Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Äntligen sett Spider-Man: Far From Home

Äntligen sett Spider-Man: Far From Home

This post is tagged as: Spider-Man: Far From Home, Film, Recension

Var äntligen och såg Spider-Man: Far From Home tidigare under veckan, vilket tog sin lilla tid av den enkla anledningen att den släpptes nära inpå min semester. Men nu har jag sett den, för trots att jag egentligen börjar känna mig färdig med Marvels filmuniversum så har Spider-Man alltid varit en stor favorit när det kommer till superhjältar.

Föga förvånande har det gjorts en del jämförelser mellan Far From Home och föregångaren Homecoming, och om jag måste välja en som är åtminstone snäppet bättre så skulle jag nog välja Homecoming. Men ärligt talat måste jag säga att det är svårt att välja, dels eftersom Far From Home fortfarande är en riktigt bra rulle och dels eftersom båda filmerna är ganska olika.

Även om båda filmerna naturligtvis handlar om Spider-Man och innehåller de element av karaktären som förväntas, skulle jag säga att Homecoming känns mer "Spider-Man" i den mening att det är ett större fokus på Peters försök att kombinera plugget med rollen som superhjälte, och till råga på det hålla sin identitet hemlig. Naturligtvis finns aspekter av detta med även i Far From Home, men jag tycker att de problemen som Peter ställdes inför löstes ganska lätt och lämnades någorlunda konsekvensfria till skillnad från Homecoming, där bland annat Peters skolgång påverkades negativt.

En annan skillnad mellan de båda filmerna är själva skalan på berättelsen, i Homecoming jämnades New York inte ned till marken och Vulture hade inga storskaliga planer på att ta över världen. I Far From Home är insatserna högre och det är betydligt fler scener där delar av kända europeiska städer förstörs. I jämförelse känns Far From Home mer som en mini-Avengers, så att säga.

Det här kan låta som att det är något negativt från min sida, men det är egentligen mest konstateranden om olika skillnader. För generellt tycker jag att allt detta görs på ett bra sätt. Dessutom har Far From Home något som Homecoming saknar, och det är en form av emotionell drivkraft och känsla, vilket visserligen var väntat eftersom filmen utspelar sig i efterdyningarna av Endgame.

Skådespelarinsatserna var riktigt bra, vilket i och för sig var väntat. Tom Holland då han är den överlägset bästa skådespelaren som axlat både Peter Parker och Spider-Man. Även Jake Gyllenhaal levererade inte helt oväntat en stark prestation som Mysterio, och utan att gå in på detaljer så gillade jag hur den karaktären hanterades. Zendaya tyckte jag också gjorde en riktigt bra roll som MJ, och det märktes på bioduken att hon och Tom Holland har en mycket bra personkemi emellan då båda deras karaktärers interaktioner med varandra är oerhört övertygande. Dessutom vill jag slå ett stort slag för de övriga skådespelarna som spelade Peters klasskamrater och lärare som bidrog starkt till framförallt humorn i filmen, och ärligt talat kan detta vara bland de bästa birollerna som jag sett i åtminstone en MCU-film.

Där filmen brister är väl kanske främst i att jag uppfattade filmen generellt som nämnt hyfsat konsekvensfri (med ett stort undantag förvisso), vilket är ett problem som jag haft med flera Marvel-filmer. Dessutom finns det ett flertal stunder där CGI:n inte övertygade, och trots att Michael Giacchino komponerade musiken tyckte jag den var oerhört anonym. Detta är ytterligare något som varit en svaghet med flera Marvel-filmer, men efter Endgame som faktiskt fick till riktigt bra filmmusik så hade jag hoppats på att kommande Marvel-rullar även skulle bjuda på mer minnesvärd musik, vilket inte är fallet med Far From Home.

Trots dessa brister tyckte jag ändå att Far From Home var en riktigt bra film överlag, och även om jag kanske sållar mig till skaran som gillade Homecoming något mer, så var jag ändå riktigt nöjd med Far From Home när jag klev ut från biosalongen. Kan väl säga så här, hade jag kunnat se filmen tidigare så hade den definitivt hamnat i min lista över det som hittills varit bäst från 2019.

Spelmusikfredag (195)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen och därmed dags för lite spelmusik i vanlig ordning. Innan det vill jag dock lite snabbt uppmärksamma att detta är blogginlägg nummer 1000 ifrån min sida, en milstolpe som jag först tänkte uppmärksamma redan igår. Men jag slänger ihop det nu med veckans Spelmusikfredag, så får veckans spellåt vara något form av firande.

