegad. Jag är själv inte i den, vill inte vara i den, men jag ser och hör. Och det kanske bara är här, i den här bubblan som det förekommer. Men sen i nästa stund tänker jag på att det också är dessa människor som slussas ut i samhället och ev. får högre uppsatta roller i företag. De män som är skrikigast, bröligast, och mest påträngande är de som har högst status här. Och det är ingen longshot att de tar med sig den mentaliteten ut i världen.

Jag har som alltid tänkt att dessa problem växer bort. Och de har varit relativt bortvuxna "där jag kommer ifrån", men sen inser man också att det kanske inte ser ut så på alla håll. Det finns skrämmande många "vanliga grabbar", som tycks ha helt skeva värderingar. Men jag vägrar ändå tro att dessa utgör en majoritet, eller ens mer än 10%. Men de finns där, och de är tillräckligt bestämda, och många för att göra den kulturen till den rådande kulturen - i studentsammanhang. För andra, kvinnor som män, är det bara att tacka och ta emot eller hålla sig utanför.

Exempel är hur jag överhörde att man på en studentpub lyft ner massa tungt skit som tjejerna dagen efter skulle få städa undan. För att de ju var små och svaga. Visst, ingen biggie, men ändå.
Nästa herre uttryckte sig om hur han längtade tillbaka till sina utbytesstudier, där tjejerna i det landet "gav vika" mycket lättare och scenariot han målade upp kändes borderline våldtäkt.
Småsaker, där man ser hur killar helt apropå lägger sin arm över en tjejs axlar, varpå de ser allmänt svårmodiga ut - förekommer också hyfsat frekvent.

Det här kanske är struntsaker, men jag ser förmodligen heller inte det mesta, då jag håller mig så långt bort från denna kultur jag kan. Jag har innan jag kom hit, åtminstone inte på flera år varit med om detta. Och det är såklart ingen representation för universitetsliv i allmänhet där det också finns väldigt många bildade människor, utan förekomsten är störst i det tillhörande föreningslivet, där åtminstone jag tänker mig att det inte är de mest slipade som deltar. Kanske är det dock så att jag bara varit bra på att välja mitt umgänge i Gävle. Kanske är problemet inte så utbrett som det inom den här sfären verkar.

Men är det såhär det ser ut för de som bekymrar sig, då kan jag förstå. Det som är märkligare är väl att #metoo, här, där det behövs som mest inte alls är påtagligt. Förmodligen för att det här är mer stigma kring det. På samma sätt kommer jag dock vara kritisk mot drevet, de verkliga incitamenten och sociala medie-protester i allmänhet. De förespråkar som ett annat typ av förtryck, vilket inte heller är bra.

Jag hoppas bara vi hittar en balans snart.

Ämnen som inte går att diskutera

Skrivet av grodahn den 21 oktober 2017 kl 19:44

Jag vet egentligen bättre än att ge mig in i diskussioner om "heta" ämnen. Såna ämnen som är sådär hiskeligt infekterade att man så snart man försöker närma sig det på ett sätt som den man diskuterar med inte riktigt kan greppa, utmålas som "en av de där", de omedvetna och de som inte förstår bättre.

Det slår som aldrig fel. Än värre blir det när de som inte vet bättre också lierar sig med en och ryggdunkar för att man sa något som lät vettigt för dem.

I alla diskussioner finns det som olika nivåer. Facebook och div. sociala medier har en nivå som bäst liknas vid sandlåda där män och kvinnor närmare pensionsåldern sitter och tycker, tänker och slaskar skit på varandra. Svart eller vitt. Sån är världen. Integration är ett typiskt sånt topic där det är ungefär så det brukar se ut.

Klättrar man lite längre ner i åldrarna kommer man in på jämställdhet. En hjärtefråga för våra mer progressiva världsmedborgare.

Jag tycker det är en icke-diskussion. Och jag tror det sätt den drivs på snarare förvärrar problemen och polariserar mera. Det är inte första gången jag säger det.

