Alla har sett hur barn dansar, runt midsommar stången kanske, eller hemma i vardagsrummet, när dom dansar som att det inte finns något, de finns inga väggar i rummet, de finns ingen som ser på, inte ens barnen som dansar finns, ingen musik, inget existerar bara ren frihet och extasy.

Nu kan jag inte säga att jag är personen som är den lyckligaste varelsen i världen (ganska så mycket åt det motsatta håll) Men som dennis Leary säger, Happiness comes in small doses folks. It's a cigarette butt, or a chocolate chip cookie or a five second orgasm. You come, you smoke the butt you eat the cookie you go to sleep wake up and go back to fucking work the next morning. Kan med handne på hjärtat säga att de är mitt ordspråk, de är sanningen och livet i ett nötskal. Men de där små tillfällena när allt är bra då? När kommer dom?

Jag var ute en kväll, träffade lite nya människor och hamnade på en tokiga festen där folk halsade vin och skrek till slavarna att de skulle hämta med, sedan så började alla dansa, det var de vildaste någonsin, det var folk överallt (inte nog i baren) folk sprang runt i långa klänningar och fina kostymer och söp och dansade, alla hade en natt att minnas för livet, om de inte hade halsat de där sista flaskorna vin i alla fall.

Måste säga att jag har varit på mycket fester i mitt liv, och discotek, klubbar, barer, krogar you name it, jag har suttit i en tvättstuga med. Men den här kvällen, i det här stora huset mitt ute på en ö, den festen var den mest originela jag varit med om. Folk dansade i klungar och med varandra, de dansade vals, bugg, några bara hoppade och vissa skakade rumpa som att dom viste vad dom gjorde. Vissa låtsades få anfall och bara sprattlade och några få kunde faktiskt dansa. Men inte en enda hade blicken eller stilen som skrek jag är fri, jag är äntligen fri från allt och ingenting förutom lycka finns kvar.

Nu är de lite så att man faktiskt aldrig ser den här blicken, visst på små barn som jag nämnde tidigare. De som är äldre blir pessimistiska/knarkande/rökande/drickande/vegitarianer/ politiker whatever, och de inser att livet inte är frihet, där du kan dansa på den gröna ängen och bara känna en underbar lycka, det går bara inte, de är för mycket problem, det är krig och förstörelse, det är folk som äter kött och det finns folk som vill ta allt från dig. Alla har sina problem och alla tänker på dem, hela tiden.

Medans jag vandrade runt på den här festen så såg jag en massa ungar som bara försökte döda sin lever och ja.. Ha så kul man kan ha, de levde som att det var den sista dagen i livet och morgondagen fanns inte. Men ändå hade ingen blicken av extrem lycka i sig de hade bara den allmänt glada blicken som man får av alkohol ruset eller som man får när man ser ett roligt program på tv. Och visst var alla glada, jag såg inte en enda person som inte måde bra, vi hade fått god mat, och vinet hade varit gratis så varför inte vara lycklig egentligen?

Nu är jag inte någon stor drickare i allmänhet, visst kan jag ta en för mycket när jag är med nära vänner och vi har en helt underbar kväll, och nog tycker jag det är kul att få vara någon annan som alla andra människor, men det är just det, man måste få vara någon annan ibland, inte alltid, absolut inte varje helg och är helt otänkbart att vara det varje dag. Men det bästa som jag vet, de är att vara nykter, speciellt när man är på sådana här ställen, jag kände en handfull personer, och de flesta hade jag just träffat. Nu är de så att jag (som de flesta andra) är lite orolig när man är med nya personer, ochvill ha full kontroll, men det är inte bara det som får en att vilja vara nykter. Utan jag upplevde en helt ny sak, jag ville suga in så mycket av miljön, människorna och stämningen jag kunde. Och folk som säger att man inte kan ha kul utan alkohol har bara varit på fel fester, för jag hade ett av mitt livs bästa kväll på den här festen, helt nykter.

Jag hade inte en tanke på att de va någon annan som va nykter den här kvällen, jag menar, var ju en stor fest där alla ville bli fulla, jag hade inte något emot de, folk var trevliga och hade kul och de är allt som krävs för en lyckad fest, jag gick ner på toaletten och folk hälsade vid urinalen medans dom pissade som bara fulla killar gör (därbland jag ibland inte något jag är stolt över men de händer) toaletten blev en mötesplats där männen pratade om kvinnor och vilka som va snygga och vem som skulle hem med vem, hur vissa var och hur vissa borde vara, de var en miljö enbart för män, där män kunde vara sig själva och vara praktsvin och känsliga utan att någon brydde sig.

