Då var det fredag igen, men för min del började det redan i onsdags då jag inte haft några föreläsningar eller dylikt under resten av veckan. Dock är detta inte en chans för mig att bara ta det lugnt och försöka hinna ikapp med mina påbörjade spel, utan tanken är egentligen att jag ska skriva på en hemtenta. Nåja, lite tid att fixa denna veckas spelmusikfredag finns i alla fall, speciellt eftersom jag redan planerade i förväg vad jag skulle ha med.
Förra veckan släpptes som bekant The Nathan Drake Collection och även fast jag själv inte hade tänkt införskaffa den från början då jag börjar känna mig redigt trött på remasters, så föll jag dit ändå. Något som jag inte ångrar mig, då det varit ett kärt återseende med Nathan, Sully och Elena och det har varit en fröjd att återspela dessa spel. Vilket även påminde mig om att dessa spelen också har riktigt bra musik, och i synnerhet kanske spelseriens main theme.
"Nate's Theme" är kort och gott en spellåt som väcker äventyrslusten inom mig, och får mig att vilja skjuta ned hundratalet hejdukar som står i vägen mellan mig och skatten som jag söker efter. Den är ganska simpelt uppbyggd, men ibland är det bättre med simpelt enligt mig vilket denna spellåt verkligen visar prov på.
För er som undrar över rubriken, är det faktiskt inte för att på förhand avslöja vilket spel som jag ger spotlight åt, utan det är för att jag bestämde mig för att jämföra main themen emellan de tre spelen och... skillnaden är inte stor kan jag säga. Tvåans version sticker ut eftersom instrumenten ger ett annat tryck i jämförelse med de andra versionerna, men i övrigt är det nästan i princip samma låt. Vilket gjorde att jag helt enkelt bestämde mig för att paketera tre låtar för... ja, nu är det ju gratis men jag tror ni fattar poängen.
Plus så jag slänger med en version framförd av London Philharmonic Orchestra för att... ja, för att det är London Philharmonic Orchestra, vad mer behöver jag säga?
Har som så många andra gett mig i kast med betan till kommande Star Wars Battlefront, och det var med både förväntansfullhet och skepticism som jag gav mig in i det. Har spelat den del under senaste dagarna och jag känner mig nu redo att dela med mig av mina intryck från det som jag fick prova på.
Det första som jag måste poängtera är hur autentiskt det känns. Grafiken är på topp och ljudet likaså, vilket inte är så förvånande då det ändå är Dice vi pratar om. De har verkligen fått till det och det känns verkligen som att vara med i ett slag som kunde varit från någon av filmerna, att det andas så mycket Star Wars som det faktiskt gör är riktigt imponerande.
Själva gameplayet var dock lyckligtvis bra det med, kontrollen är riktigt smidig och jag har inte särskilt mycket invändningar när det kommer till infanteristriderna. Dice har lyckats träffa rätt även här med, och även fast det såklart påminner om Battlefield-spelen (annat hade varit konstigt, då Battlefront spelen ändå varit Battlefield-kloner från första början) känns det ändå lite eget.
En anledning till detta är dels avsaknaden av regelrätta klasser, då spelaren istället får välja ett vapen samt ett par förmågor så att man skapar en slags egen klass. Dels finns det också power ups att plocka på sig, som kan ge vissa bonusar som raketgevär eller möjligheten att ratta omkring med ett fordon och till och med låta en spela som Luke Skywalker eller Darth Vader. Detta ger faktiskt en viss old school känsla över spelet, vilket jag måste säga är trevligt.
Att kontrollera en hjälte är en rätt speciell känsla, då man ändå får möjligheten att kötta på med ljussabel. Inte helt oväntat är dessa hjältar ganska kraftfulla och kan orsaka rejält med skada, men till skillnad från Battlefront II fylls i alla fall inte hälsan/tiden på genom att döda fiender vilket känns betryggande.
Att fordon också fungerar som power ups vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, å ena sidan hålls all action mer koncentrerade men å andra sidan känns det häftigare att hoppa in i en Snowspeeder eller TIE Fighter och lyfta från marken. Apropå flygfordonen, är kontrollerna till dessa inte särskilt bra alls. Här behövs det definitivt en förbättring.
Av det som bjuds på i betan fick vi prova på Walker Assault-läget på Hoth, Drop Zone på Sullust samt Survival-läget på Tatooine. Sistnämnda var nedbantad i jämförelse med hur det kommer se ut i den färdiga produkten, då svårighetsgraden Normal var den enda tillgängliga och matchen slutar efter 6 rundor. Drop Zone går ut på att säkra pods, medan Walker Assault går ut på att rebellerna ska stoppa Imperiets AT-AT Walkers från att nå sitt mål.
Walker Assault är det spelläge som jag fick mest Star Wars-känsla ifrån, men dessvärre är det för obalanserat då rebellerna ligger i klart underläge. Av alla matcher som jag har kört har rebellerna vunnit kanske 2 gånger, medan Imperiet inte behöver anstränga sig så mycket för att vinna. Det är klart att det ska vara utmanande, men såsom det ser ut just nu är spelläget till Imperiets favör. Dessutom är spawningen för rebellerna riktigt illa, och behöver verkligen fixas till. Lyckligtvis har Dice uppmärksammat detta och lovat att justera balansen, vilket jag hoppas på gör matcherna lite mer jämnare.
