Det börjar nu närma sig ett år sedan jag plockade ihop min Windows-dator, och tilltänkta redigeringsstation för att komplettera min åldrade iMac. Till en början hade jag svårt för ganska mycket i Windows. Jag har fortfarande ganska mycket att klaga på. Men många av dessa nackdelar börjar blekna i jämförelse med de konkreta problem som blir alltmer påtagligt med Apples dito.

På senare tid har jag upplevt mer och mer problem med Mac, det känns som att Apple har nån typ av bakomliggande agenda att alla enheter ska uppdateras och bli successivt långsammare. För att man ska köpa nya då, såklart. Inkompatibilitet mellan versioner är en tillhörande aspekt. Ex. om jag klipper något i senaste fcpx och lägger över det till min iMac så säger den "nej, uppdatera", detsamma med Pages eller typ vilka Apple-program som helst (utom kalendern, som tur var). Det räcker såklart inte att uppdatera programmen, utan för att uppdatera dessa måste man ha det senaste OS:et, något de blivit allt mer nitiska med, med åren. Anledningen att jag inte uppdaterar är förstås att jag vet att det skulle göra iMacen snudd-på obrukbar, då även min SSD-utrustade MBP blev märkbart långsammare med senaste OS:et. Det är inget jag upplevt med uppdateringar i Windows hittills.

Och konstigt vore det väl om det vore så. Även om jag har upplevt den känslan, även med Windows. Exempelvis när Vista kom - som hoggade upp extremt mycket prestanda för funktioner som ingen ville ha. För Windows har ju, som ekosystem, inte någon dominerande plats på marknaden direkt. Vanliga dödliga köper knappt stationära datorer längre, och ska man ha laptop, ska man ha Mac - typ. Sån har jargongen varit.

Det Microsoft håller på att bygga upp tycker jag är högst intressant. Nyutannonserade Surface book eller vad den nu hette imponerar föga då det känns som att de bara kopierar Apple med slimmad design och tveksam prestanda. Men det visar ändå på nån typ av uppvaknande. Windows försöker bli mer sexigt och användarvänligt. Samtidigt som det har en backend som Apple inte kan matcha. Och dessutom jobbar på cshell, som ska tillåta fulla versioner av Windows på alla typer av enheter.

Jag hade en Lumia ett tag. Windows Phone 7 tror jag det var på den. Jag gillade det för vad det var, men hårdvaran var väl inte det bästa. Det snackades då om WP8, men det kom aldrig. Det snackades om kompatibilitet med en massa appar, men det kom aldrig. Nu har det gått fyra år och det har knappt ens rört sig framåt. Men nån typ av renässans verkar ju vara på gång, så antagligen är det inte (alltför) långt bort att man lanserar telefoner som känns som del av ett och samma ekosystem. Gör man det så har man inte bara matchat Apple, utan också gått om, i min mening.

Apple har liksom börjat röra sig från det de själva stod för - enkelhet. Det är inte så jävla mycket jag tycker är enklare inom Apple-ekosystemet längre. Tvärtom. Det kanske är för att jag börjar använda alltmer funktioner som Apple helt enkelt inte stöder bra, och som om man hade ett val, gärna hade hållit sig borta ifrån. Typ som att konfigurera NAS:ar eller skrivare över nätverk.

Jag tycker fortfarande att en Mac, i sig. Säg, en MBP, är rätt bra valuta för pengarna. Kvalitetsdator som tål fanimej allt, är rapp, och knappt degraderas över tid (om man inte uppdaterar OS mer än två versioner). Jag har haft med min på nattklubbar (för ljusstyrning), ut i skogen på filminspelningar, till möten, på resor och what not. En ruggigt bra "slit och släng"-dator, och då menar jag inte i bemärkelsen att man faktiskt skrotar den, utan snarare att den tål att hänga med när man jobbar med "saker", som jag.

Å andra sidan, ska man ha en bärbar dator att klippa film på där man jobbar likt på en stationär, men tar med sig den dit man åker, så är ju en mindre välkonstruerad Asus med bättre prestanda, sannolikt det mer prismedvetna valet.

Jag är en av de som alltid nojjat över vad som ska ändå med Apple efter Steve Jobs bortgång. Vilken i min mening också blivit mer och mer påtaglig. Det har inte hänt så mycket anmärkningsvärt de senaste fem åren, som det gjorde de fem åren innan, eller ens de fem åren innan iPhone kom. Det enda jag tycker de gjort bra var att släppa iPhone SE - det var för mig ett givet köp. Men det var inte innovativt nånstans, utan bara praktiskt utifrån min egen vardag. Jag vill helt enkelt inte ha en Android, för där finns inget som uppfyller mina kriterier: Litet format, hög kvalitet/spec, plattformsoberoende ekosystem. Om det är MS eller Apple som står bakom är egentligen irrelevant, bara det är det bästa valet för mig.

