Efter att cirka tiotusen regissörer blivit erbjudna att regissera Ant-Man och tackat nej snabbt därefter så har Marvel nu lyckats att hitta en regissör. Peyton Reed är nu mannen som ska regissera superhjältefilmen. Reed har tidigare gjort filmerna Yes Man, The Break-Up och ett par andra. Reed är då ingen regissör som är lika bra som Wright men jag gillar Yes Man. Dock har han gjort en och annan skitfilm så jag blir inte så superpepp på filmen trots att de hittat en regissör. Samtidigt tycks det vara så att Marvel vill bestämma så pass mycket själva och göra filmen enligt deras egna vision så de styr upp det hela om det är så att inte Reed kan göra det. För att Marvel vill bestämma över den här filmen har vi lärt oss sen Wright's avhopp.

Så nu får vi väl se om det här håller i sig hela vägen och inte byter regissör efter två veckor igen. Vad tycker ni själva om valet av regissör?

Jag är en filmnörd utan dess like och ser nu för tiden på precis allt. I nuläget har jag satt betyg på 342 titlar på IMDb och då är inte klassiska Disneyfilmer och annat dylikt inräknade då det känns så svårt att sätta betyg på dem i huvudet. Bara den här veckan har jag kollat City of God, Seven Samurai och The Grand Budapest Hotel. Alla bra filmer, men är någon av dem det bästa jag sett? För nu tänkte jag nämligen göra en lista på mina absoluta favoritfilmer. Vilket inte är helt enkelt då jag på IMDb har 22 titlar (varav två är serier) som jag belönat med betyget 10/10. Alltså ska dessa halveras. Jag kommer i slutet också berätta vilka titlar jag belönat med en tia. Håll i er!

10. Schindler's List
I fjol blev denna magiska rulle 20 år gammal och än idag så står den sig som något av det bästa jag sett i filmväg och jag skulle vilja säga att detta troligtvis är det bästa som Steven Spielberg åstadkommit. Jag är jätteförtjust i historia och älskar att se filmer som utspelar sig i det förflutna. Under det gångna året i skolan har jag slitit för att nå upp till ett A i ämnet och inte för att bevisa att jag är bäst utan för att tycker allt är så intressant och älskar att fördjupa mig i det. Andra världskriget är då en tid som jag alltid varit intresserad av och när jag för första gången såg Schindler's List så verkade det inte finnas något stopp för mina tårar. Schindler's tal inför judarna i slutet är en omöjlighet att inte bli berörd av. Det här är en tid som bara inte går att glömma. Att se alla judar stappla runt för att sedan stupa i filmen är så hemskt att se och jag tycker verkligen att man lyckades med atmosfären av de koncentrationslägren som var med i filmen.

9. Gladiator
Även den här filmen har mitt intresse för historia fallit för. Romarriket var en otroligt intressant tid och jag påminns av det varje gång jag ser eller spelar något från epoken, oavsett om filmen eller spelet är bra eller dåligt. I Ryse tokälskade jag det och likaså i filmen Pompeii som förvisso sög men som ändå hade en trevlig scen med gladiatorer och slavar. Filmen Gladiator överträffar dock allting annat och bjuder på en fängslande historia från start till slut. Scenen när Maximus finner sin fru och son brutalt mördad är så hemsk och Crowe's skådespeleri är minst sagt perfekt just då. Gladiatorscenerna är även dem så himla bra gjorda och bjuder på spänning genom hela fighterna. För att inte tala om den allra sista. Värt att nämna är också att musiken i den här filmen är bland det bästa som har gjorts. Hatten av, Hans Zimmer.

Det har sina fördelar att vara liten. Alla älskar att gosa med dig, alla älskar att ge dig uppmärksamhet, inga läxor, inget jobb - allt känns bara allmänt skönt. Dock har ni säkert alla minst en speciell mardröm från när ni var små. En dröm som än idag skrämmer er. Personligen minns jag en då jag var ensam hemma med min lillebror som då inte ens var ett år. Någon form av zombies hade tagit sig in i mitt hus och jag ville bara gömma mig men min lillebror skulle då bli tagen. Jag sprang därför mot honom och sprang mot dörren där jag möttes av flera hundratals zombies på min trädgård. Mer än så minns jag inte men den var otäck nog minns jag. Nu har jag på sätt och vis fått återuppleva denna fasa som man förr hade.

Det nya spelet Among The Sleep släpptes nyligen som jag idag har spelat igenom. Ett spel där du tar kontrollen som en bebis och får följa honom genom en natt full av hemska monster och kusliga miljöer. Du börjar spelet mitt på blanka dan och får möta din främsta kompis, din nallebjörn. Troligtvis har alla haft ett särskilt gosedjur och det har även den här babyn. Med hjälp av sin fantasi kan även björnen prata och gå och även lysa upp din miljö om du kramar honom hårt när mörkret faller in.

Dagen varar ej för alltid och snart är det dags för din mor att stoppa om dig och säga godnatt. Det är nu som farorna väntar. Huset är tomt och ligger i ett evigt mörker och din mamma är plötsligt helt borta. Somliga kanske var tvungna att be mamma eller pappa titta under sängen eller i garderoben efter monster innan de kunde somna. I Among The Sleep verkar det som att alla fantasimonster har samlats på ett och samma ställe. Ibland inbillar man sig att kläder är monster, bollar studsar ned för trappen, dörrar slås igen och du kan inte göra någonting annat än att gömma dig. Du är ju trots allt bara en bebis och det enda du kan göra är att gå och krypa.

Spelet är ett skräckspel som ska få dig att minnas alla de mardrömmar du hade som liten och på nytt upptäcka alla de hemskheter som skrämde en som liten. Dock är det mestadels miljön som är allmänt kuslig och ljuden. Då och då kan man höra en kvinna nynna och sjunga lite på trollmors vaggvisa. Det finns även två sorters monster som kan vara obehagliga att möta men dessa är några man snabbt inte räds åt längre. Till skillnad från Amnesia: The Dark Descent ser de monstena otäcka ut och slår dig medan dessa mer ser ut som Groot från Guardians of the Galaxy och en man med ämbetsdräkt.

Handlingen må inte vara så djup till en början men till slutet så tar den fart och den lämnar en väldigt berörd och i några frågetecken. Exakt vad tänker jag inte gå in på då jag rekommenderar alla att spela det här då det är en mysig skräckhistoria som inte alltid är så läskig utan mer psykologiskt. Lite som Alan Wake. Spelet känns ändå väldigt unik då man får se allt ur en bebis perspektiv vilket är något jag aldrig tidigare upplevt.

Plussidan
+ Kul spelidé
+ Trevlig story
+ Lagom långt
+ Atmosfäriskt

Minussidan
- Inte alltid så läskigt
- Enkla pussel

Mitt betyg: 7/10

En film som inte fått så mycket uppmärksamhet ännu är Doctor Strange. Ni som var riktigt uppmärksamma när ni såg Captain America: The Winter Soldier hörde hans namn nämnas vid en sekvens då Steve, Falcon & Natasha förhör en viss karaktär i filmen. Att göra en film med Doctor Strange har varit på tal ett bra tag men vi kan säkert räkna med att vi har en film med honom om ungefär två år nu.

Scott Derrickson som regisserade succéskräcken Sinister från 2012 ska nu axla rollen som regissör av Marvel's nya projekt. Sinister är bara en av flera skräckfilmen som karln har regisserat så det ska bli intressant att se om han kan göra någonting bra av något som inte tillhör skräckgenren. Precis som Ant-Man så är Doctor Strange en relativt okänd person för de icke-insatta så jag hoppas att de båda karaktärerna får skina på bioduken snart så att fler får lära känna dem.

Men nu när Robert Downey. Jr är upptagen som Iron Man så vet jag inte alls vem som skulle kunna passa in som Stephen Strange.

(Spoilers)

Och så var ännu ett avsnitt av den fantastiska serien Game of Thrones sedd. Efter ett kort uppehåll var det riktigt skönt att åter igen komma hem, slänga av sig väskan, koka kaffe (massor av kaffe) och avnjuta ännu ett grymt avsnitt. För det ska sägas att detta avsnitt mycket väl kan vara säsongens starkare. Trots mina glädjeskutt och glädjevrål efter The Lion and the Rose så är The Mountain and the Viper lite vassare.

Det var välkommet att någonting utöver det vanliga skedde med Grey Worm och det ska bli riktigt intressant att följa just hans nyfunna lust för kärlek. Detta och Daenerys scener var för en gångs skull väldigt starka då jag tycker att hennes scener har varit de slöaste under hela säsongen. Jag har alltid uppskattat Ser Jorah så det var en aning jobbigt när Daenerys nu hotade att dräpa honom om han inte omedelbart lämnade staden.

Sen kommer vi till Sansas och Lord Baelish del som också levererade efter förra veckans sköna avsnitt. Jag är nog den enda i min umgängeskrets som faktiskt tycker om Sansa. Många tycker att hon är gnällig och dryg medan jag sympatiserar med henne väldigt mycket då hon ända sen hon lämnade Winterfell inte varit fast i någonting annat en ett helvete. Jag har länge sett fram emot att hon ska återupphämta sig och ta för sig lite mer och det känns som att hon är på gång att göra det nu. Hon har bestämt sig för att gå över till hennes farbrors sida och är längre inte så vemodig och osäker om vad hon vill göra.

Sen kommer vi till höjdpunkten av avsnittet. Striden mellan Gregor Clegane och Oberyn Martell. Tyrion är min absoluta favoritkaraktär i hela serien och jag skulle bli helt förkrossad om han nu faktiskt försvinner ur serien. Därför var denna fight extra nervig. Dessutom tycker jag att Oberyn varit ett fantastiskt bra tillskott till serien och skådespelaren Pedro Pascal har gjort ett utmärkt jobb att göra en intressant karaktär.

Jag gick in med tanken att detta skulle gå vägen men allt eftersom Oberyn lekte runt med Clegane kändes det som att det här är alldeles för lätt. Det här kan omöjligt vara den strid man försökt att bygga upp inför. Oberyns försök att få Gregor att erkänna mordet och våldtäkten av hans syster var det som verkligen gjorde striden mer intressant jämfört med de andra men det var också det som skulle förstöra allt. Oberyn ville att alla skulle höra det och därmed kasta skit på Tywin. Det märktes att det var så viktigt för honom men när han blev allt för upptagen med att få en bekännelse ur Gregor så tappade han fokus, lät Gregor fälla honom till marken och brutalt köra in sina tummar i ögonen på honom och sedan krossa hans skalle.

Oberyn är härmed död vilket får mig att känna mig tom. Jag älskade ju han som karaktär och hade hoppats på att få se mer utav honom och vad som gör mig ännu mer nervös är att Tyrion's liv är ännu mer i fara än förut. Vad vi nu får hoppas på är att Jaime gör någonting åt saken och friar sin bror på något sätt. En vecka känns plötsligt väldigt långt bort och jag kan knappt bärga tills det är dags igen och se hur det går. Inte bara för Tyrion utan även för Arya, Sansa och Theon.