Det är framförallt Walker Assault-läget och flygfordonen som behöver justeras, möjligen också hjältarna, men överlag måste jag säga att jag ä nöjd med det jag fick testa och ärligt talat var det faktiskt bättre än vad jag vågade hoppas på. Kan Dice bara fixa till de negativa aspekterna så tror jag att nya Star Wars Battlefront kan bli toppen.
Då var det dags igen då det är ytterligare en fredag nu, och som jag sade förra gången blir det en väldigt klassisk spellåt den här veckan. Hur pass klassisk? Om vi säger så här, om du aldrig hört den någonsin tidigare så måste du ha levt under en sten.
Jag pratar såklart om den minst sagt klassiska "Super Mario Bros. Theme" från.... Super Mario Bros. Eller "Ground Theme", som den officiellt heter, men som kommit att bli en stor ikon som förknippas helt och hållet med Super Mario och då naturligtvis blivit den hoppande rörmokarens officiella theme song. Och det med rätta, då det enligt mig åtminstone är ett mästerverk.
Ja, egentligen behöver jag väl inte skriva mycket mer om den, då jag räknar med att de allra flesta bör känna till den. Men bara för sakens skull får jag väl ta och säga att det är en väldigt catchy låt som också känns variationsrik. Det, och att det har blivit en slags spelikon räcker väl ändå för att beskriva denna låt i mitt tycke.
Super Mario Bros - (Ground) Theme
Orkestrerad version framförd av London Philharmonic Orchestra
Jag har inget emot remasters i sig, däremot tycker jag att det blivit lite väl mycket av den varan under denna konsolgeneration. Vilket var lite av en anledning till att jag tänkte skippa Uncharted-samlingen med remastrade versioner av trilogin. Nästan lite som ett barn som bestämt sig för att totalvägra att äta upp grönsakerna, lade jag inget större intresse på denna samling trots att jag älskar Uncharted-serien och naturligtvis ser framemot fyran.
Men så föll jag dit ändå. Efter jag läste flera recensioner omkring förra veckan som nästan unisont var positiva, vart jag rätt sugen i alla fall. Jag är ju trots allt ett stort fan av serien, och även fast jag lika gärna kunde plocka fram originalspelen vart suget nästan för stort. Det vart dock ingen impulsköp, utan jag vägde verkligen för och emot och kom till slut fram till att det för min del är värt det. Och jag ångrar mig inte en sekund.
Då spelet dimpade ned i brevlådan idag så passade jag på att starta upp Drake's Fortune under kvällen, som jag inte spelat på flera, flera år. Så det har varit ett kärt återseende med Nathan, Sully och Elena och alla hundratals banditer som jag redan hunnit meja ned (har bara kommit till det sjätte kapitlet och skojar inte när jag säger att jag haft ihjäl över 100 skurkar). Det var ju ändå spelet som startade serien och introducerade mig till Naughty Dogs briljanta berättande och minnesvärda karaktärer.
Det märks att spelet fått sig ett ansiktslyft, och även fast det var riktigt snyggt när det begav sig är det svårt att inte stanna upp ibland och ta åt sig av omgivningen. Samtidigt märks det att det verkligen har åldrats. Att det flyter på i 60 bilder per sekund gör dock mycket det också och ger ett betydligt bättre flyt än vad spelen hade innan.
Men trots att jag betalat för ett par spel som jag redan äger, känner jag mig riktigt nöjd och det är väl ändå det som räknas egentligen. Att återspela första spelet har varit en fröjd, bortsett från de gånger som jag märker av hur spelet har åldrats, då jag som sagt inte spelat det på flera år samt så har jag med undantag av tvåan aldrig spelat om spelen. Dessutom fungerar det som en välbehövlig paus från Metal Gear Solid V, som jag visserligen haft riktigt roligt med under de timmar som jag spenderat med det, men då tiden inte alltid räcker till känns det skönt att sätta mig ned med ett mer linjärt spel.
Vanligtvis när jag skriver om en film som jag sett på bio brukar jag ofta påpeka att det kan dröja veckor efter att en film börjat visas innan jag väl ser den, men den här gången tänker jag faktiskt inte göra det eftersom det endast gått en dag! Eller ja, nu är det ju officiellt två dagar sedan SF började visfilmen ifråga, dock såg jag den igår kväll.
Nåja, The Martian handlar som ni säkert känner till om astronauten Mark Watney (spelad av Matt Damon), som efter en storm tros vara död och blir kvarlämnad på Mars, och måste försöka överleva tills han kan bli upplockad. Simpel men spännande handling, framförallt eftersom han blir strandsatt på en annan planet.
Vanligtvis brukar den här typen av filmer enligt mig ha en rätt hopplös känsla, vilket gjorde mig förvånad då denna film, trots vad den handlar om och vissa glimtar av hopplöshet, känns väldigt positiv. Det blir en hel del skämt och det är även kul att se hur Matt Damons karaktär kommer på fiffiga lösningar för att kunna klara av allt som Mars kastar iväg mot honom.
Lyckligtvis skiftar filmen också mellan läget på Jorden och besättningen som tvingades lämna kvar Damon, för att se hur han envist försöker överleva och odla potatisar i omkring två timmar kanske inte låter så superintressant men då är det ju bra att filmen lyckas variera sig så det inte känns för långdraget.
Skådespelarna i filmen gör inga märkvärdiga insatser direkt, men skådespeleriet känns definitivt stabilt. Måste också ge ett plus för det imponerande fotot som visar de ödsliga men ack så vackra sanddynerna på Mars.
The Martian tycker jag var riktigt bra måste jag säga, och det kommer nog förmodligen bli en av favoriterna från i år för min egen del.