För fem år sen hade jag aldrig trott att jag skulle säga det här, men just nu känns det mer sannolikt att det ekosystemet är just Windows. Iom. tilltänkt flytt för vidare studier kommer jag sannolikt skaffa en Windows-laptop redan till hösten. När/om jag emigrerar helt och skaffar en telefon beror nog mest på hur Microsoft gör sina val framöver. Men just nu känns det nästan som att Windows är den plattform jag kommer vilja vara del av i framtiden, och där Macen får existera utanpå som ett komplement - istället.

Jag har nu jobbat med videoproduktion som huvudsyssla i nästan två år. Det är ca. sju år sen jag fick mitt första jobb inom mediesfären. Ja, mitt första jobb överhuvudtaget. Under den här tiden har jag varit både hel- och deltidsanställd - frilans/egenföretagare. Jobbat i ett 50-tal företags-/reklamproduktioner, ett antal musikvideor, en handfull dokumentärer och därtill laddat upp närmare 200 Youtube-videor sett över 11 års tid. Kort och gott har jag plöjt ner en del tid på detta.

99% av det jag gjort är dock totalt meningslöst. Jag kan bara nämna två produktioner jag varit inblandad i som fyllt något som helst syfte - inspirerat till något vettigt och gjort skillnad mer än i stunden. Båda har nått ut till en ytterst smal publik och avtrycket i förhållande till arbetsinsats är knappast försvarbart.

De senaste två åren har jag blivit alltmer cynisk, vilket nådde sin kulmen i höstas när jag sa: "allt som görs är skit", i ett telefonsamtal med en frilansarvän. Han skrattade till lite nervöst och tyckte det var en sund inställning för någon som jobbade med film.

Jag har hört det alltför många gånger, hos produktionsbolag som beställare - det tas inspiration från det som är bra, men oftast görs det från helt fel håll. Som om någon på allvar tror att en snygg kameraåkning kommer rädda en usel och framstressad intervju. Att skapa sånt som är fint tar tid. Vilket tycks närmast omöjligt att ta till sig förvissa. Självklart är det en ren kunskapsfråga - man förstår inte vad man ska lägga tiden på.

På samma tema jobbade jag för någon månad sen på en musikvideo, där jag på inspelningsplats blev varse om att artist och dansare inte hade förberett någon koreografi. Det fanns som en förväntan på att "det där löser ju videokillarna". Jag var bara en simpel gaffer (ljussättare) på den produktionen, så för mig kvittar det. Men som regissör/producent hade jag vänt i dörren på första produktionsmötet om de jag jobbade med hade den inställningen.

Det är så mycket meningslöst som produceras, att man lika gärna kan göra det totalt anspråkslöst och uppnå syftet, hellre än att "producera" content. Jag har på den vägen blivit smått förälskad i lo-fi-trenden, där man bara rippar diverse Youtube-videor/annat som är helt out of context och så visar det sig att de passar alldeles perfekt för att lyfta känslan man vill lyfta.

Ett par exempel:
https://www.youtube.com/watch?v=Jbf1EtLP7s4
https://www.youtube.com/watch?v=o7fgUDJ8KHY

Skillnaden mellan det, och det vi gör. Det jag gör. Är att det vi gör är totalt själlöst och produceras enbart efter befintliga mallar, man kopierar det som gjorts. Det blir tillrättalagt och stelt, och tjänar inget syfte. Förmodligen inte ens för beställaren ifråga. Företagsfilm är ett jävla slukhål och jag misstänker att enda anledningen det finns till för att marknadsföringsavdelningarna ska få mer cash uppifrån.

Tittar man åt TV- och långfilmsbranschen så vågar jag påstå att det är exakt samma situation. Samma content produceras om och om igen. Men förpackas på andra sätt så att även nyare generationer kan ta till sig av berättelserna. Skillnaden mot företagsfilm är bara att det finns en gnutta passion i det.

Jaha, vad är det för fel med det då? - Tänker väl du nu. Förmodligen inget. Det är väl bara mänskligt att vara enfaldig. Men hela den här illusionen av att det var en innovativ och kreativ värld man gav sig in i är som borta. Det är kanske 1% (om ens det) av alla verksamma som jobbar under såna premisser i dagsläget. Det produceras för mycket content och kompetensen är inte vass nog för att hålla tempot med det som gjort branschen så stor.

Content is king, som man sa i början på 2000-talet. Det har aldrig varit mer sant för mig. Jag är idag uppriktigt sagt mer intresserad av kattvideor på Youtube än att se på välproducerade TV-program. Det sagt, så tror jag inte att det alltid kommer vara så, utan hellre att det helt enkelt bara är så för att ingen idag producerar det content jag (och många andra) är uppriktigt intresserad av att se på - eller producera för den delen.

Jag har därför bestämt mig för att än en gång börja studera. Med förhoppningen att träffa fler entreprenörsskallar. Ta mig vidare till en bransch där det finns mer opportunity och/eller knäcka koden till the human mind och producera världens bästa reklamfilmer. Blygsamma ambitioner.

Nej, men jag vill kunna jobba mer autonomt helt enkelt, ta risker och göra min grej i större utsträckning. Färga av mig på det jag gör. Det kanske inte går som jag vill, men jag lär åtminstone prova. I värsta fall kan jag alltid falla tillbaka på att producera det som ingen vill se. Inte ens jag själv.

Det är än en gång påsk och som vanligt så firar jag inte nämnvärt, har aldrig riktigt sett poängen med "publika högtider", vilket jag under vuxet liv tagit fasta på. Istället har jag spelat en del spel, och kanske framförallt ett väldigt specifikt spel: Final Fantasy XIV.

Det var för några veckor sen det utannonserades att de släppte på 14-dagars-spärren på deras trial. Jag var inte sen med att ta vara på det. Faktum var att jag var så pass snabb att jag inte kunde logga in på mitt gamla Trial-konto, utan var tvungen att öppna upp ett helt nytt. Två dagar senare köpte jag det - vilket är högst märkligt iom. att jag provat spelet tidigare och inte riktigt fastnat.

Nu är jag lvl 43 på min main-klass och har spenderat ca. 70 timmar med spelet. Smått absurt i mina mått mätt, då det var längesen jag spelade så mycket som jag gjort de senaste veckorna. Inte sedan jag tog mina första stapplande steg i WoW år 2006 kan jag minnas att jag varit såhär fast i ett MMO, och då har jag ändå provat de flesta som släppts sen dess.

De element som länge höll mig borta var att combat kändes stelt då jag testade det tidigare (på PS3), att grafiken var direkt hiskelig, och att allt var något fruktansvärt rörigt och... för mycket. Men efter att ha härdats i BDO som varit mitt go to-MMO det senaste året, så kändes åtminstone inte sistnämnda så påtagligt. Grafiken är däremot fortfarande "konstig" - för jag kan inte påstå att den är dålig, men den känns i alla fall opolerad. De stela striderna känns inte lika farliga på PC, men de har också som blivit en del av charmen.

Och det är nog det som håller mig kvar. Spelet är charmigt, nostalgidoftande och... bra. Det känns lagom genomtänkt och påminner lite om att vara tillbaka i ett äldre MMO i vissa avseenden, medan det är modernt i "rätt" avseenden. De långa dialogerna tvingar som ner en i ett lägre tempo och det blir inte så level-centric, communityn är även den trevlig och det var faktiskt längesen jag i ett spel kände mig välkommen att gå fram och hälsa på en helt främmande person - fråga vad den sysslar med och så vidare. Det som Blizzard och Arenanet med "framgång" byggt bort ur deras resp. spel.

En annan trevlig aspekt är att det känns precis som Final Fantasy. Åtminstone som de mellan-gamla spelen (tänk IX, X). Möjligen är storyn inte lika vass, men det väger upp i andra aspekter och även om jag tycker att man missat många möjligheter att designa en helt fantastisk spelvärld, så är den i alla fall delvis rätt schyst.

Det återstår att se hur länge jag blir kvar, men sannolikt kommer jag att köpa Heavensward och dra igenom storyn där då den ska vara något alldeles extra. Det är dock en bit kvar tills jag når dit och skulle jag falla ur, så kommer jag inte känna att varken tid eller pengar varit dåligt investerade!

Har du provat/spelar FFXIV?

Jag är egentligen bisarrt trött på gamla spel i ny kostym. Det är nog de flesta av oss med tanke på hur det såg ut i slutet av förra generationen och början av nuvarande. Där grafiskt uppiffade versioner av spel pumpades ut i överflöd.

Men idag såg jag nåt i mitt nyhetsflöde som till en början fick mig i extas, för att sedan övergå till en mer ljummen nivå av glädje.

Ett litet företag kallat Artomatix är tydligen i slutskedet på att ta fram sin mjukvara för att skala upp texturer med hjälp av AI. Precis, AI. En akronym som nu närmast har tagit över VR:s plats bland i allmänhet överanvända termer på internet.

Läs här, så slipper jag förklara:
http://www.cgchannel.com/2017/03/artomatix-unveils-style-transfer-service-for-games-artists/

Jag har på känn att det här kommer leda till en massa half-assed remakes pushade av opportunistiska utgivare och riskkapitalister, där man tänker att man kastar in några tusenlappar i projekten, låter några stackare sitta och skala upp alla texturer för att sedan släppa det med gameplay a la dåtid. Och därefter hoppas på det bästa med digitala släpp.

I de bästa av världar så görs det dock ordentligt ändå, och ses som ett verktyg bland många som kan effektivisera skapandeprocessen.

Spännande teknik hur som helst och jag kommer nog prova det bara för provandets skull om tillfälle ges.

Har du någon remake som du saknar eller känner du att marknaden är mättad?

Jag börjar med en uppmaning. Sätt igång den här låten innan du börjar läsa:
https://www.youtube.com/watch?v=dTCrBr1EYV8

Jag fick ett sånt där ryck. Nu, nyss. För ett par timmar sen. Att göra en liten revisit i ett av mina favoritspel någonsin. Guild Wars. Jag loggade in och det var som väntat stendött. Varenda stad innehöll förvisso spelare, men det uppgick inte i mer än ett par stycken. Jag bestämde mig således för att bara turnera runt till några av mina favoritställen från den tiden jag spelade. Och tog några bilder som jag jag tänkte bjuda på här tillsammans med denna text.

Det är smått sanslöst ändå. Mitt konto är snart 11 år gammalt. GW1 var mitt första MMO som jag betalade för. Runescape var det allra första. Jag var 12 år då. Fick det rekommenderat av en spelare i just Runescape som också gick under namnet Guildwars. Det var en spännande tid på något sätt. Jag hade för bara kanske några månader sen fått min första "egna" dator. Många spelserier jag aldrig kommit kontakt med på PS1, PS2 eller Gamecube fanns alltså att utforska. Tiderna ser helt klart annorlunda ut nu, då spelutbudet är nästan homogent mellan alla plattformar. Spel är också något annat idag, tycker jag. Det ska ha en bred appeal och vara "belönande" att spela (allt finns också digitalt - är lätt att ta reda på; upplevelsen att köpa spel i stort är helt enkelt något annat). I synnerhet just MMORPG är en genre som jag tycker har tappar fotfästet. Både by design och community-mässigt.

Guild Wars är dock ett vakuum. Orört. Och i stort sett precis som det var på den tiden jag spelade det mer aktivt, minus alla spelare då. De släppte en tvåa, istället för att patcha upp originalet. Får jag säga mitt så tycker jag dock att GW1 är långt mer vackert. Miljöerna, designen, fantasirikedomen och kanske framförallt musiken är det som bidrar. Ett av mina starkaste RP-minnen någonsin kommer ifrån GW1. Som 12-åring satte jag närmast gråten i halsen när den vackra staden jag började i - föll i ett krig, och byttes ut mot aska, ruiner och mörk musik. Minns att klockan var typ 21-22 och min mamma i samma stund kom in och sa åt mig att gå och lägga mig. Jag höll med - jag vågade knappt ens spela mer. Guild Wars var starkt för sin tid. Och jag har faktiskt inte stött på ett MMO som överträffat det i just "helhetskänsla" sedan dess.

Vi har nog alla såna där spel. Som vi håller extra kärt, både mer och mindre konventionella titlar. Spel som vi minns tillbaka på som vackra och för alltid vandrar i med nostalgi-glasögon därefter.

Rayman, FFXIII och Metroid Prime är ytterligare några såna titlar för mig. Det spelar ingen roll att det gått 20 år sedan release för vissa spel och att de tekniskt sett släpat efter abnormt mycket. Man väljer att bortse från det, och ser dem på samma sätt som man gjorde då - när de kom.

Skillnaden mellan dessa titlar och Guild Wars är dock att GW kommer stängas ner en dag. Det kommer stängas ner och jag kommer aldrig någonsin igen kunna gå in och spela. Så det är alltid med visst vemod jag stänger ner spelet. Även om jag egentligen har spelat det ut till leda och förmodligen aldrig kommer att "spela" spelet igen. Så är det ändå alldeles underbart att gå in och nostalgi-vandra runt, lyssna på musiken och ta in atmosfären.

Vilket är det vackraste spelet du vet?