Jag älskar ju Bob Dylan (om någon av er inte redan kände till det). Verkligen älskar. Så sent som i fredags kväll såg jag I'm Not There som på sina ställen är fullkomligt briljant och på andra ställen lite... mindre bra. Idag släppte Netflix hur som helst trailern för deras kommande dokumentär Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story by Martin Scorsese. Bara det faktum att det kommer en dokumentär om Dylan är ju mustigt nog men när den dessutom görs av Scorsese blir man ju ännu mer längtansfull. Jag kommer sitta bänkad den 12 juni, kommer du?

Länk till trailern!

Med utgångspunkt i Petters blogg där han uttryckte sin avsky för Captain Marvel utbröt en ganska livad diskussion mellan mig, Petter och André L (även kallad Lammet) igår. Fanboy-anklagelser och pikar flög hejvilt (som vi är så vana vid) och jag vet ju trots allt att jag har rätt i slutändan. Så därför tänkte jag nu berätta hur min personliga lista från sämst till bäst ser ut. Here goes nathink!

(22) Thor: The Dark World
Jag tror egentligen att någon förklaring är överflödig här. Uppföljaren till Thor hade helt enkelt en usel skurk och en berättelse som snabbt får en att börja gäspa.

(21) Iron Man 2
Det var väl knappast en enkel sak att släppa en bra uppföljare till Iron Man, men Jon Favreau lyckades verkligen inte alls med hjältens andra film. Både Whiplash och Justin Hammer var två skurkar som man snabbt glömde efteråt och som man helst aldrig vill se återvända igen. Dessutom anser jag att Demon in a Bottle (som filmen löst baseras på) inte fick ett så stort utrymme som jag hade hoppats på.

(20) Avengers: Age of Ultron
Jag lider här lite med Joss Whedon som tvingades göra saker som han egentligen inte ville. Istället talade Marvel om hur saker och ting skulle ske och det hela föll pladask i slutändan. Jag hoppas dock verkligen att Ultron någon gång återvänder för än har han inte gjorts rättvisa.

(19) Thor
Thor hade sina ljusa stunder här och där men i slutändan är det en ganska trött film som endast klarar sig på grund av Chris Hemsworths charm. Det var en film som etablerade mycket nytt i Marvels cinematiska universum men som film i sig finns här inte mycket att älska.

(18) Thor: Ragnarok
Jag var ju så förbaskat längtansfull inför premiären av Ragnarok som Taika Waititi regisserade. Han är ju trots allt en briljant karl, men däremot kan inget i denna film beskrivas som briljant. Istället är den ojämn, lite för rolig och manuset förblir något av det sämsta i Marvels filmhistoria, tyvärr.

(17) Black Panther
Det är kanske något av en kontroversiell åsikt men nog är inte Black Panther en perfekt film som många vill få det till. Jag gillar Killmonger och även Klaues medverkan men det enda jag kan tänka på när jag tänker på filmen är den vedervärdiga finalen och den brutalt usla CGI:n...

(16) Captain Marvel
Det är trist ändå att Captain Marvel, som ska bli filmuniversumets nya frontfigur, inte fick en så grandios entré som jag hade önskat. Den funkar, men jag har ännu inte kunnat acceptera Skrulls riktiga syfte, att man kastade Kree-historian genom fönstret och att Carols relation med sin pappa ignorerades. Här fanns mycket mer potential...

(15) Captain America: The First Avenger
Steves entré var en ganska så bra sådan, om du frågar mig. Många hatade honom efter filmen och tyckte han var endimensionell men jag tyckte det var en solid start på hans resa. Precis som med Captain Marvel fanns här dock massvis med potential som aldrig utnyttjades.

(14) Doctor Strange
Jag drar mig inte för att säga att Doctor Strange är ett visuellt mästerverk. Däremot är den ganska så basic vad det gäller att berätta en ursprungshistoria och i efterhand har filmen snabbt runnit av mig. Jag gillar ändå Stephens utveckling till att bli den han är i slutet och ser mycket fram emot uppföljaren.

(13) Ant-Man and the Wasp
Jag älskade ju den första filmen tack vare ljuvlig komik och underbar leverans från Paul Rudd. Tvåan hade mycket av detta också men dras ned av en rätt så medioker skurk.

(12) The Incredible Hulk
Jag och Petter är ganska ensamma om att uppskatta The Incredible Hulk men jag skäms knappast för det. Trots problemen som den kantades av så är den riktigt underhållande och våldsam med en superb Norton i huvudrollen.

(11) Ant-Man
Det var väl få som räknade med att Ant-Man skulle bli en sådan succéfilm och jag älskade verkligen den. Humorn var briljant, Yellowjacket var härligt ostig och jag gillade heist-känslan som filmen utstrålade.

(10) Iron Man 3
Jag är inte lika kritisk till Shane Blacks film som många andra är. Jag tycker den känns mänsklig och jag gillar slutet där Tony offrar allt han håller kärt och som stått i vägen för hans relation med Pepper. Dock kan Mandarins roll diskuteras, såklart.

(9) Iron Man
Filmen som startade allt är väl långt ifrån den bästa, men det är en toppenbra ursprungshistoria som satte tonen för de kommande äventyren. Robert Downey Jr. var verkligen superb som Tony och ett genidrag av Marvel.

(8) Guardians of the Galaxy Vol. 2
Jag är inte alls lika fientligt inställd till tvåan som många andra är. Inte heller har jag något problem med Ego som ur ett biologiskt perspektiv kändes naturligt. Dessutom uppskattar jag att filmen bättre fokuserar på de olika Guardians än den tidigare filmen gjorde (som mest introducerade dem).

(7) Spider-Man: Homecoming
Efter en problematisk bakgrund för spindeln kom äntligen en film som spöade alla tidigare filmer på fingrarna. Tom Holland var kanon i rollen som Peter Parker och jag diggade Michael Keatons Vulture. Därtill var det härligt att se att Jon Watts lade stort fokus på high school som trots allt är en stor del av Peters tidiga liv som Spider-Man.

(6) The Avengers
Det kändes nästan overkligt när Marvels hjältar samlade sig 2012 för att besegra Loki och hans Chitauri-invasion. Joss Whedon lyckades på ett utmärkt sätt illustrera hjältarnas olikheter vilket gav upphov till finfina scener (Iron Man vs. Thor, Tonys och Steves fientliga inställning till varandra eller varför inte scenen när Bruce går loss som Hulk på hellicarriern?)...

(5) Guardians of the Galaxy
Prisa James Gunn! Detta underbara rymdäventyr blev snabbt en favorit hos mig som med utmärkt humor och fenomenala karaktärer tog ett stenhårt grepp om mig och vägrade släppa taget. Precis som i The Avengers lyckades Gunn här skapa ett härligt gäng bestående av ett gäng skitstövlar som känner väldigt lite (eller ingenting) för någon annan än dem själva.

(4) Avengers: Infinity War
Fjolårets största film var, utan tvekan Infinity War. Hade det inte varit för den miserabla sekvensen där Thor skaffar sig stormbreakern med hjälp av en hopplös Dinklage hade maxbetyg delats ut här. Den största behållningen förblir dock Thanos som är Marvels (och kanske filmhistoriens) bästa skurk.

(3) Captain America: Civil War
Jag är ju svag för både Cap och Iron Man och deras olikheter. Därför var jag överlycklig när detta äntligen kulminerades i Civil War där de en gång för alla gick skilda vägar och inget kom att bli som förr därefter. När Tony får reda på vad Bucky gjorde mot hans föräldrar och en otrolig strid utbryts ryser jag något sanslöst och jag gör detsamma under den lekfulla och härliga striden på flygplatsen.

(2) Captain America: Winter Soldier
Det är lite av ett dött lopp mellan andra- och förstaplats här. Det är trots allt sanslöst svårt att jämföra två så olika filmer men i denna stund får Winter Soldier efter en lång tid se sig besegrad. Detta är dock en suverän film som känns som en utmärkt spionthriller. Och fightscenerna... Herr-e-guuuuud!

(1) Avengers: Endgame
Avengers: Endgame är för mig ett mästerverk. Dock betyder inte det att den är felfri! Åh-nej. Jag är trots allt kluven över Thors förändring men samtidigt finns det så mycket annat i filmen som för mig som fan får dessa brister att blekna. Avengers Assemble-scenen, Tonys sista andetag, begravning, Tonys återvändo till jorden, avrättningen av Thanos... Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Jag glömde andas flera gånger under Endgame och för mig är det nog. Hatten av!

Efter att ha bockat av ännu en hektisk vecka så här på slutet av terminen blev jag spontant sugen på att ge mig iväg på bio i fredags. Intresset var dock inte särskilt stort för varken Detective Pikachu eller Aladdin och sällskapet var inte sugen på att se om Avengers: Endgame (madness!). Mest intresserad var jag nog av Brightburn men jag anpassade mig efter sällskapet och vi kikade därför istället på Detective Pikachu som var ganska så trevlig, ändå.

Jag var ett otroligt stort fan av Pokémon som liten och blev som barn på nytt när Pokémon Go lanserades. När det sedan avslöjades att en film om Pikachu skulle bli av med Ryan Reynolds i huvudrollen blev jag snabbt nyfiken och har längtat sedan dess. Som familjefilm är den verkligen suverän och underhåller konstant och som fan kan man njuta lite extra av alla referenser och att se gamla Pokémon väckas till liv på bioduken. Det går dock inte undkomma det faktum att Ryan Reynolds är filmens största behållning och tack vare honom känns mycket av dialogen improviserad och därför väldigt rolig (och många gånger inte så barnvänlig). Jag gladdes även lite extra att filmen hämtade inspiration från Pokémon-filmen från 1998 som jag såg om femtioelva gånger som liten skitunge.

Har du någon ledig tid framöver och vill ta med dig sonen eller dottern din (eller vem som helst för den delen) på bio så kan jag varmt rekommendera Detective Pikachu. Det är en härlig film som trots sina uppenbara brister har mycket hjärta och som snabbt sätter ett leende på dina läppar.

7/10

Jag har varit relativt tyst om mina tankar om sista säsongen av Game of Thrones. Det har varit tillräckligt med gnäll och jag har i många fall hållit med om den starka kritiken och har således inte känt något behov av att rikta samma kritik igen. Dock finner jag det så sanslöst löjligt att samma typ av ''fans'' som hatade Star Wars: The Last Jedi även startar en namnlista för att göra om hela säsongen av Game of Thrones. Det förblir helt bisarrt för mig och det kommer såklart aldrig bli något av det. Ibland får man helt enkelt gilla läget och inse att saker och ting inte blev som man hade tänkt sig, och jorden slutar inte snurra för det.

Nu är Game of Thrones hur som helst slut och jag är på något vis glad över det. För med tanke på hur mediokra de senaste säsongerna varit har intresset för serien dalat. Med tanke på att ämnet är så pass känsligt tänker jag däremot inte gå in på detalj vad jag tyckte gjorde slutet till ett så uselt sådant. Jag kan dock säga att allt kändes forcerat och det märks att författarna varit jäktade att knyta ihop säcken så fort som möjligt för att börja på nya projekt. Flera karaktärers berättelser lämnades oavslutade och flera tidigare händelser saknade syfte i slutändan vilket fick mig att känna mig lurad när eftertexterna rullade. En gång höll jag Game of Thrones som min favoritserie, men idag kan jag inte ens säga att den platsar på min topp fem, vilket jag sörjer. Serien förtjänade ett bättre avslut än så här och intresset för en spin-off-serie är därför helt borta.

Vad tyckte du om slutet?

Jag vet att varken Marvel Ultimate Alliance eller uppföljaren är några mästerverk. Långt ifrån. Tvåan går väl knappt ens att beskrivas som ett bra spel. Ändå har jag sedan tvåan lanserades sett fram emot en uppföljare. När det för många år sedan ryktades om att ett tredje spel i serien var under utveckling blev jag såklart förhoppningsfull. När Team Ninja visade upp deras Nintendo Switch-exklusiva uppföljare i början av året blev jag dock besviken. För det här var inte alls vad jag hade väntat mig.

Till att börja med hade jag velat se ett toksnyggt spel med grafik i toppklass. Istället ser det inte särskilt snyggt ut alls och jag gillar inte alls den tecknade stilen som får det att känna väldigt barnvänligt. Fortsättningsvis känns det urvattnat att basera spelet på Black Order och infinity stones när vi precis har avslutat The Infinity Saga i Marvels filmuniversum. Det känns som ett fegt val och jag hade mycket hellre sett en mer komplicerad berättelse som tvåan försökte sig på (som baserades på Civil War). Jag tycker dessutom att spelet i sig ser... tråkigt ut. Game Informer har under de senaste dagarna släppt exklusiva förhandstittar från spelet där striderna utspelar sig innanför barriärer som skapar en klaustrofobi hos mig. I de tidigare spelen kunde man ju kasta explosiva föremål och slå in fiender i fraktlådor och mycket annat, men här känns det väldigt tomt.

Avslutningsvis sörjer jag att spelet blir konsolexklusivt. Samtliga spel i serien har släppts till alla format men nu blir jag tvungen att lira det på Nintendo Switch (om jag nu kommer göra det). Det känns även som att konsolens kapacitet gjort att spelet inte ser så förbaskat tjusigt. För ärligt talat ser inte trean snyggare ut än den uppfräschade versionen av tvåan gör (som släpptes 2016). Spelets karaktärsgalleri och spelmekanik ser dock fenomenalt ut och av denna anledning kommer jag inte döma ut spelet riktigt än. Dock kommer det krävas mycket av Team Ninja för att övertala mig att detta är ett bra spel.