Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Jag är inte gjord för idag

Skrivet av grodahn den 16 september 2018 kl 05:00

Mer och mer sällan reflekterar jag över livet som sådant. Min situation. Det är för att jag i stort är rätt nöjd med den. Synd att klaga. Samtidigt finns där i alla rimliga världar egentligen ganska mycket att klaga på. Problemet är bara att jag själv inte ser problemet. Vilket kanske gör det till ett icke-problem. Det är åtminstone det jag försöker hävda när jag rationaliserar mina egna val. Mina egna val som uppstår i lika delar feghet som faktiskt rationell.

Jag tittade precis på Ready Player One. Och blev lite inspirerad av Lurkmans bekännelser kring sitt sociala liv. Kände att det var dags att fundera lite. Skriva.

Skriva för att tänka.

Med visst gråtmod tänker jag tillbaka på tidig tonår. Några år innan dess hade jag precis bytt skola, tillsammans med mina bästa vänner. Till högstadiet kom de in på en friskola som jag inte kom in på. Var ingen mönsterelev. Blev således nekad.

De fick nya vänner.

Jag vantrivdes som fan i min situation. All glädje jag fann var i spel. Jag lärde känna många fina personer den vägen, eller representationer av personer åtminstone. Det lilla som syntes av dem i spelen. (för yngre läsare var det en helt annan typ av altruism i spel på tidigt 2000-tal än vad det är idag, man interagerade och hjälpte varandra istället för att lurka på wiki-sidor och köra på med sitt i spelen).

Några har jag kontakt med än. Vi ses någon gång ibland, även om vi bor i olika delar av landet. Men framförallt så spelar vi - fortfarande som en verklighetsflykt, men inte riktigt samma typ av verklighetsflykt som när det begav sig. Vännerna som jag för knappa 15 år sen fick i spel, är min motsvarighet till "de där högstadievännerna som hänger med en hela livet". Några riktiga såna har jag dock inte. Även om man såklart alltid hade någon att hänga med på rasten, så blev det inte mycket mer än så. Ungefär samma sak under gymnasiet; då med skillnad att jag faktiskt trivdes bra i min klass.

Mönstret var dock återkommande. Och har blivit lite som ett mantra. En ödesbeskrivning. Ensamheten formades om till en slags självständighet. Jag började trivas med att vara för mig själv. Skaffade många intressen, vilka också ledde upp till jobb och nya bekantskaper.

Idag har min "ensamhet" inte längre att göra med att jag inte har några sociala plattformar som jag trivs i, utan det är helt och hållet ett inneboende problem. Ett problem som blev starkare i 20-års-åldern då jag hade stort influx av nya relationer som snabbt kördes in i kaklet. Rent retrospektivt, när jag tänker tillbaka så finns det mycket att lära. En sån sak är att jag är sanslöst receptiv. Umgås jag med ostadiga människor, blir jag själv ostadig. Umgås jag med glada människor - glad. Ledsna - ledsen. Jag påverkas enormt mycket av min omgivning, och har därmed byggt ett litet safe space som jag lever i just nu. Utan några som helst djupa relationer.

Inget som kan rubba mig.

Samtidigt finns det också en saknad. En saknad efter det som inte är flyktigt. En saknad efter det som är mer. Något jag märkt nu efter att ha bott i ny stad sen ett år tillbaka är hur snabbt ens relationer försvinner. Inte försvinner-försvinner, men de tappar relevans. Jag har flyttat förut - det är inget nytt. Men den här gången var det ändå människor som jag delade intressen med. Som jag trivdes med på många fler nivåer än de som jag haft i mitt liv tidigare. När jag åker tillbaka på besök idag blir jag betraktad som en gäst, hellre än en faktisk del av gemenskapen.

Jag har inte svårt att lära känna människor. Utåt passar jag in i nästan vartenda sammanhang. Men inåt så känner jag mig aldrig riktigt hemma. Jag brukade tänka att när jag blev äldre så skulle jag flytta till ett annat land. Att det skulle lösa allt. Såhär i retrospekt fattar jag att det jag såg framför mig då aldrig skulle hända. Men även om jag fortfarande tror att det ligger något i det; kulturombytet. Så får jag allt svårare att se hur det skulle hjälpa.

Såsom mitt liv har formats, så har jag svårt att se min plats i tidsandan hellre än Sverige som sådant. På bara fem-tio år har jag byggt en motvilja till det jag en gång fann spänning i. Materialism, självförverkligande har tagit över det en gång själsliga. Tempo och mängd - förmågan att uppskatta. Det är svårt att själv gå ner i varv, när det man har runt sig aldrig tycks stanna upp för att reflektera.

Om valet står mellan att anamma det som jag inte är intresserad av, eller kanske rentav går emot mina värderingar - så känns det för mig närmare till hands att avstå och invänta en annan tid.

Jag leker ibland med tanken på hur de människor jag har i min omgivning skulle agera i en verklig kris. Ponera att det blir krig. Vilka är de som kommer stå upp för sig själva? Vilka kommer hjälpa sin omgivning? Vilka kommer bara lägga sig platt? Jag har alltid känt att jag är sån person som skulle göra mig oerhört bra i en krissituation. Där det väl gäller.

Det är inte en anklagelse riktad mot enskilda personer, eller ens flera. Men jag kan inte låta bli att tänka på att det är så mycket vi inhiberas från i vad som gör oss till människor. Vi har en historia av att hålla ihop och står upp för de av oss som är av betydelse för varandra. Något som inte alls behövs på samma sätt längre. Det har istället ersatts av arbiträrt sammansatta system och en stat som kuvar och tar rollen ifrån medmänniskan. Det är bekvämt, men det är också omänskligt.

Någonstans tror jag att om jag levt i en tid där människor uppmuntrades till att vara människor, där vi exponerades för varandra för vad vi verkligen är och där fokus inte varit distraktionerna, utan essensen av det som gör oss till människor, så hade vi nog inte slarvat bort oss på samma sätt.

Känner du någonsin att du skulle göra dig bättre i en annan tid, plats eller kontext?

Facebook
TwitterReddit

Med fokus på det irrelevanta

Skrivet av grodahn den 28 augusti 2018 kl 00:15

Valtider. Jag har nog aldrig varit så tyst. I sån här kontext så har jag varit något av en politisk aktivist och uppviglare. Men på senare tid har jag slagits av en likgiltighet som inte riktigt går att skaka av sig. Även om SD, partiet jag röstat på i tidigare val mest troligt kommer att bli största eller näst största parti i år, så har jag svårt att känna mig särskilt entusiastisk.

Jag har blivit mindre invandringskritisk. Och det har inte något att göra med en direkt förändrad syn på invandrare. Förutom i väldigt unga år så har jag alls inte haft en speciellt kritisk syn på dem heller. Utan snarare så handlar mitt minskade engagemang om att jag har gett upp. Jag har svårt att se att det i nuvarande byråkratiska system kan bli så stor skillnad. Det spelar ingen egentlig roll vem som sitter där.

Systemet har så många inbyggda problem, och dom som är del av det är, av naturliga skäl ovilliga att förändra det.

Det enda jag tror kan "hjälpa" är att ett antidemokratiskt parti med en stark ledare extremt snabbt får uppsving och röjer upp, utan konsekvenstänk. Sätter hårt mot hårt. SD är inget sådant parti. AFS är möjligen det. Men jag tror också att risken är överhängande att även de hinner bli för slätstrukna innan de når fram.

Dessutom är jag inte speciellt nationalistisk.

Jag tittade just på dokumentären 'A Swedish Elephant', en film som klockar in på 2h40 och handlar om elefanten i rummet här i Sverige. Integrationspolitiken, polariseringen. Sånt som det inte går att föra en vettig dialog kring i det offentliga rummet. Många olika sidor kom till tals, det kändes relativt nyanserat och neutralt. Åtminstone sett från ett mer globalt perspektiv.

Jag känner mig dock lite rädd. Lite ledsen. Inte så mycket över den förlorade svenska kulturen per se, utan snarare konsekvenserna av förlusten av den. Vilsenheten. Framtidstron. Eller brist på den. Både bland svenskar och invandrare.

