Svenska
Blog

Spelmusikfredag (35)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Nu vart det en sen del även den här veckan, vilket jag ber om ursäkt för då det inte alls var planen. Hade nämligen tenta vid tre på eftermiddagen, och efter den var planen att dra ut någonstans med några kurskamrater, så jag hade planerat att få klart denna veckas spellåt innan jag drog iväg för att göra tentan. Och tro på fan att jag glömmer bort att göra det, så återigen ber jag om ursäkt för min glömskhet. Men nu kör vi igång...

Denna veckas spellåt kan vara lite svår att beskriva fullt ut varför jag gillar den starkt, i och med att "Wings of Unity" spelas upp i det näst sista uppdraget i Ace Combat 5, men faktumet att den spelas upp så pass sent och med titeln i åtanke kanske det inte är så himla svårt att lista ut varför. Det är hursomhelst en rätt mäktig scen enligt mig.

Men för att återgå till själva låten, så börjar den rätt gladlynt för att sedan efter en liten stund gå över till en mer allvarlig men fortfarande gladlynt känsla som bygger upp till någonting. Instrumenten spelas i en ljuv harmoni, vilket märks som tydligast vid en bit efter 1 minut-strecket då låten verkligen brassar på rejält och fångar perfekt känslan över att flyga och avancera med resten av trupperna.

Det märks definitivt på låten att den är tänkt att spelas upp i samband med ett "the final push"-moment, och även fast den som nämnt är rätt gladlynt för den här typen av låtar så tycker jag ändå det fungerar perfekt.

Ace Combat 5 - Wings of Unity (Extended)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (35)

HQ
Då var The Witcher 3 och Hearts of Stone genomspelade

Då var The Witcher 3 och Hearts of Stone genomspelade

This post is tagged as: The Witcher 3: Wild Hunt, Hearts of Stone

Förra veckan påbörjade jag äntligen äventyret i den första expansionen till mästerliga The Witcher 3, Hearts of Stone, och tidigare i veckan vart jag klar med expansionens story. Tänkte skriva lite om vad jag tyckte om Hearts of Stone, samt om The Witcher 3 överlag då jag efter många, många timmar äntligen tog mig genom spelets huvudstory och bevittnade eftertexterna i början av det här året.

När The Witcher 3 utannonserades tyckte jag det såg lovande ut, men inte mer än så. Men sedan spelade jag genom de två första spelen i serien vilka frälsade mig och fick mig att bli enormt hypad inför trean och den avslutande delen med monsterjägaren Geralt i huvudrollen. Och vilket spel det visade sig vara, då jag som bekant utnämnde det till det enligt mig absolut bästa spelet från förra året. Ett spel som både bjöd på den bästa fantasy-världen att springa omkring i sedan Skyrim, och den bästa narrativa upplevelsen jag tagit del av sedan The Last of Us.

Just storyn gick jag inte sådär jättemycket in på sist jag skrev om spelet, så jag tar den delen redan här, utan att spoila något såklart. Men storyn är enligt mig inget annat än ren och skär briljans, med intressanta och nyanserade karaktärer, och välskrivna uppdrag och dialoger. Jag brydde mig hela tiden om karaktärerna och vad som hände i berättelsen, och flera gånger drog spelet hårt i hjärtesträngen på ett sätt som få spel lyckas med.

Storyn är verkligen en emotionell resa, och tomheten som jag kände när jag insåg att jag närmade mig slutet var en mycket stark känsla, som jag tidigare endast känt i The Last of Us och Ace Combat 5. Och nu The Witcher 3 inräknat bland de spelen. Och känslan när jag bevittnade slutet jag fick (fick naturligtvis det mest deppiga av de tre sluten) och eftertexterna rullade... Har aldrig känt mig så tom som när jag var klar med ovan nämnda spel, och jag överdriver inte när jag säger att jag ett tag inte visste vad jag skulle ta mig till. Det var slut. Resan som jag påbörjade i utkanten av Vizima i det första spelet var nu över.

Är det något som jag skulle klaga på när det gäller storyn, så är det att spelets skurk känns rätt svag. Visst hade han en cool rustning som imponerade, men eftersom han syntes av så pass sällan lyckades han aldrig få mig att kännas hotfull bara av blotta synen av honom. Med det sagt så anser jag han inte vara en dålig skurk, men han känns definitivt underväldigande.

