GR STREAMING
Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Spelmusikfredag (132)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, även om det för min del blir lite omvänt då jag inte gjort särskilt mycket under veckan medan jag lär plugga en hel del under helgen. Det är såklart inte frivilligt, utan för att jag lagom till veckan åkte på en ny förkylning trots att det bara var någon vecka sedan det inträffade sist. De senaste åren har jag blivit sjuk typ en gång om halvåret, men bara under det här senaste halvåret har jag blivit sjuk tre gånger. Vad det beror på kan jag endast spekulera i, men som tur är har Netflix varit lite av en räddare i nöden.

Nåja, idag släpps som bekant nya God of War som jag sett framemot. Det blir dock inte att spela på det ett bra tag för min del dock, av den enkla anledningen att jag inte kommer ha tid att spela det under den närmsta tiden i alla fall. Men det har sett oerhört lovande ut trots att jag aldrig spelat något av de tidigare spelen, men sedan är jag också oerhört svag för allt som är det minsta influerat av nordisk mytologi.

Men lite vikingamys ska det bli ändå i Spelmusikfredag, i form av en av mina favoritlåtar ur mästerverket Skyrim. "Dragonsreach" syftar naturligtvis till palatset med samma namn situerad i Whiterun, denna låt figurerar inte bara där utan även i övriga palats samt High Hrothgar. Jag tänkte inte skriva så jättemycket om denna låt, utan det är en sådan som en måste lyssna på för att kunna förstå storheten. Kort sagt är det i alla fall en oerhört mäktig låt som är en av de låtar ur Skyrim som jag tycker har starkast känsla av vikingar och nordisk mytologi.

Ett annat passande namn hade varit "Nord's Sorrow", vilken jag minns det hade när jag snubblade på ett videoklipp med denna låt flera månader innan spelets ens släpptes. Huruvida det var ett officiellt namn eller om var videouppladdaren som gett det namnet har jag ingen aning om, men nog tycker jag nästan det vore en mer passande titeln än den nuvarande.

Dragonsreach (Jeremy Soule)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (132)

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Spelmusikfredag (131)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var äntligen fredag igen, och lagom till helgen fick jag en trevlig överraskning i form av Steelbook-utgåvan av The Last Jedi i brevlådan. Måste erkänna att jag vart överraskad, dels för att det egentligen släpps först på måndag och dels så hade jag faktiskt glömt bort det exakta releasedatumet. Så det blir att avnjuta filmen under helgen och se om jag tycker samma sak om den som när jag såg den på bio.

Men nu blir det lite trevlig spelmusik, och den här veckan kände jag för något lite annorlunda då jag själv tycker de senaste veckornas spellåtar varit från ganska snarlika spel. Så när jag snubblade över en riktigt härlig remix av Breath of the Wild så kände jag att det kunde vara ett bra val för lite variation i utbudet. Jag måste dock erkänna att jag egentligen hade tänkt ha med en officiell låt, men när jag skulle söka vidare visade det sig att denna remix inte verkar vara baserat på en enskild låt såvitt jag kunde finna.

"The Champion of Hyrule" är som nämnt en remix komponerat av Alex Roe, men eftersom jag inte spelat Zelda-spelen i någon större utsträckning så vet jag inte om den direkt baserar sig på någon särskild låt ur Breath of the Wild, även om jag kan känna igen delar från vad jag förmodar är seriens temalåt. Hursomhelst är det en riktigt välgjord remix, med ett härligt energifullt intro som sedan fortsätter i en oerhört behaglig låt att lyssna på. Det känns dock onekligen som att det hör hemma i Zelda-serien, och personligen kände jag faktiskt lite spelglädje ur denna låt, trots min minimala erfarenhet med Zelda-spelen.

The Champion of Hyrule (Alex Roe)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (131)

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Riktigt förväntansfull på The Meg

This post is tagged as: The Meg, Film, Hajfilm

Hade egentligen tänkt skriva om mina förväntningar och farhågor inför den kommande monsterhaj-filmen The Meg, som är baserad på en riktigt underhållande bokserie, lagom innan den första trailern släpptes. Detta får jag dock helt enkelt strunta i, eftersom trailern äntligen är här efter månader av väntan, och jag är stormförtjust i den.

De farhågor som jag hade var främst att den skulle ge samma känsla som Jurassic World: Fallen Kingdoms första trailer, något som mer eller mindre blåstes bort i och med denna trailer. Jag fullkomligt älskar att både trailern och postern nedan är helt medvetna om vad det är för slags film och bara kör på. Det handlar alltså om upptäckten att vithajens utdöda och gigantiska släkting Megalodon fortfarande lever kvar i havens djup, varpå en av dessa monsterhajar släpps lös i den vida världen och... ja, resten går ju att föreställa sig.

Som nämnt är filmen baserad på en underhållande bok vid namn Meg (som jag kan rekommendera) som är en skojfrisk kombination mellan Hajen och Jurassic Park, vilket filmen onekligen ser ut att ta vara på. Jag är riktigt förväntansfull på The Meg, både som ett fan av böckerna och som ett fan av hajfilmer rent generellt, som jag tror kommer bli rejält underhållande av trailern att döma.

Riktigt förväntansfull på The Meg

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Black Panther och A Quiet Place

This post is tagged as: Black Panther, A Quiet Place, Film, Recension

Brukar inte gå på bio speciellt ofta, men av en händelse vart det två biobesök på varandra. I torsdags såg jag Black Panther, som jag velat se ett bra tag nu men som jag inte haft tid eller möjlighet till tidigare. På fredagen vankades det besök för att se A Quiet Place, jag brukar vanligtvis inte se skräckfilm på bio eller skräckfilm generellt för den delen, men just denna film lyckades fånga upp mitt intresse trots det. Tänkte därmed även bjuda på lite tankar från båda filmerna.

