Svenska
Blog

Black Ops Cold War-kampanjen visar på ett av Call of Dutys problem

Jag har under den senaste tiden spelat Call of Duty: Black Ops Cold War, ett spel som jag var försiktigt optimistisk till när det utannonserades men tappade intresset för efter att jag testade både alfa- och beta-versionerna av dess multiplayerläge. Förvisso var jag något nyfiken på kampanjen, men inte tillräckligt för att införskaffa spelet på eget bevåg, så i stället lånade jag spelet av min bror. Ett koncept som nästan känns uråldrigt för egen del, då jag inte har lånat spel av andra sedan jag gick i mellanstadiet (däremot har jag lånat ut spel till syskon mellan varven), men som tog mig tillbaks till tiden då ett spelköp inte alltid var självklart.

Något som då passade bra med just Black Ops Cold War, utifrån nämnda "intresse". Personligen tyckte jag att kampanjen var överlag hyfsad, det tillhör inte toppskiktet när det kommer till Call of Duty-kampanjer men samtidigt inte heller bottenskiktet. Det var en trivsam upplevelse för stunden, och det kändes ändå fräscht med en återgång till kalla kriget (som aldrig mjölkades likt andra världskriget, modern krigföring eller ren science fiction), men förmodligen inget som jag kommer att blicka tillbaks på efter att jag har skrivit detta inlägg.

Som sig bör med en Call of Duty-kampanj bjuds det på mycket högexplosiv action, spektakulära skriptade sekvenser och en relativt god uppdragsvariation. Vissa uppdrag är enbart action-fester, vissa uppdrag förlitar sig på smygande bakom fiendens linjer, fordonssektioner förekommer och spelets bästa uppdrag utspelar sig i hjärtat av KGBs verksamhet. Speciellt för Black Ops Cold War tillkommer även dialogval (även om dessa inte verkar ha ett särskilt stort inflytande, så förvänta er inga förgrenade val likt Black Ops 2), och tillsammans med dialogvalen finns även ett visst fokus på konstanta spelarval, alltifrån ens egen karaktär, nämnda dialogval, hur en väljer att tackla vissa uppdrag och om en väljer att utföra olika sidomål som kan öppna upp andra sidouppdrag eller mål senare i kampanjen.

Just sidouppdragen är intressanta, eftersom de inte spelas helt och hållet som vanliga uppdrag för att få den bästa utgången. För att få det, måste en samla in ledtrådar och bevismaterial under de andra uppdragen, och sedan utifrån dessa försöka knäcka olika koder. Dessa var mycket roliga, dels eftersom de var lite oväntade, men dels för att det var ett element som (tillsammans med nämnda uppdrag i KGBs högkvarter) verkligen sålde hela spionkänslan, och dessutom mer än till och med smyguppdragen.

Men där kommer även mitt största problem med kampanjen i Black Ops Cold War, nämligen att de mest intressanta idéerna får alltför lite spelrum. Det finns nämligen bara två sidouppdrag, och även dessa i sig var ganska typiska Call of Duty-uppdrag, och jag blev besviken på att förspelen i form av kodknäckandet hade en så pass liten roll i spelet (och var dessutom helt frivilliga). Som nämnt bjuder dialogvalen inte på några särskilda konsekvenser och i princip varje smyguppdrag slutar alltid med högexplosiva eldstrider. Bristerna i kampanjen bygger på två grunder egentligen som samspelar med varandra, den ena är att nya inslag och idéer är underutvecklade, och den andra är att kampanjen måste leva upp till varumärket Call of Duty.

Detta skapar enligt mig en tydlig konflikt inte enbart i Black Ops Cold War-kampanjen, utan även ett flertal andra Call of Duty-kampanjer under de senaste åren, men som Black Ops Cold War fick mig att reflektera över när jag blev besviken på hur underutvecklade de mest intressanta aspekterna av dess kampanj är. För genom denna reflektion kunde jag se ett mönster som jag kanske anat tidigare sedan åtminstone Call of Duty: Ghosts (möjligen tidigare än så), men som jag inte sett helheten av.

För Ghosts hade faktiskt ett flertal intressanta idéer, som ett postapokalyptiskt USA som stod på knäna inför en mäktig sydamerikansk federation (förvisso ultrapatriotiskt, men jag tycker ändå att det finns någonting här), där en ikläder sig rollen som en Ghost och gerillakrigar tillsammans med sin far och bror. Som kanske bekant är utförandet i Ghosts-kampanjen inte särskilt bra, men det som gjorde mig än mer besviken var hur snabbt dessa idéer kastades ut till förmån för en kampanj som snarare kändes som en over-the-top-uppföljning på Modern Warfare 3.

