Captain Marvel var...

rätt bra, ändå. Förhandsmaterialet har knappast fått mig att dansa av längtan och jag såg därför aldrig jättemycket fram emot Captain Marvel. Självklart var jag ändå och såg den igår och jag gillade den. Brie Larson kändes klockren i rollen som Carol Danvers och jag älskade buddy cop-stilen mellan henne och Nick Fury. Jag tyckte dessutom att filmens politiska budskap var helt lagom och kunde därför uppskatta de feministiska inslagen som inte på något vis kändes krystade. För är det något jag varit trött på så är det den infekterade politiken som Black Panther och Captain Marvel drabbats av och anser inte den höra hemma här.

Vad jag inte riktigt gillade med Captain Marvel är att man som tittare känner sig inslängd någonstans mitt i berättelsen. Jag hade istället velat se mer av Carols förflutna än ett par tillbakablickar som inte varar i längre än ett par sekunder. Därtill hade jag velat se henne bli en del av Kree och få en vidare förståelse av hennes relation till Yon-Rogg, Minn-Erva och andra karaktärer av Kree-folket. Jag vill dock inte kliva in i spoilerterritorium och avstår därför från att utveckla mina argument till detta.

Så nej, jag håller väl inte riktigt med min kollega Sunken som menade att filmen rockade. Det är dock en bra film som passar alldeles utmärkt som underhållning i detta ruskiga vårväder som dragit in över landet. Ett självklart val av biofilm inför premiären av Avengers: Endgame i april.

7/10