Det är dags att lägga upp fötterna och kanske ta något gott att dricka/äta. Det är fredag och betyder att det är dags för veckans fredagstips. Till dig som läser önskar jag en riktigt trevlig helg!

Joe
Precis som alla andra har jag inte mycket gott att säga om Nicholas Cage. Han har verkligen inte gjort något vidare i filmväg de senaste åren, men filmen Joe är ändå ett undantag. Där spelar han Joe som är arbetsledare för en grupp som dödar träd. Under ett av jobbpassen kommer 15-åriga Gary dit och ber om ett jobb. Gary lever med en familj som ständigt kämpar för att få mat i magen och har därför flyttat runt i hela sitt liv. Hans far är dessutom grovt alkoholiserad och det dröjer inte länge förrän han drar sig till Joe istället. Han är dock långt ifrån en bra fadersfigur.

Jag hade inte särskilt stora förhoppningar inför filmen men blev positivt överraskad av den. Nicholas Cage är verkligen suverän i rollen som Joe och det är synd att hemlösa Gary Poulter (Garys pappa) hittades död kort innan filmens premiär. Han gjorde nämligen också en bra insats, trots noll erfarenheter av skådespel. Den som förväntar sig en fartfylld actionfilm kommer dock bli rätt besviken på Joe. Har man tålamod för en långsam (men ändå spännande) film så borde man i vilket fall som helst kika in den. David Gordon Green har inte gjort något bättre än detta.

Jag är inget fan av vare sig fotboll, Linnea Henriksson eller Gyllene Tider. Årets VM-låt är dock något av det sämsta jag har hört någonsin. Att Gyllene Tider inte har insett att det är dags att lägga ned musiken för gott är för mig ett stort mysterium. Att denna låt fick grönt ljus är däremot ett ännu större mysterium. Bäst när det gäller är titeln på VM-låten och redan där är det ju en enda stor lögn. Det brukar ju vara då vi är som allra sämst.

När vi träffades i vimlet
Det var ett hat trick att minnas
Jag kom från farmarlaget
Du var populär
Du sa du älskade fotboll
Jag såg en sol igenom fönstret
Hur kan man låtsas att det regnar
När du ser ut så där?

Så lyder alltså låtens första vers och det är ju brutalt värdelöst rakt igenom. Inte blir det bättre av att Per Gessle börjar sjunga ''dääääÄÄÄääÄÄÄääRRrr''. Jag kommer troligtvis inte kika på så mycket fotboll i sommar oavsett men får jag höra den här låten en gång till kommer jag se rött. Det är en sak som är säker.

Lyssna på egen risk.

Avengers: Infinity War har verkligen stulit all uppmärksamhet den här våren. Jag fullkomligt älskade Deadpool och borde därför varit hur laddad som helst inför uppföljaren men inte ett minsta sug har jag känt. Jag höll till och med på att glömma att premiären var idag men lyckades som tur var komma på det i mitt filosoferande under morgonduschen.

Jag kan väl redan nu konstatera att uppföljaren inte toppar originalet. Första filmen kom en lång väg på att kännas originell men till tvåan känns inte mycket originellt längre. Istället känner jag att jag har sett det här förr. I de allra flesta fallen fungerar det dock och jag, tillsammans med resten av biobesökarna, skrattade rejält under de två timmarna. Som väntat landar inte varje skämt så väl som Reynolds och kompani hade räknat med, men med en film som är proppad med så många skämt gör det mig inte särskilt mycket heller. Ryan är fortfarande lika fantastisk som Deadpool och jag känner mig dessutom riktigt nöjd med Thanos, eller jag menar Josh Brolin, i rollen som Cable. Deadpool 2 är egentligen mer av samma men underhöll mig ordentligt. Frågan är om en tredje gång kommer vara lika rolig om samma skämt återupprepas.

Har du sett den?

Det är dags att lägga upp fötterna och kanske ta något gott att dricka/äta. Det är fredag och betyder att det är dags för veckans fredagstips. Till dig som läser önskar jag en riktigt trevlig helg!

Training Day

Jag är inget större fan av Antoine Fuqua. Gillade varken Brooklyn's Finest, The Equalizer eller nyversionen av The Magnificent Seven. Jag har inte mycket gott att säga om David Ayer heller som utöver den sämsta DCEU-filmen hittills levererat hemska filmer så som Fury. Men! Training Day har herrarna lyckats bra med. Riktigt, jäkla bra. Jake (Ethan Hawke) börjar nytt jobb som narkotikapolis och blir placerad tillsammans med Alonzo (Denzel Washington) och det jobb som han sett fram emot så mycket blir snart ett liv han nästan vill fly från.

Oscarsbelönade Training Day är en riktigt tajt thriller där Ethan Hawke och Denzel Washington levererar riktigt bra skådespel i roller som annars inte är särskilt intressanta. Fuqua greppar verkligen tag om en från första scen och vägrar släppa taget om en. Filmen fullkomligt kryllar av scener där man nästan glömmer att andas (kortspelsscenen bland annat) och det är en film som jag återkommer till med jämna mellanrum. Jag sörjer det faktum att varken Ayer eller Fuqua lyckats nå samma klass som man gjorde i den snart tjugo års gamla filmen. Har du inte sett den så bör du, utöver att skämmas lite, se den omedelbart.

Det är dags att lägga upp fötterna och kanske ta något gott att dricka/äta. Det är fredag och betyder att det är dags för veckans fredagstips. Till dig som läser önskar jag en riktigt trevlig helg!

Kodachrome

Netflix briljerar sällan med deras egna filmer. Det finns dock ett par filmer de lyckats bra med och Kodachrome, en av deras senaste, var faktiskt oförväntat bra. I den möter vi Matt Ryder (Jason Sudeikis) som riskerar att förlora sitt jobb om han inte kan skriva ett kontrakt med ett särskilt band. Samtidigt dyker en främmande människa upp på hans kontor (Elizabeth Olsen) som hävdar att hans pappa (Ed Harris) bara har några dagar kvar att leva och att han vill ta med sig sin son på en sista resa tillsammans för att lämna in foton på ett fotolabb i Kansas. Eftersom de båda avskyr varandra förblir det ett mysterium för Matt varför hans pappa ens vill ha med honom på en resa som knappast är definitionen av en härlig road trip.

Kodachrome är egentligen inte särskilt märkvärdig men för de som bara vill slappna av efter en intensiv vecka kan definitivt finna underhållning i denna dramaberättelse. Det bjuds inte på några särskilda överraskningar men filmen lyckas ändå med det den vill åstadkomma. Framför allt slutet är välskrivet och frambringade en enorm gåshud hos mig. Elizabeth Olsen, Jason Sudeikis och Ed Harris gör alla ett fenomenalt jobb och jag ser fram emot att se vad regissören Mark Raso tar sig an framöver.