Svenska

Spelmusikfredag (264)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, vilket i vanlig ordning känns skönt även fast det egentligen inte händer så mycket för min del i nuläget. Nåja, det är i alla fall dags för att lyssna på lite härlig spelmusik, och den här gången blir det lite av det historiska slaget. Vilket blir lite av en dubbelmening, eftersom den här fredagen sammanfaller med startskottet för ett av slagen under andra världskriget.

Den 19 februari 1945 inleddes slaget om Iwo Jima, som förövrigt är det slag som den berömda bilden med amerikanska marinkårssoldater som reste den amerikanska flaggan på Suribachi-berget. I år sammanfaller slagets slut även med en fredag, så även då (26 mars) blir det en spellåt som är kopplat till slaget. Idag tänkte jag i alla fall lyfte en spellåt från Rising Storm, som är en standalone-expansion till Red Orchestra 2 som fokuserar på Stillahavskriget.

Veckans spellåt heter kort och gott "Mount Suribachi", och anspelar då såklart på berget som utgör en del av Iwo Jima. Låten är även relativt kort, och för att vara en låt ur ett krigsspel är den väldigt lågmäld. Den har redan från start en nästan ödesdiger känsla, en känsla som på samma gång känns passande eftersom den handlar om ett berg, och som ingjuter känslan inför det stundande slaget. Alternativt att det anspelar på efterspelet vid slagets slut, eftersom jag inte spelat Rising Storm har jag såklart svårt för att avgöra det, men jag tycker ändå att låten fungerar väl med båda tolkningarna.

Mount Suribachi (Chris Rickwood)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (264)

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Spelmusikfredag (263)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, vilket ändå känns skönt även om min vecka inte direkt skiljt sig från den förra. Men strunt i det, det är ju dags för att ta fram tacosen på matbordet, förbereda för fredagsmyset och skruva upp volymen på högtalarna eller headsetet för att avnjuta lite härlig spelmusik. Denna vecka blir det minst sagt ljuvlig spelmusik att avnjuta, med en hint av romantik inbakat i veckans spellåt.

Eftersom det är Alla hjärtans dag på söndag känns det på något sätt passande med en spellåt som har någon form av anknytning till det, om än en vag sådan. Det beror väl dock på hur en själv tolkar denna spellåt, som för mig personligen har en form av romantisk känsla i sig även om den kanske inte är helt uppenbar. När det kommer till Witcher-musik är det oftast första eller tredje spelet som jag omedelbart tänker på, men även tvåan har mycket bra musik även fast jag av någon anledning sällan gör en direkt koppling till det spelet (förmodligen eftersom jag kanske kontroversiellt nog tycker att tvåan är det svagaste ur trilogin).

En av mina favoritlåtar ur det spelet är "A Quiet Corner", som förutom en klockren atmosfär som passar in i Witcher-spelens värld även har en romantisk känsla i sig. Enligt kommentarsfältet verkar det som att låten spelas upp i början av spelet, när Geralt vaknar upp i ett tält tillsammans med Triss. Så den romantiska kopplingen kanske är lite mer uppenbar än vad jag först trodde, men för egen del så är det främst hur instrumenten och senare sångrösten som skapar denna lika fridfulla som romantiska känsla.

A Quiet Corner (Krzysztof Wierzynkiewicz)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (263)

Inte alltför hoppfull för Great White

This post is tagged as: Great White, Film, Hajfilm

Känns som att min lilla sägning om att bra, eller kanske rättare sagt välproducerade hajfilmer inte växer på träd inte riktigt stämmer längre. Länge har den filmgenren nästan uteslutande fått tillskott av B-filmer som producerats av antingen SyFy Channel eller The Asylum. De senaste åren har dock sett ett flertal hajfilmer med något högre budget än valfri SyFy-produktion, och kommande Great White är ytterligare ett tillskott till filmer som The Shallows, 47 Meters Down och Cage Dive.

