Dunkirk var strålande

Med tanke på att jag är både historieintresserad och intresserad av det mesta som har med andra världskriget att göra, är det naturligtvis inte konstigt att jag dragits mot Christopher Nolans krigsrulle Dunkirk. Speciellt eftersom det är en historisk händelse som inte porträtteras alltför ofta, i synnerhet inte i jämförelse med antalet filmer och spel som enbart skildrar kriget från när jänkarna kommer in i bilden.

Häromdagen såg jag Dunkirk tillsammans med farsgubben, som är minst lika intresserad av historia och andra världskriget. Dessutom laddade jag upp inför filmen med Historiepoddens avsnitt om denna händelse, och för er som är historieintresserade och lyssnar på poddar så kan Historiepodden varmt rekommenderas.

Som bekant handlar filmen om en specifik händelse vid Dunkerque där de allierade styrkorna skulle evakueras från Frankrike, som fallit under tyskarnas frammarsch. De franska generalerna hade helt tappat stridslusten, och Storbritannien visste att kriget skulle komma till hemön, och desperationen var tagbar.

Just detta är något som genomsyrar hela filmen, desperationen och att ha oddsen emot sig. Medan de allierade styrkorna får vänta i timmar på att båtar ska evakuera dem, tvingas de även överleva tyska attackplan som med jämna mellanrum bombar stranden. Tonen i filmen speglar detta på ett perfekt sätt, och ger verkligen känslan av att tiden håller på att rinna ur sanden, något som till och med återges i musiken som även i filmens lugnare delar alltid finns i bakgrunden som en tickande klocka.

Genom filmen följs tre olika huvudpersoner och perspektiv. Vi har soldaten som försöker ta sig hem med livet i behåll. Vi har en familj på en far och två söner som beger sig från den brittiska ön för att hjälpa soldaterna evakuera. Vi har stridspiloten som försöker rädda så många liv han kan från ankommande tyska plan. Tre skilda perspektiv, som dock snart kommer vävas in i varandra. Trots ständigt hoppande i perspektiv och även tid kändes det aldrig svårt att följa med i vad som händer på den vita duken.

Vi får inte veta nånting om deras bakgrunder, om de har familj som väntar hemma eller varför de valde att delta i kriget på olika sätt. Helt enkelt för att det inte behövs, då filmen enbart skildrar dessa karaktärer där och då. Vad som lett dem till denna händelse är oväsentligt. Något som definitivt inte är vanligt i film eftersom det är svårt att få till en fåordig bakgrund och samtidigt skapa engagemang i deras öden. Något som Dunkirk lyckas med alldeles strålande.

Sett till ljud och bild är det helt klart en klass i sig. Det både ser och låter imponerande, och det skapas en konstant närvaro när det verkligen smäller till. Dessutom fann jag mig verkligen beundrad av koreografin för scenerna som involverade flygplanen, då de verkligen var makalösa. Personligen är flygkoreografin enligt mig på samma nivå som 80-talsrullen Top Gun.

En fråga som jag naturligtvis alltid ställer mig själv när det kommer till historiska filmer, är hur pass historiskt korrekta de är och hur nära de befinner sig sanningen. Generellt sett tyckte jag filmen höll sig relativt historiskt korrekt, och just når jag satt i biosalongen var det ingenting som jag reagerade nämnvärt på. Naturligtvis är den inte helt och hållet historiskt korrekt, vissa saker och händelser överdrivs en del och det finns ett gäng detaljer som inte stämmer överens med verkligheten. Sett till helheten är det dock mestadels korrekt utifrån min kännedom om händelsen och av det jag kollat upp i efterhand.

I slutändan är jag helt klart nöjd med Christopher Nolans skildring av denna historiska händelse. Dunkirk är bombastisk och skapar närvaro, samtidigt som den på ett bra sätt skildrar desperationen och hopplösheten som soldaterna måste ha känt under själva evakueringen, och jag känner mig nästan överdrivet imponerad av hur det konstant speglades i musiken. Jag erkänner mig även vara färgad av filmer som skildrar historiska händelser och andra världskriget, men det var verkligen en upplevelse värd att ta del av.