"Tekniskt" sett har jag väl redan nått den milstolpen sedan ett tag tillbaks, i och med att jag hade ett flertal blogginlägg som jag för flera år sedan bestämde mig för att ta bort. Vilket jag på ett sätt ångrar lite grand, men samtidigt inte eftersom jag utgår ifrån att de var horribla. Inte för att detta spelar någon roll egentligen, för nu står ju räknaren till höger om detta inlägg på just siffran 1000. Vill slänga ut ett stort tack till er som läst mina skriverier på sidan, och förhoppningsvis kanske jag kan bjuda på 1000 fler inlägg.

Med det ur vägen så är det dags för att lyssna på lite spelmusik, och vad passar bättre för att fira denna milstolpe mer än självaste "Top Gun Anthem". Nu är det förvisso en låt ur ett filmsoundtrack, men det finns ju faktiskt ett flertal Top Gun-spel så tekniskt sett fungerar det ju om jag tar en version från låt säga NES-spelet Top Gun. Detta blir dessutom extra lägligt i och med att den första trailern till Top Gun: Maverick släpptes igår, och åtminstone för mig att en teaser till det första DLC-uppdraget till Ace Combat 7 släpptes tidigare under veckan.

Med tanke på valet av låt känns någon beskrivning av låten överflödig, eftersom jag utgår ifrån att de flesta har hört denna låt i något sammanhang. Om inte, så räcker det med säga att det är en riktigt bra låt som passar väl för stunder där en upplever någon form av seger. I och med att denna låt är från NES-spelet, som ska ha ett ökänt moment i form av att (försöka) landa på ett hangarfartyg, så är det naturligtvis en 8-bitarsversion av Top Gun-motivet. Denna låt gör sig faktiskt riktigt bra i 8-bitars, då Kyouhei Sada, Kazuki Muraoka och Kouji Murata gjort ett perfekt jobb med att överföra Harold Faltermeyer och Steve Stevens ikoniska låt till 8-bitarsformatet.

Top Gun Anthem (NES)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (195)

Bäst från 2019 hittills

Sist jag skrev här så var det ett par dagar innan jag drog iväg på semester, och trots tankar om eventuella inlägg under semestern valde jag istället att koppla bort mig från internet helt och hållet den veckan. Vilket kändes jävligt skönt av flera anledningar, främst för att ha kunnat ladda batterierna mer ordentligt och känna en vilja att faktiskt skriva någonting här igen.

Halva året har gått nu, eller ja lite mer än halva året, vilket gör att jag tänkte skriva lite om vad som varit bäst hittills från 2019 sett till spel, filmer, serier och dylikt. Passar bra i och med att jag funderade på att skriva om lite olika saker som jag "missat" att skriva om, då detta egentligen är samma sak med skillnaden att jag fokuserar enbart på det som varit bäst hittills.

Ace Combat 7: Skies Unknown
Surprise, surprise, jag vet. Men förväntningarna var höga från min sida, och när jag äntligen fick spela spelet så tyckte jag verkligen att det allra mesta infriades. Nuförtiden är det sällan som jag sträckspelar halvt sent inpå natten, men den sista tredjedelen av Ace Combat 7 spelade jag i ett nafs eftersom jag verkligen ville veta vad som skulle hända.

Det händer också sällan att jag spelar om spel, tack vare min enorma backlog, men i nuläget håller jag på med min andra genomspelning av kampanjen. Även under min andra omgång så njuter jag lika mycket av luftstriderna, uppdragsvariationen, storyn och den mästerliga musiken. Spelåret 2019 är inte över än, men såhär långt är det definitivt en stark GOTY-kandidat för mig.

Metro Exodus
Jag hade en del problem med att komma in i Metro Exodus till en början, det kändes inte så finslipat som jag hade hoppats på och jag kände mig redigt trött på den standardiserade formeln för spel med öppna världar. Tillslut kom jag dock in i spelet, och då klickade det verkligen. Som nämnt var jag till en början trött på strukturen för öppna spelvärldar, som Metro Exodus inledningsvis verkade vara ytterligare ett offer för.

Visst, många av spelets mekaniker känns igen från andra open world-spel, däremot vägdes det upp genom att spelet gjorde ett fantastiskt jobb med inlevelsen och känslan av att faktiskt vara en del av spelvärlden och inte endast en observatör. När eftertexterna slutligen rullade kände jag mig ändå riktigt nöjd med upplevelsen, och definitivt mer nöjd än vad jag trodde baserat på mina allra tidigaste intryck.

Chernobyl
Hyllningarna har verkligen haglat över HBO:s miniserie om Tjernobyl-katastrofen och dess efterdyningar, och jag kan inte göra annat än bara stämma in med hyllningarna. För detta är verkligen en fantastisk miniserie om händelserna och de människoöden som påverkades. Det är även en välgjord dramatisering över Sovjets agerande, samtidigt som serien verkligen skiner med sin kommentar om samtiden gällande falska nyheter och dylikt. Något som serieskaparna uppenbarligen har lyckats med, med tanke på att ryssarna vart så upprörda att de ska göra en egen version som berättar "sanningen" om hur det är USA:s fel egentligen.

Det enda förbehållet som jag kan komma på är de brittiska och svenska brytningarna, men det är mest en petitess eftersom skådespelarna generellt gör en stark insats, och ärligt talat hade ryska brytningar från Hollywood-skådespelare varit ännu värre. Som en extrabonus finns det även en officiell podcast från HBO själva där en av serieskaparna medverkar och diskuterar om samtliga avsnitt bakom scenerna, vilket jag starkt kan rekommendera.

13 Minutes to the Moon
Apropå podcasts, så lanserade BBC tillsammans med Kevin Fong en podcast på 12 delar (sista delen är inte släppt ännu vid skrivande stund) lagom till 50-årsjubiléet av den första månlandningen. Och jösses vilken kvalité den håller! Det blandas med återberättande, intervjuer med folk som var inblandade och även ljudupptagningar från besättningen och kommandocentralen. Som om det inte räckte är det mäktiga ledmotivet komponerat av ingen mindre än Hans Zimmer. Är ni intresserad av månlandningen och händelserna som ledde upp till den kan jag varmt rekommendera 13 Minutes to the Moon.

Bäst från 2019 hittills

Spelmusikfredag (194)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och även om helger som bekant för min del åtminstone inte är riktigt lika speciella i och med att jag har sommarlov, så känns det ändå skönt eftersom det börjar närma sig semesterdags. Även om jag varit ledig de senaste veckorna så ska det i alla fall bli oerhört skönt att dra iväg till en annan ort och kunna koppla av och ladda batterierna igen. Är tveksam till hur min aktivitet kommer att se under den kommande veckan, kanske blir det något inlägg ändå, men det är främst veckan därpå som jag kommer vara tillbaks i full kraft.

Men nu är det dags för lite spelmusik, och den här gången återvänder vi till andra världskrigets slagfält i form av Battlefield V-soundtracket. Som jag redan nämnt i omgångar har de båda kompositörerna Johan Söderqvist och Patrik Andrén verkligen höjt ribban med musiken i de två senaste Battlefield-spelen, som emellanåt har lite vibbar av Howard Shores musik till Sagan om ringen-filmerna.

Detta stämmer definitivt in på inledningen till "Under No Flag", med det sagt så är det inte menat till att ta ifrån någonting med låtens kvalité, för just denna spellåt är en av mina personliga favoriter ur soundtracket. För efter inledningen när flöjten väl börjar spela och de andra instrumenten följer med, så skapas det en perfekt harmoni mellan instrumenten och en strålande komposition som sätter fart på känslorna.

Under No Flag (Johan Söderqvist & Patrik Andrén)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (194)

Föll tillslut dit med Funko Pop-figurer

Det här med Funko Pop-figurer är något som verkligen exploderat under de senaste åren i popularitet, och det verkar nästan som att all form av popkultur finns inkluderat bland dessa plastfigurer. Även om jag kan se charmen med att samla på sig av dessa figurer föreställandes karaktärer från ens favoritfilmer, spel eller serier, så är det inget som jag har fastnat för. Tills nu.

I måndags åkte jag nämligen dit för första gången när det kommer till att samla på sig dessa Funko Pops. Vid det här laget trodde jag verkligen att jag skulle komma genom hela mitt liv utan att köpa en enda av dessa figurer, men om jag nu var tvungen att införskaffa en sådan figur så var just denna verkligen helt rätt för min del. Nämligen den ökända hajen från Spielbergs mästerverk Hajen.

Kombinationen min fascination av hajar (och speciellt vithajar, så pass till den grad att åtminstone 1/3 av mitt Instagram-flöde består av bilder och klipp där dessa varelser simmar lugnt) och min kärlek till en av filmhistoriens bästa filmer gjorde det naturligtvis svårt att hålla mig. Jag fruktar dock att det är såhär som det börjar, med en enstaka Funko Pop. För på baksidan såg jag naturligtvis andra figurer från just Hajen-serien, vilket skapade ett litet habegär. Och fan vet hur det här kommer att sluta...

Föll tillslut dit med Funko Pop-figurer