| Eiyuden Chronicle: Hundred HeroesLIVE
HQ
Chat
X
Då var det äntligen fredag igen, även om det inte känns lika "speciellt" eftersom det egentligen blev helg efter Skärtorsdagen. Så det är ju inte vilken fredag som helst, då det är Långfredagen, och tur är det att den dagen inte "firas" på det gamla goda sättet med att allt ska vara tråkigt och en ren misär, som jag fått det berättat från mina föräldrar som växte upp under 70- och 80-talet. Med det sagt vill jag även slänga in en önskan om att ni som läser har en glad påsk!
Denna vecka blev jag lite nyfiken på Ludvig Forssells repertoar, som under veckan gick ut med att han numera kommer arbeta som en frilansande kompositör. Tidigare arbetade han tillsammans med Kojima, och hans alster går att finna i PT, Metal Gear Solid V (båda spelen) samt Death Stranding. Som jag förstått det kan han fortfarande komma att göra musik för kommande Kojima-spel, men hans talanger kommer numera dyka upp även på andra platser.
Med bakgrund i detta tänkte jag denna vecka lyfta en av karlns spellåtar, speciellt med tanke på att jag känner att de senaste veckorna för Spelmusikfredag kanske har varit lite väl bekanta. Apropå 80-talet, så ger låten "A Phantom Pain" en ganska stark känsla från det årtiondet. Det kan sägas att denna låt har kanske en mer emfas som låt (i form av både sång och instrumentspel) snarare än specifikt en spellåt, men det är inte första gången som även den typen av låtar fått strålkastaren riktad på sig i denna bloggserie. Den är i alla fall väl värd att lyssna på, och inte enbart för 80-talskänslan utan även för dess härliga tempo.
A Phantom Pain (Ludvig Forssell)
Att jag älskar Star Wars behöver jag nog inte hymla så mycket med egentligen, med tanke på att det är något som jag har skrivit om flertalet gånger (om än inte lika mycket som varje återkomst till Oblivion), för att inte tala om att mitt användarnamn kommer därifrån. Ändå har jag skrivit knapphändigt om de animerade Star Wars-serierna, trots att jag gillar de riktigt mycket, även om jag hoppade på det tåget rätt sent (då när The Clone Wars först kom så var det med en medioker film samt en tidpunkt i mitt liv (tidiga tonåren) då jag distanserade mig till viss del från sådant som kunde uppfattas som "töntigt").
The Clone Wars är riktigt bra, och Rebels likaså. Resistance är... helt okej, men inte så mycket att tala om. Sedan gjorde The Clone Wars en triumferande återkomst, där framförallt Siege of Mandalore-avsnitten var animerad Star Wars när det var som bäst. Så att jag ser framemot det kommande nytillskottet The Bad Batch är nog inte särskilt förvånande, speciellt med tanke på att det i mångt och mycket känns som en åttonde säsong av The Clone Wars.
En del av mig är faktiskt lite förvånad över att jag ser framemot serien så mycket som jag gör, förvisso gillar jag som sagt de animerade Star Wars-serierna och jag gillade även Bad Batch-avsnitten i den sista säsongen av The Clone Wars. Karaktärerna som utgör den truppen är arketypiska men samtidigt underhållande, men till en början var jag inte helt säker på om en spinoff-serie som fokuserar på dem var något som jag skulle känna någon större hype för.
Men gradvis har jag sett mer och mer framemot den nya serien, och efter gårdagens trailer är jag definitivt såld. Betydligt mer såld än vad jag var innan, då det är en bra trailer som gjorde mig ordentligt sugen på The Bad Batch. Betydligt mer än vad jag trodde som sagt, och det blir dessutom bara bättre när det även avslöjades att premiären som släpps den fjärde maj kommer att vara hela 70 minuter lång. Med tanke på detta känns det faktiskt som att serien kan bli någonting extra, och jag ser nu väldigt mycket framemot den. Det känns även kul att den här gången få följa serien med varje nytt avsnitt, till skillnad från sjunde säsongen av The Clone Wars där jag snällt fick vänta på att Disney+ skulle släppas i Sverige...
Då var det äntligen fredag igen, och i sedvanlig ordning har det blivit dags för att plocka fram fredagstacosen på middagsbordet, förbereda fredagsmyset och lyssna på lite härlig spelmusik för att fira att helgen har anlänt.
Förra veckan uppmärksammades 15-årsjubileet för The Elder Scrolls IV: Oblivion med min absoluta favoritlåt från spelet, och även denna vecka blir det ett 15-årsjubileum som ska uppmärksammas med en spellåt. Tisdagen den 23 mars firade nämligen även Ace Combat Zero: The Belkan War hela 15 år, vilket känns lite smått märkligt uppradat bredvid Oblivions jubileum. Det var alltså bara ett par dagar i släpp mellan ett av de första Xbox 360-spelen och ett av de sista Playstation 2-spelen sett till generationsskiftet (om vi bortser från att det fortfarande släpptes PS2-versioner under ett par år till).
15-årsjubileum till trots, som kanske bör uppmärksammas med en glad låt, är veckans spellåt "The Stage of Apocalypse" av en mer allvarsam natur (vilket avslöjas redan med titeln). Det känns dock rätt passande, då Ace Combat Zero är ett ganska dystert spel och utan tvekan seriens mörkaste del, som utforskar krigets fasor och vansinne samt dess desillusionerande effekt på de stridande. Just denna spellåt är ganska kort, men den ödslar ingen tid utan sätter i gång med sin allvarsamma ton redan från start med ett redan upptrappat tempo, som blir än högre genom låten. Som nämnt är denna låt allvarsam, och det finns en stark känsla av att tiden är knapp för att stoppa en apokalyps.
The Stage of Apocalypse (Keiki Kobayashi)
"Ah shit, here we go again", ett citat från ett helt annat spel men som verkligen går att applicera på det faktum att jag återigen har återvänt till Cyrodiil, sätet för imperiet på kontinenten Tamriel som det porträtteras i The Elder Scrolls IV: Oblivion. Ett spel som jag bokstavligen dyrkar, och som jag har skrivit en hel del om under åren.
Jag har skrivit så pass mycket om Oblivion i olika sammanhang, att jag ärligt talat funderade på om jag verkligen skulle skriva ytterligare ett inlägg om det här spelet. Inte bara för att jag har skrivit så mycket om det tidigare, utan även för att jag kände mig säker på att jag redan uttömt varenda tanke som jag någonsin haft om spelet. Min inledande upplevelse med spelet, där jag under min första timme kände mig måttligt imponerad när jag tog del av spelets tutorial och sedan blev golvad över synen av Cyrodiil efter att ha kommit ur kloakerna, har jag skrivit om så pass många gånger att jag himlar med ögonen åt mig själv över att jag skriver om det ännu en gång.
Allt annat har jag också skrivit om i leda, alltifrån hur vacker världen är, hur mysig städerna är, hur fantastiska sidouppdragen är, hur uselt spelets level scaling fungerar, hur atmosfärisk musiken är, hur skrattretande den artificiella intelligensen och de slumpade konversationerna är, hur stela striderna är, och hur jag fullkomligt älskar spelet.
Jag har gjort det mesta som går att göra i spelet, men det finns några saker som tidigare varit outforskade. Jag har exempelvis aldrig spelat som en renodlad magiker. Jag har heller aldrig fullgjort hela Mage's Guild, och jag har heller inte gjort majoriteten av alla uppdrag kopplade till Daedric Shrines. Jag har dessutom bara skrapat på ytan av Shivering Isles-expansionen, med fokus på dess huvudstory och något enstaka sidouppdrag.
Det finns alltså en del som jag fortfarande inte gjort, och som jag tänkt passa på att slå med en stor smäll med min nuvarande genomspelning. Jag spelar som en magiker som ska bli Archmagister i Mage's Guild, samla på sig alla Daedriska artefakter och se allt som Shivering Isles har att erbjuda. Genom allt detta uppbådades även ytterligare en sak som jag aldrig gjort i Oblivion, om än av en mindre vikt, när jag även påbörjade spelets huvudstory. Jag har förvisso spelat genom den ett antal gånger, men samtliga gånger har det varit med en genomgod karaktär, medan genomspelningar med låt oss säga mer moraliskt tveksamma karaktärer har huvudstoryn skippats helt och hållet. Den här gången spelar som jag en karaktär som inte är helt genomgod, men mindre moraliskt tveksam än exempelvis min lönnmördare, och som har en självisk agenda bakom att säkra tronlinjen och stoppa hotet från Oblivion. Inte för att det förändrar innehållet i quest-kedjan på något sätt, eller för den delen dess förlopp, men det ger åtminstone huvudberättelsen en lite annan vinkel som jag är nyfiken på att fortsätta utforska, även om det mestadels sker i mitt huvud snarare än spelet i sig.
