Klar med The Last of Us: Part II - vilken upplevelse!

Den här texten innehåller spoilers av spelets berättelse.

Det var en sen tisdagseftermiddag, närmare kvällen, som eftertexterna till The Last of Us: Part II slutligen rullade. Det var en lång resa får jag lov att säga, då speltiden klockade in på nästan 27 timmar. När det till slut var över, så fullständigt rusade både mina tankar och känslor i ett nästan obegripligt virrvarr. Jag kände alltifrån glädje, sorg, melankoli och lättnad efter allt som jag hade upplevt i Naughty Dogs senaste mästerverk.

Just det ordet, mästerverk, har jag funderat länge på om jag skulle använda det för att beskriva The Last of Us-uppföljaren. Att jag älskade spelet framkom ganska tidigt, och var något som jag framhöll redan 10 timmar in i spelet. Men var det ett mästerverk, en fullpoängare? Det är en fråga som jag funderat över i princip hela tiden som jag spelat, sedan eftertexterna rullade och framtill att jag skrev inledningen på det här inlägget. Jo, jag tycker nog att det är ett mästerverk.

För hur jag än vrider och vänder på det, så var det en fantastisk upplevelse med en lika fantastisk berättelse som dessutom var vågad. Jag kan på sätt och vis förstå varför folk inte alls är nöjda med vissa av valen som Naughty Dog har gjort, men för mig var dessa val oväntade, vågade och framförallt effektfulla. Dessa sker inte enbart för att chocka spelaren, utan har ett bestämt emotionellt syfte och har framförallt en viktig roll att spela i den övergripande berättelsen.

Därför har jag inga som helst problem med att Joel blir dödad tidigt i spelet, eftersom det är en kraftfull händelse för dem som blivit fästa vid honom genom första spelet. Att döda en karaktär som av många fans hålls kär är alltid riskabelt, men jag tycker att det sköts på ett bra sätt här. För det första ger det spelaren en kraftfull anledning att dras med i Ellies (och i längden spelarens) jakt på hämnd. Jag har sett några som lyft förslaget att låta Tommy dött istället för Joel, varpå Joel tillsammans med Ellie drar ut på att jaga efter Tommys mördare. En del av mig är lite nyfiken på hur den berättelsen hade kunnat sett ut, men samtidigt hade det inte varit lika effektfullt om Tommy dött istället för Joel.

Det för mig även till de andra anledningarna till att jag ändå gillar hur det utspelas i spelet, nämligen att Joels död passar in i den hårda och våldsamma postapokalyptiska värld som Naughty Dog målat upp, där ingen går säker och vem som helst kan på bara en sekund bli av med livet. Dessutom binds det hela samman på ett lika vackert och morbid sätt i den ändlösa cykeln av våld och hämnd, då det visar sig att den doktor som Joel sköt i slutet av föregångaren för att rädda Ellie, själv hade en dotter. Dottern Abby ger sig sedan ut för att få hämnd genom att döda Joel, vilket i sin tur får Ellie att dra ut på hämnd efter Abby. Samtidigt som det är en konsekvens av Joels agerande i föregångaren.

Att man sedan får spela som Abby under en stor portion av spelet är enligt mig både lika vågat och intressant, eftersom det i ett annat spel hade varit självklart att avsky henne för att ha dödat en älskad spelkaraktär tillika fadersfigur för spelets protagonist. Jag misstänker även att det är en bidragande orsak till att vissa vill att storyn ska skrivas om helt. Själv tycker jag som sagt att det är en intressant vinkel, men det är även en viktig sådan. För det finns alltid två sidor av ett mynt.

Som jag skrev alldeles nyss så hade Abby i ett annat spel utan tvekan haft rollen som en enskilt ond och avskyvärd skurk, men i och med att vi tillåts spela som henne nästan lika mycket som Ellie så väcks sympati och förståelse för karaktären. Både för hennes förflutna med sin far som Joel brutalt dödar för att rädda Ellie, men även för hennes relationer till andra karaktärer som Ellie mördar brutalt för att få tag på Abby. Det är just detta som för min del som höjer berättelsen till någonting extra, speciellt eftersom utförandet har en sådan fingertoppskänsla.

Även solen har sina fläckar, och är det någon kritik som jag skulle framföra så är det rörande spellängden. Jag tycker nämligen att spelet är lite för långt för sitt bästa, och det fanns ett par stunder då jag kollade upp hur länge jag hade spelat och sedan suckade. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig kluven till just denna kritik, för även om jag står fast vid den så kan jag ändå förstå varför spelet är så långt. Till en viss grad kan jag till och med köpa den fulla spellängden sett till den berättelse som Naughty Dog ville berätta, men mot slutet av spelet kände jag mig nästan färdig innan spelet själv var det.

Men sett till helheten så kan jag inte komma ifrån att The Last of Us: Part II är en fantastisk upplevelse. Som jag skrev gällande mina tidiga intryck så var spelmekaniken förfinad och hade värdefulla tillägg, och gjorde både smygandet och striderna konstant nervkittlande med den känsla av utsatthet som jag kände. Berättelsen är som jag beskrivit vågad, oförutsägbar och framförallt oerhört stark och mänsklig. Det är inte en historia som är på svart och vitt, utan visar att det alltid finns två sidor av samma mynt.

Det är en upplevelse som lämnade mig berörd på många sätt när eftertexterna rullade, och jag tänker fortfarande mycket på spelet såhär två dagar senare. Något som jag dessutom lär göra under en lång tid framöver, vilket i slutändan är det som gör att jag efter mycket funderande kan kalla det för ett mästerverk.