Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Microsoft - Jag börjar mjukna

Skrivet av ica den 19 november 2017 kl 10:53
This post is tagged as: Xbox One X, Microsoft, Surface Book 2

Jag har den här generationen varit en aktiv Xbox-motsåndare. Sedan Microsofts katastrofala E3-presentation 2013 och dess efterföljande lögner och helomvändningar så var mitt förtroende för företaget nere på noll. Visst, jag föredrog alltid PC över Mac, men när det kom till spel var det Sony som gjorde allt rätt och Microsoft som gjorde allt fel. Microsoft la krutet på helt fel saker enligt mig (bakåtkompatibilitet och moln-fantasier) medan Sony gav mig mängder med nya oförglömliga spelupplevelser. Det var en knockout som sedan utmynnade i en ren förnedring.

Jag har också varit emot Microsofts filosofi att man ska kunna spela spelen "överallt", eftersom man då lika gärna kan ha en PC för att ta del av de få exklusiva spelen som man eventuellt skulle vilja spela. Varför skulle man vilja köpa en konsol som inte erbjuder något unikt jämfört med konkurrenten?

Det var så jag resonerade. Nu har jag dock börjat mjukna. Den senaste tiden har jag tänkt köpa en ny laptop. Visst, min Asus-dator var det värsta man kunde köpa för ett år sedan rent prestandamässigt, men jag känner att jag desperat behöver en bärbar dator med en touch screen. Jag har sneglat på Microsoft Surface Book 2, och en av fördelarna där är ju att den fungerar ypperligt att spela Xbox One-spel på. Helt plötsligt ser jag möjligheterna! Om man börjar spela ett spel hemma, och sedan måste åka iväg, kan man fortsätta spela hemifrån utan att konka med sig en konsol och TV:n. Jag är med andra ord omvänd, men kanske inte helt konverterad än. Det krävs ju nämligen spel som man vill spela också om man ska nyttja funktionen.

Jag kommer antagligen inte att köpa en Xbox One X, men jag är inte alls lika säker på den saken längre. Microsoft har lyckats öppna mina kisande ögon.

PS4 Slim för under 2000:-!

Skrivet av ica den 4 mars 2017 kl 17:53

Ja, nu kan man investera i en PS4 Slim för under två lax, i många butikskedjor! Elgiganten, Mediamarkt, SIBA, Webbhallen, Netonnet och även CDON (om man föredrar att köpa den via det världsomspännande intranätet) säljer den för 1990:-, vilket får anses vara ett av de bästa kapen i modern tid!

Avföring i en lyxig förpackning

Skrivet av ica den 6 augusti 2015 kl 12:52
This post is tagged as: cuphead, unravel, avföring

Det finns så många spel som lever på sin yta, spel som utan sitt underbara yttre hade varit mediokra i bästa fall. De flesta av dessa spel är plattformsäventyr i 2D som på förhand ser ut att bli underbara, och till slut visar sig vara upphypade sömnpiller.

Cuphead är ett sådant exempel. Grafiken kan vara det läckraste jag någonsin har sett, och potentialen är skyhög. Tyvärr ser spelet ut att bli en repetitiv gäspning av sällan skådat slag. Själva spelet ser verkligen jättetråkigt ut, även om man så lätt blir förblindad av den underbara grafiken. De bossar som man hittills har fått se vittnar alla om att upplägget är densamma för alla: Hoppa runt i cirklar och skjut, repetera. Med fantasin som utvecklarna måste ha tycker man att de borde ha kunnat göra mer än så...

Unravel är ett annat spel som på förhand ser helt underbart ut, men jag är inte övertygad om att det kommer vara lika fantastiskt som det verkar. Kolla bara på Little Big Planet 3, som inte blev mer än okej. Jag tror att det spelet kommer att bjuda på betydligt mycket mer speldjup och spelkänsla än Cuphead, men jag är inte så säker på att spelet blir mer än mediokert ändå.

Det finns såklart undantag också. Rayman Origins och Legends är något av det bästa som har gjorts i plattformsgenren de senaste åren, och de är lika roliga att spela som de är snygga att titta på. Men oftast luktar det som glimmar unket när man väl håller det i sin hand.

Sommarprat om spel

Skrivet av ica den 30 juli 2015 kl 01:10
This post is tagged as: Diddy Kong Racing, Nintendo 64, Julafton

Jag är sjukskriven från jobbet på grund av en "allvarlig stukning". Min till synes gravida fot och jag får underhålla oss genom att spela PS4, läsa på mejeriproduktsförpackningar och lyssna på sommarprat i P1.

Då slog det mig: Varför gör inte vi här inne egna sommarprat om spel, fast i bloggform? Det hade med största sannolikhet hjälpt mig och min biffiga fossing att kureras en aning. Så, för att på något sätt sparka i gång det hela kan jag börja att berätta om ett av mina starkaste spelminnen någonsin. Historien tar plats 1997, och de första snöflingorna hade just vaggats ner mot marken.

Jag hade just passerat barngränsen och klivit in i tonåren. Att fylla 13 år kändes nästan som att bli myndig, men vad som kändes ännu större var att julafton bara låg en knapp månad framför mig. Jag hade nämligen gått och suktat efter en Nintendo 64, ni vet, den där grafikbesten som var dubbelt så kraftfull som Playstation (64 bit mot 32, hallå!).

Mina föräldrars välvilja och min taskiga ekonomi förenades i en deal som gick ut på att jag skulle få ett Nintendo 64 i julklapp om jag på förhand betalade hälften av de 2499:- som maskinen kostade (på den här tiden fanns det femtioöringar). Det lät som en oerhört bra deal för en spelentusiast som bara hade möjlighet att spela på ett begagnat Mastersystem på hemmaplan. Visst, Space Harrier och Hang On var väl habila små tidsfördriv, men jag var mer än redo att ta klivet in i den tredje dimensionen.

Vid den här tiden hade konsolerna ingen webbläsare, inget inbyggt Spotify eller något Netflix. Därmed var konsolen mer eller mindre värdelös utan ett spel, och spelet som hade fångat min uppmärksamhet beskrevs i Super PLAY som "Mario Kart 64 möter Super Mario 64. Ett underbart racingäventyr". Betyget var 96, vilket få spel någonsin hade kunnat matcha. Spelet var som gjort för mig, jag som älskar underbara racingäventyr.

Vi hade vid den här tiden inget internet hemma, så min surt förvärvade månadspeng gick till största del åt till att köpa speltidningar, och då främst Super PLAY. Jag hade lusläst recensionen av spelet säkert ett tjugotal gånger, jag hade varsamt smekt de färgglada bilderna och förundrats över den extremt bra grafiken som spelet sades ha (grafiken fick 98 i betyg). På en bild såg man ett snöklätt hus, och jag med min livliga fantasi, undrade om man kunde åka in i huset och vad som i så fall fanns där inne. Diddy Kong Racing hette spelet, och mina förväntningar på det var smått sinnessjuka.

Just den här julen hade mina föräldrar opassande nog (för första gången någonsin dessutom) bjudit in mina far och morföräldrar. Det innebar att man var tvungen att sitta ner och vara trevlig, för att upprätthålla en god och julig stämning. Jag, som helst av allt ville hoppa, skrika ut min glädje och riva upp det där stora paketet som jag visste innehöll Nintendot, fick bita mig i läppen och försöka sansa mig så gott det gick. Framåt fyra-tiden, precis efter att Benjamin Syrsa hade sjungit sig igenom "Ser du stjärnan i det blå" var det dags för julklappsutdelning. Jag dök mot paketet, slet upp det, fipplade ihop sladdarna, mosade in scartkabeln i pappas tjock-TV (på den tiden fanns inga flådiga LCD-paneler) och tryckte igång maskinen.

Jag minns hur exalterad jag var när logotypen för Diddy Kong Racing uppenbarade sig på TV:n. Diddy Kong flög runt det klassiska N:et i ett alldeles för trångt propellerplan, och Rares logotype roterade framför en klarblå himmel ackompanjerat av barnskratt. Magin var total.

Sedan var det dags att välja karaktär. Några av dem kände man igen sedan tidigare. Banjo hade jag läst om i artiklar om dennes framtida platformsäventyr. Conker, som vid den här tiden fortfarande var glad, gullig, oskyldig och nykter, hade jag också läst om. Diddy Kong kände man också igen såklart. Mitt val föll dock på den karaktär som jag tyckte såg coolast ut, nämligen sköldpaddan Tiptup (mitt förstaval sedan dess). Efter att ha bekantat mig med bilen, mosat ett antal grodor och vunnit ett race över en indisk schamanelefant vid namn Taj så var jag övertygad om att mina astronomiska förväntningar hade infriats.

Det tog inte lång tid innan jag hade samlat ihop ett gäng gyllene ballonger, vunnit en kapplöpning över en brun triceratops uppför ett berg och kommit till vintervärlden. Tro mig när jag säger att den julstämningen som infinner sig när man spelar vinterbanorna i DKR slår pepparkaksbakning, tomtegröt, Kalle Anka, Janssons Frestelse och Bjällerklang vilken dag som helst.

Senare under kvällen lyckades jag, men lite övertalning, få min uråldriga farmor (runt 90 år vid tillfället) att testa spelet. Hon förstod inte hur man svängde, utan gasade bara rakt fram. Jag berömde henne och sa att det minsann inte är alla som klarar av att trycka på en knapp sådär bra. Jag tror såhär i efterhand att hon kanske inte blev så övertygad om att hennes knapptryckarskills var något utöver det vanliga.

Den här julen står sig som ett av mina bästa spelminnen som jag alltid komma bära med mig, och även om jag innerst inne vet att det aldrig kommer komma någon regelrätt uppföljare till Diddy Kong Racing så hålls den lågan vid liv varje gång jag dammar av min gamla trotjänare och kör några varv med min sköldutrustade polare.

Vilket är ditt bästa spelminne?