Trailern för filmen letade sig ut på internet häromdagen, och den ser... helt okej ut. Premissen med ett gäng personer som riskerar att bli hajmat ute till havs är såklart välbekant vid det här laget, och utifrån trailern ser det inte ut att bjuda på några större överraskningar. Inte för att jag förväntar mig så mycket från den här typen av filmer, hur mycket jag än uppskattar hajfilmer, utan det viktigaste är såklart kvalitén och underhållningsfaktorn om inget annat.

Som sagt ser det helt okej ut, som jag förstått det ska filmen främst använda sig av praktiska effekter vilket ändå lovar gott. Samtidigt är jag inte helt övertygad av det som trailern visar upp, och emellanåt känns det faktiskt på gränsen till tveksamt. Samtidigt är jag ändå nyfiken och har en gnutta av hoppfullhet, även om förväntningarna inte riktigt är så höga som jag velat hoppats på. Jag tvivlar på att Great White kommer att vara på samma nivå som The Shallows, men förhoppningsvis är den bättre än mediokra Cage Dive.

Inte alltför hoppfull för Great White

Jag gillar postern ändå i dess enkelhet, det tåls att sägas.

Star Wars: Squadrons är en häftig upplevelse i VR

Star Wars: Squadrons är en häftig upplevelse i VR

This post is tagged as: Star Wars: Squadrons, Star Wars, VR

Star Wars: Squadrons är ett spel som jag varit nyfiken på sedan det utannonserades, dels eftersom det är ett Star Wars-spel naturligtvis, dels eftersom flygspelsgenren inte direkt frodar av spelen (även om den genren verkar ha en uppgång den senaste tiden). Dessutom var jag nyfiken på att spela ett fullskaligt sådant spel i VR, då jag införskaffade en PSVR under en Black Friday-rea häromåret, och jag erkänner villigt att den inte sett jättemycket användning.

Som rubriken antyder uppskattade jag tiden med spelet i dess VR-version, även om det tog ett tag för mig att faktiskt spela genom hela spelet (påbörjade spelet strax före årsslutet, och blev klar med det tidigare under veckan). Orsaken var främst att jag behövde vänja mig och kroppen vid VR-spelandet, vilket gjorde att mina spelsessioner inledningsvis blev ganska korta. I sedvanlig ordning när det gäller PSVR åtminstone, är grafiken inte särskilt snygg och skärpan är ofta oskarp, men jag känner i slutändan att det var värt att ge upp grafiken till förmån för inlevelsen. Dessutom misstänker jag att spelet från början var tänkt att uteslutande spelas med en VR-hjälm, med tanke på hur hangarsektionerna är utformade.

För inlevelsen i Squadrons är verkligen total med en tung VR-hjälm på skallen, när en flyger genom rymden och dess faror i antingen en X-wing eller en TIE Fighter (eller alla andra rymdskepp som finns tillgängliga). I synnerhet när tanken på att flyga dessa skepp varit något av en innerlig nörddröm, att få se instrumenten lysa upp och se rymden från en TIE-cockpit är verkligen en speciell känsla som spelet tar till vara på. Sedan gillade jag verkligen variationen i de tillgängliga rymdskeppen, både sett till deras roller samt skillnaden i utformningen av en X-wings cockpit kontra ett TIE-skepp. Sistnämnda ger en utmärkt sikt framåt jämfört med New Republic-skeppen, men tillåter inte å andra sidan en större koll på sin omgivning.

Bortsett från VR-aspekterna, uppskattar jag även spelet på andra punkter. Jag kan inte påstå att berättelsen kommer att stå sig som minnesvärd, men jag uppskattade verkligen greppet av att skifta mellan perspektiv från New Republic-pilot till Imperie-pilot. Dessutom gillade jag att mellan uppdragen få en chans att bekanta sig närmre sina rotekamrater på båda sidorna, vilket även var en stor behållning för min del inte minst eftersom det finns en del påskägg för riktigt inbitna Star Wars-fan.

Vidare uppskattade jag rymdstriderna, och i synnerhet balansen mellan arkadaktigt flygande med vissa simulatorinfluerande indrag. Det gäller verkligen att hålla energibalansen rätt mellan motorerna, vapensystem och skölden, och omdirigera energin till de specifika system när det behövdes. Förvisso klarade jag mig ganska ofta på Normal-svårighetsgraden utan att behöva omdirigera alltför mycket, men på högre svårighetsgrader och i multiplayerläget (som jag inte hunnit testa än) kan jag tänka mig att det verkligen gäller att omjustera energisystemen precis vid rätt tillfällen. Det finns därmed en ganska tydlig förhållning i att det är relativt enkelt att plocka upp och spela, men som samtidigt kräver mycket för att verkligen bemästra.

