Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Spelmusikfredag (183)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Glad påsk hörni! Hoppas att ni som läser detta har en trevlig påsk, och att det är mycket godis i era påskägg. Ni får betrakta det här som mitt påskägg till er med lite spelmusik istället för godsaker, då jag hellre behåller allt för mig själv samt att det naturligtvis är minst sagt tveksamt med en främling på internet som vill ge bort godis.

Med detta påskägg har jag inte hållit tillbaka med krutet. Även om första Witcher-spelet är, som jag nämnt vid ett par tidigare tillfällen, lite av ett Frankensteins monster som hålls ihop med silvertejp, är både atmosfären och framförallt musiken av toppkvalité. "River of Life", som jag haft med tidigare, hör till inte endast den bästa låten ur spelets soundtrack, utan även definitivt en av de vackraste spellåtar som någonsin har komponerats.

Strax efter kommer en annan låt från samma spel, "Brzeg", vilket kan tyckas vara en märklig titel. Det är nämligen polska för bland annat strand eller kust (enligt polska ordböcker på internet har ordet en hel radda med olika betydelser), vilket med största sannolikhet syftar på platsen där spelets fjärde kapitel utspelar sig. Speciellt eftersom den sett till utformande och ton påminner en del om nämnda "River of Life". Att låten har ett polskt ord som titel beror förmodligen på att låten inte finns med i det officiellt släppta soundtracket, något som jag tycker är trist med tanke på hur pass bra den är.

Med allt det sagt, så är det en låt som utstrålar oerhört mycket fridfullhet, vilket som sagt passar perfekt till det område som spelets fantastiska fjärde kapitel (utan tvekan på topplistan över de bästa delarna ur hela Witcher-serien). Det fullkomligt dryper av atmosfär och inlevelse i detta makalöst bra musikstycke, och jag kommer på mig själv när jag skriver detta att bara drömma mig bort till en fridfull plats utan några bekymmer. Den har visserligen inte riktigt samma mäktiga känsla som "River of Life" även utstrålar, men det är ändock en fantastisk spellåt som verkligen lyckas med konststycket att transportera en till en annan plats.

Brzeg (Adam Skorupa & Paweł Błaszczak)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (183)

Förhoppningsfull inför Star Wars Jedi: Fallen Order

Förhoppningsfull inför Star Wars Jedi: Fallen Order

This post is tagged as: Star Wars Jedi: Fallen Order, Star Wars, Star Wars Celebration 2019, Trailer

Som bekant kommer det visas upp mycket Star Wars från årets Star Wars Celebration, och igår vankades det äntligen en första trailer till Respawns kommande Star Wars-spel Jedi: Fallen Order. Något som jag definitivt sett framemot, om än enbart för att det är mer Star Wars och för att EA varit fruktansvärt dåliga på att släppa Star Wars-spel. Det är väl dock en hel diskussion i sig, men nu är i alla fall den första trailern släppt.

Jag tycker definitivt att spelet ser lovande ut, och jag gillar konceptet med att spela som en Jedi efter att Order 66 har utfärdats. Med Respawn bakom rodret tror jag definitivt att det kan bli bra, och jag ser framemot att få se mer av spelet. Samtidigt har min hype inte gått in i ljushastighet. Dels för att jag helt enkelt behöver se gameplay innan min hype verkligen kan komma igång, då jag har svårt att bli riktigt exalterad över enbart en cinematisk speltrailer, och dels var det som visades ganska intetsägande.

Det vill säga, det var inget som fick mig att ramla ur stolen eller dylikt. Det som visades var väl helt enkelt ganska väntade saker, vilket för min del i alla fall inte riktigt fick hypen att finna sig. Sedan kan jag tycka det är lite småtrist att spelet inte såg snyggare ut än vad det gjorde. Det såg ändå bra ut, men efter att Dice skämt bort oss med grafiken i Battlefront-spelen kändes det här som ett snedsteg, även om det i slutändan inte är något som jag kommer att bry mig så mycket om.

Jag ser dock ändå framemot spelet och tror att det kan bli lovande, även om det inte var den mest exalterande trailern. Med Respawn bakom rodret både tror och hoppas jag på att det kommer bli en värdig Star Wars-upplevelse, även om jag som bekant vill se gameplay innan jag verkligen kan hoppa på hype-skeppet.

Star Wars Episode IX-peppen drog igång direkt

Star Wars Episode IX-peppen drog igång direkt

This post is tagged as: Star Wars: The Rise of Skywalker, Star Wars, Star Wars Celebration 2019, Film, Trailer

Som säkerligen bekant vid det här laget visades äntligen trailern till Star Wars Episode IX upp, något som jag har gått och längtat efter en längre tid nu. Hade dock mer en generell hype i egenskap av ett stort Star Wars-fan, och kanske inte just specifikt mot själva filmen eftersom... ja, det hade ju inte visats någonting från den så det blir ju svårt att bli ordentligt hypad.

Men under Episode IX-panelen från årets Star Wars Celebration fick vi se första trailern till Star Wars: The Rise of Skywalker, och även om jag är osäker på vad jag tycker om titeln så var det en riktigt bra trailer. Så pass bra att efter jag hade sett den så spräcktes hypemätaren och det är utan tvekan den film som jag ser mest framemot i år. Jag både tror och hoppas på att detta kan bli en riktigt bra final för den nya trilogin.

Ruggigt bra trailer, och i slutet hörs den gamle kejsaren Palpatines kacklande skratt vilket väcker en hel del frågor. För lika mycket som jag tycker det kan bli häftigt är jag även fundersam kring hur exakt det har gått till. Vad jag förstått från gamla EU-canon har det tydligen funnits Palpatine-kloner, vilket jag dock skulle tycka vore tråkigt. Min tanke är att det kanske rör sig om att Palpatine är liknande en "force ghost", fast inte riktigt, som är bunden vid en plats eller dylikt likt Darth Bane i The Clone Wars-serien.

Som sagt, jag hade inte mycket hype innan jag såg trailern även om jag naturligtvis var oerhört förväntansfull, och efter att ha sett trailern är det utan tvekan årets mest efterlängtade film för egen del. Men det kommer ju även fler nyheter kring Star Wars under helgen, som Jedi: Fallen Order, The Mandalorian och sjunde säsongen av The Clone Wars, samtliga som jag är riktigt nyfiken på.

Spelmusikfredag (182)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och efter en ganska fullpackad vecka som ändå gått snabbt är det skönt att kunna ta helg. Lär nog ändå bli lite plugg under helgen, men annars planerar jag mest på att fortsätta äventyret i den ryska postapokalypsen i Metro Exodus. Kanske blir ett blogginlägg eller två med om något annat, vi får se.

Men nu är det dags för Spelmusikfredag, och apropå 25 års-jubileer så firar även Doom som spelserie 25 år det här året. Så därför tänkte jag köra på med lite Doom-musik, men inte från originalet utan från Mick Gordons mästerliga soundtrack. Känns som att jag upprepar mig varje gång som jag tar upp karlns musik ur 2016 års Doom, men musiken i det spelet är så sinnessjukt jäkla grymt.

"Transistor Fist" är inget undantag, och är en otroligt fartfylld låt med högt tempo som verkligen sätter igång adrenalinet. Även när låten drar ned någorlunda på tempot finns det fortfarande en känsla av en hög hastighet, vilket kanske låter konstigt men det är vad jag känner när jag lyssnar på denna låt. Kort sagt, en perfekt låt till att slakta massvis med ondskefulla demoner på löpande band.

Transistor Fist (Mick Gordon)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (182)

Metro Exodus - från seg start till imponerande atmosfär

This post is tagged as: Metro Exodus, Intryck

Metro Exodus var ett av de spel som jag såg mest framemot i år, det är dock först nu som jag tänkte skriva några ord om det. Anledningen till att intryck har dröjt är helt enkelt för att jag inte haft tiden att vare sig skriva eller spela speciellt mycket av spelet vid releasen, och den tid som jag hann spendera lämnade mig med ganska få positiva tidiga intryck.

Efter cirka två timmar lade jag spelet tillfälligt på hyllan, dels för att PS4-versionen hade vissa problem med kontrollen som jag väntade på uppdateringar till innan jag fortsatte, och dels för att jag börjar bli ordentligt mätt på open world-spel. Nu är visserligen inte Metro Exodus ett renodlat open world-spel, utan det bjuder på flera öppnare miljöer som också verkar varvas med mer linjära sektioner.

Sett till utformandet påminner det mycket om open world-genren, och då jag nästan enbart spelat open world-spel när det kommer till singleplayerlir på senaste tiden (har fortfarande både Spider-Man och Kingdom Come: Deliverance kvar, och innan de spelen hade jag en genomspelning av Fallout 3 som tog nästan ett år att slutföra). Har en ganska stark känsla av att inte komma någonstans eftersom dessa spel är så långa och innehållsrika, kanske är det därför som jag fortfarande har enklare att hoppa in i diverse multiplayerspel (vilket i och för sig knappast hjälper med känslan av att aldrig komma någon vart).

Även bortsett från dessa utomstående faktorer, hade jag till en början svårt att komma in i 4A Games trea. Metro-spelen hör till bland de mest atmosfäriska FPS-spelen som jag någonsin har spelat, och Metro Exodus är naturligtvis inget undantag. Få spel har lyckats med konststycket att ha en atmosfär som det verkligen går att ta på. Men spelets inledning är, trots atmosfären, oerhört skriptad och förde tankarna till början av 2010-talets militärskjutare.

När jag väl kom ut i den första öppna delen upplevde jag dels den nämnda sedvanliga open world-strukturen, och dels att spelet kändes oerhört klumpigt. Då menar jag inte styrningen av Artyom, åtminstone inte i sig självt, utan snarare att mekaniken inte ändrats speciellt mycket från när serien enbart utspelades i de mer linjära tunnlarna. Att ta sig framåt i spelvärlden kändes helt enkelt på tok för långsamt och bökigt. Addera sedan ett antal buggar, bland annat en bugg som sabbade hela spelet och fick mig att starta om från en tidigare sparfil nästan 1 timme ifrån där spelet buggade ur, som gav opolerat intryck. Allt detta gjorde att jag i ärlighetens namn funderade starkt på att överge spelet och återkomma vid ett senare tillfälle.

Jag valde dock till slut att helt enkelt fortsätta, och dessutom verkligen sätta mig in i spelet och inte endast spelat sporadiskt med ett par dagars mellanrum. Någonstans där klickade spelet tillslut, och nu när jag befinner mig i spelets andra öppna del börjar jag se förtjusningen i de öppnare miljöerna. Dessutom verkar spelet som nämnt varvas med trångare korridorer mellan åtminstone de två första öppnare områdena. Så även om det tog ett tag känner jag att jag tillslut är i den zon som jag hade förväntat mig från spelet, med de öppnare miljöerna och de större valmöjligheterna till hur fiendeutposter och dylikt ska tacklas.

Som nämnt är atmosfären fantastisk, och grafiken är som väntat makalöst snyggt. Berättandet fungerar också hyfsat åtminstone såhär långt, och jag gillar interaktionen mellan karaktärerna under de lugnare partierna där jag kan gå omkring och se vad de gör mellan de olika expeditionerna i det postapokalyptiska Ryssland. Samtidigt känns det som i vanlig Metro-anda fortfarande oslipat tack vare buggarna och spelmekaniken inte känns helt och hållet anpassad till de öppnare miljöerna, och jag hade någonstans hoppats på en lite mer slipad upplevelse.

Men hittills känner jag mig ändå nöjd med Metro Exodus, även om det tog ett tag innan jag verkligen kunde komma in i spelet och kunde börja njuta av det. Möjligen kan det vara självförvållat i och med att jag spelat det mer sporadiskt och nästan oftare satt igång olika multiplayerspel, men framöver är det tänkt att jag ska satsa mer på singleplayerspelen (trots att jag egentligen skulle ha gjort det sedan början av det här året, men bättre sent än aldrig). Förhoppningsvis håller även spelet resten av vägen nu.

Metro Exodus - från seg start till imponerande atmosfär