Svenska

Spelmusikfredag (248)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var ännu en fredag kommen, vilket i vanlig ordning betyder att det är helg igen samt att det i vanlig ordning är dags för att lyssna på lite spelmusik. Jag har inte så mycket att säga idag, utan det blir en rask introduktion till denna veckas spellåt.

Den här gången blir det en oerhört kort spellåt som klockar in på knappt en minut, men trots dess längd så lyckas den använda sin tid väl. Dessutom uppfyller denna låt två olika saker för Spelmusikfredag, den ena är att ge lite retromusik (då jag som bekant skippade en hel Retroktober-special detta år) och den andra är att ge en lite kuslig stämning eftersom Halloween börjar närma sig (kan redan nu lova att det ska bli en kuslig låt nästa vecka).

"Dark Hogwarts" från soundtracket till PS1-versionen av det första Harry Potter-spelet är kanske inte den första låten som en tänker på, när det kommer till spelmusik som ska vara lite kusliga. I synnerhet inte för vuxna öron. Det är dock en oerhört stämningsfull låt, som om än kanske inte väcker en fruktan i lyssnaren, så bjuder den fortfarande på en stark atmosfär (vilket kanske inte förvånar, med tanke på vem som har komponerat musiken).

Dark Hogwarts (Jeremy Soule)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (248)

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Måttligt imponerad av Black Ops Cold War-betan

Måttligt imponerad av Black Ops Cold War-betan

This post is tagged as: Call of Duty: Black Ops Cold War, Intryck

När Call of Duty: Black Ops Cold War slutligen utannonserades var jag försiktigt nyfiken på seriens återgång till det kalla kriget och mängden valfriheter i kampanjen. Det har väl främst varit kampanjen som jag varit nyfiken på, som utvecklas av Raven, medan Treyarch står för multiplayern som jag varit mindre nyfiken på. Jag var dock tillräckligt nyfiken för att hoppa på alfa-testet härom månaden, samt den öppna betan som varit tillgänglig de två senaste helgerna.

Alfan spelade jag lite över två timmar, betan spelade jag som mest ett par timmar förrförra helgen med ett par kompisar och förra helgen vart det någon enstaka timme. Det var dock tillräckligt för min del, och efter den tid som jag spenderat med både alfan och betan är jag måttligt imponerad av multiplayern.

Förvisso var det inte dåligt, långt ifrån, men jag kände aldrig att det var superbra eller superroligt heller. I mångt och mycket kändes det som Black Ops 4 med ett kalla kriget-skin över sig, och just det spelet fastnade jag aldrig för. Framförallt känns det som ett steg bakåt från förra årets Modern Warfare-reboot, som med en helt ny grafikmotor bjöd på ett ordentligt kliv framåt för serien i form av grafik, animationer, vapenkänsla och ljud. På precis alla punkter är Black Ops Cold War en nedgradering, det ser inte lika snyggt ut (om än långtifrån fult), animationerna känns stela, vapenkänslan känns plastig och ljudet likaså. Dessutom tyckte jag att kartorna som erbjöds i betan kändes både tråkiga och oinspirerade.

Det som jag gillade mest var klassystemet, som fått några justeringar och tillägg främst i form av Wildcards, som verkligen öppnar upp möjligheterna att i detalj skräddarsy ens klasser. Gunsmith återvänder från Modern Warfare, och även om det inte kändes lika spännande att skräddarsy vapnen denna gång, så uppskattar jag att beskrivningarna är tydligare med vad varje vapentillbehör faktiskt gör. Sedan gillar jag scorestreak-systemet på pappret, då den inte återställs när en dör men som fylls på betydligt snabbare om en faktiskt håller sig vid liv. Detta lär nog vara något som behöver justeras, då det tog lite väl lång tid att få åtminstone de mindre värdesatta belöningarna som spionplan eller radiostyrda bombbilar.

Överlag känns det varken spännande eller superkul utifrån mina intryck från betan, och när jag spelade betan förra helgen kände jag mig till och med uttråkad. Förvisso är det ju ändå en beta så innehållsutbudet är ju begränsat, men då spelet känns som ett steg bakåt från förra årets upplaga är det för min del svårt att känna någon större entusiasm. När jag började känna mig uttråkad av betan hoppade jag istället tillbaks till Modern Warfare, och hade betydligt roligare med det.

Det som jag har testat av både multiplayer-alfan och betan känns helt enkelt inte speciellt spännande, i synnerhet inte jämfört med Modern Warfare som kändes betydligt fräschare och ett välbehövligt steg framåt för serien. På det planet har Treyarch inte lyckats övertyga mig, vilket jag måste säga känns rätt tråkigt då jag verkligen gillade multiplayerläget i Black Ops 3. Jag har ändå fortfarande en viss förhoppning om att jag skall uppskatta kampanjen som Raven utformat, som förhoppningsvis kan imponera mer.

Spelmusikfredag (247)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det ännu en gång fredag, ännu en gång helg och ännu en gång... ja, jag vet inte längre. Det är väl mer eller mindre samma gamla som det varit i veckor och månader för min del, med ingenting nytt under solen. Det är väl vad det är helt enkelt. Det betyder ju dock att det ännu en gång är dags för Spelmusikfredag, vilket alltid är positivt. Jag insåg nyligen att jag helt har glömt bort att köra en form av Retroktober-special som jag gjort tidigare år, men jag känner lite att det får helt enkelt vara så i år.

Däremot hade jag engagemang för denna veckas spellåt, som kommer från soundtracket till Medal of Honor-rebooten från 2010. Denna vecka har det nämligen gått 10 år sedan spelet släpptes, vilket känns smått sjukt då det var ytterligare en påminnelse om att jag lite sisådär börjar att bli gammal. När spelet släpptes så gick jag i högstadiet, och 10 år senare läser jag min sista termin på lärarutbildningen, så åren börjar gå åt nu.

Själva rebooten och dess uppföljare i sig har jag vid något annat tillfälle skrivit om i denna bloggserie, någon succé vart det ju uppenbarligen inte (främst kanske tack vare Warfighter), men jag gillade ändå delar av de spelen och framförallt det från 2010. Det är framförallt två saker som jag tycker att spelet ändå lyckades ganska bra med, det ena var försöket till ett mer personligt fokus för specialstyrkornas berättelse (även om detta kom först mot slutet), och det andra var musiken komponerad av Ramin Djawadi.

Med låten "The Summit" tycker jag att båda dessa element går hand i hand, med både låten i sig och hur den bidrar till spelets personliga fokus. Som en spellåt är det helt enkelt en riktigt bra låt i sig, och trots att det tillhörande spelmomentet innehåller massvis med kulor som smattras och en del explosioner, så är låten oerhört lågmäld och spelar snarare på de emotionella strängarna. Detta hör även in i spelets tematik som uppkommer närmare slutet, att ingen soldat ska lämnas kvar. När en gör den sista pushen i det här spelet, så är det inte för att vinna mark eller stoppa terroristernas mål, utan för att rädda de soldater som blivit kvar.

The Summit (Ramin Djawadi)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (247)

Spelmusikfredag (246)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och även fast det alltid är skönt med både fredag och helg, så tycker jag nästan det varit ännu skönare när helgen anlänt under den senaste tiden. Det handlar nog mycket om att jag helt enkelt har enklare att bli slutkörd, vilket kan förklaras med att det är året 2020. Finns såklart massor med anledningar runtomkring, men det är å andra sidan det här året i sin helhet som det mesta verkar vara sprunget ur. Nåja, jag får i vanlig ordning försöka njuta så mycket av helgen som det bara går.

Detta börjar i sedvanlig ordning med att lyssna på lite spelmusik, och den här veckan reser vi tematiskt tillbaks till Stilla havs-fronten under andra världskriget som det porträtteras i Battlefield V. Jag upptäckte nämligen tidigare under veckan att den nya musiken som släpptes i samband med Stilla havs-kampanjen nu faktiskt är släppt som ett eget album, vilket gjorde mig glatt överraskad.

Battlefield V hade skitgrym musik redan när det släpptes, tack vare kompositörerna Johan Söderqvist och Patrik André som även komponerade musiken till Battlefield 1. De båda kompositörerna har inte gjort mig besviken heller med nya låtar som lagts till i spelet, där framförallt Wake Island-temat (som jag haft med tidigare) är helt fenomenalt. Denna veckas spellåt har lite av en annan tonart, och går under den dubbla titeln "The Jungle/Waves of Darkness". Där Wake Island-musiken har en heroisk känsla med kämpaglöd, är denna låt istället mörkare och ger verkligen känslan av att ge sig in i en djungel där fienden kan finnas bakom varje träd eller buske...

The Jungle/Waves of Darkness (Johan Söderqvist & Patrik Andrén)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (246)

Spelmusikfredag (245)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var ännu en fredag kommen, och ännu en helg är kommen för att (förhoppningsvis) rädda de flesta från vardagen. Oavsett hur ens situation ser ut denna fredagseftermiddag, så är i alla fall stunden för att lyssna på lite spelmusik här.

Jag tror att jag vid något tillfälle har poängterat att det inte blivit mycket spelmusik från diverse licensspel, i synnerhet inte sådana som är direkt baserade på filmer, då det inte hör till ovanligheten att musiken i licensspel är direkt hämtad ifrån dess förlaga. Sedan finns ju licensspel som Arkham-spelen och Republic Commando som innehåller mestadels originell musik. Den här veckan blir det något som är lite mittemellan, då det är en spellåt som drar direkta motiv från förlagan, men som samtidigt känns egen.

Jag har under en lång tid tänkt att musiken från James Bond-spelet Nightfire ska figurera, och nu är den stunden äntligen kommen. Något officiellt soundtrack har inte släppts såvitt jag vet, vilket gör mig tveksam till låtens titel (då den har tre möjliga sådana). Så för att vara på den säkra sidan får den samtliga titlarna på samma gång, "Phoenix Fire - Lobby Escape/Atlantis". I kampanjen figurerar den i den fjärde och sista fasen av nivån Phoenix Fire, vilket är en av mina favoritnivåer ur spelet då Bond har blivit tillfångatagen och ska skjuta sig ut från en skyskrapa. Låten spelas även upp på multiplayer-kartan Atlantis.

När jag skrev att denna låt är någonstans mittemellan en låt direkt plockad från en förlaga och en originell låt, så kanske jag låter lite väl hård. Denna låt påminner nämligen inte så mycket om någon låt från Bond-filmerna, utöver den typiska Bond-melodin och stilen. Det är dock lite det som är poängen, för det låter verkligen som något som skulle kunna spelas upp på vita duken när Bond mejar ned dussinet skurkar. Den känns dock även egen och utnyttjar det faktum att det är en spellåt, då kompositören Steve Duckworth verkligen gått in på att skapa en fartfylld och intensiv låt som utan tvekan hör hemma i ett FPS-lir, men som även bjuder på en superb atmosfär och Bond-känsla.

Som bonus länkar jag även till en förlängd version av låten, då jag tycker att det är en låt som fungerar att lyssna lite längre på och som har förlängts på ett mycket sömnlöst vis.

Phoenix Fire - Lobby Escape/Atlantis (Steve Duckworth)

Lobby Escape - Extended

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (245)

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy