Ja, och nu leker livet. <3

Det var nämligen ingenting jag direkt hade räknat med för några år sedan att jag skulle känna såhär. Men för lite drygt en vecka sedan kom jag nämligen till insikt om att jag älskar och vara 30 år. Jag hade redan i unga år mer eller mindre fasat för den här siffran av diverse olika anledningar, åldersnoja bland annat.

Men inte längre!

Även om jag inte direkt kan sätta fingret på exakt vad det är som känns så himla bra med att vara just 30 år så spelar det ingen roll. Det är en underbar känsla och det är för mig viktigast. Jag tror den här insikten beror på att jag känner harmoni och lycka över vart jag befinner mig i mitt liv. Om mindre än 2 månader fyller jag dessutom 31. Still fabulous though.

Med detta sagt vill jag önska alla läsare en trevlig helg!

Det här var ett spel som jag började spela strax innan sommaren i år och jag har redan hunnit spela 114 timmar. Det kanske inte låter som mycket men det är det för mig.

Förutom Don't Starve Together så är det bara World Of Warcraft som jag har spelat mer av. Som längst har jag överlevt fram till dag 74 och nu vågar jag knappt spela mer på den gubben eftersom jag inte vill dö. Det är väl det enda negativa med hela spelet och i längden väldigt segt. För när du dör, och det gör man lätt, så startar hela spelet om och man får börja om från början. Som sagt, det blir segt i längden

Men annars tycker jag spelet är roligt och spelar det gärna när jag får lite tid över. Är det någon annan som har Don't Starve Together och vad tycker ni isåfall?

Det tar svetten till en helt ny nivå.

Och jag gillar det. Gymmet är fortfarande roligt att gå till men att träna tillsammans med militären gör att man anstränger sig mycket mer än vad man någonsin skulle ha gjort annars. Det bästa är att alla gör utefter sin egna förmåga vilket gör det lättare, även om träningen i sig är så jobbig så man bara vill lägga sig ner och dö X antal gånger. Samtidigt blir man såklart peppad av mannen som står i uniform och halvskriker åt oss att: kom igen nu, kämpa!

Hela den här historien började väldigt oskyldigt i form av en julklapp till lillasyrran. Jag tyckte att hon som ändå har gjort lumpen kanske saknade militären och behövde helt enkelt lite extra träning. Och helt plötsligt så drog hon med mig på det hela. Så var verkligen inte planen från början.

Men jag klagar inte. Det har varit roligt att få träna med militären och göra något annorlunda. Vi får se om vi ska fortsätta med det nu när julklappen är slut. Är det någon av er som har provat på det och vad tyckte ni isf?

...blev en kryssning med M/S Birka!

Jag brukar nämligen inte fira min födelsedag. Det känns så omständigt och framförallt onödigt. Varför dra ihop en massa folk bara för att fira att man har blivit ett år äldre? Det är inte som det var när man var liten.

De senaste 10 åren har jag haft drop-in för familj och släkt på födelsedagen. Jag ser till att vara hemma och har en hemma-spa dag och vill folk komma så är de hjärtligt välkomna annars så kvittar det. När folk har frågat -ska du inte ha kalas när du fyller år? så har jag svarat -jodå, när jag fyller 30! På så sett har jag kunnat undvika denna prestation av att bjuda hem folk.

Tills i år såklart då jag fyllde 30 år. Och då blev det ett kalas som hette duga! Jag hyrde en lokal med tillhörande personal och dukning m.m. (allt för att underlätta för mig själv) och vi blev totalt 35 pers som deltog. Kalaset blev väldigt uppskattat av nära och kära!

Vad ska man då önska sig? Jag som aldrig brukar önska mig något eftersom jag aldrig bjuder på något. Efter mycket funderande och tänkande ville jag satsa på en upplevelse.

Nu äntligen har jag genomfört min upplevelse (eftersom jag hade kalaset på min födelsedag den 2 januari 2015). Det var bland den bästa resan jag gjort någonsin. Ett minne för livet helt klart. Rekomenderas starkt!

Så nu kan jag slappna av vad gäller att fira min födelsedag. Nästa gång är om 10 år igen, hehe. Hur brukar ni fira era födelsedagar och vad önskar ni er då?

Usch och fy för att vara sjuk. Det är inte roligt. Fick dessutom diarré vilket jag inte haft på flera år. Rekomenderas EJ!

Men fördelen med att vara hemma och sjuk är ju att man kan kolla på film hela dagen lång. Och eftersom jag älskar film så passar det bra, i måttliga mängder såklart.

Nyligen köpte jag tre filmer på blueray, Edge of Tomorrow, Knocked Up och Anne Franks dagbok. Den sistnämnda filmen tänkte jag se idag men den visade sig både vara svartvit, närmare tre timmar lång och gjord 1959. Där tappade jag intresset. Vem orkar se en film som är gjord på -50 talet?

Någon gång ska jag se den såklart. Varför skulle man köpa filmen annars? Dessutom är jag lite smått förtjust i verklighetsbaserade filmer mest pga att det har hänt. Kanske inte på samma sätt de skildrar i filmen men ändå.

Är det någon av er som har sett Anne Franks Dagbok och har några åsikter?