Resten av det jag kan säga har jag tidigare sagt, så jag kommer inte lägga jättemycket tid på det igen. Världen som vi tillåts utforska i rollen som Geralt är lika farlig som den är vacker, och svag som jag är för allt som har med vikingar att göra vart Skellige en klar favorit (tillsammans med den mäktiga musiken). Sedan är det inte bara huvudstoryn som briljerar, utan även alla sidouppdrag var minst lika välskrivna och mycket intressanta.

Och jag måste ju bara ta och nämna Gwent, som måste vara det absolut bästa minispelet någonsin. Tog ett tag för mig att komma in i hur det fungerade, men när jag väl gjorde det så var jag helt fast, och Geralt blev inte bara känd över landet som en monsterslaktare utan också som beroende av kortspel. Bara jag hörde någon viska ordet Gwent så vände jag mig mot ljudkällan och langade fram min kortlek (jag ser framemot att tvinga på någon stackare att spela Gwent med mig i riktiga livet, eftersom Gwent-kort följde med i den fysiska utgåvan av Hearts of Stone...).

Om vi ska ta och hoppa till expansionen Hearts of Stone, så är det definitivt en av de bättre DLC-expansionerna som jag spelat. Eller, egentligen borde jag nog inte säga DLC då det här faktiskt känns som en ordentlig expansion av den gamla skolan, proppat med nytt innehåll i form av en ny story, nya sidouppdrag, en utbyggd karta och nya rustningar och vapen.

Jag ska inte säga så mycket om storyn i denna expansion, mer än att den bjuder på mer av det som gjorde huvudspelet bra. Intressanta uppdrag, välskrivna karaktärer, och en överlag mörk ton över hela berättelsen. Den tog mig visserligen inte med samma storm som den i grundspelet, men jag gillade den skarpt.

Eftersom gränsen i nordöstra Novigrad flyttats en bit bort så finns nu mer att utforska, nya byar, herrgårdar och mycket mer skog. Även fast det inte känns så jättevarierat så tycker jag ändå att det gjorts ett bra jobb med miljödesignen i denna del av kartan, och det häftigaste var nog för min del en mörk skog som förde tankarna till Mirkwood. Mycket av äventyret utspelar sig också i staden Oxenfurt, vilket gillas då staden som helhet är mysig samt att den inte fick jättestort utrymme i huvudstoryn.

Hearts of Stone känns som sagt som en expansion av den gamla skolan, vilket uppskattas rejält. Att det dessutom är en riktigt bra expansion måste sägas, och nu ser jag verkligen framemot att utforska det nya området Toussaint i den kommande expansionen Blood and Wine.

HQ

Spelmusikfredag (34)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, och även fast det blir lite senare än brukligt så kommer här nu mer bra spelmusik som förtjänar att uppmärksammas. Den här gången hade jag tänkt återvända ytterligare en gång till barndomsfavoriten Ratchet & Clank, närmare bestämt till planeten Rilgar.

Som jag berättade sist Ratchet & Clank dök upp i den här bloggserien så introducerades jag till serien via ett demo som innehöll två olika nivåer, Metropolis och Blackwater City. Båda platserna gjorda rätt starka intryck på mig, av helt olika anledningar. Metropolis mindes jag som en sprudlande och mycket aktiv stad, medan Blackwater City var en helt annan femma.

Här spelade vatten en central tema, och tydligast för min del var dels precis vid startområdet där jag fick lära mig den hårda vägen att vattnet var bebott av argsinta och övergödda piraya-liknande fiskar, vilka skrämde mig en aning när jag var mindre. Sedan var det också en del av nivån där vattnet användes för att lösa pussel, och jag minns fortfarande mot slutet när man var tvungen att springa och simma fort som attan medan vattnet steg, något som framkallade stressmoment vilket också jag har att tacka musiken för.

Blackwater City-temat gör ett riktigt bra jobb med få fram den känsla som nivån gav ifrån sig, mellan stora fiskar med smak för Lombaxar, slemmiga amöba-monster och stigande vatten. Låten har väl ungefär samma stil som Metropolis-låten, men har ändå en helt annan ton och känsla samtidigt som den aldrig heller saknar ned utan det är nästintill fullt ös hela tiden. Det är med andra ord inte så konstigt att jag associerar den med mindre stress och panik, för när jag blundar och koncentrerar enbart på denna låt så kan jag inte göra annat än att minnas den förbaskade tunneln där jag drunknade oräkneliga gånger för att jag inte var tillräckligt snabb...

Men trots viss barndomstrauma kan jag inte göra annat än att digga den här låten starkt, och nu när jag insåg att det faktiskt är i år som remaken släppts så ska det bli spännande att återbesöka denna stad.

