Jag vet egentligen bättre än att ge mig in i diskussioner om "heta" ämnen. Såna ämnen som är sådär hiskeligt infekterade att man så snart man försöker närma sig det på ett sätt som den man diskuterar med inte riktigt kan greppa, utmålas som "en av de där", de omedvetna och de som inte förstår bättre.

Det slår som aldrig fel. Än värre blir det när de som inte vet bättre också lierar sig med en och ryggdunkar för att man sa något som lät vettigt för dem.

I alla diskussioner finns det som olika nivåer. Facebook och div. sociala medier har en nivå som bäst liknas vid sandlåda där män och kvinnor närmare pensionsåldern sitter och tycker, tänker och slaskar skit på varandra. Svart eller vitt. Sån är världen. Integration är ett typiskt sånt topic där det är ungefär så det brukar se ut.

Klättrar man lite längre ner i åldrarna kommer man in på jämställdhet. En hjärtefråga för våra mer progressiva världsmedborgare.

Jag tycker det är en icke-diskussion. Och jag tror det sätt den drivs på snarare förvärrar problemen och polariserar mera. Det är inte första gången jag säger det.

Problemet är inte att samtalet förs. Problemet är att det är många pseudo-utbildade som för diskussionen, där ganska basic akademisk ingång används som språngbräda för nån typ av översittande som istället för att diskutera bygger på att man slänger in meningsmotståndare i ett stereotypiskt fack och bemöter därefter, utan intresse för att leta efter några typer av nyanser - då dessa ju skulle leda till svårigheter i att "vinna" över den man debatterar med. Man tror att man är kunnig och har uppnått nån typ av visdom som andra inte greppat. Ingen fråga om skilda åsikter. Inget intresse av att vidga sina egna vyer.

Jag citerar och bryter ner mig själv från ND-debaklet idag:
...att stävja de som behandlar andra människor illa, oavsett kön och oavsett om det är sexuella trakasserier eller annan form av dålig behandling. Det är tveklöst en positiv utveckling.

Att det gäller exklusivt för män är inte en positiv utveckling. Ett annat problem är att det nästan alltid hängs upp på män i maktpositioner. Chefer och producenter. Och att det eskalerar så snabbt, så att de blir utestängda ur samhället inom loppet av dagar.
Begrunda, hur många ekonomiska intressen finns det i att Harvey Weinsteins bolag går omkull? Är den här "kuppen" en kvinnokamp, eller springer de bara andra kapitalisters ärenden?

Och... hur många bryr sig egentligen för att de är goda samariter och hur många ser det bara som opportunity att hävda/förbättra för sig själv?

Har svårt att tro att förstnämnda gruppen utgör mer än några få procent.

Det summerar min hållning till det som hänt de senaste veckorna ganska bra. Det har länge varit känt att Harvey är ett svin: https://www.youtube.com/watch?v=Jfmp9Iagxhk

En karaktär, baserad på honom. Kanske överdrivet, kanske inte. Men det beteendet har alltså varit fullt okej, och premierats med framgång. Tills nu, när det förpackas på ett annat sätt.

Det får mig att tänka på vad som driver den här propagandan. Handlar det om en kamp om lika behandling? Eller tror folk bara det?

Jag är ganska övertygad om att det sitter folk och tjänar ganska mycket pengar inom både mediesfär och utanför, på det här. För att inte tala om bolagen som nu får producera fler filmer för att ett stort produktionsbolag gått omkull (eller kommer göra). Hänsynslösa människor, som vill ha mer pengar och använder opinionen för att få igenom deras vilja.

Det handlar liksom inte om beteendets huruvida. Självklart är det enormt dåligt och inte att förringa. Men är mediedrevet verkligen proportionerligt? Att rämna en persons hela karriär för att det ligger i tiden?

På något plan har vi ju ändå bestämt att vi har ett rättssystem i samhället. Staten, polisen etc. som ska hantera det här. Det kanske inte fungerar så jävla bra, men är det verkligen rimligt att man ska stänga ute folk ur samhället på relativt lösa grunder? De flesta "journalister" är ju inte ens journalister idag. Så var är liksom själva avvägandet och stoppklossen? Ingenstans förmodligen, det är bara sensation och pengar som är relevant. Att synas, och gynnas själv.

