It Can't Be For Nothing

Just nu finns det inget spel jag suktar mer efter än The Last of Us Part II. Jag tänker på det dagligen. Men det återstår cirka tre månader till lansering, ju. Därför (och på grund av allmän speltorka) har jag lirat en massa The Last of Us den senaste månaden och försökt kamma hem den där platina-trofén och i lördags hände det. Äntligen.

Jag har sedan en lång tid tillbaka redan kammat hem samtliga troféer från enspelarläget men då det tar så fruktansvärt lång tid att samla troféerna i onlineläget har jag aldrig riktigt tagit mig tid att göra det. Att klara både eldflugeresan och jägarresan kräver trots allt att man lirar 168 matcher och då jag tidigare råkat bli av med mina överlevare har jag fått börja om och troligtvis lirat 200 matcher vid det här laget. Det är en himla tur att onlineläget i The Last of Us faktiskt är bra och välbalanserat, för annars hade jag nog aldrig orkat med det. När jag nu har samlat ihop de två troféerna kommer jag däremot inte att återvända till onlineläget.

Fastän jag nu kammat hem platina är jag dock inte riktigt färdig, och med tanke på att det återstår tre månader innan uppföljaren släpps har jag ju lite tid på mig. För i helgen påbörjade jag nämligen en ny genomspelning (den sjätte, skulle jag tro) men denna gång försöker jag ge mig på realistisk svårighetsgrad och det är, som väntat, apsvårt. Ungefär lika svårt som det är för Jonas att inte dricka kaffe minst en gång i timmen eller för Petter att inte sluka ett paket mandelkubb om det finns i närheten. Snudd på omöjligt, helt enkelt. Men nu har jag nått stranden så det börjar ta sig, ändå.