Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Om jag inte hatade clowner innan...

This post is tagged as: It, Film, Recension

... så gör jag det definitivt nu efter att ha sett nyversionen av Stephen Kings kultklassiker It.

Med andra ord så var jag och såg denna film under gårdagen, vilket jag inte hade trott på förhand dels eftersom jag inte hade några speciella förväntningar på den och dels då jag aldrig sett en skräckfilm på bio tidigare. Men så hände det ändå, att jag bänkade mig i biosalongen tillsammans med vad som kändes som en miljon fjortisar för att se på äckliga clowner.

Innan jag skriver vidare har jag några saker som jag vill få ur som kan ha påverkat min uppfattning om filmen. För det första så har jag varken läst Stephen Kings roman eller sett originalrullen, så det enda jag visste på förhand var att det nalkades en otäck clown. För det andra har jag inte sett sådär jättemycket skräckfilmer, eller i alla fall tillräckligt många för att komma till insikten att jag inte sett speciellt läskiga skräckfilmer (den enda film som jag genuint tyckt har varit läskig var Signs... och det var när jag var 12 år gammal). För det tredje är detta som bekant den första skräckfilmen som jag sett på bio, då jag tidigare haft tryggheten av en mindre TV, filtar och eventuellt gosedjur, vilket skiljer sig en hel del från en stor jävla skärm som kan ta upp mer av den vidriga clownen.

Men för att komma till själva filmen, så tyckte jag den var bra. Den lyckas återskapa den där speciella 80-talskänslan precis som Stranger Things, och det blir svårt att inte dra paralleller till den framgångsrika Netflix-serien eftersom en av Stranger Things-kidsen har en roll även i denna film. Jag tyckte rollprestationerna var bra, och i synnerhet Bill Skarsgård briljerade som clownen/saken Pennywise. Skarsgård ser ju annars oerhört sympatisk ut, men han lyckas verkligen med att få Pennywise att kännas genuint vidrig.

Utöver den mysiga 80-talsstämningen kändes filmen, kanske inte helt oväntat, även märkbart obehaglig. Var flera scener som jag verkligen kände obehag för när de spelades upp på bioduken. Personligen tyckte jag även filmen var rätt läskig, och jag tyckte de flesta skräckmomenten byggdes upp ganska väl. Effekterna såg även bra ut de med, i alla fall av det som jag kunde se genom mina fingrar som täckte hela ansiktet.

Är det någon kritik som jag kan komma på rent spontant, är det att karaktärsutvecklingen för flera av karaktärerna går alldeles för fort i min mening. Annars är det faktiskt biopubliken som jag vill slänga en känga på, även om det inte ens var i närheten med de skräckberättelser som jag hört om fjortisgäng som ska se skräckfilmer utan i jämförelse ganska tamt. Jag kan ha förståelse om någon skriker äcklat varje gång clownen dök upp, jag menar det är ju ändå en vidrig clown, men det som störde mig var de jäkla applåderna både när filmen slutade och under vissa scener. Jag kanske framstår som en vresig gammal gubbe här, men jag har aldrig förstått mig på varför det ska applåderas i biosalongerna för.

Nämnvärt också är att jag sällan får mardrömmar av skräckfilmer, och jag tror i alla fall inte jag haft det efter att ha sett It. Men jag kan inte minnas sist jag vaknade mitt i natten efter att ha sett en skräckfilm, och att det första jag tänker på är (i just det här fallet) den jävla äckelclownen som såg till att sömnen inte vill infinna sig igen. I alla fall tills jag slutligen kom på den briljanta idéen att mentalt tvinga in Doomguy, så han kunde ge rejält med stryk till clownäcklet.

Känns som att jag lyckats med bedriften att skriva massvis med rader men oerhört lite om själva filmen, men som sagt så gillade jag den. Den var definitivt oerhört obehaglig, tack vare bra stämning och bra skådespelarprestationer från framförallt Bill Skarsgård. Nu vet jag också med mig att mina nerver inte är gjorda för att se skräckfilm på bio, men att jag lyckades överleva clownskräcken i denna får väl ändå ses som ett gott tecken.

Spelmusikfredag (104)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och denna gång blir det även en tidig del av Spelmusikfredag. Kort sagt så har jag ett sådant där roligt schema där jag inte har någon undervisning fören på eftermiddagen, vilket personligen känns rätt segt även om det är skönt med lite sovmorgon.

Har dessvärre inte blivit mycket aktivitet från min sida på bloggfronten, vilket frustrerar mig då jag till och från får ett sug att skriva ett par rader om lite vad som helst. Men så är det ju med högskolestudier, och då den nuvarande kursen samt nästa handlar om litteraturhistoria blir det extremt mycket läsning. Hade till och med tänkt slänga upp en blogg om just min inaktivitet, men för att citera en viss karaktär från Destiny så har jag tydligen inte ens tid till att förklara varför jag inte har tid att förklara min inaktivitet.

Apropå Destiny, så har det spelet riktigt bra musik. Något annat vore väl kanske konstigt med tanke på att det är den talangfulle Martin O'Donnell som styrde den skutan innan han dessvärre fick sparken. O'Donnell lyckades göra riktigt tighta låtar som byggde upp adrenalinet, men han gjorde även oerhört inlevelsefull och atmosfärisk musik, varav det senare märks tydligt av i " The Traveler".

Traveler som entitet känns både mystisk och storslagen, och detta är något som låten tillägnad denna lyckas riktigt bra med att förmedla. Känslan av någonting okänt och mystiskt som uppenbarat sig, men som samtidigt ingjuter en känsla av trygghet och att det är någonting storslaget. I min mening känns denna låt närmare fantasy än science fiction faktiskt, med inslag från den senare naturligtvis. Men eftersom Destinys universum verkar ta influenser från båda genrerna gör det att låten inte känns malplacerad, utan visar på att låten sett till utformning och känsla verkligen hör samman med det universum som spelet utspelar sig i.

The Traveler (Destiny)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (103)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, och efter en rätt plugg-intensiv vecka så välkomnar jag helgen med öppna armar. Får väl bli fortsatt plugg under helgen visserligen, men jag kände för en stund sedan under pluggandets gång en känsla av att "nä, nu får det bannemig vara helg". Och så fick det bli.

Under veckan uppmärksammade CD Projekt Red att The Witcher-spelen firar 10 års-jubileum, vilket de gjorde med dels en panel som jag inte sett, och dels ett kort videoklipp som är fyllt till bredden av fanservice. Som om inte det räckte, har även kompositören bakom The Witcher 3, Marcin Przybyłowicz, laddat upp ett klipp som enbart innehåller musiken. Jag tror ni kan se vart jag är på väg nu...

Musiken som komponerats för just detta klipp är, precis som klippet i sin helhet, fanservice på en oerhört hög nivå. Låten är nämligen inspirerad från det första spelets musiktema som gjordes av kompositörerna Adam Skorupa och Pawel Blaszczak för tio år sedan. Marcin Przybyłowicz har inte bara förhållit sig trogen till förlagan, men också lyckats få in den känsla som han medförde i musiken till seriens trea. Resultatet är en vacker spellåt som det bara dryper fanservice av.

Celebrating the 10th anniversary of the Witcher (trailer music)

Spelmusikfredag-spellista

Glad tioårsjubileum!

Spelmusikfredag (102)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Som ni kanske märkte förra veckan lyste Spelmusikfredag med sin närvaro, vilket jag ber om ursäkt för. Anledningen var helt enkelt att mitt internet vägrade fungera tillräckligt länge för att jag skulle kunna överhuvudtaget logga in, och efter mycket frustration fick jag slänga in handduken. Men nu är Spelmusikfredag back with a vengeance, så att säga. Det blir också en extra tidig del denna vecka, eftersom jag har ett roligt schema denna dag och har en aktiv eftermiddag.

Hans Zimmer är en oerhört talangfull kompositör som jag dessvärre gett för lite utrymme till i denna bloggserie, så jag tänkte nu kunde vara ett bra tillfälle att dra fram en låt ur Modern Warfare 2. Jag har mycket att säga om spelet i sin helhet, men sett till musiken är jag ingenting annat än mäkta imponerad.

"Extraction Point" hör till en av mina personliga favoriter, mestadels eftersom den ger en stark känsla av att vara i underläge medan fiendestyrkor fortsätter komma i stora mängder. Det som också imponerar mig är att den får fram denna intensiva känsla perfekt, trots att den första halvan av låten är rätt lågmäld. Egentligen är dock hela låten i sig ganska låg i ton så att säga, för även när den höjer sig blir det inte alltför bombastiskt. Men trots detta lyckas låten oerhört effektiv att förmedla sin känsla.

Extraction Point (Call of Duty: Modern Warfare 2)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (101)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och även fast det känns skönt med helg igen känns det samtidigt lite dystert. Här i Stockholmstrakterna är det nämligen moln så långt ögat kan se, men det är kanske inte så illa heller eftersom det är en perfekt ursäkt till att sitta inne och nöta lite Battlefield 1.

Denna del blir dock lite av det dystrare slaget i alla fall, då vi förra veckan nåddes av nyheten att kompositören Daniel Licht avlidit. Jag måste dessvärre erkänna jag inte är alltför bekant med denna kompositör och hans verk, men jag har honom att tacka för den fina musiken i båda Dishonored-spelen. Några kanske undrar varför jag valde att inte uppmärksamma det förra veckan när det var mer aktuellt, och jag övervägde faktiskt det. Det skulle dock ha känts fel att samtidigt hålla en positiv inställning eftersom det var bloggseriens hundrade del.

Hursomhelst, för att uppmärksamma Lichts bortgång har jag valt att lyfta fram Dishonoreds "Main Theme", som direkt sätter stämningen för spelet. Låten känns onekligen inspirerad av industrialismen precis som staden Dunwall, samtidigt som den anspelar på stadens lortighet och mörka hemligheter. Men samtidigt lyckas den även baka in toner som anspelar på Corvos berättelse, och att låten lyckas få in så pass många element under den rätt korta speltiden får ses som imponerande.

Main Theme (Dishonored)

Spelmusikfredag-spellista

Vila i frid, Daniel Licht.