En stor skillnad mellan nu och förr är att jag känner större empati för de som kommer hit. Många tar sig garanterat hit med uppsåt att exploatera, men det är inte utan att någon lockat dem med det. Många väljer att komma hit i hopp om bättre liv. De möts av detsamma som de flyr ifrån.

Självklart uppstår frustration. Självklart uppstår kriminalitet.

Jag är uppvuxen i ett invandrartätt område. Fick uppleva baksidorna av det många gånger när jag var liten. Och framsidorna. Sammanhållningen som vi hade, där i vår smått utsatta stadsdel var något helt annat än vad jag någonsin upplevt sen dess. Jag ser den sidan, där man har sitt gäng, man vill mäta sig. Man vill va värst/bäst. Man gör saker som endast uppstår av den kulturen.

Hade jag inte blivit flyttad av mina föräldrar till annan skola, hade jag mest troligt följt med dem ner. Hade jag dessutom inte varit svensk, inte kunnat språket ordentligt, om detsamma gällt för mina vänner, och om stadsdelen jag växte upp i då hade varit kantad av grövre kriminalitet - så kan jag inte se att det kunnat bli bättre, direkt.

När jag gick i skolan så var det ungefär 30% med invandrarbakgrund. Vissa var Romer, andra kom från Israel, Bosnien. När jag går förbi samma skola idag, så är det kanske 70% av barnen som har invandrarbakgrund, där ingen kommer från ovanstående kulturer. När jag ibland kliver in på min gamla fritidsgård, så är det mest äldre ungdomar där - kanske runt 15-18 år. Inte en enda svensk.

Segregationen är total. Och det handlar inte om att det inte bor några svenskar i den stadsdelen. Tvärtom skulle jag påstå att de är i majoritet. Men de kör sina barn någon annanstans.

Det är inte konstigt att det uppstår misstro mot svenskar och det svenska samhället.

Jag har precis flyttat till en ny stadsdel, i en annan stad. Som också är samma typ av område. Egentligen kanske ännu mer utanför än där jag är uppväxt. Små gäng hänger lite överallt, oklart vad de är up to. Down to earth som jag är så har jag snackat med några av dem. Det kanske gör skillnad, det kanske inte gör det. Men nu när vi ändå är där vi är, så blir det ju inte bättre av att vi tittar snett på varandra.

Problemet ligger inte i invandrarna. Problemet ligger i våra politiker, media och till viss del även befolkningen. Våra största problem diskuteras inte och det är ett svek mot alla som bor här. Inte bara ursprungssvensken.

Istället känns det som att politiker och media ger sig själv de lätta problemen att lösa. Sänka nån skatt, höja nån skatt. Ge lite mer pengar till RFSL så de kan HBTQ-certifiera landsting. Anställa lite fler byråkrater på miggverket. Såna saker. Som kanske är relevant för 1% av befolkningen. Och det är också det som lett till att andelen "rasister" och "nazister" ökar. De enda partier som finns, som ens nämner problemen som folk ser i sin vardag, är de som i övrigt har sådana värderingar. Och även om mitt Facebook-flöde vareviga dag säger åt mig att SD är ett fruktansvärt parti, så är jag totalt resistent mot dylik propaganda oberoende av det som står är sant eller inte. Och jag vet att jag inte är ensam om det.

Vid det här laget så spelar det ingen roll om SD föreslår att man ska deportera alla invandrare medelst flotte - vanligt folk kommer rösta på dem ändå. För det är en lösning, och de är fortfarande hyfsat trovärdiga i sina lösningar (tills motsatsen är bevisad). Skulle SD sedan misslyckas, så kommer dessa människor att drivas ännu längre höger ut såtillvida inte de andra partierna tar tag i det.

Så var ser jag då mig själv i allt det här? Det korta svaret är: Utanför. Som jag nämnde i början så har jag snudd-på tappat tron på den svenska demokratin. Inte för att jag tror på någon djup stat som egentligen styr, men för att systemet som det ser ut idag är för tungrott för att kunna fatta de typer av beslut som behöver fattas. Därför renderas min röst meningslös.

Det till trots så är inför valet min förhoppning att AFS mot all förmodan tar sig över riksdagsspärren och att SD får 25% eller mer. Samt att Sverige ovanpå det får det sämsta valdeltagandet sedan åtminstone 2002. Jag tror att vi behöver en riktig kris för att vakna. Vi behöver skaka av oss faktaresistensen och höja taket på våra samtal.

Men för min del så har inget parti mitt förtroende med detta just nu. Och ska jag vara helt ärlig så har inte riktigt Sverige som land det heller - eller svenskarna som folk.

Vad man nu vill skylla på.

PS. Om man känner att man vill uppnå samma uppgivenhet som mig så kan man förutom att ta en kik på 'A Swedish Elephant också spana in:
Hur kan vi: https://www.youtube.com/watch?v=xq6nLo-nzuw
Aron Flam: https://www.youtube.com/watch?v=PQGeCYtIHOc
Radio Bubbla: https://radio.bubb.la/

Facebook
TwitterReddit

Enlitersläsken

Skrivet av grodahn den 17 juli 2018 kl 16:14

En sak jag så gott som alltid ställs inför när jag ska köpa läsk är huruvida jag ska köpa en 0,5 liter eller 1,5 liter. Å ena sidan innebär i det fall jag skulle dricka en hel 1,5 liter på en dag - ett ganska stort överintag, där jag dricker mer än jag egentligen vill. Och å andra sidan är en 0,5 liter för liten om den inte ska räcka enkom till en måltid eller så. En variant är ju förstås att dricka 1,5-litern över flera dagar, men tycker att de brukar slå av sig tämligen snabbt.

Oftast faller trots det ändå valet på 1,5-litern. Framförallt för att priset känns mer in line med vad man får. Där 0,5 liter är en förpackning för "convenience" - för den som är on the go och bara vill ha något att dricka.

Något jag däremot gärna haft, vore en enlitersförpackningar. Vilket jag också hittade igår när jag handlade på Hemköp, istället för Ica dit jag i normala fall går. En liter läsk från Hammars bryggeri, 10-12 kr eller något åt det hållet. Champis, Kuba-cola mfl. var del av sortimentet och själv köpte jag Ananas-varianten, vilken smakade som väntat, helt ok.

Den räckte precis perfekt för en måltid och lite extra svalka i sommarvärmen. Omfånget på flaskan är dessutom tillräckligt litet för att med enkelhet dricka ur den med en hand, så som man gör med en 0,5-liter.

Så vad är problemet? Varför erbjuder inte även de stora bryggerierna detta? Jag kan förstås bara spekulera, men gissar på hård demografisk research där de anser att den eventuella marknadsöppningen för en sån produkt är för liten. Alternativt att nuvarande modell driver en ganska stor demografi till att köpa mer än vad de behöver istället för precis vad de behöver, vilket genererar större profit. Eller i tredje hand att man inte har någon aning om hur man ska prissätta den i förhållande till redan existerande produkter.

Men önska kan man ju, och skulle det en dag dyka upp en riktig Coca Cola (i Sverige) i enlitersflaska, så hade det nog varit den jag köpt så gott som varenda gång.

Facebook
TwitterReddit

Människor är inkonsekventa

Skrivet av grodahn den 24 maj 2018 kl 15:18

Något jag tänkt på mången gånger är hur folk i ett skede kan ha en extremt stark åsikt om något, för att sedan i ett senare skede ha en exakt motsatt åsikt till den första åsikten och inte är varse om att de hade en annan åsikt innan. Åsikt, uppfattning eller tanke.

Mest påtagligt var det när en var en liten sparv. Kanske är barn än värre, eller så har man bara lärt sig leva med det. Från coolt till ocoolt och vice versa inom loppet av veckor, dagar.

Mina föräldrar har totalt ändrat politisk uppfattning från förra valet till nästkommande. Löfven stoppade invandringen, han är bäst. Löfven lät 9000 Afghaner stanna, men han är ändå bäst. Vi är biased och vi är inkonsekventa.

