The Meg var mega(lodonskt)-underhållande

Jag vägrar be om ursäkt för rubriken.

I fredags var jag och såg The Meg, som är den film som jag mest framemot under sommaren. Dels av den enkla anledningen att det är en hajfilm, dels för att filmen är baserad på en ruskigt underhållande bok, och dels så rådiggade jag trailern som hade en perfekt dos av glimten i ögat. Från vad jag sett så har filmen fått blandade betyg, vilket inte förvånat mig med tanke på vilken typ av film det, men det har inte stoppat mina förhållandevis höga förväntningar.

The Meg handlar naturligtvis om den gigantiskt stora Megalodon, vithajens uråldriga och betydligt större släkting som vi får hoppas är fortsatt utdöd. Men i denna film så frodas arten nere i de djupaste havsbottnen, åtskild från världen ovan. När ett forskningsteam beger sig ned till den nya världen långt nere på havsbottnen, råkar de naturligtvis släppa ut monsterhajen i det fria och måste stoppa den innan den hinner glufsa i sig alltför många människor och båtar.

Vad som sedan följer är rejält med nervkittlande hajunderhållning. Den gigantiska hajen känns skräckinjagande, och även om scenerna där den dyker upp från tillsynes ingenstans är lite väl uppenbara så tycker jag ändå det fungerar effektivt. Filmens Megalodon gör skäl för både sin storlek och sitt rykte, och samtliga scener som den medverkar i är definitivt filmens starkaste kort.

Där filmen brister är med karaktärerna, även om samtliga karaktärerna har stabila skådespelarinsatser bakom sig, så finns det inte så mycket djup i dem och det lilla som finns är klyschigt. Bara en sådan sak att jag inte minns namnen på flera av dem säger nog en hel del, och överlag var det ganska få karaktärer som jag egentligen brydde mig om. Detta gör att de mer karaktärsfokuserade scenerna inte håller samma klass, och bidrar till att balansen mellan en seriösare och en lättsammare ton inte känns helt perfekt.

Som en adaption av en roman så såg jag redan i trailern en del skillnader gällande karaktärer, bakgrunder och vissa händelser. Så på flera sätt skiljer sig filmen från boken, samtidigt som jag vart glatt överraskad av vissa detaljer som ändå bevarats även om de användes på ett lite mer annorlunda sätt. Även om adaptionen är långtifrån rakt i linje med boken, så skulle jag ändå säga att det är en välgjord adaption.

Jag hade faktiskt riktigt trevligt med att se monsterhajen på den stora duken, och även om de flesta av karaktärerna är intetsägande och klyschiga så drog det inte ned min upplevelse av filmen alltför mycket. Överlag fann jag The Meg både nervkittlande och underhållande, och som ett fan av boken så diggade jag filmen starkt.