Äntligen kommit ikapp med The Mandalorian

Det tog sin lilla tid, men bättre sent än aldrig heter det ju. Jag har varit peppad på Star Wars-serien The Mandalorian mer eller mindre i samma stund som den utannonserades. Men sedan lanserades inte Disney Plus i Sverige förra året, så jag väntade istället tålmodigt att tjänsten skulle släppas här. Men när Disney Plus väl släpptes hade Disney fattat det märkliga beslutat att i alla fall släppa avsnitt ur både The Mandalorian och den avslutande säsongen av The Clone Wars veckovis (trots att de varit släppta i andra länder ett bra tag), vilket gjorde mig så pass irriterad att jag helt enkelt skippade att prenumerera på den nya tjänsten.

Tills häromveckan, då jag kände att tiden var inne för att skaffa skiten. Jag började med att se de avsnitt som fanns tillgängliga av den sista säsongen av The Clone Wars (som var bra överlag, med de fyra sista avsnitten som höjdpunkten), och sedan gav jag mig på den första säsongen av The Mandalorian. Sedan i måndags har jag nu kollat ikapp den andra säsongen, vilket innebär att avsnittet som släpps imorgon kommer att bli det första som jag ser "tillsammans" med resten av världen för en gångs skull.

Så vad jag tycker jag om själva serien? Riktigt imponerad är jag, om jag får lov att säga det. Det känns onekligen som Star Wars (duh!), och även om den fortfarande är riktad till en yngre publik (igen, duh!) så uppskattar jag den lite annorlunda och mer jordnära tonen. Jag är lite osäker på om jag skulle säga att serien har en något hårdare ton jämfört med filmerna, förvisso finns det delar av detta, men det är framförallt den mer jordnära känslan som jag tar med mig från i princip varje avsnitt.

Naturligtvis bidrar den titulerade prisjägaren till detta med sin tuffhet, och trots att han aldrig tar av sig hjälmen lyckas Pedro Pascal genom både kroppsspråk och interaktion med sin omgivning ge karaktären... tja, mycket karaktär i förhållande till bristen på ansiktsuttryck. Det är framförallt i interaktionerna med Baby Yoda (som förvisso nyligen fick sitt riktiga namn avslöjat, men det kommer inte stoppa internet från att inte kalla den för Baby Yoda), som Mandos karaktär verkligen får komma till uttryck. Baby Yoda är, och nu kommer jag verkligen inte med någonting nytt, utan tvekan den sötaste varelsen som någonsin har skapats och fullkomligt stjäl showen i praktiskt taget alla scener som ungen syns i.

Det är väl vissa enstaka avsnitt som känns bara "okej", däremot tycker jag definitivt att de flesta avsnitten är bra. Vissa är riktigt bra dessutom. Jag har dock, hittills i alla fall, alltid känt mig nöjd med avsnitten när eftertexterna rullat till Ludwig Göranssons fantastiska temamelodi. Jag kommer definitivt spänt vänta tills jag kan se morgondagens avsnitt, och sedan följa säsongens två sista avsnitt veckovis, och jag förväntar mig att bli lika nöjd som jag är i nuläget.