När jag kommer ut från toan så går jag in på dansgolvet igen, folk drog i en och ville dansa, jag dansade med en stor kille och några tjejer i en stor klunga ett tag och sedan så gick jag vidare för att se vad jag kunde hitta för spännande i den här ny miljön, då såg jag henne, hon hade en grön klänning och blundade och tittade upp mot taket, hon höll sin klänning i sin högra hand och bara snurrade runt, utan skor och utan ett bekymmer i värden, de måste ha varit den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv, hon var de där barnet som lekt på gräset för 14 år sedan och känt ultimat lycka, och hon var den människan, den enda människan, som lyckats hålla kvar den lyckan i sig, och få ut det den här kvällen igen. Just då, den sekunden, var jag lyckligare än jag någonsin varit, och jag tror att flickan i den gröna klänningen var det med.

Är du rädd för att dö? Frågade Gustav sin morfar.
Gustav är bara 7 år och han vet inte så mycket om livet, men hans farfar dog för 6 månader sedan och så öppnades hans ögon för att de finns något annat bortom livet.

Dö? Nej inte alls svarade morfadern.
Morfar är 86 år, han har levt ett bra liv och har gjort de han har velat, det finns inte något han ångrar med livet för allt han har gjort har fört honom till den här stunden, ute på verandan och rökandes på sin stora pipa.

Varför är du inte det? Frågade Gustav lite ängsligt.
Gustav är väldigt rädd för döden, han vill veta vad som finns där, men även om han är rädd för den så är han nyfiken på att testa och se vad som finns där, men då vill han förstås komma tillbaka igen till mamma.

Det är en del av livet. Säger morfadern medans han puffade på sin pipa.
Morfar har aldrig varit rädd för något, han ser allt som en del av livet, vilket det är. Det finns inget man kan göra än bara kämpa på och försöka göra det bästa av allt som händer.

Jag är rädd för att dö.. Svarade Gustav medans han tittade skamset ner i backen.
Gustav gillar inte att säga att han är rädd, speciellt inte för morfar för han är aldrig rädd, han är som stålmannen. Men mamma har alltid sagt åt Gustav att vara ärlig och säga det han har på tankarna.

Varför är du det? Frågade morfadern lugnt.
Morfar har aldrig gillat att jäkta, han sitter som alltid stilla och tyst och röker sin pipa, det har han alltid gjort, på sin veranda.

För då kommer jag inte få träffa mamma igen och vem vet, det kanske finns monster där. Säger Gustav och tittar på sin morfar med ögon som bara oskyldiga barn kan få.

Vet du vad Gustav? Säger morfadern och lutar sig fram.
Morfar har alltid svar på allt, han vet alltid vad man ska säga och han är väldigt vis och förstående.

Vadå? Säger Gustav och lutar sig fram han med.
Gustavs ögon är stora som kometer och lika brinnande efter kunskap över vad morfar ska säga. Gustav vet att morfar har svaren på allt, och att han vet vad som händer när man dör, om det finns monster där.

Jag är också rädd ibland. Säger morfar samtigt som han tittar in i Gustavs ögon.
Morfar är rädd ibland, men det är inte för mycket, det är inte många som vet om att morfar är rädd ibland, det är bara Gustav och morfar som vet det.

Vad är du rädd för? Frågade Gustav med nyfikna ögon.
Om morfar är rädd för något, då måste det vara riktigt farligt, men när Gustav är med morfar så vet han att han är säker, för morfar skyddar honom för allt, det har morfar sagt när Gustav var liten, och han ljuger aldrig.

Just i det ögonblicket så ropar Gustavs mamma på Gustav, det är dags att äta och de känner Gustav, för hans mage kurrar men han vill så gärna veta vad Morfar är rädd för så han vet inte vad han ska göra, han tittar frågande på sin morfar och hoppas på ett svar.

Gå in och ät, jag kommer snart säger morfar till Gustav samtidigt som han lutar sig bak i sin stol igen och tittar snällt på gustav.

Gustav går in i huset, och glömmer snabbt samtalet mellan han och sin morfar, allt han kommer ihåg är att morfar och han har en hemlighet, och det är att morfar också är rädd ibland.

Morfar sitter kvar på verandan och tänker. Jadu gamla man, vad är du rädd för egentligen säger han tyst för sig själv. Inte är det då att dö, utan det är för vad som händer efter döden som skrämmer mig tänkte han medans han puffade på sin pipa och stirrade ut mot vildmarken.

Jag har just fått en ny vän, en riktigt trevlig och energisk filur, men våran vänskap kom inte enkelt, utan den började i en kamp om överlevnad och hat, men som alla vet är de en fin linje mellan hat och kärlek.

