Med fokus på det irrelevanta

Valtider. Jag har nog aldrig varit så tyst. I sån här kontext så har jag varit något av en politisk aktivist och uppviglare. Men på senare tid har jag slagits av en likgiltighet som inte riktigt går att skaka av sig. Även om SD, partiet jag röstat på i tidigare val mest troligt kommer att bli största eller näst största parti i år, så har jag svårt att känna mig särskilt entusiastisk.

Jag har blivit mindre invandringskritisk. Och det har inte något att göra med en direkt förändrad syn på invandrare. Förutom i väldigt unga år så har jag alls inte haft en speciellt kritisk syn på dem heller. Utan snarare så handlar mitt minskade engagemang om att jag har gett upp. Jag har svårt att se att det i nuvarande byråkratiska system kan bli så stor skillnad. Det spelar ingen egentlig roll vem som sitter där.

Systemet har så många inbyggda problem, och dom som är del av det är, av naturliga skäl ovilliga att förändra det.

Det enda jag tror kan "hjälpa" är att ett antidemokratiskt parti med en stark ledare extremt snabbt får uppsving och röjer upp, utan konsekvenstänk. Sätter hårt mot hårt. SD är inget sådant parti. AFS är möjligen det. Men jag tror också att risken är överhängande att även de hinner bli för slätstrukna innan de når fram.

Dessutom är jag inte speciellt nationalistisk.

Jag tittade just på dokumentären 'A Swedish Elephant', en film som klockar in på 2h40 och handlar om elefanten i rummet här i Sverige. Integrationspolitiken, polariseringen. Sånt som det inte går att föra en vettig dialog kring i det offentliga rummet. Många olika sidor kom till tals, det kändes relativt nyanserat och neutralt. Åtminstone sett från ett mer globalt perspektiv.

Jag känner mig dock lite rädd. Lite ledsen. Inte så mycket över den förlorade svenska kulturen per se, utan snarare konsekvenserna av förlusten av den. Vilsenheten. Framtidstron. Eller brist på den. Både bland svenskar och invandrare.

En stor skillnad mellan nu och förr är att jag känner större empati för de som kommer hit. Många tar sig garanterat hit med uppsåt att exploatera, men det är inte utan att någon lockat dem med det. Många väljer att komma hit i hopp om bättre liv. De möts av detsamma som de flyr ifrån.

Självklart uppstår frustration. Självklart uppstår kriminalitet.

Jag är uppvuxen i ett invandrartätt område. Fick uppleva baksidorna av det många gånger när jag var liten. Och framsidorna. Sammanhållningen som vi hade, där i vår smått utsatta stadsdel var något helt annat än vad jag någonsin upplevt sen dess. Jag ser den sidan, där man har sitt gäng, man vill mäta sig. Man vill va värst/bäst. Man gör saker som endast uppstår av den kulturen.

Hade jag inte blivit flyttad av mina föräldrar till annan skola, hade jag mest troligt följt med dem ner. Hade jag dessutom inte varit svensk, inte kunnat språket ordentligt, om detsamma gällt för mina vänner, och om stadsdelen jag växte upp i då hade varit kantad av grövre kriminalitet - så kan jag inte se att det kunnat bli bättre, direkt.

När jag gick i skolan så var det ungefär 30% med invandrarbakgrund. Vissa var Romer, andra kom från Israel, Bosnien. När jag går förbi samma skola idag, så är det kanske 70% av barnen som har invandrarbakgrund, där ingen kommer från ovanstående kulturer. När jag ibland kliver in på min gamla fritidsgård, så är det mest äldre ungdomar där - kanske runt 15-18 år. Inte en enda svensk.

Segregationen är total. Och det handlar inte om att det inte bor några svenskar i den stadsdelen. Tvärtom skulle jag påstå att de är i majoritet. Men de kör sina barn någon annanstans.

Det är inte konstigt att det uppstår misstro mot svenskar och det svenska samhället.

Jag har precis flyttat till en ny stadsdel, i en annan stad. Som också är samma typ av område. Egentligen kanske ännu mer utanför än där jag är uppväxt. Små gäng hänger lite överallt, oklart vad de är up to. Down to earth som jag är så har jag snackat med några av dem. Det kanske gör skillnad, det kanske inte gör det. Men nu när vi ändå är där vi är, så blir det ju inte bättre av att vi tittar snett på varandra.

Problemet ligger inte i invandrarna. Problemet ligger i våra politiker, media och till viss del även befolkningen. Våra största problem diskuteras inte och det är ett svek mot alla som bor här. Inte bara ursprungssvensken.

Istället känns det som att politiker och media ger sig själv de lätta problemen att lösa. Sänka nån skatt, höja nån skatt. Ge lite mer pengar till RFSL så de kan HBTQ-certifiera landsting. Anställa lite fler byråkrater på miggverket. Såna saker. Som kanske är relevant för 1% av befolkningen. Och det är också det som lett till att andelen "rasister" och "nazister" ökar. De enda partier som finns, som ens nämner problemen som folk ser i sin vardag, är de som i övrigt har sådana värderingar. Och även om mitt Facebook-flöde vareviga dag säger åt mig att SD är ett fruktansvärt parti, så är jag totalt resistent mot dylik propaganda oberoende av det som står är sant eller inte. Och jag vet att jag inte är ensam om det.

Vid det här laget så spelar det ingen roll om SD föreslår att man ska deportera alla invandrare medelst flotte - vanligt folk kommer rösta på dem ändå. För det är en lösning, och de är fortfarande hyfsat trovärdiga i sina lösningar (tills motsatsen är bevisad). Skulle SD sedan misslyckas, så kommer dessa människor att drivas ännu längre höger ut såtillvida inte de andra partierna tar tag i det.

Så var ser jag då mig själv i allt det här? Det korta svaret är: Utanför. Som jag nämnde i början så har jag snudd-på tappat tron på den svenska demokratin. Inte för att jag tror på någon djup stat som egentligen styr, men för att systemet som det ser ut idag är för tungrott för att kunna fatta de typer av beslut som behöver fattas. Därför renderas min röst meningslös.

Det till trots så är inför valet min förhoppning att AFS mot all förmodan tar sig över riksdagsspärren och att SD får 25% eller mer. Samt att Sverige ovanpå det får det sämsta valdeltagandet sedan åtminstone 2002. Jag tror att vi behöver en riktig kris för att vakna. Vi behöver skaka av oss faktaresistensen och höja taket på våra samtal.

Men för min del så har inget parti mitt förtroende med detta just nu. Och ska jag vara helt ärlig så har inte riktigt Sverige som land det heller - eller svenskarna som folk.

Vad man nu vill skylla på.

PS. Om man känner att man vill uppnå samma uppgivenhet som mig så kan man förutom att ta en kik på 'A Swedish Elephant också spana in:
Hur kan vi: https://www.youtube.com/watch?v=xq6nLo-nzuw
Aron Flam: https://www.youtube.com/watch?v=PQGeCYtIHOc
Radio Bubbla: https://radio.bubb.la/