Våra förlegade förhållningssätt

En sak har jag alltid haft svårt för. Att förklara vad jag gör. Vad jag sysslar med på fritiden - och nu på senare tid vad jag jobbar med. Det började kanske i musik-änden, jag hittade som ung in i förhållandevis okonventionell musik, ingen jämnårig hade några direkta referenspunkter till den - även om den inte var så konstig egentligen, utan endast i jämförelse. Det var dock ingen större poäng att ta upp. Jag hade också ett rätt stort datorintresse, men det var åtminstone några som hade insyn i det.

Med tiden började jag syssla mer med grafisk form, 3D - animation, senare film. Skaffade kamera, dator som klarade jobbet. Tids nog har jag samlat på mig utrustning värd vad ett mindre produktionsbolag har, jag har investerat i musikutrustning och roddar idag rätt stora event-projekt, filmproduktioner och what not, men förväxlas nog lätt med en arbetslös då hela min tillvaro bygger på hur väl jag kan skrapa ihop finansiering till mitt nästa projekt. Och ja, jag spenderar väldigt mycket tid hemma, skrivandes på projektplaner.

Vad gör jag? Rätt mycket. Vad är jag? Ingen jäkla aning. Jag har utbildat mig till Live-produktionstekniker, har läst en del grundläggande akademisk ekonomi (företags- och nationalek.), har pluggat webbprogrammering, design och även journalistik. Spretig som få, alltså.

Ett av mina huvudprojekt just nu är att forska i nya berättartekniker för rörlig bild, inte på något sätt med ett akademiskt förhållningssätt, utan snarare någon form av R&D som jag kan återanvända i framtida projekt. Inget som har ett direkt egenvärde, utan snarare något som förhoppningsvis kommer kunna appliceras en dag.

Jag har spenderat ohälsosamt mycket tid den senaste tiden till att fundera på min tillvaro. Hur presenterar man och paketerar sig själv? Jag gör givetvis jobb som driver in pengar på kort sikt också, designar logotyper och fotar/klipper grejer åt superstora företag som omsätter många miljarder om året, men det är inte riktigt det jag ser mig som. Ur ett yrkesmässigt perspektiv så är det ganska "enkla" jobb som inte kräver någon nämnvärd kunskap.

Jag har sedan länge gett upp tanken på att kunna förklara för någon oinitierad vad storheten i det jag sysslar med egentligen är. Eller ens kunna presentera för ett företag hur min kunskap är applicerbar. Och allt svårare blir det, ju djupare ner man gräver sig i det man sysslar med. Men är kunskapen endast oanvändbar, eller har vi bara inte förstått hur den ska användas än?

När man pratar med andra människor som lever ett förhållandevis normalt liv så hör man typ "revisor", "elektriker", "lärare", eller ibland till och med "smed", "urmakare" etc. Frågan är, varför har vi identifikation och förståelse för yrken som ändå är på väg bort? Är det för att de är enklare att förstå eller har vi fostrats in i föråldrade förhållningssätt?

Att de är på väg bort, nu, nu - är kanske en överdrift, men jag har ändå en känsla av att det, de närmaste åren kommer att examineras väldigt många akademiker ut i arbetslöshet - eller till yrken som de absolut inte tänkt sig. Jag tror närmare på entreprenörsanda, teknik och att forma vår framtid - är framtiden. Frågan är dock om dagens akademiker har kunskaperna som krävs för att förhålla sig på ett sådant sätt. Spontant så känns många väldigt under-kittade och beroende av att fångas upp av företag som sedan utbildar dem ytterligare några år - för att lägga grunden för deras sammantagna förståelse för vad de sysslar med egentligen och inte enbart repetera det som står i böckerna. Somliga kanske aldrig full ut förstår vad de sysslar med.

Det är ändå ganska intressant att fundera kring, hur vi formas till vissa yrken. Det känns som att de som hamnar inom mer digitala yrken, är förhållandevis udda typer. Men hur skulle det se ut om den stora massan formades mer till att välja dessa? Skulle det leda till att det skapades fler jobb, eller skulle än fler bli arbetslösa? Och vad hade de udda typerna sökt upp för typer av jobb?

Men för att ta vid från första början - att inte berätta vad man gör, eller att ingen förstår det man gör, skulle jag våga påstå beror på att vi halkat efter i att fostra våra (samhällets) barn till en förståelse för vilka yrken som finns - i synnerhet inom det tekniska. 90% av de jag känner som utbildat/utbildar sig till ingenjörer fick upp ögonen för det för att "teknik är kul, och man tjänar bra", men jag anser att det finns en bristande förståelse för vad en ingenjör egentligen är. Hade jag suttit med kunskapen jag gör nu, för fem år sen så hade det nog varit mitt förstaval. Inte för att jag vill jobba inom typ Sandvik eller ABB, utan för att det finns andra områden där jag känner att ingenjörsgrunden är bra.

Tiden vi lever i nu är väldigt spännande tycker jag. Det känns som att vi inte kan fortsätta så länge till med vår nuvarande syn på hur samhället förhåller sig. Att många yrken kan ersättas med nästa innovation. Next up är väl revisorer och att i större mån automatisera ekonomin. Vilket ju inte torde vara en direkt omöjlig uppgift, men det kräver ju självklart att det är "bulletproof". Det sagt tror jag inte att vi blir av med folk som jobbar med ekonomi, hellre tror jag att det kommer krävas en annan typ av kompetens när man jobbar inom branschen i framtiden.

Och just den här edge:n och framtidsvisionen, att ta fram mer specifik kunskap och uppmuntra det i betydligt tidigare år. Det är något jag tror väldigt starkt på. Givetvis lär det krävas resurser, men de kanske blir små i förhållande till de kostnader som uppstår med att utbilda folk till yrken som aldrig kan tillgodoräknas, fasas ut i arbetslöshet och går förlorade.