De började för någon dag sedan, då jag klockan 4 på morgonen vaknar upp till ett fruktansvärt oväsen, tänkte först att de va grannarna som höll på med att föröka sig (tror dem är kaniner för de håller på nå fruktansvärt mycket, vissa nätter tror jag till och med att det är sodomi där uppe) Men de var inte ljudet av en obelåten kvinna eller ljudet av en man som skrek sitt eget namn (sann fakta tyvärr, de är inte två män heller... Är jag ganska säker på)

Nej, de konstiga ljudet kom från en inbrottstjuv! Eftersom jag har spidermans reflexer så flög jag upp ur sängen och letade stadigt efter ett tillhygge, jag får tag i min trogne kopp med vatten som alltid är vid sängen, den dricks snabbt upp och jag går på tjuv jakt.

Efter långt letande hittade jag ingen, jag var säker på att han hade gömt sig i lägenheten för att invänta att jag ska somna så han kan äta upp min mat men även fast jag hade det i huvudet gick jag tillbaka till min trogne vän skalman som väntade i min varma säng, vi kramades och somnade tillsammans.

Dagen efter såg jag till min förskräckelse vad som hade hänt med min lilla lägenhet, tjuven hade inte bara tagit sig in, utan hade lagt ut min disk i lägenheten så jag var tvungen att sätta tillbaka det i diskhorn där den får sin rättvisa rättegång en annan dag, tyvärr så skjuts alltid rättegången upp så de kan aldrig få ett riktigt straff, men häktet fungerar bra än så länge för matresterna.

Efter att ha fört rymlingarna tillbaka till hålan de kom ifrån så började jag vandra mot skolan, för att inte tråka ut mig själv mer så hoppar jag över den delen och går direkt till det intressanta. Jag kom hem vid 3 tiden och kunde aldrig ha tänkt mig att tjuven ska vara kvar i lägenheten, men nog hörde jag han alltid, och inte bara det, jag såg han med!

Jag angrep direkt och gjorde allt i min kraft för att banka ner den ovälkommna gästen, jag slogs mot honom i vad som kändes en evighet och både knytnävar och öppna handflator flög över rummet. Mitt bord vältes och jag kände mig besegrad, jag bad om ursäkt till tjuven och drog mig tillbaka till köket, som nu var min skamvrå, samtidigt såg jag hur tjuven såg över min lägenhet och hans nya byte, han inspekterade väggarna och taket riktigt noga men han såg inte när jag kom tillbaka med mitt trogna glas och stängde in honom, nu har han suttit på min datorbänk i över 12 timmar och tittat ut mot friheten, men under den tiden har jag och han lyckats binda oss, jag och Gabriel (hans namn) har blivit riktigt tajta och tror att vi har en vänskap som kommer vara länge, i alla fall tills flugfanskapet hittar en väg ut från glaset och börjar surra runt i lägenheten igen, och då kommer jag inte vara lika vänlig, då åker han ut med huvudet först genom balkongen!

Vad är personlighet!? fan, har klurat på det i dagar nu, vad är personlighet? Är det hur en person är? Eller är det VEM han är? Är det hur man snackar, hur man tänker, vad man gör?

Kan man va utan personlighet? Dom där jävlarna som har hormonstörningar och hormonsvängar, vad är deras personlighet? Är det sur hagga eller glad kärring?

Om man vaknar upp sur en dag, är man sur som personlighet då? Om man börjar ta tabletter så att man är glad, är man då glad som personlighet, eller är man fortfarande en sur jävla alkis?

Det finns ju så jävla många olika sätt att ändra ens huvud, finns det personligheter ens? Vad fan är personlighet!?

Ja, här sitter man, en torsdag kväll och skriver på den största SO inlämningsuppgiften sedan Hitler gick in i polen och vad gör man istället för skriver? Försöker komma på vad man ska skriva. Man kan nästan höra IGet knacka en i ryggen och ge en världens största kram.

För att ta det från början, som verkar vara ganska populärt att börja allt ifrån:

Varje år när 9orna ska gå ut grundskolan så kommer våran extremt korkade SO lärare (Hon som lär en elev rätta mitt prov) och säger att vi ska göra feta inlämningsuppgiften om valfri sak i SO, efter som jag ville ta det lite lugnt i början (som alltid) så sket jag i det, och nu biter det mig i röven (som alltid) och sitter här, har inte sovit på två nätter och ska ha gjort det imorgon och kan inte komma på nått att skriva om, så nu frågar jag er om ni har något intressant ämne inom SO som jag kan skriva om?