Det som fick mig att återvända till Cyrodiil ännu en gång efter alla dessa år, och även som fick mig att vilja skriva det här inlägget, var delvis för att hylla spelet i samband med dess 15-årsjubileum, som fick mig att inse hur många år som gått sedan jag tog mina första steg ut från kloakerna under Imperial City. Med alla tankar och minnen kom suget att plocka fram spelet ännu en gång, trots att jag egentligen borde fokusera på att spela klart Shadow of War (ett spel som jag också gillar och har ett inlägg planerat att skriva om mina tankar om spelet och mina hatiska känslor för en särskild orch...) och därefter fortsätta med att beta av min backlog.
Den främsta orsaken till att jag plockade upp Oblivion igen, var att jag insåg att det var precis det som jag behövde här och nu. Inte ett spel som påminde om Oblivion, som skulle kunna ge en liknande upplevelse och samtidigt bocka av ett spel från backlogen, utan just specifikt Oblivion. För en herrans massa år sedan skrev jag ett inlägg som hade rubriken "Cyrodiil är mitt andra hem", och när jag ännu en gång stapplade ut från kloakerna och bevittnade den första synen av landskapet kändes det verkligen som att komma hem. Alltihop kändes både bekvämt och säkert, om än med en smärre tvist att ta mig an spelet på ett nytt sätt och beta av innehåll som jag inte upplevt tidigare.
Där och då, insåg jag verkligen att jag var i ett starkt behov av ett komfortspel. Det senaste året har varit tufft för oss alla, om än på olika vis och med varierande grad såklart, gemensam nämnare till trots i form av den pågående pandemin. Jag kan i alla fall skriva under på att det varit en tuff tid, och att då ha ett komfortspel att luta sig tillbaka på är något som jag egentligen kanske borde ha haft mycket tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag känner ändå att det var helt rätt tid för mig att återvända till Oblivion nu, att ha det där andra virtuella hemmet som jag kan känna mig trygg i när den verkliga världen känns alltför tuff och utmanande. Något som Oblivion var mycket bra på att göra även under mina yngre dagar, och det är i slutändan just det som i många fall är den främsta anledningen till att jag spelar spel, och i synnerhet den här typen av spel.
Så vissa saker är säkra, som att sannolikheten att jag skriver ett inlägg om att jag börjat spela Oblivion igen är rätt hög. En annan sak som är säker, är att i samma stund som jag postat det här inlägget kommer jag att logga ut för att plocka upp Oblivion från där jag avslutade senast.
Den första synen av Cyrodiils gröna landskap fick mig att bokstavligen tappa hakan första gången, och har sedan dess stått sig som ett av de mest minnesvärda momenten i ett spel någonsin. Ett moment som fortfarande är lika magiskt och mäktigt som det var första gången.
Då var det äntligen fredag igen, även fast det för min del bara rullar på som vanligt känns det ändå skönt att kunna ta lite helg. Har egentligen inget annat att tillägga, mer än att jag möjligen håller på att förbättra min aktivitet med bloggen, då min förhoppning är att skriva åtminstone ett inlägg mellan varje Spelmusikfredag som inte har med spelmusik att göra. Blir det fler än så vore det kul med, men just nu siktar jag på åtminstone ett inlägg som bryter upp den spelmusik-orienterade bloggserien.
Den här veckan är lite speciell, eftersom imorgon fyller The Elder Scrolls IV: Oblivion hela 15 år. Något som känns helt sjukt om ni frågar mig, visserligen spelade jag det först i början av 2009, men det känns ändå sjukt att det passerat sådan lång tid. Oblivion står sig som ett av mina absoluta favoritspel, och framför allt så är det ett oerhört viktigt spel för mig som både upplevdes i helt rätt tidpunkt och förändrade min syn på spel gällande spelardrivna narrativ.
Därför känns det naturligt att tillägna denna veckas spellåt till detta spel, då musiken är en av anledningarna till att jag älskar spelet. Det känns dessutom extra passande att urvalet från spelets soundtrack även är min absoluta favoritlåt som Oblivion har att erbjuda. "Auriel's Ascension" är precis som de övriga låtarna ur soundtracket mycket fridfullt och får en att drömma sig bort till Cyrodiils skogar, men med just denna låt finns det även en form av sorgsenhet i tonen. Det finns dessutom vad jag uppfattar som en stor vördnad för den natur som Cyrodiil erbjuder, vilket förvisso stämmer in på flera andra låtar ur detta soundtrack, men det framkommer starkast enligt mig genom just denna låt.
Auriel's Ascension (Jeremy Soule)