Ratchet & Clank - Blackwater City

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (34)

När två av ens mest efterlängtade spel släpps på samma dag...

This post is tagged as: I-landsproblem

Jag börjar tro att det vilar en förbannelse över mig, då varje gång jag tänker att jag borde vara mer aktiv i bloggandet och får idéer så blir det ändå aldrig av. Bland annat ville jag skriva en lista över de spel som jag ser mest framemot under 2016, vilket dock känns lite sent nu i februari (samt faktumet att två av de spelen släpps just idag).

Men hursomhelst, som bevisligen många andra så har jag sett framemot både Unravel och Firewatch under en längre tid då jag funnit båda spelen intressanta. Firewatch har framförallt en mysig estetik som verkar bjuda på vackra miljöer samt en intressant berättelse, och Unravel har ju hela tiden sett oerhört mysigt ut tack vare garnfiguren och de norrländska miljöerna. Sedan måste ju bara utannonseringen av Unravel nämnas, då istället för en person som kör med sedvanligt PR-tjafs i ett försök att väcka hype, så märktes det på han som presenterade Unravel vilket passionsprojekt det här spelet är för honom.

Så nu är ju äntligen dagen kommen då båda spelen släpps, på exakt samma dag. Nu är det visserligen inga superlånga spel vi pratar om, men trots detta så undrar jag nu hur jag ska hinna med båda spelen, samt vilket jag egentligen ska börja på. Det här känns definitivt som ett rejält I-landsproblem, men för min del slutar det inte där.

I ett försök att försöka beta av fler spel från min skrämmande stora hög med ospelade spel, så ska jag dels skära ned ordentligt på spelköpen, samt inte köpa eller påbörja nya spel när jag redan håller på med ett annat spel. Så eftersom jag just nu har fullt upp med att ta spela genom Hearts of Stone-expansionen till The Witcher 3 så har jag ju lite att göra. Lyckligtvis har jag kommit en bra bit in på huvudstoryn, så det borde inte dröja alltför länge tills jag är klar med expansionen.

Å andra sidan har jag inte så mycket emot att vänta lite extra innan jag kan sätta tänderna i ett nytt spel, men det är ändå ett klassiskt I-landsproblem som ständigt gör sig påmint. Men om de två senaste åren för min del är något att gå på, så blir det i slutändan bättre att vänta. Jag menar, hade jag köpt mindre spel under förra hösten hade jag blivit klar med storyn i The Witcher 3 betydligt tidigare än under början av det här året.

But still... när två av ens mest efterlängtade spel släpps på precis samma dag...

När två av ens mest efterlängtade spel släpps på samma dag...

Spelmusikfredag (33)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen och som brukligt kommer jag bringa bra spelmusik, men den här gången kommer det bli lite annorlunda den här gången. Som ni kanske redan känner till så gick SVTs Score av stapeln i lördags, men dessvärre kunde jag inte se det live och det var först igår som jag fick en chans att titta genom hela programmet.

I det här programmet så framför Sveriges Radios symfoniorkester flera olika spellåtar från både gamla klassiker och nyare mästerverk. Jag tyckte orkestern gjorde ett genomgående mycket bra jobb, även fast jag tyckte vissa av låtarna de spelade kändes lite väl långa. Dock så beror detta på att flera av låtarna var så kallade Suites, vilket i själva verket är flera (oftast kortare) låtar som satts samman i en enda låt, vilket också gör det svårt att hänvisa till varenda låt.

Låtvalen var också varierande, då det kunde gå från bombastiskt till mer avslappnat, och vi fick höra låtar från bland annat Journey, Super Mario, Bloodborne, Final Fantasy IX och The Last of Us. Som sagt gillade jag alla framträdandena, men personligen så fastnade jag nog lite extra mycket för framförandet från Skyrims soundtrack, då jag verkligen diggade kombinationen av sången "The Dragonborn Comes" och spelets huvudtema.

Eftersom det är så pass många låtar inkluderande, är det såklart inte rimligt att jag kan hänvisa till var och varannan låt (samt att flera av framträdandena var Suites), och dessutom så skiljer ju sig orkesterns framförande en del med originallåtarna i soundtracket. Därför får jag helt enkelt hänvisa till SVTs Score på SVT Play, och har ni ännu inte sett programmet så kan jag varmt rekommendera er till att göra det. Programmet ligger upp på SVT Play fram till och med imorgon, men jag är säker på att delar av eller hela programmet även finns på Youtube.

SVT - Score

Spelmusikfredag (33)