Det finns inte mycket jag gillar med Danmark. Visst, det kan smaka med dansk korv och Thomas Vinterberg och Susanne Bier är ju verkligen inga pjåkiga regissörer. Sen får jag däremot anstränga mig för att komma på saker jag genuint gillar. The Rain går hur som helst upp på Netflix nu på fredag och trots det danska språket ser det ju riktigt intressant ut. Jag är, som jag nämnt tidigare, svag för postapokalyptisk fiktion och ser därför väldigt mycket fram emot serien där regnet medför ett virus som dödar alla som kommer i kontakt med det. Tänker du kolla?

Giv mig bare en lille smule pølse!!!!

Jag har sagt det förr. Thor: Ragnarok är en okej film. Trots favoritregissör, duktiga skådespelare och läckert soundtrack kan jag dock inte bortse från det faktum att det egentligen är en ganska slarvigt skriven (men underhållande) film. Detta har jag redan skrivit om men nu efter premiären av Avengers: Infinity War fortsätter den irritera mig. Om du väljer att läsa mina åsikter så varnar jag dig däremot för spoilers från Thor: Ragnarok och Avengers: Infinity War.

Chris Hemsworth besitter en oerhört bra komisk tajming, det vill eller kan jag inte ta ifrån honom. Den är briljant på alla sätt och vis och var bland extremt få saker jag gillade i nyversionen av Ghostbusters. Den utnyttjades också flitigt i Thor: Ragnarok men på gott och ont, om du frågar mig. Jag var nämligen oerhört besviken på att Thor visade brist på känslor i filmen och frågade inte ens efter sina döda kompisar som han vuxit upp med, krigat med, skrattat med, supit sig full med. Inte ens när stormen lagt sig fäller han en tår eller hyllar dem på något sätt. Istället skojas det friskt men när Avengers: Infinity War släppts är det sån oerhört märklig personlighetsförändring.

Efter att Loki dräpts mitt framför ögonen, Hulken blir utklassad av Thanos och Heimdall drar sitt sista andetag ser man hatet i Thor. Det gjorde man förvisso när Odin gick bort också men skillnaden här är att hatet och sorgen fortfarande finns kvar. I farkosten med Groot och Rocket fäller han till och med en tår. Allt detta är suveränt men det är också dessa bitar jag saknade i Thor: Ragnarok. Jag förstår att det är helt olika regissörer och att man därmed för in sin egna tolkning av karaktärerna men jag anser att denna är lite för märklig. Händelserna i Infinity War utspelar sig trots allt bara minuter efter Thor: Ragnarok och det är som om Thor hunnit bli en helt ny människa sen dess.

Mitt andra problem som uppkom med den senaste filmen är vapnet. När åskguden inlett slaget mot Hela och blir förnedrad återvänder han till Odin. Hans pappa berättar då att hammaren inte är hans kraftkälla och att han inte behöver den för att besegra Hela. Notera åter igen att detta händer minuter innan Infinity War börjar. Vad är det första Thor tänker efter att han mött Thanos? Han måste ha ett vapen! Det är som om han helt glömt vad Odin sa till honom och egentligen är hela anledningen att skaffa ett nytt vapen för att kunna slunga yxan mot Thanos i slutet.

Sista grejen jag vill kommentera är verkligen bagatellartad men ögonlappen... Varför tog man bort den? Den fick honom att se mycket bättre ut.

Det är dags att lägga upp fötterna och kanske ta något gott att dricka/äta. Det är fredag och betyder att det är dags för veckans fredagstips. Till dig som läser önskar jag en riktigt trevlig helg!

This is England

Ibland är det viktigt att spola tillbaka tiden för att återuppleva diverse kultfilmer. Ett av åren man bör spola tillbaka tiden till är 2006 då den fenomenala filmen This is England gavs ut. För dig som inte sett den handlar den om Shaun. En mobbad, men rebellisk kille som går igenom en minst sagt tuff period i livet. Av en slump bekantar han sig med ett skinheadgäng med den generösa och omtänksamma Woody (Joseph Gilgun) som boss. Snabbt utvecklas en nära vänskap till gänget och det dröjer inte länge förrän Shaun även finner kärleken.

Bitvis är detta en riktigt härlig feel good-rulle men även en allvarlig film. Allt är inte guld och gröna skogar framåt andra halvan av filmen när vit makt blir en väsentlig del av berättelsen och att se hur det påverkar Shaun är hjärtskärande. Även slutet är av toppkvalitet som sent kommer att glömmas. Utöver den fantastiskt välskrivna berättelsen spelar även Thomas Turgoose rollen som Shaun sanslöst bra och är man Preacher-fan är det svårt att inte le lite fånigt varje gång Joseph Gilgun är i bild.

Jag minns fortfarande den där kvällen i oktober för fyra år sedan. Kenny och jag var på besök i Kalmar för att kika på Gone Girl och när vi efteråt klev ut i höstmörkret var det som att kliva in i en helt ny värld. Marvel hade nämligen avslöjat sina planer för de kommande åren och vi blev alldeles kollriga när vi högt för varandra läste om Inhumans, Doctor Strange, Black Panther, Captain Marvel och Avengers: Infinity War. Det var för främmande folk ingen vacker syn, men det var en stund fylld av eufori. Nu, fyra år senare, är tiden kommen. Imorgon anländer Thanos för att ge våra hjältar den tuffaste striden de hittills stött på.

Bara tanken av att jag om exakt 24 timmar ska se filmen som jag väntat så länge på gör mig alldeles tokig. Har du inte läst om mina drömmar och funderingar ännu så tycker jag du ska göra det, och även dela med dig av dina egna spekulationer. Imorgon 17:30 kommer jag ta med mig sanslöst mycket popcorn och dricka och mysa ned mig rejält i biosalongen. Frågan är om du också ska det?

Det är dags att lägga upp fötterna och kanske ta något gott att dricka/äta. Det är fredag och betyder att det är dags för veckans fredagstips. Till dig som läser önskar jag en riktigt trevlig helg!

Laggies

Jag var på förhand mycket skeptisk till denna romantiska komedi, men för ett tag sedan kikade jag ändå på den. För dig som inte har hört talas om den förut handlar den om Megan, spelad av Keira Knightley, som genomgår en 30-årskris när hennes pojkvän friar till henne. Som ett resultat av detta sticker hon iväg en vecka och bosätter sig hos sin nyfunna vän som råkar vara endast 16 år gammal.

Är du ute efter en film som okontrollerat får dig att småflina så kan jag varmt rekommendera dig att kika på Laggies i helgen (eller senare, om solen hindrar dig). Det är en helmysig film som levererar en ganska så klyschig men ändå underhållande berättelse. Keira Knightley är dessutom suverän i rollen som Megan och det är svårt att inte avguda Sam Rockwell i rollen som Chloë Grace Moretz pappa.