Riktigt nöjd med kampanjen i Ace Combat 7

Det har varit lite sisådär med både aktiviteten och spelandet den senaste tiden, men under veckan så blev jag i alla fall slutligen klar med kampanjen i Ace Combat 7: Skies Unknown. Jag tänkte inte skriva så jättemycket om det dock, då mina tidigare intryck täcker helheten ganska bra. Jag ville dock ändå skriva ned några tankar som jag funderat på under de senaste dagarna sedan eftertexterna rullade. Inga spoilers kommer förekomma i det här inlägget.

Få spel lyckas med konststycket att nästan konsekvent ge mig gåshud, men Ace Combat 7 är ett av dessa spel. Det är av olika anledningar, ibland är det delar ur storyn, radiotjattret eller Keiki Kobayashis strålande musik. Vanligtvis är det en kombination av dessa delar, speciellt under de sista uppdragen, som tillsammans med gameplayet skapar spelmoment som gör mig exalterad på ett sätt som ingen annan spelserie lyckas göra konsekvent.

Ace Combat 7 var för mig fullt med dessa moment, och även storyn var en höjdpunkt. Utan att gå in för mycket på detaljer kan jag visserligen tycka att vissa av storyns teman inte behandlas särskilt djupgående, samt att vissa karaktärer fick mindre utrymme än vad jag hade hoppats på. Men som helhet tycker jag att storyn var riktigt bra, speciellt den sista tredjedelen eller så av spelet som jag sträckspelade bara för att jag vill se vad som skulle hända. Någon sådan känsla kan jag ärligt talat inte minnas sist jag kände inför ett spel.

Efter att ha spelat klart kampanjen tycker jag ändå överlag att kampanjen i Ace Combat 7 mer eller mindre levde upp till mina förväntningar. Visst finns det ett par saker som hade kunnat utvecklas, men när eftertexterna rullade så kände jag mig definitivt nöjd med spelet. Efter all denna tid kan jag säga att väntan var väl värd, och för min del är det även en stark start på spelåret 2019.