Nu pratar vi alltså på den nivån. Bland inflytelserika människor som gagnas av uppmärksamhet.

Vilket för oss vidare till att det är väldigt sällan - om ens förekommande att "vanligt folk", som kanske är precis lika jävliga får konsekvenser. #MeToo-kampanjen kanske är bra, jag vet inte. På samma sätt, är det ju exakt samma sak som händer där. Några medier och bloggare osv gagnas rätt hårt av det och jag har en känsla av att många av dessa bara sitter och exploaterar jargongen.

Så på det viset känns det här lite naivt och ryggdunkar-klubb överlag. Når budskapet verkligen ut till de som behöver höra det? Oklart. Genererar det trafik för den inre cirkeln? Tveklöst.

Det känns lite som samma typ av pseudo-hyckleri som när tDR sålde sina anti-consumerism t-shirtar och posters där det stod "work buy consume die". Som propagerade mot sagda livsstil, men endast kunde köpas av de som hade den.

Poängen. Det jag vill komma åt. Är att genom det här, allt det här. Så tar vi pengar från vissa personer med makt, och ger det till andra, som inte nödvändigtvis springer bättre ärenden. Harvey har åtminstone sett till att vi fått rätt många bra filmer.

Vad har de som anklagar honom gjort för att göra världen bättre?

En av de absolut största fördelarna med att driva eget är att man kan köpa, ibland semi-onödiga saker och rättfärdiga det med att "hälften av pengarna hade ändå tillfallit staten om jag tog ut det som lön" - ungefär. Nu senast blev det en halvspontan/halvgenomtänkt investering. Eller två, närmare bestämt.

Jag brukar inte skriva om saker jag köper, främst för att det känns ganska menlöst. Men just i det här fallet bäddade köpet också för några nya upptäckter som jag tänkte dela med mig av.

Så dåså. Igår satt jag och slösurfade på prisjakt med incitamentet; "Kan jag hitta något jag vill ha som inte är orimligt dyrt, och ändå användbart på något sätt?". Vilket slutade i att jag såg att Oculus Rift nu prissänkts såpass mycket att det inte kändes overkligt att äga en. Varpå jag efter lite research på utvecklingen inom VR, slog till.
Innan någon Anti-VR-aktivist kommer och trakasserar mig om att VR är dött, så kan jag passa på att påpeka att jag inte är så intresserad av "spel", utan snarare att utforska möjligheterna och applikationsområden inför att det släpps mer konsument-vänliga revisioner i future. Såg bl.a. att Microsoft precis lanserat Mixed Reality-HMD:er för inte helt orimliga priser nu. Som då alltså både kan tracka rum och rörelsekänsliga kontroller utifrån sig självt, men ändå är beroende av en dator. Samt att Facebook/Oculus jobbar på en helt standalone variant av samma sak.

Även om Microsoft tillsammans med partners lanserat sin, så verkar upplevelsen minst sagt rudimentär och väldigt konceptuell i dagsläget. Framtidsvisionen verkar vara corporate, men det kanske ändras. Även Google satsar vidare på VR, så det måste ju finnas någon form av framtid för det - men kanske inte för spel; eller den typen av spel vi hittills fått se. Men snarare olika former av verktyg och simuleringar.

Länkar för den intresserade:
Oculus: https://www.youtube.com/watch?v=J0DFstXScTA
Microsoft: https://www.youtube.com/watch?v=4gQVPoQgiEA

Jag har länge funderat på att skaffa nån typ av VR-dito, men det har alltid slutat i att jag inte velat pröjsa för "de riktiga" (Vive, Rift, OSVR), men inte heller tyckt att stödet för andra plattformar varit tillräckligt väl utbyggt för att det skulle bli annat än en gimmick. 4500 kr med motion controllers kändes som en summa jag kunde offra med samvetet hyfsat i behåll. Har haft lite koncept-idéer för VR som jag velat testa och kan nu alltså göra det, förutsatt att jag får loss tiden.

Vidare så var det idag Komplett-rea och passade iom. det på att hugga ett GTX 1080 för 5200 kr. Kanske inte ett kap, men i alla fall billigt nog. Har ögnat på ett 1070 sedan de släpptes i princip, men känt att det varit aningen för dyrt. Och nu när jag kunde få ett ganska bra 1080-kort för typ 500 kr mer än motsvarande 1070-kort, kändes det som "lika bra" att skaffa ett.

Nu väntar jag bara på att få hem det. Är jag exalterad? Nej, egentligen inte. Jag är rätt övertygad om att steget från mitt nuvarande 960 till 1080, förvisso är stort. Men inte häpnadsväckande, för spel åtminstone. Däremot kommer det att korta renderingstider, såväl som förbättra realtidsuppspelning av video, så kommer helt klart ha nytta av det där. Och VR? Jag har redan använt Vive en del och på samma sätt som jag gillar det, tycker jag att nuvarande applikationer är lite so-so. Men det är ju just det, det är inte vad som finns nu jag är intresserad av. Utan snarare att lära känna tekniken bakom inför att nästa steg inom det kommer. För jag är ganska övertygad om att det är nuvarande aktörer som kommer driva på det, och att nuvarande utvecklingsplattformar förblir snarlika.

Är det någon här som labbar med VR? Har ni några tips på bra bloggar/Facebook-sidor/vanliga hemsidor etc på ämnet som är intressanta att följa?

I fredags släpptes expansion nummer två till Guild Wars 2. Ett spel, som jag knappt ens rört sen det senaste expansions-släppet för två år sen (vilken för mig var en stor besvikelse). Och jag måste bara få ventilera, att under de ca. 10 timmar jag nu spenderat med expansionen, utforskat och gjort story-quest - så kan jag inte annat än gratulera. Arenanet tycks ha gjort sin bästa release sedan Eye of the North, dvs. från original-GW, för 10 år sedan. Jag känner igen mig mer i första spelet nu, än jag någonsin gjort i GW2, och detta inte alls på ett bakåtsträvande sätt, utan känslan i världen, musiken och designen i allmänhet överträffar alla MMORPG jag spelat de senaste fem åren.

För de som inte hängt med då, så utspelar sig spelet i Crystal Desert, som sedan länge förlorat kontakten med main land, och man rullar nu, iom. det, ut en ny story, samt gör om en hel del element i spelet i allmänhet, exempelvis genom att addera mounts, minska andelen waypoints och överlag fokusera mer på utforskandet (helt up my alley). De många skeptiker till expansionen som trodde att det bara för att det utspelade sig öknen, bara skulle vara öken, hade inte fullt så förvånande fel. Områdena är väldigt varierade. Allt från renodlad öken, till grönområden och snö finns med. AI:n är uppgraderad och striderna är faktiskt riktigt kul såhär långt - vilket det också var i första expansionen HoT (men där var det en del andra saker som saknades istället).

Huruvida det håller content-mässigt framledes låter jag vara osagt för stunden, även om jag definitivt kommer skriva om det under hösten, när jag spelat mer och samlat mina intryck. Det var trots allt långt ifrån självklart att jag skulle skaffa Path of Fire, men efter att ha provat beta och sedan överlagt ett tag, så gjorde jag en förhandsbokning dagen innan släpp. Pengar som jag redan tycker mig fått valuta för.

Hur det än är med det, är det någon här som spelar, eller har alla lämnat skeppet sen länge?

Det var så sent som igår jag såg det. Formula Fusion är numer officiellt lanserat, sedan nästan två månader tillbaka. Jag köpte det som Early Access för typ ett år sen, men har följt projektet sedan det först kom ut på Kickstarter. Sen dess har det hänt mycket, men det som någonstans fick mig att tappa intresse för spelet var när jag först provade det för typ ett år sen. Fysiken, var blaha. Musiken var okej. Grafiken var fin, men inte mer.