Vi uttalar oss ständigt på makronivå, men förstår bara mikro. Min verklighet är allas verklighet. Och när min verklighet förändras, bör allas vara totalt koherent.

Så är det.

Jag tänkte länge att det här var medvetet. Att folk genom tanke och begrundan ändrade uppfattning. Att avvikanden var lögn. Det är inte mer än en liten del av sanningen. Vi begrundar nog, på mikronivå. Dissonansen uppstår när vi uttalar oss i bred bemärkelse utifrån den snäva upplevelsen, tankegången. Ser livet genom en strut. När vi blir bemötta, och när vi bemöter.

Jag jobbar en hel del som projektledare, inkonsekventa åsikter vädras ständigt. Emotion i centrum, rationell = 0. Diskussion obefintlig. Uppfattning möter uppfattning. Nästkommande möte; nya positioner. Känslan till idén är inte längre lika stark.

Ingen eld.

Idag, så råkade jag snurra in på Petters recension av Bloodborne, anklagad för att ljuga. När han bara var inkonsekvent. Han hade uttalat sig negativt om Dark Souls, på mikronivå. Men makro var hatblandad kärlek.

Så kan det va.

Desto längre man är människa, ju mer sånt här ser man. Mer kritiskt för de som har typer av sysslor där man hela tiden måste svara upp på vad andra tycker. Man stöter på alla möjliga typer, målet blir om nödvändigt att nå konsensus. Men man får lust att bara skita i det.

Petter kanske är inkonsekvent, men Petter är heller inte mer än någon annan, och det är lika orimligt som det är förgäves att försöka bemöta någon annan på sådana premisser. Det leder sällan längre än att personen ifråga censurerar sig själv.

Intressant är också hur lite vi vet om detta, hur lite vi lär oss (om ens något) i ordinarie skolgång om hur vi själva fungerar. Vi utbildar oss för att reiterera. Vilket är god grogrund till det klimat vi har idag, och den låga nivå som allehanda diskussioner befinner sig på. I nästan varenda sammanhang.

Facebook
TwitterReddit

Nintendo Labo

Skrivet av grodahn den 21 april 2018 kl 00:40

Jag var relativt skeptisk när det utannonserades, med viss förbehållning till att om fokus läggs på den pedagogiska biten, skulle det kunna lyckas. Jag har sedan dess inte följt det särskilt noga, men idag dök det upp en video i mitt flöde från The Verge som avslöjade lite mer om det där Nintendo Labo, och avslöjade i princip det jag hade "hoppats" på.

En positiv överraskning. Labo var inte ett femton år försenat svar på EyeToy, utan har till och med ett eget framework för skapande med nodprogrammering(!). Om än ganska rudimentär sådan, så är det kul att de gett sig på det.

Det enda egentliga problemet med det är väl att det krävs en Switch. För jag tror inte den största marknaden för "sånt här" är i hemmen (även om det säkerligen finns en marknad även där), utan snarare i skolan. Visst, vissa kids, beroende av skola, får leka lite i Scratch i mellan-/högstadiet, men det leder sällan till mer än det mest basala. Vilket inte är så konstigt, då det introduceras i en ålder där det mesta går ut på att vara så ignorant som möjligt.

Att däremot få in spel av den här typen betydligt tidigare i skolgången, på ett sätt som är tillräckligt enkelt för åldersgruppen, och på enheter som inte kostar särskilt mycket i inköp, hade varit tops.

Ett annat tänkvärt problem är underhållningen av plattformen. Hur roadmapen ser ut och om de vill expandera, eller om det kommer betraktas som "ett vanligt spel" och lämnas i sin ursprungliga form, på samma plattform. Att de kommer försöka utveckla det för att slåss mot konkurrensen på PC, utan att migrera plattformen till andra enheter över tid tror jag knappast de lär göra.

Men den som lever får se.

Video här, för den nyfikne:
https://www.youtube.com/watch?v=oKSDT9C7Dx8

Facebook
TwitterReddit