Black Panther
Som superhjälte var Black Panther helt okänd för mig innan Captain America: Civil War, men efter den rullen kände jag mig nyfiken på den karaktären. Överlag tyckte jag filmen levde väl upp till mina förväntningar. Sett till uppbyggnad är det en ganska traditionell Marvel-film, samtidigt kändes den tillräckligt annorlunda från mängden och mycket av det är tack vare hur den fiktiva nationen Wakanda skildras.

De senaste Marvel-rullarna tycker jag börjat visa en viss mognad när det gäller skurkarna, vilket är glädjande då de allra flesta av dem i dessa filmerna brukar vanligtvis vara den svagaste punkten. Vulture i Homecoming är nog den första skurken som jag faktiskt gillade, och även om Killmonger i Black Panther inte är helt felfri så kunde jag åtminstone känna en viss förståelse bakom hans motiv, något jag inte kan säga om majoriteten av deras filmskurkar.

Där filmen brister är det framförallt i vad jag och farsgubben kallar för "Stålmannen-syndromet", det vill säga att hjälten i princip är oövervinnerlig. Nu kan väl de flesta räkna ut att Black Panther kommer klara sig, men redan i den inledande scenen störde jag mig på hur han kunde ta flera skott från en Kalasjnikov som om det vore ingenting. Sedan hade jag hoppats på att få veta mer kring historiken om Black Panther och T'Challa som karaktär, vilket vi visserligen får, men jag kände att jag inte riktigt fick svar på de frågor som jag hade efter Civil War.

Jag känner mig dock ändå nöjd med att ha sett Black Panther, den lär nog inte gå till historien som en av de bästa Marvel-rullarna, men det är samtidigt långtifrån en av de svagare. En stabil film enligt mig som lyckas hålla balansen mellan att vara traditionell och annorlunda.

A Quiet Place
Apropå att ha en annorlunda känsla, så är det en ganska bra sammanfattning av John Krasinskis skräckdebut. Som nämnt tidigare är jag generellt ingen storkonsument av skräckfilmer, trots det kände jag mig ganska dragen till filmen helt på grund av dess premiss med monster som besitter en kraftig hörselförmåga som kräver absolut tystnad för att klara sig.

Ett koncept som filmen helt anammar, och redan i öppningsscenen blir detta påtagligt. Allt är i princip tyst, och det vore rentav fridfullt om det inte vore för vetskapen att minsta ljud kan leda till ens död. Filmen lyckas bygga upp atmosfären och inlevelsen på ett utmärkt sätt, och bara en sådan sak att det verkade speglas i biopubliken säger nog en del. Där det vanligen brukar skrikas till så var publiken helt tyst även under de otäckaste av stunder. Dock känner jag att detta undermineras något av filmmusiken som fortfarande används rätt traditionellt, och här hade jag nog önskat en mer sparsmakad användning.

Upplevelsen hjälps också oerhört mycket av att större delen av skådespeleriet bygger på minspel och gester snarare än dialoger, och här gör verkligen samtliga skådespelare ett utmärkt jobb med att förmedla känslor utan yttra ord. Hur monstren används är också oerhört effektivt, de går att skymta emellanåt men det är uppbyggnaden och den ständiga närvaron som nästan skrämmer mer än monstren i sig (som också är redigt otäcka). Att filmen låtit sig inspireras av Spielbergs klassiska Hajen är glasklart, och bättre inspirationskälla för att bygga upp monstren får en verkligen leta efter.

Överlag kände jag mig riktigt imponerad av A Quiet Place när eftertexterna rullade. Även om jag inte är en större skräckfantast så räckte premissen för att få mig intresserad, som dessutom levererade mer än väl.

Black Panther och A Quiet Place

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Spelmusikfredag (130)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, men trots att helgen är nära inpå känner jag nästan att denna vecka gott kunde få varit längre då jag inte fått särskilt mycket produktivt gjort, i synnerhet inte lika mycket som jag hade hoppats på. Det har dock ändå varit en ganska skön vecka får jag medge, och med oväntat mycket biobesök då jag äntligen var och såg Black Panther igår kväll och nu ikväll är det dags för A Quiet Place.

Men nu är det som bekant spelmusik som gäller, och denna vecka tillägnas kortspelet The Elder Scrolls: Legends som jag spelat mycket av under den senaste tiden. Även om musiken i spelet inte är dess främst kraftpunkt, då det är rätt få låtar och de flesta sticker inte riktigt ut, så har jag ändå lyckats hitta en favorit som jag förälskat i mig.

Det märks kanske lite på titeln att musiken är främst som bakgrundsmusik, då titeln på denna låt kort och gott är "Deckbuilder" (och då är jag inte helt säker på om det är dess officiella namn). Den spelas helt enkelt upp när en tittar på sin kortsamling och försöker fixa till sin kortlek. Den må inte vara komponerad av Jeremy Soule, men Bradley Derrick har onekligen skapat en låt som känns som att den passar in i Elder Scrolls-spelen. Men den främsta orsaken till att jag älskar denna låt är för hur pass lugn och avslappnande den är. Måhända att den kan vara något repetitiv, men med denna låt så är det något som jag är villig att förbise och bara insvepas i lugnet som den frambringar.

Deckbuilder (Bradley Derrick)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (130)

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus