Watch Dogs 2 en klar förbättring över föregångaren

Watch Dogs var enligt många en besvikelse vilket jag kan förstå själv, även fast jag tillhörde skaran som gillade spelet. Med det sagt fanns det vissa brister, i synnerhet kring storyn då tonen var alldeles för allvarlig trots att spelet i sig egentligen är rätt fånigt när en tänker efter, och att huvudkaraktären var en vandrande klyscha och en karaktär jag inte kan säga jag brydde mig särskilt mycket om. Samt naturligtvis de numera obligatoriska bristerna som tillkommer i ett open world-spel, i form av massvis med innehåll där filosofin verkat vara kvantitativ före kvalité.

Har under den senaste tiden spelat uppföljaren, som på förhand sett bättre ut men som jag ville se reaktionerna på vid release innan jag skaffade det, vilket slutligen vart häromveckan. Bara efter någon timme kände jag redan att spelet var betydligt bättre än föregångare. Det må finnas massvis med saker att göra, det går inte att komma ifrån när det är ett Ubisoft-sandlådespel vi talar om, men jag känner mig inte lika överväldigad med allt innehåll den här gången. Sedan hjälper det också att det mesta som jag sett ändå verkar passa in, till skillnad från exempelvis delarna där man styrde runt en spindeltank i föregångaren.

Tonen känns inte heller lika allvarsam, eller rättare sagt inte särskilt allvarlig alls. Åtminstone inte så långt som jag kommit, vilket borde vara cirka halvvägs in, bortsett från någon enstaka händelse är det betydligt lättsammare. Något som jag välkomnar, då jag som sagt ansåg ettan tog sig själv på för stort allvar. Jag gillar också karaktärerna, även fast det emellanåt kan kännas lite plågsamt sådär som det känns när en äldre herre försöker vara hipp inför kiddsen. Men för det mesta tycker jag ändå det landar rätt.

Det problematiska med tonändringen är att plötsligt känns inte vapen och död lika passande. Så som Marcus och hans polare porträtteras känns det bara märkligt att ta fram en hagelbössa och skjuta sig framåt. Visserligen gör detta min spelstil intressantare, då jag med hjälp av drönare kan reka området och försöka smyga mig fram så gott det går. Men inför en eventuell trea kan det kanske vara bra att försöka hitta ett mellanläge mellan den lättsammare tonen i tvåan och den allvarligare inramningen i ettan.

Spelvärlden känns också betydligt mer levande, med folk som exempelvis kan starta bråk med varandra eller hoppar fram och photobombar när jag försöker ta en selfie. Deras reaktioner känns också mestadels trovärdiga, och det gläder mig att se att snutarna har en närvaro i spelet även utanför uppdragen. Den integrerade multiplayern bidrar också med dynamik i spelet och fungerar ytterst sömlöst, då helt plötsligt börjar någon hacka mig varpå jag måste söka runt och ha ihjäl denna innan hackaren hinner... ja, hacka mig.

Såhär långt är jag till det stora hela riktigt nöjd med Watch Dogs 2, som är en klar förbättring över föregångaren. Det som drar ned helhetsintrycket för min del är som nämnt att den mindre seriösa tonen gör att användandet av handeldvapen känns malplacerat, samt att bilstyrningen känns minst lika sladdrig som i första spelet. Men i övrigt är jag riktigt nöjd, och hoppas att Ubisoft fortsätter bena ut problemen inför en eventuell trea.