Svenska
Blog
#Gamestruck4: ICA

#Gamestruck4: ICA

Skrivet av ica den 25 juni 2018 kl 17:47

Jag har följt redaktionens lilla serie om spel som formade dem som gamers. Jag tänkte därmed göra detsamma.

Diddy Kong Racing

Jag hade suktat och längtat, lusläst förhandstitten i Super PLAY (och sedermera även recensionen) ett tjugotal gånger och drömt om spelet på nattlig basis. Jag hade just fyllt 13 år, och jag hade genom idel övertalning och propaganda fått mina föräldrar att gå med på att ge mig ett Nintendo 64, min första egna spelkonsol, tillsammans med Diddy Kong Racing i julklapp (ett lagom våldsamt spel tyckte min ömma moder). Det var inte helt utan förbehåll ska sägas, utan villkoret var att jag skulle betala halva kostnaden själv. Efter att ha offrat månadspengen till spargrisen under en längre tid blev till slut drömmen sann. På julafton 1997 slet jag upp konsolen, tryckte i scartkontakten i TV:n, pressade i spelkassetten och fattade kontrollen med mina små tonårshänder. Resten är, som man säger, historia. Diddy Kong Racing var och förblir ett fantastiskt spel, och enligt mig står det sig som världens bästa kartspel.

Heavy Rain

När Heavy Rain släpptes 2010 hade min son hunnit fylla fyra år. Jag tror att det kan ha bidragit till varför jag mådde så otroligt dåligt när jag spelade Quantic Dreams mörka deckarthriller. Att förlora sitt barn är en förälders stora mardröm, och den desperation som Ethan Mars kände när hans son blev kidnappad av "the origami killer" kunde jag sätta mig in i. Uppdragen som man ställdes inför för att rädda sonen var ofta mörka och tunga. Skulle man t.ex. mörda en okänd människa för att rädda sin egen son? Jag mådde väldigt dåligt spelet igenom, och Heavy Rain förblir det spel som har framkallat den största känslostormen hos mig.

Beyond Good & Evil

Det är någonting väldigt speciellt med det här spelet som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den underbara musiken bidrar till den suggestiva och underbara atmosfären, karaktärsdesignen är genomgående lysande och uttrycksfull och upplägget passar mig som handen i handsken. Men det finns något mer här, något som gör att jag håller det här spelet högre än så många andra spel. Jag antar att jag fick någon form av relation till Jade, Pey'j och de andra karaktärerna på Hillys. Det fanns en speciell värme hos karaktärerna som vittnar om att Michel Ancel och hans team verkligen la ner sin själ i spelet. Jag har i 15 långa år, sedan cliffhangern i slutet av spelet, väntat på en uppföljare. Det ser ut som att man kommer få vänta i några år till...

The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Jag hade tidigare läst recensionen i Super PLAY av vad som ansågs vara det perfekta spelet. Grafik: 100/100. Ljud: 100/100. Spelbarhet: 100/100. Utmaning: 100/100. Totalt: 100/100. Min hypemätare hade sedan länge kokat över, och mina förväntningar var fullständigt orealistiska. Jag hade läst att Link var liten i början av spelet, och att han sedan blev stor, något som jag trodde skedde medan man spelade. Jag och min lillasyster granskade därför Link ett par tempel in i spelet, och nog tyckte vi allt att han hade blivit någon cm längre... Placebo bör inte underskattas. Jag minns förövrigt med värme sekvensen när Navi flyger in i Links sovrum (det enda rummet som finns i den gemytliga stubben som han bodde i), när man ägnade dagar åt att försöka slå sitt fiskerekord, alla strapatser med Epona och den fantastiska stämningen som präglade hela Hyrule. Ocarina of Time är fortfarande ett av mina absoluta favoritspel.

HQ