Samma tendenser kan jag även se i Advanced Warfare, som skildrar en framtid där exoskelett brukas av soldater, vars fulla potential egentligen realiseras i ett uppdrag som öppnar upp spelplanen jämfört med de andra uppdragen som snarare främjar sedvanlig skjuta-i-salvor-och-ta-skydd-taktiker. Infinite Warfare lät spelaren till och med välja vilka uppdrag som skulle göras härnäst och erbjöd även en handfull sidouppdrag, men som inte erbjöd någon större substans utöver själva valmöjligheten eller ens bidrog till handlingen.

Jag skulle nog säkert kunna rada upp fler liknande exempel ur olika Call of Duty-kampanjer, men jag tror att ni fattar poängen som jag försöker få fram. Jag vill även påpeka att dessa underutvecklade koncept och idéer inte nödvändigtvis har med den övriga kvalitén på kampanjerna, då jag med Ghosts som enda undantag ändå gillar kampanjerna i de spel som jag har nämnt. Samtidigt kan jag inte heller påstå att någon av dessa är superminnesvärda (även om Infinite Warfare kommer närmast med sina relativt välskrivna karaktärer), i synnerhet inte när de ställs bredvid ännu tidigare Call of Duty-spel. För med exempelvis Call of Duty 4 eller Black Ops 2 finns en tydlig vision som inte motarbetas av att de är Call of Duty-spel.

Däri ligger det största problemet i kampanjerna för flera av de senaste årens Call of Duty-lir, inklusive Black Ops Cold War. Där det från utvecklarnas sida finns en ambition att föra Call of Duty-kampanjerna till någonting som står över de hårt skriptade och högexplosiva sekvenserna som serien är känd är känd för, och genom åren har det visats på ett flertal intressanta idéer både spelmekaniskt och narrativt. Men de kan inte gå fullt ut på dessa idéer, eftersom de måste leverera en kampanj som lever upp till varumärket Call of Duty, som är det största i underhållningsindustrin och som säljs till den absolut bredaste massan.

Med Black Ops Cold War slogs jag av all potential som spelet kunde erbjuda när jag såg anslagstavlan med en bild på skurken i mitten, och med inramningen om att samla ihop bevis som kunde peka mot hans planer. När jag sedan såg sidouppdragen och att det fanns en möjlighet att knäcka koder, kunde jag enkelt föreställa mig ett liknande upplägg även för huvudberättelsen. Där spelaren måste samla in bevis under olika typer av spionageuppdrag, behandla dem manuellt i ett hemligt tillhåll och knäcka koder som kan leda till nya uppdrag. Något som vore ännu mer intressant än att spelet levererar allt rörande skurkens plan på ett silverfat, och det vore definitivt mer intressant om slutet avgjordes beroende på hur mycket bevis som samlats in och hur dem har behandlats, i stället för vilket dialogval en väljer.

Tyvärr så tror jag att vi aldrig att få se en Call of Duty-kampanj som skulle göra något liknande som jag föreställer mig, av den enkla anledningen att den absolut bredaste massan som spelet riktar sig åt varken förväntar sig eller vill ha den typen av upplevelse när de köper årets Call of Duty. För Call of Duty handlar i slutändan om de högexplosiva actionsekvenserna som tagna ur en Hollywood blockbuster, och kanske än mer om dess beroendeframkallande multiplayer. Något utrymme för mer kreativa idéer finns egentligen inte i det gigantiska varumärket, annat än som underutvecklade element som särskiljer årets upplaga från fjolårets upplaga.

Något som helt enkelt gör att Call of Duty-kampanjerna generellt inte kommer att göra mer än vad som krävs av dem, vilket inte är en dålig sak i sig. De högexplosiva kampanjerna har definitivt ett utrymme i spelindustrin, och som nämnt finns det båda delar av och hela Call of Duty-kampanjer som jag verkligen uppskattar. Men det tragiska med just Call of Duty är att varumärket suger upp massvis med talang som istället skulle kunna skapa någonting utöver det vanliga.

Black Ops Cold War-kampanjen visar på ett av Call of Dutys problem

Kampanjen i Black Ops Cold War bjuder på en hyfsad upplevelse för den som letar efter ett spionaction-spel i 80-talets kalla krig, och jag vill vara tydlig med både det samt att den typ av upplevelse som en Call of Duty-kampanj generellt aspirerar till är inte det som jag är kritisk till. Problemet med dessa kampanjer är att de även på vissa håll aspirerar till någonting större, men kan inte uppnå det eftersom de mest intressanta aspekterna och idéerna blir alldeles för underutvecklade för att verkligen kunna bjuda på någonting extra.

HQ