13 timmar med Fenyx Rising, Ubisofts svar på Zelda: BotW

I Immortals: Fenyx Rising pressas Zelda: Breath of the Wild in i Ubisoft-mallen i och det blir till stora delar precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är utmärkt på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assasin's Creed vet du vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasy-miljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan utmarkerat, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Immortals har inte samma upptäckarglädje, saknar tempel (än så länge åtminstone, bortsett från minivalven) och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Immortals har hittills varit... helt fantastisk. 9/10 ger jag de inledande timmarna, i kväll har jag sträckspelat i sex timmar utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I den mest minnesvärda hittills skulle man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. Det gäller därefter att få klotet att landa på rätt ställe. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att jag bara har klarat en bråkdel av dem. Glöm dock för böveln inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles salig, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är precis lagom utmanande just nu, tack vare mina uppgraderingar, och roligare än Zeldas strider. Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin's Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Det enda jag oroar mig nu för är om jag kommer att hålla intresset uppe hela vägen. Jag kör på lite som jag brukar göra i sandlådespel, jag gjorde nyligen precis detsamma i Watch Dogs: Legion. Huvuduppdragen har lägst prioritet, det finns ju så mycket runt omkring man kan sysselsätta sig med! I Watch Dogs ledsnade jag. Väldigt kul spel, men det blev för mycket av samma. Jag är dock övertygad om att det här kommer hålla bättre i längden, inte minst tack vare att jag verkligen älskar genren. Jag hade inte tråkigt i BotW i en sekund, trots att jag aldrig använde mig av snabbresor och har inte haft det här heller hittills (men här rekommenderar jag faktiskt snabbresor, med viss måtta).

Av någon anledning är priset nu nere på bara 300 kronor. Lite surt att ha bränt det dubbla för bara några dagar sedan, men men, spelet är tveklöst värt det. Egentligen ska man aldrig köpa spel så tätt inpå releasen, ge det någon månad så dyker det upp en rea med halva priset. Det är så jag köper mina flesta spel, men i detta fall kunde jag bara inte motstå det, en välgjord Zelda: BotW-klon får man ju bara inte missa. Känner du samma sak är det ju uppenbarligen köpläge nu - köp, köp, köp!