Jag har nu spelat det en vända till, som färdig version. Och min slutgiltiga uppfattning är ungefär densamma som förra året. Jag gillar projektet i sin helhet, jag älskar att tDR varit inblandade i designen till den grad som de varit, jag gillar att temat är mörkare och att man går tillbaka till rötterna. Jag tycker dock ledmotivet (musiken) är tråkigt, och den känns inte "true" till konceptet. Däremot gillar jag att man vågat smyga in en del psy/prog, som jag alltid blir lika glad av att höra.

Det största problemet är dock kanske inte fysiken, har jag insett. Det största problemet är att jag inte fattar vad som försiggår. Det känns inte som ett färdigt spel, alls. Snarare känns det som ett gäng designers och visionärer som "gett upp"/fått slut på pengar, och lanserat spelet ofärdigt. Gameplay är inte på något vis bra. Audiovisuell feedback är närmast obefintlig. Om jag skjuter en raket, så fattar jag knappt det. För de - och effekten av dem, syns knappt. Det kan stå i UI:et att jag ligger på 7:e plats under en hel match, men i slutändan så rankar jag etta. Obegripligt, är bara förnamnet.

En annan sak som inte riktigt hänger ihop är designen på fordonen, som vissa också känns lite som leksaksfordon i den mörka, industrialiserad värld som spelet befinner sig i. Brist på fantasi eller rädsla för copyright-intrång är kanske det som spökar.

Till det så kommer också fysiken, att man glider runt lite som en ishockeypuck och att känslan av total kontroll över sitt flygfordon uteblir. Wipeout Omega Collection är dock precis tvärtom. Überpolerat gameplay, man fattar precis vad som händer, vad som gör vad etc. utan någon större introduktion. Så har jag gjort enda sen jag spelade HD på PS3. Det enda som saknas där är nyheter och en vision för förpackandet. Precis det som Formula Fusion gör bra.

Men tack vare de aspekter som i slutändan betyder mest - hur spelet "spelar", så är det Wipeout jag även fortsättningsvis kommer att spela. Formula Fusion nöjer jag mig nog med att öppna lite då och då, för att titta på de fina miljöerna - ungefär. För det är tyvärr där som nöjesfaktorn stannar för mig.

Riktigt tråkigt, då jag mot mitt bättre förstånd ändå hoppades att det här skulle bli den andliga uppföljaren jag alltid längtat efter.

Det har blivit alltmer påtagligt. De senaste åren. Året. Halvåret. Jag har ingenstans att ta vägen på internet längre. Jag går in på GR på förmiddan. Ingenting har hänt. Jag går in på GR vid lunch. Ingenting har hänt. Jag går in på GR vid eftermiddagsfikat. Ingenting har hänt. Repeat ca. 10-20 ggr på ett dygn, och lägg därtill detsamma med Facebook (som är det enda sociala medie jag använder).

Skillnad var det för ett par år sen. När jag vistades på diverse filmforum. Vilka de flesta idag har dött. Eller för ca. sju år sen, där jag så gott som levde på dans-communityt shuffling.se. Man hörde till - och var en självklar del av sidorna, men när alla de andra självklara delarna av sidorna tillika slutade vara aktiva och de slutligen dog ut helt, försvann syftet att vistas där även för mig.

Forumdöden. Som man säger. Det enda forum av värde jag har nu, är verkligheten. Till skillnad från den tid då jag var som mest aktiv på internet (säg, 10 år sen), då livet - verkligheten, så gott som enbart jobbade emot mig och internet var min fristad, och mitt, på något plan, existensberättigande. Åtminstone för mig själv. Det var relationerna på forum och i spel, som på gav mig energi. Medan verkligheten enkom tog energi. Nu är det nästan tvärtom.

Nu är aktiviteten passiv istället. Jag konsumerar säkert mer www., men jag bidrar inte så jäkla mycket. Lurkar runt, gillar, kommenterar nånting spydigt till någon som verkar osedvanligt dum och försöker ibland dela en ny upptäckt - till tom publik. Ni fattar grejen. Det finns inte sån jäkla stor vits med det. Ändå fortsätter man. Att vistas. I hopp om något nytt.

Det är som att man kommer hit i hopp om att få läsa spännande, hetlevrade, behärskade - alltid genomtänkta diskussioner i kommentarsfälten. Precis som det var. Både här och där. Men man finner sig i ingenting. Jag läser kommentarer från namn jag knappt känner till, de nya medlemmarna börjar bli gamla och de verkligt gamla lyser med sin frånvaro. Ibland bryts det av med en och annan ljusglimt. Oftast inte.

Facebook är sällan särskilt meningsfullt heller. Kanske än mindre, egentligen. Nog för att det finns goda underlag till diskussioner där ibland, men de följs sällan av särskilt slipade kommentarer. De som ändå har ett hyfsat intellekt håller sig klokt borta, eller sjunker undan för att att oppositionen sällan vet hur man bemöter goda argument och genomtänkta tankegångar.

Och så fortsätter det. Internet har på något plan blivit en plats för medelmåttor. Om ens det. Sällan bemöts jag av samma intellektuella stimulans som jag en gång i tiden fick. Det finns, ett försvinnande fåtal som ändå upprätthåller det här på GR, det är väl därför jag ändå vistas här. För de där ljusglimtarna som bara dyker upp ibland.

Det sagt, så har jag ändå upplevt den här tiden. Tiden med kvalitetsdiskussioner på nätet och starka communityn dit alla alltid återvände och frodades i varandras sällskap - på gott som ont. Men jag undrar; vilket diskussionsklimat växer ungdomen upp i, idag egentligen?

Jag läser lite då och då om det, att dagens barn/ungdomar är så passiva. Det sägs att de är inte nyfikna, på samma sätt. Utan de accepterar de ramverk som finns och/eller klagar sig till förändring, istället för att göra något åt det själv. Den bristen på glöd och nyfikenhet skulle också kunna förklara varför diskussioner, dessa sinsemellan känns så menlösa. Som något som tvingas fram ur dem. "Här är ett kommentarsfält - jag borde säga något" - typ så.

Förmodligen är det delvis med detta som grund som IT-sektorn [världen över] förutspår en enorm brist på kompetens i framtiden. Nyfikenheten till att ta reda på vad som "ligger bakom" finns inte på samma sätt längre. Man tänker mer inom ramarna för givna applikationer, än att ta reda på hur dessa fungerar. Det kanske bara är mina fördomar - jag vet inte.

Men jag tycker det känns som ett återkommande mönster. Exempelvis är ett av mina deltidsjobb att jag jobbar på ett galleri. Många unga konstnärer ställer ut där. Och den absolut vanligaste kommentaren jag får av besökare när jag är där är "konst var något annat förr", eller något i den stilen. Bittert eller klokt sagt är väl upp till var och en att bedöma. Men det ligger mer i det än bara det att konsten förekommer i nya format. Min bild är att unga (de under 30) konstnärer är antingen lata eller splittrade. De väljer inget hantverk och bemästrar det - det viktigaste är konceptet bakom och inte resultatet. Den personliga utvecklingen osv. osv.

Personlig utveckling är ungefär det värsta jag vet. Personlig utveckling har inget egenvärde. Det enda som har ett värde är resultatet. Kan man aldrig genomföra något vettigt, oberoende av hur mycket kunskap man besitter - så finns det inget värde i det. Men det är inte det som har förmedlats till de som är i min ålder och yngre. Spännande många slänger sig fortfarande med "personlig utveckling", som om det vore det ultimata. Att ständigt utvecklas. Vilket det också är - om man faktiskt gör något med sin nyvunna kunskap.

Många ungas leverne idag blir därmed som en misstolkning på vad de något äldre menade. Därigenom blir drivna unga människor betraktade som passiva, energin som de har, går till den personliga utvecklingen och till att bygga ett ego som inte matchar verkligheten. De har aldrig frågat sig själva vad de ska med all denna personliga utveckling till - men de har accepterat att det är något bra.

Och kanske är forumdöden ett resultat av det. Storvuxna egon, som inte accepterar andra världsbilder än deras själv (och därigenom ju inte behöver diskutera saker). Kanske är det en produkt av renodlad passivitet/lathet. 



Kanske var forum bara en fluga bland oss som vet bättre.