Det som jag kan tycka att spelet faller lite på är dels berättelsen, som jag redan nämnt inte är direkt minnesvärd, även om jag ändå uppskattade karaktärsinteraktionerna. Kopplat till det är även hur spelet behandlar ens spelarkaraktärer, som är någonting av ett mellanting mellan tysta och talande protagonister. I interaktioner med andra karaktärer blir det egentligen ingen interaktion då ens rotekamrater snarare för en monolog inför spelarkaraktären, inte helt olikt hur det blir i Metro-spelen. Däremot kan spelarkaraktärerna emellanåt häva ur sig rätt generiska repliker under rymdstriderna, som exempelvis att beordra gruppkamraterna att fokusera på ett specifikt mål.

Överlag uppskattade jag verkligen min tid med spelet, och i synnerhet genom VR-läget som både förhöjde upplevelsen och uppfyllde nörddrömmen att styra en TIE Fighter mot anstormande X-wings. Som nämnt har jag inte testat multiplayerläget än, men jag är nyfiken på att se vad det har att erbjuda (även fast det inte är mer än två spellägen, samt att jag mest troligt kommer att skjutas ut i rymden flera gånger i rad). Jag kan varmt rekommendera Squadrons för den som vill uppfylla eventuella nörddrömmar om att få styra olika rymdskepp ur Star Wars-universumet, och i synnerhet om det råkar finnas en VR-hjälm inom räckhåll.

Spelmusikfredag (262)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, även om dagarna nästan flyter samman för min del i nuläget. Med betoning på nästan, eftersom jag ändå verkar hålla ganska bra koll fortfarande på när det blir fredag. Månne det vara på grund av tacos på middagsbordet eller fredagsmyset? Kanske, men jag tror faktiskt att det mest är på grund av att det är dags att lyssna på lite spelmusik.

Den här veckan återvänder vi till en galax långt, långt borta. Ursprungligen hade jag faktiskt tänkt lyfta lite musik från något av de senaste Star Wars: Battlefront-spelen, som nyligen fått sina soundtracks släppta. Varför det skedde först nu vet jag inte, men bättre sent än aldrig. Men sedan spelade jag klart Star Wars: Squadrons under gårdagen, varpå det kändes passande att lyssna lite på det soundtracket (jag har inte varit aktiv med bloggen på ett bra tag nu utöver Spelmusikfredag, men jag lovar att under helgen bjuda på lite tankar från Squadrons!). Det är alltså inget alltför stort hopp i form av spelmusik, i synnerhet eftersom kompositören Gordy Haab står för musiken i samtliga av de spelen.

När det gäller spelmusik så ska det låta bra, och när det gäller soundtrack från ett Star Wars-spel ska det både låta bra och låta som Star Wars-musiken i filmerna. Av de tidigare Star Wars-låtarna som jag lyft från Republic Commando och Bounty Hunter är musiken kanske inte självklart kopplad till just John Williams legendariska musik, även om kopplingar finns. När det gäller musiken i Squadrons, och för den delen samtliga Star Wars-spel som Gordy Haab varit inblandat i, är denna Star Wars-känsla oerhört starkt och det låter verkligen som att det skulle kunna vara taget direkt från filmerna.

Sådant är definitivt fallet med "Hyperspace Ambush", som börjar lågmält och med vissa ljudeffekter som låter som en instrumentpanel, för att sedan gå över till en paradton som verkligen doftar Imperiet, innan den sätter igång ordentligt med pompa och ståt för att förhöja upplevelsen inuti cockpiten. Som nämnt skulle den kunna vara tagen från filmerna, vilket ytterligare förhöjer upplevelsen av att delta i en intensiv rymdstrid i galaxen långt, långt borta.

Hyperspace Ambush (Gordy Haab)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (262)

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy