Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Årets tveklöst bästa sommarprat

Årets tveklöst bästa sommarprat

För det mesta är ju egentligen Sommar i P1 rent dravel. De allra flesta sommarpratare är förutsägbara och ofta blir det så förbaskat kladdigt och med tusen musikavbrott per sommarprat förloras lite av min illusion. Jag vill ju befinna mig i berättelsen, men istället får den ett plötsligt avbrott och på bara någon sekund spelas det Mando Diao i öronen på mig (döda mig). Ändå återvänder jag varje år och lyssnar medan jag tränar, reser eller solar min likbleka kropp. För det är ju svårt att inte bli lite piggare av det nostalgiska ledmotivet.

Det är bara ett fåtal sommarpratare jag medvetet ignorerat i år. De allra flesta har, som väntat, varit ganska dåliga och jag begriper inte varför jag inte stängde av under Isabella Löwengrips självbelåtna och skrytiga prat. Ett fåtal har dock varit riktigt bra och har du inte lyssnat på något av årets sommarprat skulle jag vilja rekommendera Magnus Ranstorp, Anne Ramberg, Hamid Zafar, Leif Östling och slutligen Emma Frans. Sistnämnda levererar det bästa hittills.

Jag har alltid uppskattat Emma Frans som känns som en frisk fläkt på Twitter där hon duktigt varierar mellan komik och vetenskap. Hennes sommarprat består dock inte lika mycket av komik utan istället riktas rampljuset åt vetenskap, faktaresistens (bland annat om antivaccin) och en mycket berörande sekvens om hennes mardrömslika förlossning och dess efterföljder. Ja, jag skulle nog ljuga om jag sa att jag inte var på gränsen till tårar framåt slutet. Nu har förvisso inte alla sommarprat släpps ännu (duh!) men ska du lyssna på ett sommarprat nu på sommarlovet eller semestern - så är det just detta!

Vilket har varit din favorit i år?

Spider-Man: Far From Home var trevlig

Spider-Man: Far From Home var trevlig

Precis som min eminenta kollega Kim Orremark påpekade i sin blogg så var det smärtsamt att som ett enormt fan av Spider-Man, inte kunna kunna se den på premiären. Anledningen är helt enkelt att jag varit på lite av en minisemester där jag firat min kära mors födelsedag. Så idag kom jag hem till Växjö igen och med detsamma begav jag mig in mot stan för att se nästa visning av Spider-Man: Far From Home. Som vanligt ska jag skona er från spoilers så oroa er inte för att denna text ska ruinera din upplevelse.

Spider-Man: Homecoming var underbar (9/10, från mig) och därmed kändes det på förhand osannolikt att uppföljaren skulle toppa den. Far From Home är dessutom allt som många förknippar med en uppföljare. Större, mer explosiv och farligare hot. I Spider-Man: Far From Home känns det på sätt och vis som en rimlig riktning men det känns även som att författarna vill berätta fler historier där flera sidospår inte får den uppmärksamhet som de förtjänar. Förvisso är det typiskt Peter att behöva lämna saker halvfärdigt för att rädda dagen men i Far From Home känns det lite som ett billigt knep att expandera hans liv för fortsatta filmer. Något jag känner att man likaväl hade kunnat avvakta med för att inte göra denna film så rörig som den ofta är. Inte bättre blir det av att filmens första halva är en snarkfest utan dess like där det inte alls händer mycket och när filmen väl kickar igång är den slut snabbare än jag vill.

Filmens stjärna stavas dock inte Spider-Man. Filmens stjärna stavas Mysterio, men utan att gå in på detaljer så avstår jag från att berätta mer om honom. För precis som att Thanos stal rampljuset i Avengers: Infinity War, så stjäl Mysterio rampljuset här och jag vill att du får uppleva det själv. Humorn väger också upp filmen och går direkt i fotspåren på föregångaren som balanserade humorn och allvaret alldeles utmärkt.

Har du tänkt att se Spider-Man: Far From Home ser jag absolut ingen anledning för att du ska ändra dig. Däremot ska du inte förvänta dig lika hög kvalitet som Spider-Man: Homecoming. Mitt betyg landar på 7/10.

Vi korar Spider-Mans bästa skurkar

This post is tagged as: Spider-Man, Comics, Marvel

I slutet av våren korade vi vad vi anser vara Marvels bästa hjältar (30-21/20-11/10-1). Listan toppades (såklart) av Spider-Man och en del av motiveringen var att han hade det bästa fiendegalleriet. Så lagom till premiären av Spider-Man: Far From Home har vi nu korat de tio bästa skurkarna som Spidey stått öga mot öga med. Du läser listan här på sajten i början av veckan!

Hur hade du rankat spindelns tio bästa skurkar?

Vi korar Spider-Mans bästa skurkar

Lamslagen av Chernobyl

Precis som så många andra såg jag första avsnittet av Chernobyl när det landade på HBO Nordic i början av maj. Redan där var hyllningskören enorm och jag tyckte knappast det var dåligt men jag var inte beredd att hylla det riktigt än. Ungefär då tog min gratismånad av HBO Nordic slut (som jag använde för att se sista horribla säsongen av Game of Thrones) och därmed upphörde mitt tittande. Jag ville dock se mer men fastnade istället framför andra filmer och TV-serier. Någon vecka senare var jag hemma hos min mor och far och hjälpte då bland annat pappan min att fixa en gratisperiod för att också se sista säsongen av Game of Thrones. Sedan dess har jag snyltat lite på användarkontot och såg därför de fyra resterande episoderna av Chernobyl i veckan. Och. Det. Var. Magiskt.

Jag är ju en historienörd utan dess like och till hösten påbörjar jag historia som mitt andrahandsämne som ämneslärare. Därför var det en självklarhet att jag ville se serien och efter det första avsnittet, som återigen var bra, tog det verkligen fart. För efter det kunde jag inte sluta titta. Chernobyl lyckas på ett utomordentligt sätt pricka in den dystra atmosfären, politikernas självsäkerhet, skuggningen, rädslan och lidandet som olyckan medförde. Dessutom uppskattade jag verkligen att serien på många sätt omfamnade den där ryska atmosfären som Andrei Tarkovsky eller Andrey Zvyagintsev har i sina filmer. Utan den där atmosfären blir Ryssland genast mindre intressant och det fungerar på samma sätt som att atmosfären i Let Me In omedelbart förstörde filmen eftersom den inte kunde nå upp till samma nivå som Låt Den Rätte Komma In.

Sista avsnittet såg jag igår förmiddag, precis innan midsommarfirandet skulle tas vid. Något som naturligtvis inte var en bra idé eftersom jag hade svårt att tänka på annat efteråt. Jag var verkligen lamslagen av serien. Lamslagen av dess briljans. Heck! Jag blev nästan provocerad när jag frågade mitt sällskap om de sett serien på vilket de svarade att de hade det och att den var ''rätt bra''. Jag har sedan jag såg klart Breaking Bad hävdat att det är den bästa TV-serien som gjorts men nu har jag börjat tvivla på detta. Nu undrar jag om inte Chernobyl är den bästa TV-serien jag sett.

Lamslagen av Chernobyl

Marvels Netflix-era är över (och slutade katastrofalt)

Sista säsongen av Jessica Jones släpptes som bekant förra fredagen och jag skulle väl ljuga om jag sa att jag såg fram emot den. Detta med tanke på att den andra säsongen var så sanslöst medioker men även eftersom andra säsongen av Luke Cage, Iron Fist och The Punisher (med en alltid lika usel Bernthal) lämnade mig irriterad. Daredevil är väl den enda av serierna som jag tyckte höll en någorlunda hög nivå ända in i kaklet. För nu är det slut, ju. Det blir inga fler Netflix-producerade serier av Marvels karaktärer och med tanke på seriernas kvalitet de senaste säsongerna är det väl kanske lika bra.

För att vara en Marvel-entusiast utan dess like tog det relativt lång tid för mig att se klart sista säsongen av Jessica Jones. Igår såg jag dock klart det sista avsnittet och fastän författarna visste att det inte skulle bli mer och att man därmed hade chansen att runda av på ett snyggt sätt så blundade man för den möjligheten. Den tredje säsongen var nämligen kass från första till sista avsnittet. Dels verkar inte manusförfattarna ha förstått vilken urbota trist karaktär Trish Walker är och det förblir därför en gåta hur denna säsong kunde fokusera så mycket på henne. Inte bättre blir det av att Rachael Taylor inte kan skådespela för fem öre och att hennes australienska accent tränger igenom från stund till stund.

Sedan har vi detektiven Eddy Costa som av någon anledning dykt upp i serien utan något ordentligt syfte. Plötsligt står han utanför Jessicas lägenhet (som ett creep) för att tala om något för henne och sedan försvinna därifrån. En telefon tycks han inte veta vad det är. Jeri Hogarth är en annan karaktär som författarna verkar ha glömt bort helt och hållet som numera enbart är en miserabel karaktär som tappat all empati efter att han blivit diagnosticerad med ALS. Allt trattar ner i handlingar som varken är logiska eller rimliga för karaktären och hade det inte varit för att detta var sista säsongen hade jag aldrig sett mer än tre avsnitt (som mest).

Nej, har du inte sett sista säsongen ännu kan jag tipsa dig om att strunta i det. Se Chernobyl på HBO Nordic istället. Eller Barry. Eller gå ut i solen. Köp en glass. Ärligt talat - gör vad du vill, men börja inte titta på den här serien om du inte vill slösa bort din dyrbara sommartid.

Marvels Netflix-era är över (och slutade katastrofalt)