Problemet är inte att samtalet förs. Problemet är att det är många pseudo-utbildade som för diskussionen, där ganska basic akademisk ingång används som språngbräda för nån typ av översittande som istället för att diskutera bygger på att man slänger in meningsmotståndare i ett stereotypiskt fack och bemöter därefter, utan intresse för att leta efter några typer av nyanser - då dessa ju skulle leda till svårigheter i att "vinna" över den man debatterar med. Man tror att man är kunnig och har uppnått nån typ av visdom som andra inte greppat. Ingen fråga om skilda åsikter. Inget intresse av att vidga sina egna vyer.

Jag citerar och bryter ner mig själv från ND-debaklet idag:
...att stävja de som behandlar andra människor illa, oavsett kön och oavsett om det är sexuella trakasserier eller annan form av dålig behandling. Det är tveklöst en positiv utveckling.

Att det gäller exklusivt för män är inte en positiv utveckling. Ett annat problem är att det nästan alltid hängs upp på män i maktpositioner. Chefer och producenter. Och att det eskalerar så snabbt, så att de blir utestängda ur samhället inom loppet av dagar.
Begrunda, hur många ekonomiska intressen finns det i att Harvey Weinsteins bolag går omkull? Är den här "kuppen" en kvinnokamp, eller springer de bara andra kapitalisters ärenden?

Och... hur många bryr sig egentligen för att de är goda samariter och hur många ser det bara som opportunity att hävda/förbättra för sig själv?

Har svårt att tro att förstnämnda gruppen utgör mer än några få procent.

Det summerar min hållning till det som hänt de senaste veckorna ganska bra. Det har länge varit känt att Harvey är ett svin: https://www.youtube.com/watch?v=Jfmp9Iagxhk

En karaktär, baserad på honom. Kanske överdrivet, kanske inte. Men det beteendet har alltså varit fullt okej, och premierats med framgång. Tills nu, när det förpackas på ett annat sätt.

Det får mig att tänka på vad som driver den här propagandan. Handlar det om en kamp om lika behandling? Eller tror folk bara det?

Jag är ganska övertygad om att det sitter folk och tjänar ganska mycket pengar inom både mediesfär och utanför, på det här. För att inte tala om bolagen som nu får producera fler filmer för att ett stort produktionsbolag gått omkull (eller kommer göra). Hänsynslösa människor, som vill ha mer pengar och använder opinionen för att få igenom deras vilja.

Det handlar liksom inte om beteendets huruvida. Självklart är det enormt dåligt och inte att förringa. Men är mediedrevet verkligen proportionerligt? Att rämna en persons hela karriär för att det ligger i tiden?

På något plan har vi ju ändå bestämt att vi har ett rättssystem i samhället. Staten, polisen etc. som ska hantera det här. Det kanske inte fungerar så jävla bra, men är det verkligen rimligt att man ska stänga ute folk ur samhället på relativt lösa grunder? De flesta "journalister" är ju inte ens journalister idag. Så var är liksom själva avvägandet och stoppklossen? Ingenstans förmodligen, det är bara sensation och pengar som är relevant. Att synas, och gynnas själv.

Nu pratar vi alltså på den nivån. Bland inflytelserika människor som gagnas av uppmärksamhet.

Vilket för oss vidare till att det är väldigt sällan - om ens förekommande att "vanligt folk", som kanske är precis lika jävliga får konsekvenser. #MeToo-kampanjen kanske är bra, jag vet inte. På samma sätt, är det ju exakt samma sak som händer där. Några medier och bloggare osv gagnas rätt hårt av det och jag har en känsla av att många av dessa bara sitter och exploaterar jargongen.

Så på det viset känns det här lite naivt och ryggdunkar-klubb överlag. Når budskapet verkligen ut till de som behöver höra det? Oklart. Genererar det trafik för den inre cirkeln? Tveklöst.

Det känns lite som samma typ av pseudo-hyckleri som när tDR sålde sina anti-consumerism t-shirtar och posters där det stod "work buy consume die". Som propagerade mot sagda livsstil, men endast kunde köpas av de som hade den.

Poängen. Det jag vill komma åt. Är att genom det här, allt det här. Så tar vi pengar från vissa personer med makt, och ger det till andra, som inte nödvändigtvis springer bättre ärenden. Harvey har åtminstone sett till att vi fått rätt många bra filmer.

Vad har de som anklagar honom gjort för att göra världen bättre?